Produced by Louise Hope, Thapper and The Online Distributed
Proofreading Team at http://www.pgdp.net
Nedsänkt text i kemiska formler har markerats med klammerparenteser
så här {3}.]
Villkor och Möjligheter
för
Kemisk Storindustri
i Sverige.
af
Ernst Larsson
Bruksingeniör.
Göteborg
N. P. Pehrssons Förlag
(Gustaf Stern) i Distribution.
Eftertryck och öfversättning får ske
endast med författarens tillåtelse.
Göteborg A. Lindgren & Söner, 1908.
Förord.
_Ändamålet med denna lilla bok är att visa hän på den stora mängd
arbete, som vårt land erbjuder företagsamheten på den kemiska
industriens område, samt att framhålla de viktigaste villkoren för
framgång uti sådant arbete. Här må sålunda icke väntas en mängd tydligt
utstakade vägar, fullständiga utredningar, kalkyler och förslag. Nej,
vägarne, möjligheterna, kunna gifvetvis inom en så trång ram endast
flyktigt antydas. Med ledning af litteraturhänvisningarne kan emellertid
en hvar lätt gå vidare och fördjupa sig på det gebit, som speciellt
intresserar honom._
_Tysklands kemiska industri, uti hvilken jag en lång följd af år varit
verksam, har här blifvit ägnad en större uppmärksamhet. Detta har skett
hufvudsakligen för att såsom ett efterföljansvärdt exempel antyda
tyskarnes företagsamhet, organisationssätt och ihärdighet._
_Denna skrift är afsedd icke blott för teknici, utan för alla, som hysa
intresse för den kemiska industrien och dess framgång i vårt land._
_En del af kapitlen IV och V ha varit införda i Industritidningen Norden
under tiden 3 januari-8 maj i år._
_FALUN i Juni 1908._
_ERNST LARSSON._
*Innehållsförteckning.*
Sid.
Förord I
Innehållsförteckning II
Förkortningar IV
Inledning 1
*I. Tysklands kemiska industri* 3
Leblancsodafabrikationen och därmed sammanhängande
tillverkningar 3
Ammoniaksoda 6
Konkurrensen mellan de båda sodametoderna 7
Kaustikt natron och klorkalk på elektrolytisk väg 8
Leblanc-fabrikernas kamp på två fronter 10
Tjärfärger 14
Indigosyntesens tekniska utveckling 16
Svafvelfärger 21
Några siffror från Tysklands tjärfärgfabriker 22
Andra organiska ämnen 24
Några statistiska data från Tysklands kemiska industri 25
Utlandets reflexioner med anledning af Tysklands
framgångar 30
*II. Arbetsintensitet, arbetslöner och aflöningssätt* 35
*III. Sveriges kemiska industri* 44
Statistik 44
Öfversikt af Sveriges produktion 60
*IV. Några utvecklingsvillkor för kemisk industri
i Sverige* 68
Planmässigt och effektivt tullskydd 72
Några allmänna förutsättningar för framgången af
ett industriellt företag 77
*V. Hvilka kemiska fabrikationer ha utsikt till framgång
i Sverige?* 82
Elektrokemiska m.fl. fabrikationer 85
_Organiska tillverkningar_ 100
Organisk syntes 100
Syntetiska färgämnen 103
Några organiska naturprodukter 105
_Träets produkter_ 108
Ättiksyra, metylalkohol, aceton och tjära 111
Cellulosa 116
Produkter af cellulosa 120
Produkter af sågspån 126
_Oorganiska fabrikationer_ 134
Cellulosaindustriens behof af billigt natron 134
Natronvinning ur chilesalpeter 139
Några föreslagna metoder för tillverkning af soda 141
1. Koksalt såsom utgångsmaterial 141
2. Sulfat såsom utgångsmaterial 144
Några andra alkalisalter 152
Fosfater 152
*VI. Sparsamhet med värmet nödvändig* 154
Slutord 156
Register 163
Förkortningar.
Affärsv. = Affärsvärlden, Ekonomisk veckorevy.
B. d. d. ch. G. = Berichte der deutschen chemischen Gesellschaft.
Ch. Ind. = Die chemische Industrie.
Ch. Ztg. = Chemiker Zeitung.
Ch. Ztg. Rep. = Chemiker Zeitung Repertorium.
Dingl. J. = Dinglers polytechnisches Journal.
D.R.P. = Deutsches Reichspatent.
Ind. Norden = Industritidningen Norden.
J. A. = Jernkontorets Annaler.
J. A. Bih. = Bihang till Jernkontorets Annaler.
Journ. of the Soc. of Ch Ind. = Journal of the Society of Chemical
Industry.
Sv. Kem. