Kyrkoherden kom julaftonsmorgonen i ilmarsj intågande i gula salen. Han
märkte knappt, att han avbröt en tvist, så uppfylld var han av nyheterna,
han hade att meddela.
-- Mamma, ropade han, ännu ute i blå rummet, -- mamma, domkapitlet har
äntligen svarat, och så var posten naturligtvis försenad. -- Marie-Louise
ställer om rummet. Människan kan vara här med postsläden när som hälst.
Ja, så var det en nyhet till, men -- det kan gärna vara så länge! Det
skall bli en överraskning.
Kyrkoherden hade smak för överraskningar, och vid juletid riktigt
frossade han i dem. Mina, vars tåliga drag han just dröjde vid, fäste sig
mindre än de andra vid gubbens antydningar; hon kände pappa.
-- Och du, sjåpagås, sade han med sin invanda barskhet, -- får hjälpa med
brasan! Men akta elden! -- Apropå, var ha vi Josef, den galningen, och
var är den tosingen Ekdahl? Bäst ha dem tjudrade, när pastorn kommer!
Känner du något till honom, Daniel? Ska vara nästan en pojke, men är han
annars stadgad, Olander? Glömde jag säga namnet? Han heter Erik Olander.
Daniels svar blev ett otydligt mummel; varken han eller de andra visade
någon meddelsamhet. Ansiktena buro idel främmande uttryck, syntes
förskräckta eller upphetsade -- eller också överdrev brasskenet, som
målade med sin oroliga pänsel, ivern i minerna och glittret i blickarna.
-- Vad -- vad står egentligen på, undrade kyrkoherden, -- ni se så
echaufferade ut allesamman?
Den gamle följde förvånad riktningen av alla dessa sneglande pupiller. En
köldring hade bildat sig kring Vilhelm, den främmande studenten. Det såg
ut till, att man plötsligt upptäckt ett nytt ansikte hos julegästen.
Kyrkoherden förmådde i sin förbluffelse blott upprepa frågan.
-- Vad står egentligen på?
Innan någon hann svara, hade gubben häftigt vänt sig åt sidan. En
hornsignal smattrade någonstädes nerifrån allén. Men den gamles
uppmärksamhet hade fångats av vad han upptäckt genom gårdsfönstret.
-- Kors i herrans namn, har man sett på maken!
Utropet kunde gällt scenen innanför lika väl som den utanför fönstren,
vilken emällertid var sällsam nog. Hela sällskapet flyttade på
klackarna; själva gamla mormor sträckte på sig i sitt hörn av sjäslongen,
varifrån blott otydliga fönsterskuggor nådde hennes blick.
Än en gång smattrade hornet. Kyrkoherden hoppade till.
-- Bevare mig, förfasades han, -- och just nu kommer posten. Ola måtte
väl vara tillreds, om pastorn är med! Vilhelm, Gustav, spring och säg
till -- och försök i en fart få dem skilda åt!
Gustav skyndade på dörren, och Vilhelm följde sakta efter. Mina och
Marie-Louise voro redan borta.
-- Så den stackaren låter hantera sig, ömkade pappa.
-- En tosing, den Ekdahl, instämde mamma, som gärna såg skulden på andra
axlar än Josefs.
-- Ekdahl har alltid varit ett kreatur, förklarade kyrkoherden med en
sidoblick på den främmande studenten, -- söp och var för rästen närapå
socialist, så han måste avsättas från ämbetet.
-- Klatsj, klatsj, skrattade gubben med ett försök att höja stämningen,
-- nog får den hästen löpa!
Men Vilhelm, till vilken den gamle vände sig, hade snarare mulnat än
klarnat. Det tycktes, som om varken uppträdet eller kommentarerna
behagade honom.
-- Där kommer Ola, den drulen, redan, jämrade prästfar, -- och har fått
pastorn och hans saker med sig. Att inte Gustav kunde hunnit fram! En
sådan skandal, en sådan skandal! Vad skall adjunkten tänka? Vem svarar
för, att han inte skvallrar för kapitlet? Vi bli en visa i stiftet, en
visa i stiftet --!
Kyrkoherden såg sig bekymrad omkring; han hade egentligen endast två,
högst tre åhörare, alla kvinnliga; den manlige visade sig nästan ohövligt
ouppmärksam. Och där kom värkligen den nye adjunkten, en lång, smärt ung
man, vars ansikte doldes av kappkragen.
