Brödernas hemkomst hade löst en förtrollning och bundit en ny. Nanna
bokstavligen trampade studenterna på hälarna. Var de gingo eller stodo,
hängde två vattenbruna ögon vid deras höglärda ansikten. Vad de så talade
om, sögo två utstående öron in varje ord, som utgick ur deras munnar.
Nanna glömde allting annat, trösklarna, som hon ständigt snubblade över,
och sina röda fingrar, som annars balanserade hennes slingriga gång. Hade
händerna hängt lösa, skulle hon tappat dem, liksom hon tappat minnet och
lokalsinnet. Fölungen hade i sin beundran för unghästarna förgätit sig
själv och sitt eget.
Det som mäst väckt hennes nyfikenhet, var, förstås, främlingen. Varje
gång han talade, öppnade hon munnen, liksom hon ej hört tillräckligt med
öronen. Varje gång han log -- det skedde inte så ofta -- log hon efter.
Det kändes, som om en annans leende stramade i hennes ansikte.
Intrycket, att han var ful, lämnade henne aldrig. Hon tänkte på det
nästan beständigt. Men hans fulhet plågade henne inte; den hörde liksom
med i den dragning, han övade på henne.
Alla hans miner levde på ett alldeles särskilt sätt. Alla hans ord voro
nödvändiga; man ville inte förlora ett enda av dem. Nanna fick för sig,
att allt vad Vilhelm sagt, var fullkomligt sant. Hans ord invärkade
alltid på bröderna, isynnerhet på Gustav. Och ändå kom han henne ofta att
tänka på Candide och den underliga världen i boken. Inte bara så, att en
blick från honom kunde ge en plötslig stöt åt samvetet. Men så, att hans
meningar gåvo boken rätt.
Detta nya var i alla fall en stor glädje. Men det fick henne nästan att
glömma, att det var födelsedag och stundade till julafton.
Dörrarna stodo, högtiden till ära, öppna mällan alla rummen. Överallt
förnams doften av granris och nyskurade golv. I gula salen knäppte
plocktoner från den gamla flygeln. Och i matsalen skramlade Marie-Louise
med silver- och tennsaker, som hon plockade ur skänken till middagen.
Det var lilljulafton, dagen före den riktiga. Det var den i Skåne så
kallade Dopparedagen, och det skulle doppas i gryta i folkstugan. Och
därute rådde brådska, ty kyrkoherden måste om någon timme i fläng till
annexkyrkan i Toftarp.
Nu hade han i samspråk med studenterna stannat framför en hylla i
bokkammaren. Och Nanna, som ledsagat dem även dit, märkte för sent luckan
i bokraden. Det gav ett hugg i henne; hon liksom ryggade invärtes och
ville förlora jämvikten, när hon hörde boken nämnas.
Pappa hade på gyckel eller av inträsse frågat sönerna, om någon av dem
lockat hans Platon till lärdomsstaden. De skakade på huvudena och den
yngste skrattade.
-- Den döddansaren, svarade Gustav med munter öppenhet, -- och jag
ha alltid hört till olika nation. Och sedan i torsdags är jag civis
lundensis.
Daniel svarade ej utan självkänsla.
-- Lund är mera filosofiskt, än du tror. Men fråga flickebarnet! Hon är
kanske styvare hellen än du, Gustav!
Hela bokkammaren tycktes ha vänt sig om för att betrakta Nanna. Pappa,
bröderna, bokluckan, biskopsporträttet snettemot, allt och alla stirrade
de på henne. Men ihärdigast stirrade han, den främmande, som bröderna
kallade Vilhelm.
Pappa syntes i förstone förbluffad. Han spände sin blick så hård han
förmådde; pannan veckades, läpparna ryckte. Men så slog han bort saken
med skämt. Han satte inte sönernas pedagogik vidare högt och trodde inte
på Nannas grekiska.
-- Sätt inte bortbytingen myror i huvudet, sade han, -- hon är inte van
att beundras av så många herrar. Springfält är sin egen lekkamrat och
träffas säkrast i torvhuset. Dit går hon och håller andakt några timmar
varje dag. Senast i går middags letade hela huset förgäves hennes spår.
