AUGUST. Det var då också en idé! Hvad skall hon tänka om mig ... där är
hon minsann.
DOROTHEA _från vänster_. Där sitter han och läser, alldeles som om
ingenting skulle ha passerat, och jag ska ha all förargelse ensam; å nej,
man och hustru äro ett, således skall han ha sin anpart.
AUGUST _fördjupar sig ännu mer i tidningen_. Jag sitter som på nålar.
DOROTHEA _söker genom hostning göra sig bemärkt_. Hm, hm! Jag tror att
jag har förkylt mig. _Sätter sig; kort paus._ Gamla tjurhufvud! Du tänker
väl efter hur illa du nyss behandlade mig? Hvad? ... _Stiger upp._ Men
jag känner ditt manér se’n gammalt, att bara sitta så där utan att ge ett
svar, alldeles som en saltstod, och låta mig tala munnen ur led. _Blir
allt ifrigare._ Nej, när jag tänker på — fast det är längesedan — då du
friade; ja, då krumbukta’ du dig och gjorde dig söt: »räck mig din hand,
min söta ängel» ... Jag medger att jag var söt och jag ser inte heller
nu ut som en fågelskrämma! Men nu inser jag att allt det där bara var
bakslughet. Du har lockat in mig i äktenskapet bara för att som en hök
slå ned på den skrämda dufvan!
AUGUST _afsides_. Alldeles som min hustru!
DOROTHEA. Nå, men så säg då ett ord! Länge står jag inte ut på det här
viset, dessa eviga förargelser måste slutligen framkalla ett hjärtslag,
jag känner hur det tär på min lifstråd ... fast det kanske inte ser så ut
... jag är litet echaufferad nu, men det kommer bara utaf förargelse! ...
Men länge kan det inte dröja, det är min enda tröst.
AUGUST. Aha! Nu ha vi begrafningen i faggorna!
DOROTHEA. Ack! att jag låge sex fot under den kalla jorden! _Gråter._
När jag då är borta skall du nog ångra att du så ofta suttit där som en
porslinsgubbe och tegat. Och så ska det bli sådant här spektakel bara
för att jag sade, att jag hade tappat den där fattiga papperslappen.