Säg öppet -- då du gaf din hand åt mig,
Gaf du af kärlek den? --
SIGRID.
Har jag dig gifvit
Ett skäl till tvifvel om min tro?
JOHAN FLEMING.
Åh, nej!
Dock, hjertat väger icke skäl mot skäl.
Jag vet ej, men nu, Sigrid, säg mig -- kan
Du älska?
SIGRID.
Ej så innerligt, som du.
JOHAN FLEMING.
Låt mig få se i dina vackra ögon.
Se upp på mig. Säg, om jag bad dig blifva
Tillsamman här och dö med mig -- ej sannt,
De skulle icke stråla rätt af fröjd?
Du svarade mig ja kanske, men sedan
Du lade till; "I denna tunga sal
Här är så qvaft"... Minns du?
SIGRID.
Nej!
JOHAN FLEMING.
Jo, du minns det.
Ack, Sigrid! Om du mig ej älskade,
Hvi gaf du mig din hand, hvarföre sade
Du ej: Jag dig ej älskar. Då jag skulle
Ej plågat dig så länge, som jag nu
Fast omedveten gjort det.
SIGRID.
O, min Gud!
JOHAN FLEMING.
Jag förebrår dig ej, tvärtom mig sjelf
Jag förebrår. Farväl, farväl, min syster!
Blif lycklig en gång, när en själ du finner,
Som är dig värd, och minns mig som en vän!
SIGRID.
Nej, Johan, sänd mig icke bort. Om ock
Jag ej är värd att dö med dig, jag önskar
Dock intet annat än få dö.
JOHAN FLEMING.
Och hvarför?
Rår du väl för, att ej jag dig var kär
I högre mått än någon ann'. Ditt hjerta,
Hur kan så hårdt och dock så vekt det vara.
Farväl! Nu dör jag lycklig; men du skulle
Ej göra det.
SIGRID (för sig).
O, om jag hade mod
Att säga honom allt!
JOHAN FLEMING.
Jag går att ställa
I ordning slupen till din affärd nu.
Farväl så länge!
(Går).
SIGRID.
Gå ej, Johan! Ah!
Han gick, han mig ej hörde. O, min Gud!
(betäcker sitt ansigte med händerna)
Hvi har du öfvergifvit mig och lemnat
Mig i det onda hjertats våld! -- Se der
Den hvita kransen på Mariebilden!
Är jag lik den, som kransen fordom band?
Ja, som den brutna rosen är den friska.
Femte Scenen.
SIGRID. DANIEL HJORT.
SIGRID (blir varse Daniel Hjort).
Han!
DANIEL HJORT.
Hvem har spökat er så vidrigt ut?
SIGRID.
Om icke denna drägt behagar er,
Jag aldrig heller frågat om ert tycke.
DANIEL HJORT.
Går ni med knappnålsbref i mun, min fröken? --
Har ni sett ärlig, ljuflig blommas färg
På hårda, konstigt brutna ädelstenar?
Har ni sett lammets ull på vargens yngel?
Har ni sett solsken i hvitmenad graf? --
Hvar är er spegel, fröken?
SIGRID.
Sista gången
Vi talas vid, och ni kan tala så?
DANIEL HJORT.
Nåväl, så kan jag säga något annat.
Hvem är ni, sköna mask?
SIGRID.
Om ondt jag gjort er,
Var det min mening ej.
DANIEL HJORT.
När satan frestar,
Så frestar han i englaskrud.
SIGRID (aflägsnande sig).
O, Gud!
DANIEL HJORT.
Bed, bed! Det passar er. Gå bort och bed
Och nyttja ej till annat edert hjerta,
Att det ert namn ej hånar. Nyttja ord,
Som vingar ha från himmel allt till jord,
Och bed, bed, bed! Kanhända Gud är nådig,
Åtminstone så nådig, som rättrådig.
(Sigrid går).
Sjette Scenen.
DANIEL HJORT (ensam).