Det första hans ögon mötte, när han skred upp på gården, var Ekdahl, som
barhuvad, men med grimma i mun och piska på rygg, galopperade gårdsplanen
runt, kringsnärtad och tillhojtad av körsvännen, kyrkoherdens äldste son.
De bägge yngre syntes inte till; de tycktes blivit villrådiga på vägen.
-- En sådan skandal, upprepade kyrkoherden, men svängde hastigt helt om
för att bli herre över skrattmusklerna, innan han skulle hinna ut till
adjunkten. Mamma följde tyst i hans hälar.
Mormor, Vilhelm och Nanna stannade kvar.
-- Snälla kandidaten, hördes genom prasslet av brasan änkeprostinnans
torra gumröst.
Vilhelm, som tankspridd stått och stirrat in i den röda tegelgaveln
mittöver, vände sig genast om. En böjning på det fina gamla huvudet
kallade honom till sjäslongen. Gumman vinkade honom helt nära, lade
handen på hans arm och halvviskade småleende:
-- Snälla kandidaten, disputera aldrig i religion med denna generationen!
Till sådant har man visst nutilldags inte edukation tillräckligt.
Hon hostade fram ett slugt litet skratt och fortsatte, medan hon av och
till lätt klappade honom på armen:
-- På min tid, snälla kandidaten, på min tid var det à la mode att heta
en esprit fort. Då var allt à la mode française, ni förstår. Nu är det
tvärtom; man är bigott à l’anglaise, alldeles som man är allting annat i
den barbariska engelska stilen. On ne se raille plus, on se fâche tout
rouge de toute bagatelle de dogme -- voilà la mode anglaise! Snälla
kandidaten, ni förstår kanske inte franska?
-- Jag förstår mycket väl, fru prostinna, svarade Vilhelm med det
vackraste småleende, Nanna ännu sett på hans fula ansikte. -- Men det var
inte häller min mening att komma in på religionen.
-- Alla vägar, log den gamla, -- föra nu för tiden till kyrkan, kunde man
säga. Och alla resonemang sluta som teologi. Apropå, den där Almqvist --
som man skandaliserade sig över nyss -- var det inte en giftmördare?
-- Det, det, stammade studenten och såg högst olycklig ut, -- det blev
aldrig bevisat. Men att han var en kättare, det --
-- En esprit fort, jag förstår, sade änkeprostinnan vänligt och böjde ett
par gånger på sin tunna lilla hals, -- jag förstår! Snälla kandidaten,
för att duga till _esprit fort_ måste man värkligen vara -- _ett
starkt huvud_, ni förstår. Och nutiden tar allting så seriöst, så »en
sansculotte». Det kommer av edukationen, kanhända också av extraktionen,
förmodar jag. Poeterna på min tid voro värkliga grandseigneurer eller
tillhörde åtminstone hovcirkeln, ni förstår. En av de bättre hette
Oxenstierna och var greve och riksråd. På den tiden kunde man skriva med
grace och galanteri. Ah, epigrammer, oden, pièces fugitives --! Vad sägs
om en sådan strof?
Hon släppte hans arm och halvslöt blicken, medan den tandlösa munnen
läspade fram:
»Omkring den vackra Celamé
vad dyrbar gördel ser jag sluten?
Är han av Psykes händer knuten
till bindel åt dess älskare?
Är han det skärp, som Iris målar,
när från sin höjd för jordens syn
hon bryter middagssolens strålar
mot imman av den ljusblå skyn?»
Gumman smilade belåtet. De halvsläckta ögonen vidgades; hon såg nästan ut
att ha väntat en applåd.
-- Fru prostinna, sade Vilhelm med ett tvunget leende, som för den gamla
obarmhärtigt röjde både hans edukation och hans extraktion, -- varje tid
söker sin sanning --
-- Och har sin fetisj, replikerade den gamla. Studenten böjde sig med
tafatt allvar över handen, prostinnan räckte honom.
