Genom trädgårdsfönstren silade en blek glimt av decembersolen. Utanför
reste sig en blågrå molnskiva, vars svängda kant skimrade som en stålägg;
men i de låga prästgårdsrummen gled strimman maktlös genom tidig skymning.
I matsalen stodo fyra dörrar öppna. Till folkstugan, varifrån köksstöket
trängde in, och där Bolla, hjälphustrun, redan en stund viskat och vinkat
åt mamsell Mina. Till salsförstun, varifrån tuppen och bandhunden ibland
läto höra sig, och där Mats, kusken, ömsom gjorde miner åt Bolla och
tafatta tecken åt mamsellen. Vidare till Minas kammare och hela raden
rum ända till gula salen, där den spröda klangen av ett åldrigt piano
och en tunn, men mjuk och ren sopran tonade. Samt till ämbetsrummet,
nedanför vars höga, nötta tröskel Mina höll på att vira halsbindeln och
knyta prästkragen på pappa kyrkoherden -- vilket faster Jeanette, som för
alltid avsagt sig, kallade att hänga bjällran på katten.
Det var en krånglig uppgift, isynnerhet i julskymningen. Den lille
kyrkoherden stampade med foten i det maskstungna golvet.
-- Sjutton hakar, sade han i ett strävt staccato, som han behållit från
lägertiden, -- blir du då aldrig färdig, sjåpagås?
-- Seså, seså, lugnade dottern med blid, kantig röst, medan hennes ord
stundom följdes av ett vanemässigt snörpande, -- pappa får väl ge sig
till tåls, tills jag hinner --!
-- Hinner, ja, ja, ja, förivrade sig den lille gubben med en vingsning på
halsen och en stampning för vart ord, -- hinner -- hinner -- du med din
senfärdighet! Hinner -- du är ett syndakors på jorden!
Mina sänkte undergivet hakan. Vinklarna om den ej längre unga munnen
djupnade. Blicken stod stel av ihärdighet. Händerna brådskade för att få
bukt med kragen. Allt medan snörpandet fick ersätta svar och förmaningar.
Under tiden ställde sig kyrkoherden att kisa i det gula, pappersklistrade
bjälktaket, trumma med tåhättorna mot golvtiljorna, knäppa med fingrarna,
muttra och gnola för sig själv.
-- Syndakors -- vad _är_ det för ett sakramenskat flån? _Vem_ är det, som
ställer upp dörrarna?
-- Ja, ja, mumlade Mina saktmodigt, -- snopp, snopp, om jag åtminstone
fått tända --
-- Eld på huset, nästan röt den lille prästen.
-- Eller åtminstone fått stänga, skyndade Mina att tillägga, -- så att
tjänstfolket, snopp, snopp, sluppe höra pappa svära i själva julveckan,
snopp, snopp!
-- Jag skulle baresta fråga, hördes kusken lågmäld från förstudörren.
-- Mamsell, mamsell, väste Bolla från folkstugan.
-- Sjutton hakar, trätte kyrkoherden utan att ta blicken från taket, --
vem är det, som eldar för fåglarna? Stäng dörrarna i herrans namn!
De två dörrarna gledo ljudlöst igen. Mamsell Mina gjorde en rörelse som
för att tillskjuta sin egen kammardörr.
-- Låt vara, låt vara, ropade prästfar ivrigt, -- vill du missunna mig
höra mamma sjunga?
-- Pappa lär inte höra stort, så som pappa tar till vägs, snopp, snopp!
Och mamma lär inte kunna sjunga, snopp, på det viset!
Kyrkoherden vart med ens alldeles lugn. Rynkorna i hans slätrakade,
åldrade läskarlsansikte glättades. Den långa näsan, svagt buktad på
mitten, pekade orörlig mot taket. Det gulblonda, ännu ogrånade håret
smetade, snedkammat à la Walter Scott, högtidligt fram över panna och
tinningar. Han bevarade sin stillhet under en hel minut, vilken hans
dotter begagnade att knyta fast kragen nummer tre -- de två exemplaren
lågo redan tillskrynklade i pinnsoffan.
Sången klingade tydlig in i tystnaden.
-- I ro--o--sens doft, i näkterga--lens gömma, där fri--den bor
emä-ä-ä-ällan bä-ä-ärg och dal, sjöng sopranen. Koloraturen pärlade på
de högre lägena, och ackompanjemanget blomstrade yppigt på de gamla
tangenterna.
Organen var inte i sin första ungdom, men klang ännu frisk. Det
operamässiga föredraget värmdes av en vek och odlad känsla, som måste
gripa känslig publik.
Det blossade på Minas magrade kinder; snörpandet hade upphört. Den lille
prästen hade fått fuktighet i ögonvrårna, och hans smått hesa stämma
gnolade lågmält med.