Skall jag er låta dö och dö med er,
Med hertigen och allt i samma lågor? --
Så vore striden slut och allting slut,
Så finge jorden frid, och döden bredde
Det tjocka täckelset, som hålla skall
Till domedag, uppå min hemlighet,
Och alla dessa synder, fienders
Som vänners... Ha! Du blinkar, dödsens svärd,
Som hänger öfver tusen hufvuden,
På spindeltråden af min svaga vilja!
Nej, nej! Derför blef jag ej född, derför
Ej forsar de förtrycktes blod med storm
Från hjertat upp till hjernan genom mig,
I afgrunden har himlen dykat ned
Ny kraft att hemta upp till brustet verldsskick.
Så fyll då, hämnd, min själ så med din ande,
Att intet annat utom dig den vet,
Håll vilda hat, håll fast vid hjertats rot
Och lär det endast slå på din befallning!
Sjunde Scenen.
DANIEL HJORT. ARVID STÅLARM. OLOF KLAESSON. JOHAN FLEMING.
EN VETERAN (inhämtande vinbägare). OFFICERARE. Senare SIGRID.
STÅLARM (i samtal med en officer).
När jag var barn en tvillingsbror jag hade,
Som dog helt späd ännu. Jag minnes hur
Jag bad uppå hans graf, att bli förskonad
Ifrån att komma i den svarta jorden.
Rätt sällsamt, att hvad flyktigt, oförståndigt,
Som barn vi önskat, ofta se'n besannas;
Ty nu vi resa genom luften rakt
En ginväg öfver jorden bort från lifvet.
Käck bägarn hit! Skål, trogna krigskamrater,
För hedern, lifvets vin och ärans perla
I botten uppå lifvets bägare! --
(Alla dricka).
Sjung, Olof, sjung för oss en munter visa!
OLOF KLAESSON.
Ha alla sina bägare? Se här!
(Han räcker en bägare åt Daniel Hjort, som motvilligt tager den).
Sång.
Sankt Göran det var en riddare god
Vid glas som svärd.
Med glädje han drack och med fröjd gjöt sitt blod,
Stolt var hans färd.
Mot draken han kom med svärdet i hand
Och en munter sång,
Och fallen låg draken i purpurröd sand
På samma gång.
Hurrah för mod och fröjd!
KÖR.
Hurrah för mod och fröjd!
OLOF KLAESSON (till Daniel Hjort).
Hvad nu? Din bägare är full till randen.
Du smuglar, Daniel Hjort! Klang och drick ut!
(Sjunger).
Sankt Göran han för prinsessan som fru
Till egen härd.
Och kungen han sade: "den bäste är du,
En krona värd!" --
-- "Nej kronan behåll, åt sonen din gif,
Den är mig för tung.
Men låt för dess ära mig offra mitt lif,
Min dyre kung!" --
Hurrah för tro och fröjd!
KÖR.
Hurrah för tro och fröjd!
(Ett kanonskott höres).
OLOF KLAESSON.
De börja redan, än en vers är qvar.
(Sjunger).
Mot fiender hundra ensam han stred,
Hans kung vardt blek.
Han högg och han segrade, dignade ned,
Gladt som på lek.
Och kungen höll in på segrande färd
Och med blick i brand.
O! Finge jag byta fast tusende svärd
Emot din hand!
Hurrah för fröjd och död!
KÖR.
Hurrah för fröjd och död!
(Under denna vers aflägsnar sig en och annan officer).
OLOF KLAESSON (till Daniel Hjort, som ämnar gå).
Hvart skall du, Daniel Hjort?
DANIEL HJORT.
Hvad rör det er?
OLOF KLAESSON (håller qvar honom).
Förrädare! -- Se hur han bleknar vid
Det namnet, vänner!
DANIEL HJORT.
Bort till murarne
Förr'n hertigen är här!
OLOF KLAESSON.
Bekänn, din skurk!
DANIEL HJORT.
Bevis! Emot min oskuld återstudsar
Uti er egen hals det namnet: skurk!
SIGRID (inkommer).
OLOF KLAESSON.
Bevis? -- Hvad gjorde du i mörka natten
I amiralens läger?
