Så högt jag skattar edert ädla anbud,
Så högt ni säkert ock den känsla skattar,
Som bär vid dödens rand mitt svar dikterar.
Jag har ej någon skälig orsak, hvarför
Jag skulle öfverge min käre konung
Och bryta otacksamt min tro mot honom.
(Böjer ett knä.)
Jag får, jag kan ej mer än vördnadsfullt
Begära här en fri och högsint nåd.
HERTIGEN (dystert leende).
Och hvilka vilkor vill du föreskrifva,
För att af dig, lifdömde domare,
Min nåd mot dig bedömmas må som högsint?
JOHAN FLEMING.
Gif mig ett straff, jag är ju fånge vorden;
Sänd mig i landsflykt bort från fosterjorden.
Det är mitt halfva lif, jag så er ger,
Men konung, tro och ära gälla mer.
HERTIGEN.
Hvi vördar du mig ej med tvenne knän?
JOHAN FLEMING (stiger upp)
Så har jag vördat ingen ann' än Gud
Och den, som han sin makt på jorden gifvit.
Den hedern spar jag åt min Gud och konung.
HERTIGEN.
Du nogsamt mig tillkännager, att du
Din fars natur och stora mod har ärft,
Och varnar oss för det, som utaf dig
Att vänta vore, om du lefva finge.
JOHAN FLEMING.
Ers Nåd, jag svär...
HERTIGEN.
Du svär med halfva själen,
Halft knäfall och halft samvete. Min nåd
Du har försmått. Jag litar ej på löften.
Invid schavotten råkas vi. Farväl! --
Och nu till Daniel Hjort. Kom, följ mig Scheel!
(Går med Scheel genom mellersta dörren i fonden, hvilken öppnas
af fångvaktaren.)
JOHAN FLEMING.
Således döden! -- Blott en flyktig dröm
Min lefnad var och intet spår på jorden
Jag lemnar efter mig. O, det är tungt,
Det är dock tungt att i sin ungdom dö! --
Sjunde Scenen.
JOHAN FLEMING. FÅNGVAKTAREN. OLOF KLAESSON (inkommer).
OLOF KLAESSON.
Jag måste bort. Har något värf du qvar,
Som jag fullborda kan?
JOHAN FLEMING.
Min moder helsa
Och skaffa Sigrid en välsignad graf.
Farväl! --
OLOF KLAESSON.
Farväl!
FÅNGVAKTAREN.
Om längre här ni dröjer,
Jag svarar icke för hvad sker.
JOHAN FLEMING.
Farväl!
(Går in i sitt fängelse.)
FÅNGVAKTAREN.
Hör ni, de komma re'n!
OLOF KLAESSON,
Var lugn!
(Fångvaktaren öppnar mellersta dörren. Olof Klaesson döljer sig
bakom den.)
Åttonde Scenen.
DE FÖRRE. HERTIGEN. SCHEEL. DANIEL HJORT (Inträda genom den
uppslagna dörren).
DANIEL HJORT,
Hvad ämnar
Han ställa till med mig? Jag ser på honom,
Att han föraktar mig.
SCHEEL (till Daniel Hjort).
Ni blir efter.
Vill ni bli qvar!
DANIEL HJORT.
Jag kommer. -- Må de ämna
Mig hvad som helst, jag trotsar dem och allt.
(Hertigen, Scheel och Daniel Hjort gå ut till venster.)
OLOF KLAESSON (i beredskap att följa dem).
Än finnes jag, som följer edra spår,
Ett värf i lifvet än mig återstår!
(Går hastigt efter de andra.)
Tablå.
(En öppen plats i närheten af slottet. Åbo stad på afstånd i fonden.
Till höger en kulle.)
Nionde Scenen.
EBBA FLEMING (ledd af) ERICUS ERICI. HERTIG KARL (mötande dem).
HERTIGEN.
Man får då ändtligen er se, herr bisp!
(Med en blick på Ebba Fleming.)
Dock tycks ni hafva sörjt för, att vårt möte
Ej må mitt sinne vända till er fördel.
ERICUS ERICI.
Ej derför heller är jag här. Mitt kall
Är sorgen trösta och de stolta varna.