-- Annars, fortsatte pappa med en förebrående blick på sin dotter, --
hade Springfält fått följa med till grevinnan på Herrevall. Skulle inte
behövt ångra det, sa’ grevinnan till mig i går aftse. Jaha, katoliken
frågar mig efter Springfält vartenda år. Men ingen gång är det möjligt få
Springfält från torvhuset. Blir väl en likadan sjåpagås som --
Kyrkoherden avbröt sig och fortfor, vänd till den främmande:
-- Grevinnan sörjer än sin egen lilla stumpa. Enda barnet! Och när hon så
är änka och till åren, blir det ensamt på den stora herregården --
Mera hörde Nanna inte; hon stod inte ut med allvaret i pepparögonen. Hon
glömde helt och hållet sin värdighet och sprang plötsligt sin väg ur
rummet.
I matsalen uppfångades hon av Marie-Louise, som trots brådskan tog
henne i famn och kysste henne på bägge kinderna i ett oförklarligt
ömhetsutbrott. Systern var väl yr i mössan av vinet, sedan hon som de
andra nyss druckit mammas skål.
Nu pärlade födelsedagsbarnets stämma, och genom Minas kammare och det
långa blå rummet flyktade Nanna in i gula salen.
I den höga, gula kakelugnen brann en ständig bokvedsbrasa; salen var
svår att hålla uppvärmd. Den hade fönster åt tre håll och liknade en
lykta, påstod gamla mormor, som oftast tronade på empiresjäslongen. Genom
de många fönstren lyste det mjölkblått från snölandskapet, med vilket
brasskenet förde en ständig, fladdrande strid -- och på flygeln voro två
vaxljus tända.
På sjäslongen satt gamla mormor. Med hjälp av kuddarna höll hon sig ännu
ganska rak i ryggen. Hon hade hunnit närmre de nittio, änkeprostinnan,
men kom ännu ihåg, att hon var en född Narwenhielm, och att det ansågs en
mesallians, når hon gifte sig med salig prosten på tredje Gustavs tid.
Mormor tröttnade aldrig att berätta om den tiden. Hennes kusiner
baronerna hade varit utom sig för skandalen lika mycket som för rivalen.
-- Vad skall du med den där ennuyanta svartrocken, retades de och drevo
skälmstycken med gummorna i prostens egen kyrka. Men när vackra cousine
endurerade i sin folie och encouragerade ce prêtre-là, à la bonne heure,
larifarondon -- baronerna slogo samman sporrarna och flyttade sig och
sin amour till huvudstaden. Man kunde väl inte duellera med en svartrock
häller!
Gamla mormor log ett tyst och tandlöst, men ännu elakt löje. Hon var så
liten, så liten, gamla mormor, och mindre vart hon år från år.
-- Hon dör aldrig, brukade pappa-kyrkoherden säga, -- hon försvinner.
Hon var späd som en flicka, med sluttande skuldror och smal om livet, med
händer som en frökens och fötter som en barnunges. Hon var torr och brun
kring ögonen och vit i det tunna håret; men till högtiderna ville hon
vara sminkad och pudrad som i unga dar. Och rak i ryggen höll hon sig.
När hon inte sov på sin kammare, vistades hon i gula salen, vars
lyktfason, trots allt, tilltalade henne.
Vid hennes sida tycktes mamma nästan den bräckligaste av de två -- mamma
med sin ständiga blekhet och sina myosotisblå ögon, i vilka det ständigt
samm tårar. --
Nu spelade mamma och sjöng: egentligen var det inte bra för hennes
hjärta, men ingen nändes förmena vare sig henne eller sig dessa
högtidsstunder. Mamma sjöng. Brasan susade som en bokskog om sommaren,
men genom suset pärlade tonerna likt fågeldrillar.
Nanna neg för mormor och kysste på hand, gick sedan på tå snett över
salen och satte sig på en taburett. För så ungt folk var det förbjudet
att breda sig i länstolar eller på sjäslonger.
Avlägset som i en dröm hördes herrarnas samspråk; det tomma pastorsrummet
låg mällan salen och bokkammaren. Nanna undrade med oro, vad de
egentligen kunde språka om. Slutligen tystnade de; det var, som om hela
huset lyssnat till mammas musik och Nannas oroliga tankar.