DANIEL HJORT.
Hvad jag gjorde? --
Säg, efter ni det vet...
OLOF KLAESSON.
Aha! Så har du
Dock varit der. -- -- Om jag ej upptäckt honom,
Han än förrådt...
OFFICERARNE (draga värjorna).
Ned med förrädaren!
SIGRID (störtar sig emellan).
Det är ej möjligt! Hören, hören honom!
DANIEL HJORT.
Ej kommen när mig. Fällen edra svärd! --
Javäl, jag er förrådt, förrädare!
SIGRID (faller med ett anskri i Johan Flemings armar).
DANIEL HJORT (fortsättande).
Just jag är den, hvars ord har eder stridskraft
Som blad förspridt; just jag är den, som bringat
Er uppå fall -- och det min stolthet är!
FÖRSTE OFFICERN.
Stöt honom ner!
(De tränga sig på Daniel Hjort; han rycker värjan af en officer
och försvarar sig).
OLOF KLAESSON (slår värjan ur Daniel Hjorts hand).
Nej, bättre skall han straffas!
STÅLARM.
Du, svarta otack -- som jag så har trott.
I lifvet blir det bittra aldrig slut.
Med honom handla, Olof, som du vill,
Jag skyndar ner. Re'n striden börjad är.
(Går med alla officerarne; stramt derefter Olof Klaesson med
Daniel Hjort).
Åttonde Scenen.
SIGRID. JOHAN FLEMING.
JOHAN FLEMING (ännu hållande den afdånade Sigrid i sina armar).
Beklagansvärda! Ha, jag allt förstår!
Och den föraktlige! Sof, evigt sof! --
(Nedlägger henne på soffan).
Tablå.
(Kruthvalfvet, afdeladt genom tvenne pelare. Daniel Hjort, fastkedjad
vid den ena. Bakom den andra framskymta krutfaten. Mörker).
Nionde Scenen.
DANIEL HJORT.
Vid pelaren de nitat mig i kedjor
I slottets kruthvalf här. Jag måste dö
Med dem i samma död, jag måste se,
Hur facklan väcker upp förstörelsen,
Som slumrar här kring mig och dödstyst hotar
Riksföreståndarn, folket, fosterlandet
Med undergång. O, afgrundsmakt af hån!
O, bristen kedjor, remnen hvalf af bäfvan
För den förbannelse, jag slungar ut
Mot dessa bödlar, brottslingar, tyranner!
Du håller kedja! Lumpna, usla jern,
Du är mer stark, mer evig än min ande!
Ha, ha, ha, ha! -- Hör, huru hvalfven skratta
Åt mig, åt mig. O, död! Tag detta lif!
Hölj efterverldens vanfrejd öfver mig,
Men rädda, rädda hertigen och folket!
-- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Ej svar, ej tröst! -- Blott som ur annan verld
Kanonen doft igenom hvalfven suckar.
Mitt hufvud är så trött, min tanke svindlar.
Frid, frid!
(Faller i vanmakt mot pelaren).
Tionde Scenen.
DANIEL HJORT. JOHAN FLEMING. ARVID STÅLARM (med en brinnande fackla).
STÅLARM.
Här har du facklan. Redan man från borggår'n
Oss trängt till slottets dörrar. Hertigen
Sjelf stormar fram. På borggår'n står han redan.
Så snart du hör i hvalfgången signalen,
Tänd an de der. Farväl!
(Går).
Elfte Scenen.
DANIEL HJORT. JOHAN FLEMING.
JOHAN FLEMING (lyser med facklan på Daniel Hjort).
I vanmakt fallen!
Natur'n är alltför god.
DANIEL HJORT (uppvaknar),
(De fixera hvarandra med en lång stum blick),
JOHAN FLEMING.
Förmätne, djerfs du än uppå mig se!
DANIEL HJORT.
Min blick dig följer som ett samvete.
JOHAN FLEMING.
Se bort till Gud och gör din sista bön!
DANIEL HJORT.
Din hand förvissne! -- Jag har bedt min bön.