-- Seså, pappa, viskade Mina sakta. Hon kastade en granskande blick på
sitt värk. Så ville hon smyga sin väg till folkstugan.
Kyrkoherden utförde en soldatmässig vändning på klacken.
-- Mina, kallade han halvhögt.
Mina kom genast tillbaka.
Hennes far lutade sig långsamt fram och kysste henne på pannan. Hans
beniga knog snuddade en sekund smeksamt vid hennes kind.
Men liksom om han ångrat sig, gjorde han så vänster sväng och satte
foten hårt i, när han marsjerade in på sin ämbetskammare.
Mina torkade förvirrad av pannan med förklädssnibben. Hon var inte
bortskämd med smekningar och hade hunnit den ålder, då en kvinna blir
skygg till och med för fader och broder.
Hon böjde sig ner över kaktuskrukorna på ribbrädet och kastade också
en blick uppåt himmelen. Där hade den blå molnskivan vuxit till en
skrämmande höjd. Skogsranden därunder låg alldeles svart.
-- Det blir snö, mumlade hon, -- pappa får ta kareten och
vargskinnstulubben.
Därmed skyndade hon ut i folkstugan, och nu syntes det, att hon haltade.
Lytet var tydligt, fast hon vid sakta gång och i andras närvaro mödade
sig att dölja det.
I folkstugan hade hon så när stupat över Bolla, som var sysselsatt med
att snatta kaffebröd ur järnugnen -- raka vägen ur ugnen i kjolsäcken,
medan kryddvärmen strömmade ut i stugan och möttes med deglukten från
köket.
Mamsellen sade ingenting, ändrade knappt ett veck i sitt blida, tåliga
ansikte, och Bolla reste sig med stort lugn. Hennes breda, grova kinder
svettades endast av ugnsvärme och julbrådska. Hon öppnade gapet och
tandraderna kring ett av sina ljudlösa skratt och frågade i nästa
andedrag:
-- Spiskammarnyckeln, vet mamsellen, var på lag den kan ha kommit hän?
Faster Jeanette --
-- Faster Jeanette?
Mamsell Mina rodnade djupt. Pupillerna irrade villrådiga, som om de i
tomma luften jagat den förkomna tingesten.
-- Snopp, snörpte hon, -- snopp, snopp, det hände väl, när pappa ropade
mig in, och nu minns jag inte, var jag kan ha --
Bolla fläckte åter upp munnen kring alla de vita tänderna.
-- Faster är i stärset,[1] sade hon och såg ut att ännu ha åtskilligt
otalt med ugnen.
Mina haltade ut i köket. Därute klappade degen, rakan skrapade i
ugnsgapet, alla händer hade bråttom, och träskorna rörde sig som pändlar,
med täta knäppar, på tegelsättningen.
Huggedrängen hade fäjat stenugnen och stack just brödspaden fullastad dit
in. Framför bakborden, där det rök av mjöldamm, moltego pigorna, ältade
och formade, så de knappt nändes blinka, högtidliga och vitklädda, med
uppkavlade ärmar, pudrade armar och vita huvudkläden.
Långa led av degkakor lågo fulljästa och mjöliga och väntade spaden.
Den grövre degen började ösas ur trågen, hälldes upp för att omknådas,
delas, formas, mjölas och få omjäsa. Rättnu var det bara kavringen kvar,
svart som torvmull, doftande som ljunghonung.
Faster Jeanette fanns ej häller här. Men vid ett hörnbord kavlade
Marie-Louise klenätdeg. Hon stod klädd som en av pigorna, i huvudduk och
köksförkläde, armbågarna blottade och de fasta, vackra armarna svävande
fram och åter över bordskivan. Ena handen strödde mjöl, den andra
trissade ut kakorna.
Minas blick följde bekymrad den yngre systerns rörelser. Där var fart och
eftertanke i allt vad Marie-Louise tog sig för. Aldrig skulle hon förlagt
spiskammarnyckeln och behövt försinka de andras sysslor. Så ung hon var,
följde där respekt med henne; hennes sporre uträttade halva arbetet.
Pigorna vågade varken söla eller slamsa. Huggedrängen ville nog gärna
nojsat med töserna, men höll sig i skinnet i närvaro av unga mamsellen.
Så snart Marie-Louise flugit ut i brygghuset, passade han på att rama in
livet på Malena och daska Karna i stussen -- han struntade i, om gamlan
såg på eller inte.
Brygghusugnens dån och hönsens och ankornas dödskackel -- slakten pågick
just därute -- dränkte alla svagare ljud. Men Malena och Karna härinne
viskade sina nödrop, ty i nästa nu stod Marie-Louise i sin vrå, och
flickorna skulle sjunkit genom golvet, om hon råkat överraska dem.
Mamsell Mina knep samman ögonen och riste på huvudet, hon led av att
höra kacklet. Men i detsamma spärrade hon blicken åter på vid gavel --
brygghusdörren gick, och faster Jeanette kom in i köket.