Nu kommo herrarna till synes i dörren. Varsamt och tätt efter varandra,
nästan i klunga, klevo de in i salen. Stumma och vördnadsfulla hälsade de
gamla mormor, blevo sedan stående i en halvkrets med händerna på ryggen
och blicken ömsom på den musicerande och på Nanna.
Det såg ut, som om de allesammans haft något att säga henne och blott för
musikens skull uppskjutit det tills sedan. Pappa visade ett par alldeles
nya ögon; det låg någonting kallt förundrat och iakttagande i dem, som om
han tittat på en viltfrämmande och vuxen flicka.
Hon försökte uthärda blicken, men utan att hon kunde hjälpa det, började
ögonlocken klippa och pupillerna irra. De skyggade, som om någon sökt
genomborra dem med nålar. Ögonhålornas muskler slappnade. Det kändes,
som hela själen flutit isär och blivit brosk och gelé.
Nanna rodnade häftigt och måste titta ner; hon tyckte sig doppa huvudet
i en skål hett vatten. Hon kände sig djupt, djupt olycklig -- märkligt
nog, inte endast för pappas, men mäst för den främmandes skull. Det var
tydligt, att upptäckten var gjord eller rättnu måste komma.
Det ringde i hennes öron som efter en örfil. Hon hörde knappast musiken
för detta envisa ringande. Hon började svälja som i illamående, och
värkligen kände hon sig helt besynnerlig i hela kroppen. Bara hon inte
rättnu föll ner av taburetten!
Ringandet fortfor; det lät som bjällror -- vilket det kanske också
var! Nu hörde hon det tydligare, och det var -- det var värkligen
slädbjällror, som närmade sig; pappa hade på tå smugit sig bort till ett
av gårdsfönstren.
En bjällersläde, som svängt in i lindallén, pinglade nu uppför backen.
Hästarna hade fått fart, så det bar i trav uppför.
Där gled släden mällan fönstren och den röda ladugaveln. En pälsmössa
skymtade, någon vinkade med sin handske. Nu avbröt sig mamma mitt i en
takt. Herrarna sorlade till; det kom julfrämmande!
Bror Josef, hurra, det var Josef från Kristianstad, hurra, nu först blev
det jul, riktig jul!
Nanna hade sprungit upp och redan förgätit sitt illamående. Över
Gustavs och Daniels ansikten hade flugit ett hastigt skimmer; pappas
stränga uppsyn mildrades; mamma liksom spratt upp från pianostolen; och
själva mormor, som hållit på att nicka in, vaknade till med ett av sina
gustavianska smålöjen.
Josef, se, Josef, det var nu julen och bjällerklangen i person!
Som en vindstöt brusade det genom alla rummen ända ut i farstun. Alla
måste ju ta emot och välkomna den käre Josef.
Det var ett tjatter, ett hojt och prat ute på trappstenarna, och värst
av alla hojtade naturligtvis Josef själv. Han hade redan svingat sig ur
racken, vars präktiga slädnät täckte de bägge fuxarna ända fram till
bogträna; bogträna åter smyckades med höga bjällerbågar.
Volontären stod i pälsmössa och päls, älghudshandskar och blankstövlar
och fäktade och nojsade mitt i den lilla skaran. Hans vackra, regelbundna
ansikte strålade av sitt vanliga övermod, som blott var stojigare än
vanligt. Om det nu var sprit eller någonting annat, han syntes spänd en
tonart gällare.
Desto snabbare erövrade han; han hade ett utrop, ett nyp och en smekning
åt var och en; på alla värkade han som en dosis livskraft, och han spratt
av liv. Från det röda i hans örsnibbar eller på hans nyrakade kinder och
till knycken på hans nacke, svinget i hans arm och svängen på hans klack
syntes han liv, liv.
Själve pappa, som haft så mycket bekymmer för sin äldste, var besegrad.
Mamma föreföll föryngrad, där hon, skär som en ungmö, stod och beundrade
sin vackre gosse. Nanna iakttog, att mustasjerna blivit längre och
svartare se’n sist, och att han lagt sig till med ett pipskägg, som
härmade kung Oscars.[4]
Gustav gav genast äldste bror stora famnen. Daniel nöjdes med ett
handslag, medan i hans blick beundran stred med ett vemod, som
ibland liknade fruktan. Inte ens faster Jeanette hade motstått
frestelsen; »majorn» skymtade bred och nyter bakom de andra, men
sökte rädda skenet med en min, som om Josef varit en ännu ohängd
landsvägsrövare.