JOHAN FLEMING.
Finns ingen Gud, då så en usling dör.
DANIEL HJORT.
Ej för ett sådant värf, du här utför.
JOHAN FLEMING.
Ljud snart, signal! Du räddar kung och thron!
DANIEL HJORT.
Dö bort, signal! Förderfvets, mörkrets ton!
JOHAN FLEMING.
Du fram den kallat och med den du dör.
DANIEL HJORT.
Men er med mig i afgrunden jag för.
Tolfte Scenen.
DE FÖRRA. SIGRID.
SIGRID.
Det är en lögn, en nattsvart lögn, hopspunnen
Att oss förderfva alla. Nej, han har,
Han har det icke gjort.
JOHAN FLEMING (kallt).
Du, Sigrid, här?
Hvad vill du här?
SIGRID.
Få visshet och få dö.
JOHAN FLEMING.
Olyckliga, vanära icke dig,
Ditt namn, din far! Med brottslig känsla tig!
SIGRID.
Hvad är mig far och namn och allt mot honom.
I lifvet falskt, i dödens stund ändå,
Engång, vill hjertat fritt och öppet slå!
Jag älskade dig en gång, Daniel Hjort;
O, säg du ej det hemska brottet gjort.
Du det ej gjort? Ett svar! -- Du tiger... tiger?...
DANIEL HJORT.
Jag älskade dig en gång, Sigrid Stålarm;
Jag tiger, ty jag dig ej krossa vill.
SIGRID.
Du har det gjort?
JOHAN FLEMING.
Betviflar du det än?
SIGRID.
Att dessa dystra hvalf snart remna finge
Och bort med dessa brustna hjertan ginge!
Gif, Johan, mig din arm. --
(Till Daniel Hjort.)
Beklagansvärde!
1 denna stund du mig förakta lärde.
JOHAN FLEMING.
Min klinga törstar, men den är för god
Att sölas i en fängslad uslings blod.
DANIEL HJORT.
Vid lifvets rand, ni vet man talar sanning;
Så hören ock den djupt föraktade --
Den djupt föraktade, hvars fostran till
En ödmjuk slaf i praktens gyllne salar
Man trodde sig fullbordat och försäkrat.
Man derför tog mig, derföre man qväfde
Min kraft bland böcker, gjorde svag min arm,
Höll svärd på afstånd, nyttjade min hand
Till darrsjuk slaf i dunlätt fjäders tjenst.
Till tvifvel, sjelfförakt och liknöjdhet
Man närde mig; och när försmådd, förbisedd,
Så långt man fått mig, solade man stolt
Sin äras glans emot min ringhets natt. --
Då kom till mig en oförväntad gäst.
Ni minns den gamla qvinnan på er fest;
Sin son hon sökte der, den siste af
Det folk, som gått igenom er i qvaf.
Med henne vid sin faders graf han stått,
Och denna graf var en schavott.
Med eder har han gått i gyllne sal,
När uti fängelsernas grymma qval
Hans bröder, gömde och förgätne, lidit,
För det de för sin rätt, sin frihet stridit.
Mot er i döden än sitt trots han bär,
Och denne son, -- i kedjor står han här!
JOHAN FLEMING.
Hör opp!
SIGRID.
Du öde!
JOHAN FLEMING.
Lögn!
SIGRID.
Nej, honom hör!
DANIEL HJORT.
Sitt hat hon lade till mitt hat mot er,
Sin hämnd till min förtviflan öfver er.
Och det försmådda hjertat, det fick ro
Och tviflet flög och tanken fick en tro.
Jag hade intet svärd, jag hade ord,
Jag hade ingen makt, jag hade list,
Och se, jag bragt er dock till fallets rand!
Och fast ni bundit mig i kedjors band,
J kunnen icke kedja sanningen;
Och fast mitt brott mig för i afgrunden,
Guds dom i samma eld er rycka skall;
Och fast J bringen hertigen till fall,
J kunnen ej förgöra lif och ljus.
Ja, störta slottet, er och oss i grus! --
Ersättning en gång efterverlden tar!