Faster -- änka efter en bror till kyrkoherden -- var bred och karlavulen,
mörkröd i ansiktet, hade stubb på hakan, grå mustasjer, en stämma som en
signalkornett och ögon runda och svarta som blykulor.
Bror Josef, volontären i Kristianstad, kallade henne aldrig annat än
majorn. Men hennes axlar buro, utan att svikta, hela hushållet, och den
vita bindmössan satte skräck i andra än Josef.
Måhända hade Bolla hört dörren gå, ty hon stod redan på folkstutröskeln.
Huvudklädet hade kasat ner på halsen, så att man ibland såg den platta
nacken, som ringades av tunna, blonda flätor. Hon hade falska, vattengrå
ögon, som alltid dolskt vinklade uppifrån eller nerifrån, men också
alltid logo mot någon -- när hon skrattade, lät det som en väsning.
Hon spärrade munnen på vid gavel mot huggedrängen, men slöt den igen,
när hon upptäckte husets härskarinna. Mot henne log hon aldrig, och hon
vände sig inte häller nu rakt fram till faster Jeanette.
-- Är unga mamsellen här, sporde hon och kliade sig halvt förläget i ena
armhålan, -- jag trodde annars mamsellen satt i vävbänken.
-- Väven är lyckligen nerskuren, svarade Marie-Louise utan att se upp
från sitt arbete.
-- Jag har själv synat den, smattrade rösten i brygghusdörren, -- före
jul lär ingenting bli vävt.
Faster flåsade till och torkade sitt upphettade ansikte med förklädet.
Mina flyttade olycklig undan ögonen; bland alla dessa flitiga tycktes hon
ensam utan gagn. I tankarna grävde hennes fingrar oroligt i den vida,
djupa kjortelsäcken.
Plötsligt blev hon häftigt varm, pannan fuktades; ur stånd att se någon i
ögonen, lät hon blicken fly ut genom fönstret.
Där ute varsnade hon kusken, som, bestövlad och krokig i knäna, gick på
trappan och eldade sig en åkarbrasa. Hästarna, halvt dolda av kuren,
krökte på halsarna och frustade; ångan stod dem ur näsborrarna likt
vita strutar, och hovarna stampade i broläggningen. Karo kröp villrådig
omkring framför sin koja och gnydde i kapp med länkarna. Katten travade
längs stenfoten, medan ett par hönor ängsligt flaxade och trippade
framför honom. Men upp över allégaveln åkte det tunga blå molnet, och
luften skumnade redan.
Gudilov, att Mats haft vett spänna för kareten!
Pratet omkring henne pinade Mina i öronen. Bolla och faster hade
fått pratkvarnen i gång och malde nu lika ivrigt bägge. Vad de sade,
uppfattade Mina ej. Hon bara önskade, att någon av dem snart ville ge sig
ut i brygghuset.
-- Spiskammarnyckeln, ja, det var så sant, upprepade en onaturligt len
stämma, -- var på lag kan mamsellen ha lagt --?
Svetten på pannan kändes alldeles kall; Mina stod och längtade sig långa
vägar från köket. Hon kände, att faster stirrade på henne. Att ljuga var
en svår synd, isynnerhet så nära en högtid, men om ändå Vår Herre ville …!
-- Sjåpagås, genljöd det i hennes öra, -- sjåpagås, som --
-- Bara är till ogagn, ifyllde gamla mamsellen i tankarna, -- »sjåpagås,
syndakors --»!
Hon spratt till, lystrande som en uppskrämd häst. Det var inget genljud.
Någon ropade henne värkligen, pappa --
-- Var håller du hus, hördes kyrkoherdens röst, -- syndakors, var håller
du hus? Pälsen -- varför är inte pälsen tillreds? Tänker du hindra mig
att resa, människa?
-- Å gudskelov, tänkte mamsell Mina. Det liknade en löst förtrollning --
nej, en bönhörelse.
I en blink hade hon handen ur kjolen, räckte med sänkt blick den bastanta
nyckeln åt faster Jeanette och haltade, döv för utrop och skratt, pappas
snubbor med lätt hjärta tillmötes.
Vad betydde alla sjåpagås och syndakors mot de svarta, muntra kulögonen
och Bollas falska väsning?
Men pappa var i dag ej lätt att göra till lags. Knappt hade Mina
försvunnit i dörren till ämbetsrummet, förrän samma dörr än en gång for
upp och kyrkoherden begärde få veta, var Nanna huserade.
Den smått hesa lilla rösten skar in genom pratet och munterheten i köket.
Allt kom i uppståndelse. Vem hade nu, nu i julstöket, tid att tänka på
Nanna? Hade kyrkoherden glömt, att det i morgon var både en söndag och en
födelsedag?
