Nanna hade inte anat det ringaste. Hon låg uppe på vinden och rotade i
gamla luntor, låg på en ullsäck och hade svept en sjal om axlarna.
På golvet stod en handlykta, vars ena söndriga glas var vänt ifrån
pappershögarna -- så undvek Nanna eldfara och överträdde inte förbudet;
ty en lykta var någonting helt annat än ett ljus.
Mina brukade för rästen bränna ljus halva nätterna, Nanna visste det
mycket väl. I jämförelse med Mina, som ställde sin rankiga stake mitt
ibland alla brevbuntarna, kunde Nanna känna sig så gott som oskyldig.
Men därför var det ju inte nödvändigt att skvallra om allting för pappa,
som varje kväll måste ha reda på, var hon hållit hus under dagen. Pappa
trodde, hon brukade sitta i torvhuset, dit hon alltså varje dag måste gå
en tur för att kunna säga, att hon varit där.
Det inbragte ibland en luggning i flätan eller en örfil av tre fingrar --
de två voro böjda av en kramp -- vilket egentligen förvandlade örfilen
till en klapp. Men gärna vad som hälst, bara hon slapp bekänna sanningen!
Här uppe fanns en hel del läsning, som inte fick rum nere på hyllorna --
originalupplagan av _Then swänska Argus, Siebenhundert Anecdota_ från
mitten av sjuttonhundratalet, en _Milton_ med kopparstick från 1751, ett
tjog _dissertationes_ från Lund och Upsala och en mängd andra rariteter.
Här uppe slumrade böcker från farfars tid, förskräckliga böcker, som inte
tolererades nere i bokkammaren, hur tolerant pappa annars var. Farfar
hade varit präst, men samtidigt rabulist. Om honom talades aldrig annat
än i dunkla ordalag -- och hans böcker passade inte för prästdöttrar.
Nanna hade med fjortonåringens bävan slagit ner på de farligaste. De
farligaste och de svåraste, det var hennes två specialiteter.
Uppslagen framför sig hade hon en bok, som hon hört pappa fördöma för
bröderna. Hon visste, att Gustav läst den nere i Lund; Josef hade genast
frågat, om den fanns på svenska, och endast Daniel hade haft karaktär att
motstå frestelsen.
Boken hette _Candide_ -- Candide av Voltaire. Nannas späda kinder
blossade åt den tredjedel hon förstod; de blossade lika mycket av
vetgirighet som av någonting annat, blossade av en underlig, sugande
vetgirighet, som brände genom kropp och själ. Endast hjärtat förblev
kallt, förstockat emot pappa och de förebråelser hon hörde susa i draget
under de tjocka spindelvävarna.
Pappa bar för övrigt själv skulden. Det var han, som drivit henne in på
de mörksens stigar, där hon nu varje dag vandrade.
Pappa hade en dag vänt upp och ner på huset för att få tag i Ὁ Ευθύφρων
τοῦ Πλάτωνος.
Det var en bengul gammal svinrygg, som brukade vila sig intill så många
andra bengula gamla svinryggar. Någonting omoraliskt fanns inte i den,
ty ingen av bröderna så mycket som tittade åt den under ferierna. När
pappa plockade fram den, var det mäst för att skriva någonting på
försättspapperet eller titelbladet -- såvida där ännu fanns plats över
att skriva på.
En dag ville pappa ha tag i den. Han letade genom alla hyllorna -- ja,
till och med bakom och under dem --; Nanna kunde ännu höra stötarna av
käppen och gubbens flåsningar i det bolmande dammet. Men borta var och
förblev Eutyfron.
Pappa letade på skrivbordet, bredvid och under det och i lådorna. Han
nästan dansade i sin otålighet, men Eutyfron stod inte till att upptäcka.
Nanna satt hela tiden på syster Minas kammare och lyddes och höll andan.
Dörren stod på glänt, och hon bara inbillade sig, att hon läste, men
svinryggen knakade under hennes fingrars grepp.
Hennes första tanke hade varit att komma springande med boken och till
tack eller straff ta emot pappas hårdhänta smekning. Men gubben hördes
allvarsamt vred, halvt utom sig, och hans vrede förlamade henne.
Hon förstod, att det skulle vankas mer än bannor, kanske risaga -- som
hon ej var fullt viss att ha vuxit ifrån. Hon förstod ej strax, vad ont
hon gjort, men när stort folk råkat ur lynne, kallade de det oskyldigaste
en synd. Och pappa hade fått leta alldeles för länge.
Nanna hörde Mina betitlas sjåpagås och syndakors och höll på att
skynda fram och röja sig. Men i detsamma smattrade fasters stämma, och
brottslingen förlorade modet. Fasters ögon tittade rakt igenom en, och
sedan de tittat, skrattade de ut en. Fasters ögon påminte om honom, vars
bok låg uppslagen på ullsäcken framför henne.