(Signalen, ett pistolskott, slossas i hvalfgången. Svärdsgny
och röster.)
JOHAN FLEMING.
Vårt svar! -- Signaln det var -- till domen far! --
RÖSTER I HVALFVET.
Hell! Hertigens är segren!
DANIEL HJORT.
Håll!
SIGRID (rycker vid Daniel Hjorts utrop facklan ur Johans hand och
kastar den blixtsnabbt långt bort; den slocknar, scenen blir mörk.
Sigrid faller afsvimmad ner vid Daniel Hjorts fötter).
DANIEL HJORT.
Min kedja lös!
Trettonde Scenen.
DE FÖRRA. EN OFFICER och KNEKTAR af Hertigens parti (inrusa
med facklor och dragna svärd).
JOHAN FLEMING (griper en fackla).
Hit facklan!
DANIEL HJORT.
Grip honom!
(Några af knektarne gripa Johan Fleming.)
JOHAN FLEMING.
Allt för sent!
DANIEL HJORT.
Kom lös min kedja!
(Knektarne befria honom från kedjorna.)
Bort, hvalfven remna, hjertan brista! luft!
Luft! frihet!
(Störtar ut.)
SIGRID (uppvaknande).
O, min Gud! hvad har jag gjort!
(Faller ånyo i vanmakt.)
Slut på Fjerde Akten.
FEMTE AKTEN.
(Ert fängelsekorridor. I fonden trenne dörrar. Till venster ingången,
till höger korridorens fortsättning inåt hvalfven, hvarifrån en
sidokorridor löper inåt fonden och bildar sålunda en mörk fördjupning
åt höger i fonden.)
Första Scenen.
FÅNGVAKTAREN (ensam). När jag var ung i verlden, då var jag en lustig
ture. Hejsan! Då var det muntert lif, när hertig Johans öltunnor runno,
och slottet genljöd af drickspengar, och jag var en ung och behändig
slottsdräng med en flicka på hvart finger. Jag hade inte väl hunnit
gifta mig, så kom der ett bref från kung Erik i Sverige, hertig Johans
bror, och hertigen kom bak lås och bom. Knappt skrek min första gosse
i vaggan, så kom hertigen ut och satte in sin bror kung Erik i stället
och blef sjelf konung. Så fingo vi rast en tid, tills kung Johan
flyttade bort sin bror, litet längre än tillåtet var, om det icke
är rätt att skicka sin bror med en ärtsoppa till andra verlden.
Besynnerligt, att min hustru och kung Johan dogo på samma natt, så
jag inte riktigt vet, om det var för hans eller hennes skull, som
det spökade här hela natten. Men en from och gudfruktig menniska var
hon ändå, så nog gällde det kung Johan, ty han hade ett brodermord
på samvetet, han. Så gifte jag om mig den dag, Sigismund, Johans son,
blef kung. Han hölls der icke länge han, så hårdt än Klaes Fleming
höll honom fast dervid. Från den tiden har jag haft mycket folk här,
än af hertigens vänner, än af Sigismunds -- och nu? -- så går det,
så går det! Jag skulle säga, som det står i psalmen:
Allt hvad vi på jorden äge,
Det är allt förgänglighet.
Hvad vi timligt öfverväge,
Är ostadig stadighet.
om jag icke sjelf varit en ostadig krabat i min ungdom. Men nu tror jag
hvarken på den ena eller andra myndigheten. Jag gör min pligt och
har inte respekt för någon annan än dödgräfvaren, ty han öppnar porten
till ett fängelse, hvaraf mitt endast är en underafdelning.
Andra Scenen.
FÅNGVAKTAREN. OLOF KLAESSON (inkommer förklädd från venster).
FÅNGVAKTAREN. Ni, herr Olof Klaesson? -- Ni lefver?
OLOF KLAESSON. Tyst! Låt mig träffa min bror.
FÅNGVAKTAREN. Men...
OLOF KLAESSON. Var lugn för din tjenst. Jag ämnar icke befria honom.