HERTIGEN.
Om ni det sednare förut här gjort,
Det förra nu ni hade kunnat spara, --
Då mindre blod, som mindre tårar nu
Erfordrats för att här jag skulle stå.
EBBA FLEMING.
Och skulle aldrig här ers Nåde stått,
Om ej med svek J farit.
HERTIGEN.
Rättvis hämnd,
Som ur er egen våldsmakt har växt upp.
EBBA FLEMING.
En fördelaktig dikt for Eders Nåde.
(Klockringning.)
HERTIGEN,
J stolta fru, var nöjd att ni är qvinna!
Er annars gällde dessa klockor ock.
(Går.)
EBBA FLEMING.
Dödsringningen! -- Nåd!... nej han skall ej lägga
Till sin triumf en krossad moders tår.
ERICUS ERICI.
Så gjut den då i skötet af den vän,
Som huru hårdt Han ock oss menskor dömmer,
Ett ödmjukt hjertas bön dock aldrig glömmer.
EBBA FLEMING.
Led mig till kullen der. -- Tack, här i frid
Mig lemna åt mig sjelf. Gå, jag det önskar!
ERICUS ERICI.
Jag vet er vilja vörda. Om ni skulle
Behöfva mig, så är jag i er närhet.
(Går.)
Tionde Scenen,
EBBA FLEMING (ensam på kullen. Menighet från Åbo vandrar då och då
öfver scenen i fonden.)
EBBA FLEMING.
Se skarorna, hur liknöjdt fram de vandra
I högtidskläder. Ingen hör oss mer.
Blott klockorna de höras. Dödens ringning
Det är för allt jag hade qvar på jorden.
Nu dör den sista glansen af vår ära,
Nu bryts den sista spillran af vår makt,
Nu går den siste af vårt namn till döden
Och denne siste är min ende son;
Och griften, der vår vapensköld skall krossas,
Är en schavott! -- Och ingen hör oss mer.
Ack, ej ens Gud. Min själ till himmelen
Ej når. Böjd emot jorden stapplar den.
(Lutar sig ner mot kullen med bortskymdt ansigte.)
Elfte Scenen.
EBBA FLEMING. KATRI.
KATRI (uppstiger på kullen bakom Ebba Fleming).
Så kom en gång dock hämndens dag. Se der! --
EBBA FLEMING (i samma ställning som förut).
Hvem talar här? -- Kan ni en bön mig lära,
Som himlen når?
KATRI.
Se opp!
EBBA FLEMING (ser upp).
Ah! samma syn!
KATRI.
Stig högre upp, kom, skåda hur din son
Till döden går!
EBBA FLEMING.
Hvad har jag gjort dig, att
Du mig förkrossa vill?
KATRI.
Hvad gjorde jag,
Att ni mig krossade?
EBBA FLEMING.
Är du en moder,
Så gå! --
KATRI.
Jag var en gång, hvad nu du är,
Nu är jag, hvad du varit förr.
EBBA FLEMING.
Erici!
KATRI.
Din make tog min fars, min makes hufvud.
EBBA FLEMING.
Erici!
(Klockringningen upphör.)
Tolfte Scenen.
DE FÖRRA. ERICUS ERICI (inkommer).
KATRI.
Och din son han är ej mer.
EBBA FLEMING.
Gud!
KATRI.
Och min son var den, som störtat er!
ERICUS ERICI.
Hör opp, hvem än du är, och minns att hämnden
Ej menniskan tillhör.
Trettonde Scenen.
DE FÖRRA. HERTIGEN. SCHEEL. HERRAR i Hertigens svit. MENIGHET
frän Åbo. KNEKTAR. DANIEL HJORT.
HERTIGEN.
Slut är vårt värf.