Nanna hade känt, att hon gjorde orätt, som teg. Hon hade hoppats, att
någon skulle kommit in i Minas rum och upptäckt henne. Hon hade berett
sig på ett par örfilar, som hon skulle tagit emot utan att gråta.
Men ingen hade kommit; ingen tog henne i förhör; ingen föll ens på den
tanken, att lilla Nanna kunde bry sig om grekiska böcker. Pappa låddes
inte veta, att hon under ferierna läst för bror Daniel. Pappa och de
andra hade skrattat, därför att hon bara var flicka och alltså varken
skulle till gymnasiet i Lund eller till det i Kristianstad. Ingen visade
någon tro till, att en flicka kunde lära sig grekiska.
Fasters runda ögon skulle skrattat högre än alla de andra. Det var
fasters skull, att Nanna bet tänderna samman och teg. Grekiska: tycker
någon det? Som om inte franska vore gott nog åt en flicka!
Av Eutyfron begrep hon visserligen bara vartannat ord -- och meningarna
begrep hon inte alls; de voro så krångliga. Men med Xenofon redde hon sig
utmärkt, där var hon nästan lika styv som bröderna, och i Odysséen hade
hon skanderat hela tre sånger -- pappa skulle bara veta!
Sedan det blivit tyst i huset, hade Nanna först ämnat ställa boken
tillbaka i luckan. Men så kom hon att tänka på värkan av upptäckten --
nytt larm och nytt förhör och ny ängslan. Misstankarna skulle till sist
falla på henne. Det var klokast att vänta några dagar -- tills boken var
glömd och liksom av en händelse stod, där den hittills -- ja, kanske hela
tiden -- stått.
Nanna hade gömt Eutyfron bland luntorna på vinden. Av dagarna blevo
veckor, av veckorna månader, men ju närmare det led mot jul och mammas
födelsedag, dess knarrigare lät pappa. Nanna hårdnade till av ständigt
gnat; nu varken vågade eller värdigades hon sätta boken tillbaka. Den
fick så gärna bli liggande, där den låg.
Men hyllorna därnere fingo stå alldeles i fred; hon tordes knappt titta
åt dem. Måste hon genom rummet, smög hon förbi i ängslad hast utan att
ens vända på huvudet. I förbifarten kände hon bokluckan som ett svart,
rannsakande öga; hjärtat klappade, och hon visste ej rätt, var hon skulle
göra av händerna.
Hade ej alla haft så bråttom till julen, skulle de undrat över
förändringen; Nanna var sig inte lik. Hon rodnade och bleknade för minsta
tilltal. Det var förbi med alla snusförnuftiga infall och omdömen. De
skiftande bruna ögonen -- ett arv efter farfar, sades det -- det enda
vackra på den fjortonåriga fölungen, skyggade till och med för mammas
milda blick. Den lillgamla tösen med det slätkammade håret, den blänkande
pannan, den vassa näsan och äggtoppiga hakan smög som en främling genom
rummen i sitt hem och var halva dagarna försvunnen, ingen visste vart.
Nanna läste inte längre Platon, han låg glömd eller gömd -- gömd som ett
samvetsagg -- under en dammig hög predikningar. Nanna läste i stället
Voltaire. Den ena synden drog den andra med sig.
Nanna kunde ej påstå, att den boken gjorde henne lycklig. Den liknade
en virvlande häxdans, i vilken hennes inbillning dansade med. Boken
införde henne i en sällsam värld, där människorna buro elaka, förvridna
ansikten. Det talades där ofta om solen och södern, men allt där liknade
mera ett vinterland. Alla ord voro som snö, alla blommor som isblommor.
Allt syntes hårt och ovänligt. Människor, som ena stunden togos i famn,
stuckos i nästa ögonblick med sablar. Alla förde vassa ord på tungan, men
allra värst var det med dem, som höllo varandra kära …
Nanna förstod ej varför, men kinderna glödde ibland, hjärtat bultade, de
bruna råögonen stirrade vida och blinda mot den skumma loftsdagern.
Varje söndag efter mässan föresatte hon sig att ställa Platon på hans
plats och undvika skräpvinden. Hade någon enda bara haft tid, hade pappa
haft annat än bannor för henne någon enda gång de råkades, skulle isen
varit bruten --!
Till julen fördubblades också ämbetsgöromålen, ökades utgifter och
bekymmer, och i år stod något viktigt på inne i Lund. Nanna begrep
alltsammans, bröderna hade skvallrat för henne i somras. Ja, hon begrep,
varför pappa var knarrig och jäktad -- men något inom henne hade börjat
växa i kapp med henne själv, något ömtåligt och oförklarligt … alltså
bevarade hon sin kalla, skyddande skorpa. Hon var snart inte längre
husets barnunge, på nyåret skulle hon börja läsa sig fram, och sedan
var hon en särskild person. Hon studerade de andra som sig själv -- och
misstänkte dessutom, att Bolla bevakade henne.
