Jo, där stod namnet, och det var samma piktur som på den mystiska
brevlappen. Detta var en gåta -- nej, ett nytt slag till alla de andra.
Trots allt, och fast han ej velat erkänna det, hade han börjat hoppas,
att Nanna firade en ferie olovandes uppe på Herrevall. Gamla mormor, den
enda riktigt gamla, hade antytt det, och han hade begynt tro, att så
gamla väggar spådde sant. Herrevall hade varit sista förhoppningen. Men
nu hade alltså Nanna, den tokan, rymt även därifrån!
Gubben hann ej få fram ett redigt ord, innan folkstudörren rycktes upp
och faster lät höra sin stämmas gällaste smatter. Hon var så echaufferad,
tycktes det, att hon glömde både den sjuka på ämbetsrummet och den
främmande betjänten innanför matsalsdörren.
-- Ssj, ssj, väste kyrkoherden, -- var är nu hin lös igen?
Han förlorade sin egen behärskning i samma stund han velat påminna en
annan om hennes.
Faster var den här gången för ivrig att låta eller kunna kuva sig.
-- Hustjuven, ropade hon och stod där blossande röd och uppsvälld, -- nu
ha vi äntligen fått hustjuven fast!
Hennes röst värkade sannerligen som en signaltrumpet. Nyfikna ansikten
tittade in genom alla dörrar. Mina och Eugène sämjdes gott i den trånga
lilla korridordörren. Gustav och Daniel, som känt på sig och sina
ungdomliga magar, att det skulle budas till middag, gledo in och förbi
mällan betjänten och förstudörren.
Och i folkstugan rörde någon vid fasters arm. När majoren i hast vände
sig åt sidan, uppgav hon ett rop och höll på att sätta en rova i
fönsterkarmen. Där stod ju Nanna --
Nanna, som man var van att se henne vintertiden -- i mössa, kappa,
bottforer. Och nu hade hon famnen full med krimskrams, var lastad nästan
som en julbock.
Alla i rummet voro ögon och frågetecken. Ingen fick fram ett ljud.
-- Var det, var det --, stammade kyrkoherden och skakade på sig som för
att undkomma en ond dröm, -- var det hon, som -- nä?
-- Bevare mig, det var Bolla, sade faster, men kände, att hon vacklade i
tron, när hon mönstrade allt kramet, som avlastades i hennes famn.
-- Men _hon_ där stod i alla fall i maskopi --, framstötte den gamle i
sin domareton, glömsk av allting annat.
Faster höll för första gången i sitt liv på att tappa koncepterna -- hon
höll åtminstone på att tappa tjuvgodset och kanske också bindmössan. Så
underligt stridde här sken och värklighet.
Vilhelm steg fram. I det han gjorde sin reverence för farbror, såg han
honom trohjärtat i ögonen och drog Nanna över tröskeln.
-- Se där, förvånades gubben, det var all den hälsning han just nu rådde
med.
-- Oskyldig som ett lamm, förklarade Vilhelm med oväntad vekhet. Den
ovana fukten över pepparkornen klädde honom.
-- Så kom då, mina lamm, utbrast kyrkoherden lätt bevekt och bredde ut
armarna, -- visst ha mamma och jag haft våra sömnlösa nätter, men -- kom
du, Springfält, och du Fritänkare eller Frispråkare, kom i alla fall, Gud
välsigne, Gud välsigne --!
Och medan pappa ömsom tryckte dem båda intill sig och förde dem ifrån sig
för att få se på dem genom tåreslöjan, upprepade han gång på gång endast:
Gud välsigne, Gud välsigne --
Ingen mer än den spjuvern Gustav upptäckte, hur onödigt nära varandra
rymlingarna slöto sig i pappas famn. Men Gustav var på en gång för
skamsen på egna vägnar och för gripen på deras för att reflektera över
sin iakttagelse.
Faster stod alltjämt och plockade i kramet -- nyårsgåvorna, som hon
kallade det. Hon ville inte förråda sin stämning genom att titta upp.
-- En vittjad skatrede riktigt, muttrade hon och gav sig själv svaret på
frågan. -- Där ha vi böckerna, och där ha vi det och där det, och där ha
vi mammas kedja!
-- Nej, nej, undrade det från alla håll.
-- Jag skall genast, -- erinrade sig kyrkoherden betjänten, -- nej -- nej
-- hennes högvälborenhet värdes ursäkta! Jag kan inte -- kan inte hålla i
en pänna i dag. Men ni ser ju, att Nanna och -- och --
Pappa snyftade till och svängde sig om mot fönstret.
-- Men bevare mig, kan då ingen lära Marie-Louise och den sakramenskade
Olander? Aj, vad nu?
Pang! En av rutorna visade en präktig, strålande stjärna efter en
vårdslös snöboll.
-- Sjutton hakar!
Den gamle Adam stampade i golvet.
-- Lille präst, lille präst, lugnade majoren, -- inte så eldsprutande
genast! Tilltänkt och blivande fästefolk måtte väl ha lov att avkyla sig
med litet snö!
-- Vad för slag?
Faster spände ut sina roliga, runda spjuverögon.
-- Jag sa’ det ju, jag sa’, att också jag hade mitt lilla smussel.
Kyrkoherden liknade en man, som förlorar sitt sista fotfäste.
-- Sjutton hakar, kom det utan styrka.
-- Säg ’Gud välsigne’, lille präst, rådde majoren och smekte en smula
hårdhänt lilla Nanna, som på sin vandring från famn till famn omsider
hunnit även hennes. -- Säg ’Gud välsigne’, det klär en präst, och vi ha
nog med _en_ krigsman i huset!
Daniel hade hunnit förbereda mamma, och i detta ögonblick smög lilla
Nanna med sitt guldnystan hårt slutet i handen över tröskeln till
sjukkammaren.
Kyrkoherden, som försiktigtvis flyttat sig ur draget, stod ännu och
muttrade för sig själv.
-- Här får Ola huggedräng ett vackert göra -- om han skall reparera efter
alla mina döttrar --
Det hade blivit så tyst bland de andra i salen, som om de lyddes för att
höra ett ljus flämta.
Även pappa teg äntligen; först svepte han den samlade flocken i en enda
halvskum blick.
-- Nå, tack och lov -- och Gud välsigne, mumlade han, hes av rörelse, --
Gud välsigne -- det svaga hjärtat! Som ändå har -- burit -- hela huset!
Han sänkte huvudet i händerna som till bön.
-- Nanna, tonade en öm och melodisk röst inne från den sjukas rum --
tonade mitt emällan sång och viskning.