Kyrkoherden stod, nyss hemkommen från Toftarp, och stirrade genom
matsalens gårdsfönster ut i snön. De sista dagarnas svårmod satt ännu
oupptinat kvar i det åldrade ansiktet, men han trummade en marsj på
fönsterbordet. Doktorn hade nyss rest och endast anbefallt lugn.
Undre läppen täckte den övre, och den långa, raka näsan krökte sig något,
två säkra tecken, att modet höll på att återvända.
Malena gick från och till mällan folkstun och salen, sysselsatt med att
duka middagsbordet. Marie-Louise syntes inte till, hon brukade ju annars
ha överinseendet.
Från Minas kammare hördes kuttret av det omförlovade paret -- det var
det underligaste fästepar kyrkoherden skådat. Deras maskopi, som de väl
kallade kärlek, var den gamle en gåta. Hon halt och han halt -- åtskilda
i tio år, döda för varandra i fem, nu hux-flux återförenade. Det kunde
man kalla en akt i kärlekens gudomliga komedi.
Allt som oftast kunde man höra Eugène viska:
-- Nu tar jag en liten puss igen, Minnie!
Eugènes viskningar gingo i bas och nådde till varenda vrå i de
angränsande rummen. Nog måste Olander ha trevligt -- var pojkvaskern
egentligen höll hus nu efter gudstjänsten igen? Det hade varit pastorns
tur i Gullerödskyrkan i dag.
Gubben misstrivdes rent ut med Olander -- just därför att alla andra
klemade eller nojsade med honom. Bara Marie-Louise höll honom stången och
sig själv på sin kant -- men Marie-Louise var en ruters flicka och pappas
egen tös.
Bevare mig, prästfar hade börjat försona sig med Minas nycker och choser
-- med andra ord försonat sig med tanken på en halt måg. Mina var inte
längre ung; Olander var ju ingen förhoppning, och bättre något än
ingenting alls.
Eugène hade lupit hornen av sig och benet på köpet -- visst folk måste
bli invalider för att överhuvud kunna hålla sig stilla. Yankeeknekten
hade visat sig minnesgod -- trohet är alltid ett vackert drag --
och föreföll sparsam, till och med snål. Den amerikanska pensionen,
fyrahundra dollars årligen, var ju ingen förmögenhet, men borde räcka som
grundplåt åt bägge, om gunstig herrn tog sig något för: gamla militärer
hade inte svårt att få resärvgöra.
Gubbens trumpenhet var mäst rätthaveri, som säkerligen till sist skulle
ge med sig. Det värsta var väl -- när allt kom omkring -- att mista Mina.
Han kände ibland med sig, att han hållit henne för strängt -- och andra
för milt, tillade han i tankarna med en suck.
Den galningen Josef hade farit sina färde i går aftse -- med klatsj och
bjällerklang och Ekdahl i halmen. Så det blev väl ingenting av med vare
sig pistoler eller andra kaprioler -- varmed gubben menade vackra Elna --
för den här gången. Och »general Cavaignac» hade denna julen tröttat ut
honom så pass, att det snart kvittade honom, vart komedianten tog vägen.
Amerika -- nå, lycklig resa! Välkommen tillbaka halt och med pension om
tio år, så kanske vi kunde talas vid!
-- Var du lugn, lille präst, hade faster Jeanette tröstat, -- volontären
får snart egna kassanycklar. Om fjorton dar stavar du på ett par
guldkantade kort -- sanna mina ord, Lars Fredrik!
Majoren, ja! En välgärning att hysa åtminstone _en_ något så när helklok
människa under sitt tak! Där var ingen oredlighet, inget maskopi, inga
choser med henne, inget hams och hyss och smussel bak andras ryggar. Där
var någonting karlavulet, med ett ord, hos den kvinnan, vilket liksom
symboliserades av hennes nätta små mustasjer. Skada, att hon bara höll
sig _för_ mycket på sin kant, inom köksreviret -- barnen kunde haft gott
av att upptuktas av en _sådan_ moder!
Mamma, mamma! Det var öde och tyst och tomt i prästgården nu. Ingen musik
i gula salen. Ingen, som sjöng I _rosensdoft_ eller _Klara stjärna_ eller
_Stilla skuggor_ om kvällarna! Håhå, ålderdomen -- ålderdomen är idel
besvär och vedermöda, -- mager skörd av fager sådd!
-- Nu tar jag en liten puss igen, darling!
Vem skulle i alla fall trott det? Mina, som bara för ett par dar sedan
drömt sig Eugène som en riktig buse! I dag var det annat, överallt hängde
hon träbenet i hälarna. Det såg värkligen ut, som om just träbenet fått
henne att foga sig -- hon kysstes visserligen endast bakom tillstängda
dörrar, men kysstes gjorde hon i alla fall. Varium ac mutabile semper
femina! Nå, så länge det gick ärbart till, så --!
Vad i alla dar? Var det inte Olander och Marie-Louise, som kastade
snöboll ute på gården? Pastorn hade väl nätt och jämt fått av sig kappan
och kragen, och hon, att hon inte skämdes inför allt tjänstfolket!
Kyrkoherden knackade på fönstret, han knackade en gång till och hårdare,
han trummade en ordentlig revelj -- samma resultat! Ingen lade märke
till honom. De två tosingarna därute hade varken ögon eller öron för
någon annan. Och det var för ingen del Olander, som syntes ivrigast.
Marie-Louise tycktes den anfallande. Hon riktigt haglade som ett helt
fältbatteri, och fienden blev ej svaret skyldig.
Nu gick hon honom ordentligt in på livet, gick till storms som mot en
fästning, tvålade in honom på två stegs avstånd, »syltade» kallades det
visst på pojkslangen. Men det var för otäckt att se på -- så stodo de ju
nästan och smektes! Det dugde inte längre, nu måste han --
Halvvägs mot dörren häjdades kyrkoherden av en knackning. När han
öppnade, stod det en betjänt därute i katolska grevinnans livré. Brev?
-- Ja, jag har på uttrycklig nådig befallning nästan ridit ryggen av
hästen, förklarade betjänten, -- och skulle ödmjukligen anhålla om svar
tillbaka.
-- Vad står på?
Kyrkoherden slet upp det högförnäma kuvertet -- med grevliga sigillet --.
Men var det inte just den handstilen, som --?
Prästfar läste högt tre gånger, innan han riktigt begrep.
»Käre kyrkoherde!
Jag vore tacksam få svart på vitt, huruvida lilla Nanna välbehållen
anlänt till prästgården. -- Med tusen ursäkter och försäkran om min
oföränderliga estime och reconnaissance.