På vinden var lugnt och fredat; det förbjudna där uppe sög och tvingade.
Nanna måste dit upp, hon måste, och i ett ensamt ögonblick gick det i
susande fart uppför stegen. Den gamla lyktan hade hon stående däruppe,
och i folkstugan nallade hon ljus och fosforstickor.
Nanna låg på ullsäcken med en sjal över skuldrorna. Framför henne
upprullades historien om den enfaldiga Cunégonde och den oskuldsfulle
Candide, vilken förövade så många fula brott. Pococuranté talade illa
om allt och alla: han påminte litet om klockaren -- och den hederlige
Pangloss började få pappas ansikte: hon kunde helt enkelt inte hjälpa det.
Fjortonåringens mörka ögon vidgades och klippte mot dunklet. Runt
henne och boken slog lyktskenet en bävande trollring. Desto svartare
djupnade mörkret därutanför. Vrårnas skuggor nådde varandra med långa
fingrar högt uppe i taket, och under själva åsen vaggade tjocka, gråa
spindelvävsvingar i den uppåtdallrande värmen. Ibland kilade en råtta
trippande över golvet. Och då och då prasslade en dragfläkt i halmen vid
stegluckan.
Utanför ljusrunden var allting ensamt och öde, ett hem, som hon nu endast
till hälvten tillhörde. Och ljusrunden själv var en magisk cirkel, varmed
en häxa höll henne trollbunden. Ljusrunden liknade ett fönster, varigenom
Nanna stirrade in i det ondas värld.
* * * * *
Från gården hördes ett kackel, som om räven gjort julbesök bland hönsen.
Så blev det tyst igen, och Nanna kunde tydligt uppfatta klampet av skor
och träskor på tegel- och stengolven i kök och brygghus. Så skällde Karo
avskedsskall. En vagn rullade på gården -- det var pappa, som for på
uppvaktning till katolska grevinnan.
I samma ögonblick uppfångade Nanna knäpparna av träskor mot stegpinnarna.
Hastigt blåste hon ut lyktljuset och tryckte kinden orörlig mot bokhögen.
Så låg hon stilla och väntade, beredd på upptäckt, men med en svag
förhoppning, att lyktskenet ej hunnit förråda henne.
Hur spänt hon lyssnade, överdövades alla ljud av örpulsen. Inga steg
knäppte längre, och hon trodde sig redan ha hört miste. Hon kände god
lust att resa sig och tända igen, då -- tyst, rasslade inte loftsstegen?
Om någon lyft den undan, såsom stundom hände, så vore stackars Nanna
fångad.
I detsamma ropade en karlröst -- eller var det fasters stämma -- på
Bolla. Det klack till i flickhjärtat, nu knarrade bestämt pinnarna. Någon
klev försiktigt uppför och kom närmre. En skugga reste sig långsamt ur
vindsluckan. En flåsning, som liknade ett väsande skratt, nådde Nannas
öron.
Det var Bolla. Nu gällde det hålla sig alldeles stilla.
Bolla tog ett aktsamt steg upp på golvet, skuddade av sig träskorna och
stod nu i den smått knastrande halmen med händerna i sidorna och halsen
litet framlutad, medan hon ideligen fnissade som åt ett lyckat spratt.
Nedanför stegen smattrade rättnu fasters mässingsorgan:
-- Är Bolla däruppe?
Nanna vågade knappast andas. Även hjälphustrun höll sig tyst, strök
endast ett par tag med den klumpiga bara armen över det breda ansiktet.
Hon vände på huvudet än åt ett håll, än åt ett annat, som en höna på en
sophög, och tycktes på en gång lyssna och späja.
Så fortsatte Bolla på sockorna ett stycke framåt och satte sig med en
duns i halmen. Hon måste ha hört faster Jeanette avlägsna sig, ty hon
blev åter djärvare. Hon mumlade halvhögt för sig själv, stack händerna i
kjolsäckarna och begynte knapra på en skorpa. Knapret lät så avlägset och
entonigt, att det lika gärna kunde kommit från en råtta.
I nästa nu blandades knapret med ett sakta skrammel av nycklar eller
mynt. Bolla reste sig upp och trevade om sig i halmen. Hon mumlade igen
någonting otydligt och fortsatte sitt sökande längs takskägget. Hon halvt
klev, halvt kröp, hasade sig framåt på tre ben och kom allt närmre Nanna
och bokhögen.
Flickan skalv i varje lem, när hon kände kjortelfläkten snudda sig. Nu
svängde kjolen igen, kvinnan vred sig åt annat håll, då -- råkade hon
trampa Nanna på foten. Trampet kom så plötsligt och tyngde så hårt, att
fjortonåringen halvviskade ett aj.