Den lille prästen stampade i golvet, som alltid, när han var ur lynne.
Han ville se Nanna genast, genast!
Alla ropade i munnen på varandra. Var fanns Nanna? Var fanns den
obegripliga ungen? Vem hade tid att leta efter Nanna? Var skulle man få
tag i henne? Var, var? Osynlig som hon mästadels varit på sista tiden!
Det gick ett sting genom samtliga samveten. Nanna fick i all denna
brådska ströva omkring utan tillsyn. Omöjligt att hålla reda på, var hon
vistades och vändes: än fanns hon här, än där, än ingenstans särskilt och
det sista väl mäst.
Faster glunkade om, att lille prästen gick och sörjde; sörjde pastor
Håkansson, som varit så helig på ljusa dan, och som knackat på pigornas
fönster om nätterna. Lille prästen lugnade sig väl inte, förrän
domkapitlet skickade honom ett nytt exemplar ur samlingen.
Men det var inte bara det. Gubben hade hörts så där knarrig egentligen
sedan sista postdagen. Han hade i en fart ryckt till sig väskan, bläddrat
igenom sin packe och sedan snäst åt postiljonen -- som om kronans betjänt
kunnat hjälpa, att kyrkoherden väntade brev från sönerna.
Där stod han nu, hade redan krupit i pälsen och blåst upp sig till sin
tredubbla vidd. Det glimtade humoristiskt över gamla fasters ögonkulor:
sannerligen liknade han inte en arg igelkott med alla taggarna spärrade!
En underlig tid att fara på besök, lördagsmiddagen,
predikoberedelsetiden! Och till katolska grevinnan på köpet!
Emällertid fick man väl söka ta reda på Nanna. Lille prästen frågade
ju efter Nanna varannan halvtimme nu för tiden -- stackars barnet för
rästen!
Faster och Bolla gåvo sig att leta, bägge två; letade i gästrum,
brygghus, torvhus, skrubbar och handkamrar -- vad hjälphustrun så
hittade, inte hittade hon Nanna. Nanna hade ånyo begett sig till
ingenstans.
Kyrkoherden stampade; han hade en hel predikan på läpparna, men måste
vänta med den till dagen efter. Han fick inte låta uppehålla sig längre.
Det blåa molnet gled fram som ett ofantligt lock av järnbläck: rättnu
kunde luften bli skum som i en gryta, och resvägen i dag var ändå
halvannan mil.
Men i matsalen, i förstugan, på stentrappan, ja, på fotsteget och i kuren
fortsatte han att snäsa och muttra.
Nanna var en Springfält, yrhätta, odåga, en fara för sitt hem! Nanna
kunde hitta på att göra dem husvilla, leka med fosforstickor i torvhuset
eller förkyla sig på gården eller bryta benen av sig på logen eller --
-- Adjö, lille präst, ropade nu fasters mässingsstämma. -- Adjö, och
predika för hedningskan i stället!
-- Adjö, adjö, instämde Mina och Marie-Louise och lilla mamma; även
kyrkoherdefrun hade, trots alla varningar, kommit ut på trappan. Hon stod
där, liten, blond och fin, med sin rena profil och sina alltid tårade,
havblåa ögon -- långt mera flicklik än någon av döttrarna. Hon ryste i
vinterdraget som ett ensamt löv.
Pappa viftade så där halvnådigt med renhudshandsken, men då han upptäckte
sin hustru, lyste han upp. Han lutade sig fram över fotsacken; det såg
ut, som om han velat säga någonting vackert och ömt.
Men faster dränkte första stavelsen i ett nytt adjö, som liknade ett
kommando, och stirrade så barskt på Mats kusk, att denne liksom till
försvar slog klatsj med piskan. Hästarna stegrade till och togo sats.
Kareten vaggade, likt ett äldre fruntimmer, långsamt åstad mällan
lindarna i utförsbacken. Nu försvann åkdonet i vägkröken.
Faster hade redan lagt sin sjal om axlarna på lilla mamma och kört henne
in i förstugan och matsalen.
-- Jag skall lära henne, hotade majorn med överdriven barskhet, så att
husets fru log ett tårfyllt leende. -- Står hon inte och ryser i kylan
dagen före sin födelsedag! Akta sig att fresta försynen, hör hon, lillan!
Lillan försvann, alltjämt leende, gnidande sina späda händer, i Nannas
rum på väg mot gula salen.
Faster Jeanette vände sig långsamt mot Marie-Louise. Hon skrattade sitt
gälla, världsvisa skratt.
-- Gud nåde Nanna, när lille prästen kommer tillbaks, om inte
födelsedagen kan tjäna som åskledare eller hon har lämplig nödlögn till
hands! Apropå, har någon sett efter i gula salen? Kanske sitter hon
rentav där -- bland de andra blåstrumporna!