Josef pratade så käckt och skrattade så gott, hans ompälsade person var
så vackert staffage mot bakgrunden: den blå snömarken, den gula himlen,
de vitulliga lindarna och taken och de rykande hästarna, som då och då
otåligt riste på sina bjällror, att ingen kom sig för med att gå in,
förrän mamma började hacka tänder.
Då låddes kyrkoherden bli ond -- han låddes det ofta, när han vart
skamsen --, snurrade runt på klacken och föste med rynkade bryn och
ordlös barskhet hela tutten mot trappdörren. Men mamma hade med nöd
hunnit över tröskeln, när ett frustande och gällt skratt från Josef
lockade allesamman att vända på huvudena.
Nanna hade stundom i undran lagt märke till, att fårskinnspälsen över
baksläden synts röra på sig, och skyllt på en vind, som inte blåste, ty
vädret var frysstilla. Nu hade täckets rörelser blivit häftigare, det
vältrade fram och åter, så att till sist halmen blottades och rättnu ett
brett, blårött ansikte såg dagen.
-- Tusan i det, frustade volontären, -- hade jag inte så när glömt --
Josefs raka, militäriska gestalt vek sig för munterhet -- en munterhet
så häftig, att den föreföll tvungen. Det var kanske ett försök att få
åskådarna med sig; ännu stodo de bara och gapade med ögon och munnar.
Man kände Josef, hade nästan väntat sig någonting dylikt -- upptåget
skulle varit oskyldigt, om bara inte kavlen funnits. Det låg en människa
i racken, ett bylte av halm och kläder, bundet till händer och fötter och
med en kavle i munnen. Vitorna blänkte glasiga som på en fångad braxen.
Josef höll sig i sidorna och skrattade.
-- Tusan, hade jag inte glömt bagaget, frustade han.
Kyrkoherden, som stått tveksam, såg nu kappsläden närma sig nere
från stallet; den påminte honom om dagens hälgd och den förestående
gudstjänsten. I det lilla ansiktet drog det samman till oväder,
tvärrynkan vid näsroten djupnade, och de åldersbleka läpparna skälvde.
-- Lös människan, galning, ropade han så häftigt, att volontären genast
vände helt om. Uttrycket i sonens ansikte hann endast skifta en gång.
Vackre Josef hade på en sekund blivit en annan -- huvudet, som sköt ner i
axlarna och pälsen, syntes mindre, flinet sammanrörde dragen i en suddig
oreda, ögonen hade något plirande självfördjupat, och ena örat stack
spetsigt upp mällan skinnmössan och -kragen.
-- Lös -- stackaren, upprepade gubben med en snabb, darrande handrörelse.
-- Bevars, pappa, bevars, svarade Josef med ett retligt skratt, som
liknade gnäggning; han reste litet på huvudet och vädjade till de andra,
-- det är ju bara Ekdahl, vet jag --
Kappsläden hade nu pinglat upp jäms med racken, och Mats kusk, som
bestått en förvånad blick på den främmande släden, gav sig att syssla med
sina hästar och låddes ingenting se.
Kyrkoherden var utom sig.
-- Ma--ats, stönade han med ögonen på skaft i hålorna och rösten hes och
kluven av ansträngning, -- lös --! Och se till, att inte gäskivarns
hästar blir förkylda --!
Josef kastade högdraget med huvudet.
-- Pappa misstar sig, ett sådant spann har ingen gäskivare i Skåne. Det
är grosshandlare Müllers hästar i Kristianstad --
Mina kom just ut på trappan med middagsbud. Hon höll, när hon upptäckte
äldste bror, liksom avvärjande handen framför sig. Men Josef, som fann
avbrottet välkommet som en förevändning att slippa lyda order, stod i ett
språng vid hennes sida, lyfte systern från trappstenarna, svängde henne
in i förstugan och virvlade om med henne i matrummet, tills andan svek
Mina även till nödrop.
Nu jublade åter ungdomen. Bror Josef var i alla fall rolig, och pappa
lämnades ensam att utdela befallningar och snäsor på den kalla trappan.