Ett skutt och ett skrik blev Bollas svar.
-- Ack, Harre Jesses, ropade hon förfärad.
Nanna hämtade sig hastigt.
-- Tyst, Bolla, tyst, viskade hon, -- tyst, det är jag, Nanna --
-- Är någon däruppe, hördes en stämma nerifrån.
-- Tyst, tyst, bad flickan som för sitt liv.
Hon behövde inte envisas; hjälphustrun hade redan sansat sig och insett,
vad som för henne var det klokaste.
Någon därnere hade satt foten på stegen.
-- Jag tyckte justament det liksom skrek till däruppe, undrade Malena
ängsligt.
-- Kattrakande, svarade en röst, som lät lik Ola huggedrängs, -- det
var välan kisse Måns, kan jag tro. Han fänas med råttorna på loftet,
förstås. Ih, seså, inte ska en skrika för en köss, inte --?
-- Skäms han inte, Ola, ska han också fänas?
Glammet därnere slutade plötsligt. Det sprang och det smällde i dörrar.
Sedan blev allt tyst.
-- Men hy då, som Nanna kan skrämmas, förebrådde Bolla en smula strävt.
-- Jag fick sådan hjärtedunk, så förtjust[2] blev jag. Har hon en
fosforsticka, så tänn lyktan -- inte sitter hon här ensammen i mörke?
Nanna hade hastigt strukit eld. Nu fumlade hon tafatt med lyktglaset.
Bolla tog beslutsamt stickan från henne och hjälpte henne.
-- Akta halmen och papéren, men la voss få fyr på pråsen,[3] pratade
torpkvinnan. -- Jestanes, vad beställer tösen häroppe mos allena? Det
skulle bara körkeharren veta. Sitter och läser ve ljus på ljusan da?
Nanna hängde huvudet och lät ordströmmen gå hän över sig.
-- Körkeharren och alla, som vi ha sökt och rummesterat genom hela hused,
och så sitter hon här i persiljestass -- som faster säjer -- och skrämmer
en ifrån vettet, när -- när en letar efter råttefällan. Nu blir det till
att bekänna, för det är allri värt te gå och stöka i halmen och bögerna
med ljus på ljusan da!
-- Det -- det är inte något ljus, stammade Nanna och kände sig åter som
en omyndig liten byxtös. -- Det är en lykta.
-- Vad är detta för böger, frågade Bolla, som lagt sig på knä och nyfiket
rotade i pappershögarna. En dammsky reste sig kring varje svart nagel,
och de röda fingertopparna försvunno alldeles. -- Är den bogen på latin?
Därmed räckte hon ut handen efter Candide, som Nanna, glömsk av Bollas
brist på lärdom, hastigt ryckte ifrån henne och gömde bakom sin rygg.
Bolla smilade med alla de falska ögonrynkorna, som i lyktskenet blevo så
djupa och tydliga. De små ögonen spelade lystet i kattgrönt.
-- Hihihi, det är nån av volentärens böger, fnittrade hon. -- Jag hittade
händelsevis en gång ett häfte -- händelsevis -- när jag dammade. Det var
fullt av nakna fruentimmer och -- ih nej då, att hon inte skäms ögonen ur
sig, lilla troll!
Nanna rodnade, delvis i harmen att bli kallad liten. Hon visste sig lång
nog för sin ålder. Men hon begrep och begrep inte förebråelsen. Hon
visste ingenting om volontärens -- bror Josefs -- häften. Vad hon begrep,
var, att hon burit sig enfaldigt åt. Men någonting, som inte bara var
samvetet, hindrade henne att inlåta sig på förklaringar för hjälphustrun.
Bolla fnissade och förvred sina grova drag i undran och förnöjelse.
-- Måtro, en begynner tidigt bland herrskaperna!
Och hon tillade inställsamt, med en girig överblick av bokhögen:
-- Ja, inte ska jag vara den, som löber med sladder -- om hon inte själv
är en sladdermaska! Håll hon bara täfft med vad hon såg -- att hon såg
mej häroppe i kväll, så -- tiger hon, så tiger väl jag osse! Hö, förstår
hon -- så var det med ded!
Nanna tittade hastigt och stort upp på henne. Flickan fattade ej
_varför_, endast _att_ den andra gick smygvägar, och att de båda i en
hast blivit medbrottslingar.
Den unga fantasien arbetade och sammanfogade. Det breda, klumpiga
ansiktet, som blossade och bleknade i det ostadiga skenet, liknade ett
annat hon nyss läst om. Bolla, det var amman i Candide.
Och när Nanna utan att nicka god mening i alla fall i tysthet jakade
till förslaget, visste hon, att hon ingått pakt med det onda. Det onda,
som stigit upp ur en ond bok och fått kropp inom den stulna lyktans
trollring.