-- Snälla kandidaten, sade hon en smula uppifrån, i det hon drog undan
handen, -- vill ni inte i stället göra mig den tjänsten att räcka mig
er arm? Jag längtar till min alkov. Ni har alldeles tröttat ut mig, ni
pedantiska dispytmakare där! -- --
Sanning! Alltid samma stränga, underliga ord! Det ringde Nanna i öronen,
ännu sedan Vilhelm gått upp till sig och hon själv kommit ut på trappan
för att titta på, när Ola satte upp kärvarna. Det tycktes genljuda i
sparvkvittret och färga solskenet. Det tycktes hota överallt likt skuggan
av ett ansikte, som ej rådde med ens en oskyldig liten nödlögn.
En man som Vilhelm hade hon ännu aldrig sett. I går hade han lagt sig
ut för Ekdahl, när bror Josef brusade upp. Ekdahl hade blivit oredig av
drickandet och börjat prata historier om grosshandlare Müller, som han
kallade procentare, och om hans dotter, som han kallade »villigheten».
När han fått en tår för mycket -- och varför måste Josef slå upp så
mycket vin på lilljulafton? -- var Ekdahl en helt annan Ekdahl, än den
hon dittills sett.
Det var Vilhelm, som räddade honom från stryk, och Vilhelm, som fick
krängt av honom ytterrocken.
Och i dag, när mamma deklamerade sin älsklingsskald, Malmström, och
bröderna disputerade emot och en höll på rabulisten Strandberg, en annan
på Böttiger och Josef -- innan han försvann -- röstade på Braun, erkände
Vilhelm -- men de tvingade honom också till det --, att hans störste
hette Almqvist! Almqvist, den där förfärlige, som skulle vara ännu
förfärligare än Voltaire!
Vilhelm både skrämde Nanna och drog henne till sig på djupet av hennes
håg. Hon fruktade honom, men så, som hon fruktade en stämma i sitt
innersta. Han plågade och lockade henne, ungefär som söndagarna gjort det
för några veckor sedan. Varje blick och varje ord av honom betydde så
mycket. Till och med hans skämt syntes hans allvar. Han tycktes ur stånd
att ljuga, att neka till det som var sant --.
Nannas ögon blevo heta och skygga. Hon sprang hastigt nerför trappan och
sneddade gården till köksingången. Fötterna gledo och smögo, fast just nu
ingen gav akt på henne: den nye pastorns ankomst hade gett alla fullt
upp att skaffa.
Loftsstegen knarrade; rappa fötter togo den i få, långa, ängsliga språng.
Ivriga fjät tassade i halmen. Flitiga händer vände i pappersbuntarna. En
lykta tändes. Kinder blossade, ögon lyste.
Nej -- hon fick inte tag i den försvunna boken. Hon rörde upp dammet över
alla de gamla luntorna, men både Voltaire och Platon voro sin kos. En hel
del annat visst också, högen föreföll ansenligt lägre.
Någon hade snokat rätt på gömstället, fört bort böckerna, lagt tjuvgodset
utom räckhåll, just då hon allvarligt beslutat sig för att återställa det!
Nanna kom genast att tänka på Bolla; ingen utom Bolla hade ju sett henne
däruppe. Flickan kände gråten i strupen; det kändes, som om hon plötsligt
förlorat någonting vida dyrbarare än både boken och till och med pappas
förtroende. Hur -- hur skulle hon hädanefter kunna se Vilhelm i ansiktet?
-- -- Men hitupp, hitupp skulle hon aldrig mera våga sig!
Hon kom snavande och glattande nerför stegen. Redan nere, såg hon sig
skyggt tillbaka efter tomten, -- som hon ju visste inte fanns. Men det
tycktes henne, som om hon just nu måste upptäcka ett elakt gammalt
ansikte, som tittade ner ur vindsluckan, medan någon hånande ropade
någonting efter henne. Det var julafton -- undervärksdagen -- då inte ens
Voltaire skyddade för skrock.
Julafton -- Nanna kunde genom den halvöppna köksförstun se gården full
av sparvar, som höllo till i de nyuppsatta havrenekarna eller under gräl
och jubel flögo av och an i kapp med skuggorna på snön. Men sparvarna
och alltsammans, gården och julaftonen, skymdes av en dimma eller av
ett omätligt avstånd. Från förstutröskeln späjade ett par fjortonåriga,
brännande ögon med en plågad och främmande blick. Så blev förstugan tom.
I köket stod Bolla i samspråk med Karna. Nanna bligade som en levande
fråga, men hjälphustrun låddes ingenting förstå. Inte häller ville Karna
nånsin gå in, fast Nanna tveksam rickade på låsvredet, som om hon väntade.