Men, innan vi gå bort från denna plats,
Der med så mycket blod vi rikets frid
Ha tvungits köpa och besegla, har
Jag ännu en förrättning qvar. Träd fram
Intill min sida, Daniel Hjort! Om du
För guld, för gunstbegär ditt värf utfört,
Fast detta värf mitt lif och slottet räddat,
Jag med din handling lemnade dig ensam;
Men då jag väger upp din lefnadssaga,
Din stams förtryckta rätt, mot det du gjort, --
Jag hade aldrig älskat detta folk,
Jag suttit falsk och sprakat i dess kojor,
Om jag fördöma kunde. -- Derför tag
Din faders ring tillbaka af min hand,
Och för att intet minne af det flydda
Må fästas vid ditt namn, välj dig ett nytt,
Och, för att ingen må dig våga skymfa,
Se här ett svärd. För så det i min tjenst,
Att jag får heder af Bengt Ilkas son!
DANIEL HJORT (mottager svärdet, blickande på menigheten, För sig).
Hur blicka de på mig!
KATRI.
Min son!
DANIEL HJORT.
Min moder!
Nu tryck mig till ditt hjerta, göm mitt hufvud,
Att ingen ser mig, göm det vid din barm,
Och älska, älska mig!
EBBA FLEMING.
Han -- hennes son!
Det var dock sannt. Om himlen rättvis är,
Hvi faller blott på mig dess hand!
(Sorl och rörelse bland menigheten.)
Fjortonde Scenen.
DE FÖRRA. BÄRARE (med en bår, på hvilken Sigrid Stålarm ligger
i hvit klädning, gyllne smycken öfver pannan och sjögräs, som
snärjt sig i lockarna och fastnat på klädningen). OLOF KLAESSON
(framträder bland menigheten).
EN BÄRARE (i det han inkommer).
Gif rum!
HERTIGEN.
En drunknad flicka!
SCHEEL.
Arvid Stålarms dotter!
DANIEL HJORT.
Ah! Det är hon! (Paus.) Blef det till slut ditt öde!
(Vildt.) Bort! För de döde till de döde!
(Bärarena bortföra båren.)
DANIEL HJORT (till sin moder).
Nu,
Min mor, blif åter lugn och lycklig du!
Bort med all bitterhet ifrån ditt hjerta,
Bort med hvart minne från de dunkla dar!
Se hertigen! se dagen ljus och klar!
Nu vill jag lefva upp på nytt för dig,
Det som har varit, jaga undan, döda.
För ädla värf mitt hjerta blott skall glöda.
KATRI (afbrytande).
Min son, jag gjort dig ondt?
DANIEL HJORT.
Tänk ej på mig!
Tänk på den tid, som ändteligen randas,
Uppå det folk, som nu befriadt andas! --
Mig -- ondt? -- Nej! Lifvets höjder vinka mig
Och att dem hinna står jag redobogen.
OLOF KLAESSON (med handen om svärdfästet).
När högst är säden, är till skörd den mogen.
DANIEL HJORT (till Katri).
Du skall mig trotsig, stolt och verksam se,
Kraft har jag än. Än jag ej bruten är.
Och högt för verlden jag mitt hufvud bär!
OLOF KLAESSON (sticker Daniel Hjort genom hjertat, att han faller).
Tag här -- din handlings rätta lön, förrädare!
DANIEL HJORT.
Ah! --! -- --! Ve!
(Dör.)
KATRI.
Min son!
HERTIGEN.
Hvem var det?
OLOF KLAESSON.
Klaesson Fleming!
HERTIGEN.
Det blir på denna jord din sista bragd!
(Ger ett tecken åt knektarne att gripa Olof Klaesson.)
OLOF KLAESSON.
Det var en nyhet, känd förr'n den var sagd!
(Går med knektarne.)
KATRI.
Uppvakna son!
EBBA FLEMING (för sig).
Han står för himlens dom!
KATRI.
Det var min skuld! -- Död! -- Krossad är jag här.
Min son! O, tag mig, tag mig med i döden!
HERTIGEN.
Så ville jag ej ändra dina öden.
Ett trappsteg blef du fallne yngling der,
Som lyfte herrskarns fot och föll i sär. --
(Fanfarer höras.)
Hör menighet! Fanfarerna oss kalla,
Till makten mig, till frid och framtid alla!
ERICUS ERICI.
Du Evige! Behöfves då, att allt
På hvilket verlden hvilar, kärlek, trohet
Och pligt och ära, svigta skall som rö
Och tusen hjertan brista, för att verlden
Skall skuffas fram en tumsbredd på sin väg!
Slut.