Så väl har han utfört sin sak, att han icke har något att frukta
af segraren.
FÅNGVAKTAREN.
Ja, ser ni, det är så, att fängelset och jag äro ett, liksom ni och
ert svärd. Jag är en hård jerndörr, bara en hård jerndörr och sätter
ingen in, ej heller släpper någon ut. Det är min sak det, ser ni.
Dött skulle jag med fängelset i går, gjort ett hopp ända in i andra
verlden, men hjelpa ut någon derifrån i dag eller i morgon, nej, går
icke genom samvetet, har aldrig gjort det förr.
OLOF KLAESSON. En gammal rostig väderhane är du. Vill du låta mig
träffa Johan eller ej? Jag har intet guld att ge dig; men om du vill,
har du mig sjelf i stället.
FÅNGVAKTAREN. Gud bevare mig för det. Ni dömmer mig orätt. Ni skall
få träffa honom, men gör det kort, ty hertigen är här i rappet! --
Kom ut, herr Johan, här är en, som vill råka er.
(Öppnar dörren till höger i fonden.)
Tredje Scenen.
DE FÖRRE. JOHAN FLEMING.
JOHAN FLEMING (vill omfamna Olof Klaesson).
Min bror, du lefver, du är fri!
OLOF KLAESSON (stöter Johan tillbaka).
Håll Johan!
Vår ära vi förtrodde i din hand. --
Hur har du fyllt ditt värf?
JOHAN FLEMING.
Anklaga mig!
Mitt svar...
OLOF KLAESSON.
Fort! för det svaret trotsar här
Jag döden nu. För den skull lös jag slet mig
I går ännu en gång ur oväns hand
Med harmens, skymfens kraft, då vi förgäfves
Fullbordandet utaf ditt värf förbidde.
Nåväl -- --
JOHAN FLEMING.
Begär få tala med en annan;
Min sorg mitt ord förqväfver.
OLOF KLAESSON.
Usla feghet!
Och denne är min bror!
JOHAN FLEMING.
Du miste tar.
Vid Gud! Jag var ej feg!
OLOF KLAESSON.
Så svara mig.
Jag önskar intet högre, än att du
Den tanken döda må.
JOHAN FLEMING.
Nåväl, så hör!
Om du, liksom de andra af de våra,
Ej lös dig slitit, skulle du ha sett
Min falska brud invid sin faders fötter,
Vansinnig öfver hvad hon gjort.
OLOF KLAESSON.
Hvad då?
JOHAN FLEMING.
Af brottslig kärlek till förrädaren...
OLOF KLAESSON.
Ej möjligt!
JOHAN FLEMING.
Slog hon facklan ur min hand.
Signalen oss förrådde, hertigens
Soldater trängde in, jag minns ej mer.
OLOF KLAESSON.
Så har då allt mot oss sig sammansvurit!
Nu jag förstår den syn, jag såg i natt.
JOHAN FLEMING.
Såg henne du?
OLOF KLAESSON.
Det måste varit hon.
Jag såg i snöhvit drägt en hvit gestalt,
Der muren högst sig reser upp ur fjärden,
Så luftig som en dimma vandra fram.
På mörka lockar skeno gyllne smycken,
Tillsamman virade som till en krona.
Hon sjöng en sång till vågornas musik
Och gick som en sömngångerska så säker
På murens sista, silfverglänsta rand. --
Jag läste tyst en bön, gick fram mot muren.
Hon var försvunnen, och när fram jag hann --
Blott stjernorna i vattnet dallrade -- -- --
JOHAN FLEMING.
O, måtte hon det varit! -- Såg du ej?...
FÅNGVAKTAREN (vid ingången).
Hertigen hitåt nalkas. Skynda er!
OLOF KLAESSON (griper med handen om svärdfäste, blickande åt ingången).
Långt borta är han. Hör Johan! Han
Ditt lif skall taga. Än han dig ej sett.
Du är den siste grenen af vår ätt.
Låt mig få dö för dig. Vi byta drägt.
Du smyger bort.
JOHAN FLEMING.
Nej aldrig, Olof, aldrig!
