MÖRK _uppspringande_. Vill ni inte tillåta mig, herr Hiller, att se efter
... min fröken ...
HILLER. Nej, nej, låt henne vara, hon gör det så gärna.
MÖRK. Ja, hon ser verkligen så mild och god ut, men ni tycks behandla den
unga damen väl strängt, herr Hiller ... Det är förmodligen någon nära
släkting?
HILLER. Jag ber så mycket ... min hustru!
MÖRK. Er hustru! Å fan, å fan, å fan!
HILLER. Nå, hvad kommer åt er?
MÖRK. O, jag ber, ingenting ... jag menar bara att jag aldrig skulle våga
behandla min hustru så strängt.
HILLER. Strängt? Ni tycker så bara, min bäste herre! Jag sörjer endast
för min husliga frid.
MÖRK. På det där sättet?
HILLER. Ja ... jag är uppfinnare af ett nytt system, en ny metod för den
äktenskapliga fridens betryggande.
MÖRK. Kanske kunde man få profitera litet däraf?
HILLER. Naturligtvis ... jag önskade att jag kunde som missionär utbreda
min metod öfverallt! Vet ni hvad sparlakansläxor vill säga?
MÖRK. Ja ... åja ... jag har hört talas därom ... men tillåt mig
presentera en af mina affärsvänner: herr Berndt, herr Hiller; han är
också gift och kunde också dra litet profit af ert system.
HILLER. Jag är förtjust! ... Jaså, ni känner till sparlakansläxor?
AUGUST. Ja ... Herr Mörk kastade fram några ord därom för en stund sedan!
HILLER _midt emellan de andra_. Så hör då! Sparlakansläxor äro det
största obehag i den äktenskapliga sammanlefnaden!
MÖRK och AUGUST _på en gång_. Jo, något.
HILLER. Men icke nog med att de äro obehagliga och tråkiga, de blifva
genom dessa egenskaper ett vapen i fruarnas hand, de slå oss därmed för
att tvinga oss att följa deras vilja, och vi ... vi gifva efter, bara för
att få ha ro.
AUGUST och MÖRK _på en gång_. Alldeles riktigt.
HILLER. Jag har varit gift en gång förut. Min första hustru — Gud fröjde
salig människan! — hade förträffliga egenskaper, men tillika vanan att
utdela sparlakansläxor. Hon var en riktig virtuos däri ... ja, jag säger
er, att det var rysligt, hon rörde ihop likt och olikt, och slutrefrängen
blef att hon ville skiljas eller önskade att hon vore begrafven!
AUGUST. Är det möjligt?
MÖRK _ironiskt_. Ja, se _det_ är alldeles nytt för oss.
HILLER. Men då jag för andra gången trädde i brudstol, så tänkte jag:
det där ska inte hända dig vidare. Jag hade måst lyda min första hustru
i allt och då jag kände medlet, tänkte jag helt enkelt: nu använder jag
det i min tur. Ser ni, det är min metod. Nu är det jag som ger min hustru
sparlakansläxor.
MÖRK. Och har ni verkligen vunnit något därmed?
HILLER. Förvånande resultater. Det är heller inte möjligt annat. Saken
är klar och logisk. Vill jag något, så kommer det aldrig i fråga att jag
säger det rent ut, nej, jag talar hit och dit, strör in ett och annat
bittert ord, talar om död och skilsmässa, och slutligen säger min hustru
_ja_ till allt. Till exempel, jag önskade i dag fortsätta resan med
nattåget, hon ville inte, jag använder min metod, och ni skall få se att
det inte dröjer länge förrän hon säger ja!
AUGUST. Det där låter min själ och Gud inte så illa.
HILLER. Försök en gång. Jag befinner mig med min metod som uti
himmelriket; antag den och ni har ert himmelrike.
AUGUST _beslutsamt_. Jag försöker. Min hustru ska få igen sina långa tal,
och det genast. Skada kan det aldrig. Tack, hjärtligt tack, herr Hiller.
_Räcker Hiller handen och går sedan ut till höger._
MÖRK. Jag ska också göra ett försök. Har ni rätt, så låter jag resa upp
åt er en ärestod i jätteformat. Jag är riktigt nyfiken hur min gumma ska
ta saken. _Går ut till vänster._
Sjunde scenen.
HILLER. _Sedan_ AMELIE.
HILLER. Återigen två människor lyckliggjorda! Med tiden skall denna
äktenskapsplåga försvinna, och upptäckaren af hemligheten är jag, den
store Hiller! _Ringning utanför. Amelie kommer in från fonden._ Ja, det
är minsann inte underligt, om du känner dig angripen af resan, då du inte
unnar dig ett ögonblicks ro.
AMELIE. Men jag mår alldeles förträffligt, bäste Hiller!
HILLER. Ja, ni ä’ märkvärdiga varelser. Alltid det orätta på orätt tid.
I stället för att sitta still, springer du ut och in. Är det solsken, så
går ni med paraply, och regnar det, sätter ni på er bästa hatten och tar
en solfjäder i handen.
AMELIE. Jag förstår inte, bäste Hiller, hur du kan komma på tal om
solsken och paraplyer, det hör ju inte alls hit!
HILLER _afsides_. Hon har egentligen alldeles rätt! Men så där gick min
salig hustru på. _Högt._ Det hör inte hit, säger du?
AMELIE. Ja, så sa’ jag!
HILLER. Ja, därmed klipper ni genast af alla resonemanger, därför att
det är obekvämt att höra sanningen. Men när skadan är skedd, så är
det ändå vi som får kännas vid det, när räkningarna kommer, antingen
från sömmerskan eller apoteket. Hur var det nyligen när vi for till
kapplöpningen, sade jag inte åt dig: tag inte någon klänning med långt
släp, ty i den där trängseln trampa de sönder släpet?
AMELIE. Ja, bäste Hiller, därför tog jag min grå promenaddräkt, och den
måtte väl vara kort nog.
HILLER. Kort nog, ja, det ska Gud veta, den är alldeles för kort. Har jag
inte alltid sagt att den är för kort. Man kan ju inte gå ut med dig utan
att en hel svärm unga glopar se på dina fötter, och det tål jag inte.