Mina, som vacklat hän till en stol, satt flämtande och förskrämd,
tilltufsad i håret och vimmelkantig under det. Men Josef, som raskt
hunnit få av sig mössa och päls, lutade nu bockande och åtbördande över
sin mor, som, insvept i sin silkessjal, leende såg upp till honom. Han
liknade nästan en balkavaljer, och den lilla prästfrun rodnade som en
flicka, medan han ideligen galant kysste hennes smala spelfingrar.
Marie-Louise, som han hälsat redan på trappan, avväpnade med en blick
ur sina klara, starka ögon alla försök att nypa henne i veka livet eller
kyssa henne på kinderna. Hon mottog sin brors beundran, som överraskad
följde henne, med samma värdighet, som om han varit en främmande herre.
Så bjöd han plötsligt sin mor armen och skred med fjädrande löjtnantssteg
mot den öppna folkstudörrens sorl och glam. De andra hade fått försprång.
Men Mina, som nu hämtat sig, fast läpparna darrade av närvositet, sköt
sakta stolen ifrån sig och blev den sista i tåget.
Därute hade prästfar redan slagit sig ner till sin middag; han åt
brådskande och utan att be om ursäkt, men hade återvunnit sitt goda
lynne. Så snart han upptäckt, vem »bagaget» egentligen var, hade han gjort
en ironisk välkomstbugning, snurrat om på klacken och marsjerat inomhus.
»Bagaget», som under ideligt bugande följt honom i hälarna, stod ännu
obeslutsam innanför folkstudörren. Munterheten omkring honom var allmän
och blev blott högljuddare, när Josef tog ledningen. Då och då fnissade
»bagaget» själv.
Ekdahl syntes särdeles väl beskyddad mot vinterkylan. Utomkring
ytterrocken och mössan hade man svept en tjock yllesjal, vari han så
kröp in, att ansiktet halvt försvann och egentligen endast en bred,
läderfärgad mun och tre, fyra gula betar stucko fram.
-- Kors, utbrast volontären med ett kort, försmädligt skratt, medan han,
skenbart förbluffad, häjdade sig innanför tröskeln, -- står Ekdahl där
ännu?
Kyrkoherden vände sig om till hälvten och avbröt tuggningen för en minut.
-- Är det ett sätt, förebrådde han, -- att forsla en medmänniska, en före
detta prästman --?
Han tystnade tvärt vid en blick på klädbyltet och svängde sig hastigt
tillrätta över tallriken. Ekdahls oändligt dumma uppsyn var som alltid
oemotståndlig. Alla i folkstugan skrattade eller fnittrade öppet eller
förstulet; själva prästfrun log, så att tårarna runno, och husfadern
hade all möda att harska sig till en smula värdighet. Lyckligtvis måste
han just störta upp och i pälsen; det var hög tid att komma i väg till
annexet.
Han omfamnade sin hustru; sedan vände han sig till Josef.
-- Tag av honom -- det där, mera tecknade än talade han, -- och se till,
att han -- att stackaren får mat!
Därmed gjorde kyrkoherden sin soldatsväng och tågade genom matsalen mot
förstugan. Hans hustru ledsagade honom halvvägs.
Nu höjde sig stämningen ytterligare. Josef gjorde sig ingen brådska
med Ekdahl; han hade andra godvänner att påhälsa. Först fick han ett
stadigt grepp om Bolla, ur vars vidöppna gap en belåten jamning väste.
Sedan han satt henne i sängbolstrarna, så de tjocka benen stretade upp
ur kjortlarna, släppte han henne för att göra jakt på Malena. Men Malena
sökte skydd bakom Ola huggedräng, som genom att bli sittande i sin stol
envis bredde sig i hans väg.
Malena viade road och rädd, Bolla och Karna skreko av fröjd, ungherrarna
gnuggade händerna och skrattade, Marie-Louise och Mina vände skrattlystna
och förlägna bort ansiktena, medan Josef själv sökte tränga huggedrängen
åt sidan.
Ola lät inte rubba sig, när han inte hade lust att låta rubba sig. Josef
fick nöjas med att rubba det dukade långbordet, vars svarta doppgryta
riste, så att flottet skvalpade.