OLOF KLAESSON.
Du måste. Minns vårt namn!
JOHAN FLEMING.
Lef du för det!
(Går in i sitt fängelse.)
FÅNGVAKTAREN.
Vi äro dödens, om ni längre dröjer! --
Gå in i det der hvalfvet. 1 dess skuggor
Er ingen ser.
OLOF KLAESSON (gömmande sig).
Välan, du blinda slump,
Var än min vän! Än är ej tid att dö!
Fjerde Scenen.
FÅNGVAKTAREN. HERTIG KARL. Amiral SCHEEL. Senare EN OFFICER.
HERTIGEN.
Det är således här du låtit sätta
In Daniel Hjort?
SCHEEL.
Det var hans egen önskan.
Så snart vi honom löst ur kedjorna,
Han störtade ur hvalfvet upp och ville,
Knappt hörande de ord jag lugnande
Till honom ställde, bort från slottet fly,
Till dess han slutligen gick in uppå
Att hit i tysthet draga sig tillbaka.
Uti det ljusaste af rummen här
Han väntar nu att få Ers Nåde se.
HERTIGEN.
En sällsam sägen har du mig förtäljt
Om honom och dock sannolik. Den väcker
Stolt fröjd uti min själ, på samma gång
Jag borde förebrå dig, att du så
Beräknande begagnat denne yngling.
SCHEEL.
Ers Nåde!
HERTIGEN.
Nog, jag vet hvad du vill säga.
Gif hit den ring, du emottog af honom
Och som jag fordom skall hans fader skänkt.
SCHEEL (ger Hertigen ringen).
Här är den.
HERTIGEN (emottager den).
Ja, jag känner den igen.
Allt tvifvel om hans sägens sanning flyr.
Hvad minnen väcker denna ring ej opp!
När den jag gaf, jag var ännu helt ung,
Och icke drömde då jag om den lott,
Jag var bestämd till. Djerfva tankar bodde
Dock redan då hos mig, varm kärlek till
Min faders stolta verk, vår svenska frihet,
Den friska plantan, knappt till knoppning hunnen;
Och ofta knöt jag maktlös vredes hand,
Då mina äldre bröders vankelmod
Och lejda prester och hersklysten adel
Det stora verket skakade till fall. --
Det kom min tid. Den kom som stormen kommer
Och såsom stormen skall jag rensa norden
Från allt det qvalm, som ligger i dess luft,
Från allt det grus, som samlats på dess jord.
Min segren är och den skall så begagnas,
Att ingen arm skall mer mig den bestrida.
Min domen är och den skall fällas så,
Att ingen pjunkig nåd skall yxan hämma.
Mitt Sverige är och kronan skall bli min,
Se'n jag med frid och välstånd landet krönt.
(Vändande sig till Scheel.)
Hur är det, Scheel? Har rådsförsamlingen
Uppsatt anklagelsen och domen re'n?
SCHEEL (räcker honom tvenne papper).
Här äro båda.
HERTIGEN (ögnande i dem).
Riksförrädare och dödsdom.
(Återger honom skriften.)
Godt! -- det vill säga rätt -- och rätt skall ske!
EN OFFICER (inträder och framräcker ett bref till Hertigen).
Ett sändebud från Polen upp vi snappat,
Som hade detta bref till Arvid Stålarm.
HERTIGEN (mottager brefvet).
Från Sigismund! Nu kan han gerna få det.
(Officern går.)
Fångvaktare! Låt upp för Arvid Stålarm
Och gif åt honom detta.
(Lemnar brefvet till fångvaktaren. Till Scheel.)
Kom, vi draga
Tillbaka oss.
(Drager sig tillika med Scheel afsides).
Femte Scenen.
DE FÖRRE. ARVID STÅLARM (från dörren till venster).
FÅNGVAKTAREN.
Herr öfverste, kom ut.
Jag har ett bref till er.
(Lemnar det.)
STÅLARM.
Från Sigismund!
Som till en död! "Min käre Arvid Stålarm...
Vi tacke dig för... gerna ville vi...