Nu hördes faster Jeanette i folkstugan, och Nanna tvekade mällan att
smyga samma väg tillbaka eller förbi fastern bege sig till gula salen;
tvekan tyngde som en trötthet i vristerna.
-- Karna, kallade en röst från folkstugan, och Nanna blev ensam med sin
medbrottsling.
-- Bolla, stammade hon utan att våga se henne fullt i ansiktet, -- vet
Bolla, vart bo--boken tagit vägen?
-- Boken? Ih, hocken bok menar hon, gräbba?
Det blev så tyst i köket, att Nanna i ren skrämsel tittade upp och mötte
Bollas spotska grimas.
-- Tror kanske tösen, att jag har tatt hennesas latinböger, må tro?
Bolla blottade tandköttet i sitt tysta flatgrin och slog ifrån sig med
bägge händerna.
-- Volontärens böger, ack, vad skulle jag med sådana? Nä, gu fri mig!
Hon skubbade sig på sina träskor närmre brygghusdörren. Blicken, som
kisade uppifrån, fasthöll liten Nanna vid hennes plats, samtidigt den
upplyste henne om hennes vanmakt.
-- Bolla, stannade flickan, röd av förtvivlan och förbittring, -- jag
talar om alltsammans!
Och högre, nästan med en helt liten flickas okynnesröst, upprepade hon:
-- Jag talar om alltsammans, jag talar om alltsammans!
Bolla tassade som en furie fram emot henne, lyfte sin grova näve med alla
de svarta naglarna och väste:
-- Passa sig för vad hon gör, unge! Får körkeharren så mycket som ett nys
om, vad hon tar sig till på loftet om kvällarna --
Bolla smög hastigt på dörren -- just lagom att undvika faster, som
kastade en nyfiken blick ut i köket.
-- Vad gör Nanna härute alldeles ensam, undrade majoren och fixerade
henne misstänksamt. -- Talade Nanna för sig själv?
-- Ja, svarade flickan dröjande och tittade upp under lugg. Hon kände
det, som om hon lastade all Bollas elakhet på sitt eget samvete.
-- Vänta --, faster fattade henne i axeln, just då hon tänkte glida
förbi, -- har Nanna sett till en tjugofyraskilling, som låg här i
fönsterkarmen för en minut se’n?
Golvet vacklade under flickan, men i förtvivlan samlade hon sig, såg
faster stinnt i ögonen och skakade på huvudet.
-- Nej, jag kommer ute från gården, halvskrek hon, -- jag har inte varit
i folkstugan på hela dagen.
Ljudlöst slank hon genom folkstugan -- på matsalströskeln grep något
efter henne som en andehand: så ryste det utefter ryggraden.
Det var inte ens säkert, att Bolla tagit bort böckerna. Vad skulle hon
egentligen haft för gagn av dem? Också faster Jeanette hade sina vägar,
där man minst anade henne. Och hon hade tittat så underligt på Nanna den
sista tiden.
Var detta värkligen julafton?
I matsalen kivade Mina och Marie-Louise om den nye pastorn, medan Mina
klädde granarna och Marie-Louise dukade kaffebordet. (Middagen blev det
ju i dag ingen reda med: var och en fick tömma sin risgrynstallrik i
folkstugan.)
-- Han har något så äkta prästerligt i sin fysionomi, påstod Mina, --
riktigt värdigt och prästerligt, snopp, snopp, så ung han är.
-- Prästerligt, fnyste Marie-Louise och skramlade med sina skedar, --
jämföra den pojkvaskern med en präst!
-- Är man allaredan på tapeten, undrade en spydig stämma. Den var lika
ljus som bror Gustavs och skalv av skratt.
Nanna ville sjunka genom golvet, så blygdes hon på systrarnas vägnar.
Mäst på Marie-Louises, ty den ljuslagde och långskranglige pastorn såg
värkligen bra ungdomlig ut med sina röda kinder, blåa ögon och sin ljusa
tupé.
Men när Marie-Louise satte upp en blick som en förolämpad ängel och
frågade pastorn, om man inte fick lov att tala om sina kusiner på
julafton, då måste Nanna le -- ett leende, som inte var muntert, bara
skadeglatt. Det var något inom henne, som gladdes att höra Marie-Louise
narras. Det fanns ju helt enkelt inga kusiner.