Faster Jeanette, som just återkom från ett besök i spiskammaren, höjde
sin varnande stämma, men Josefs iver tycktes endast växa. Det låg ingen
ond vilja bakom Olas motstånd. Han kände bäst sina skäl att försvara
Malena, men försvaret tog han godmodigt som en lek. Det var också en
lek för den bredryggade bonddrängen att väga den smidige, men spenslige
herrskapsmilitären. Olas envishet liknade en duktig gråstens, och Josefs
liknade en stadsherres på tjugofem vintrar, som saknar nödig hävstång.
Josefs skratt skar obehagligt gällt genom de andras. Blickarna, han sände
drängen, blänkte som knivblad. Övergången till slag och svordomar tycktes
inte vara långt borta.
-- Josef!
Det var en tunn, behaglig röst -- ett tonfall som en smekning; och
volontären lystrade ögonblickligen. Ledigt och med en skälmaktig åtbörd
av försakelse vände han sig från drängen till klädbyltet vid dörren.
-- Fryser Ekdahl ännu?
Munterheten, som under tvekampen börjat låta dämpad och tvungen, skallade
upp igen. Järnugnen brusade som en fors, och talg- och vaxljusen på
det långa, omålade matbordet speglades i de immiga rutorna som gula
töckensolar.
Ekdahl själv satte upp ett dumt och oförstående ansikte. Nanna, som
nyfiket betraktat honom nästan hela tiden, misstänkte ibland, att
dumheten var låtsad. Hon hade följt hans minspel under uppträdet och fann
det slöa uttrycket strax efteråt mäst likna en förklädnad, som skulle
passa samman med sjalen, långrocken och halmstråna, vilka alltjämt hängde
och svängde i veck och rynkor. Hon misstänkte Ekdahl för en filur.
-- Seså, Ekdahl -- nej, behåll rocken och mössan på -- sitt ner! Nej,
här vid ugnen, vet jag -- här hos madam Bolla -- Ekdahl, couche!
Ekdahl lät göra med sig allt vad herr volontären behagade. Han bockade
till varje befallning och utförde den bokstavligt. Framför honom ställdes
en tallrik, rågad med heta och drypande brödskivor och korvbitar. En
gaffel sattes i hans ena hand, en sked i den andra.
Ekdahl frös inte längre, hade överhuvud aldrig frusit, därtill eldad
alltför varm med herr volontärens konfonium. Och inomhus, i ytterrock,
mössa och sjal, inklämd mällan den heta ugnen och den bastanta Bolla,
frös han ännu mindre.
Ingen i det glada sällskapet tycktes heller ömka honom, denne sällsamme
resenär, detta underliga bagage. Själva mamma log åt hans enfaldiga
grimaser, log åt svettdropparna, som, glittrande i ljuset, trillade ner i
tallriken, log åt sin vackre Josef och hans putslustiga upptåg.
Skålen för födelsebarnet, som än en gång dracks och i skummigt julöl,
löste alla tungor och skrattmuskler. Tjänare och husbondfolk blandade
sina röster i glammet, liksom deras skuggor flöto samman på väggar och i
tak. Alla vågade snart ett nojs med galne Ekdahl, vars gula ansikte nu
blivit rött och nästan svullet, och vars hornhinnor blänkte av hans inre
förnöjelse.
Ekdahl syntes hysa en sann ärelystnad som driftkuku. Hans djurläten
avbröto Daniel, som prisade fasters grynkorv, och Gustav, som berättade
färska studentanekdoter. Ekdahls grimaser sögo till sig allas
uppmärksamhet. Snart skonade honom häller ingen. Faster fyllde med
humoristiskt allvar gång på gång tallriken åt honom, och Marie-Louise
skötte ölkannan.
-- Och nu, förordnade Josef, blinkande åt laget, -- nu skall pastor
Ekdahl berätta oss, huruledes han en julsöndag for från Kristianstad till
Gulleröds prästgård i Skåne!
»Pastorn» svarade ej genast. Hela hans varelse tycktes upplöst i en
häftig och ofrivillig fnissning. Han var sin egen driftkuku. Det
var numer hans enda yrke, hans valuta för gästfriheten åt ett av
prästgårdarnas gemensamma nådehjon.