Har icke kunnat sända någon hjelp...
Vi tvifle om... mitt öga sömnlöst är
För allt det blod, som fåfängt blifvit gjutet...
Farväl, mitt Sverige!... hellre håller jag
Den sanna läran och förlorar kronan...
Förr'n för min skull norden sönderremnar...
Jag i min oväns hand det lemnar...
Må Gud omvända det... kom hit till mig...
En tacksam kung i Polen väntar dig."...
Det var det sista. Krossad såsom fader,
Med ära fläckad af mitt eget barn,
Besegrad, fången; -- detta måttet rågat.
(Betäcker sina ögon med brefvet och börjar, vacklande, återgå
till sitt fängelse.)
HERTIGEN (med dödsdomen i handen).
Här är en skrift, som också gäller er --
Ej från en kung, men från er fosterjord.
STÅLARM.
Ni, hertig, här! Den skrift, som ni mig ger,
Jag känner den, behöfver den ej se,
Och svarar detta blott: jag lydt min konung.
HERTIGEN.
I sista ögonblicket har du stått
Mig efter lif och ära, -- läs din död!
STÅLARM.
Jag ej begär er nåd. Vår strid är slut,
Ert Finland är och Sigismund oss lemnat.
Då är det bäst, att jag till döden går.
(Böjer ett knä.)
Dock, nåd, o hertig, åt den lilla skara,
Som återstår af dem, min fana följt.
Min ordern var, men modet det var deras.
Och om ni önskar fosterlandets väl,
Dess ädla söner för dess framtid spara.
HERTIGEN.
Det var engång jag gaf er nåd, då sade
Jag här: Ve dem, som gäcka denna nåd,
Jag återkommer och då finns ej skoning. --
Nu är jag här; mitt ord står fast. Välan!
STÅLARM.
Dränk i vårt blod ert namn för efterverlden;
Och, att den ingen misskund må er ge,
Dränk det också i Johan Flemings blod!
HERTIGEN.
Du djerfve! Döden snart skall tysta dig!
För honom in i fängelset tillbaka. --
STÅLARM (föres af fångvaktaren tillbaka i fängelset).
HERTIGEN.
Scheel! Känner du den unge Johan Fleming?
SCHEEL.
Hvad jag om honom hört, besanna tycks
Att stränge män få milda, fromma söner.
Ung, skuldlös, ädel, kom han hit uti
Arfsangelägenheter ifrån Warschau
Och deltog nu i striden först. Ej han
Har som de andre, då de slottet stängde
För oss, mot Eder brutit gamla löften.
HERTIGEN.
Dock var det han, som skulle minan tända.
SCHEEL.
Förledd utaf sitt mod och af sin oskuld. --
HERTIGEN.
Nåväl, för honom hit; jag pröfva vill
Hvad godt, som kan en Fleming höra till.
Sjette Scenen.
HERTIGEN. SCHEEL. FÅNGVAKTAREN (för ut) JOHAN FLEMING, (hvarefter
han och Scheel draga sig åt bakgrunden).
JOHAN FLEMING (för sig).
Det är då han; -- så mycket lik min konung,
Som äregirigheten liknar äran
Och våldet makten.
HERTIGEN (för sig).
Detta sonen är
Då till Klaes Fleming, han den ende, som
Med mig sig kunde mäta, fast, beslutsam
Och hård som jag, -- min ovän bortom döden.
JOHAN FLEMING (för sig),
I lyckans dag jag fann så lätt att dö.
Du, hjerta, nu, när allt du har förlorat,
Hur kan der hoppet ännu hviska: lef!
Om åter till min dyre kung jag länder,
Det är ej den, som for, som återvänder.
HERTIGEN.
Man sagt mig, Johan Fleming, att ni är
Till domen mindre skyldig än de andra.
Träd närmare! Nåväl, om ni, befriad,
Vill ingå i min tjenst och öfvergifva
Er plats i Warschaus hof hos Sigismund,
Så tag på tillgift och försoning här
Min hand emot.
JOHAN FLEMING.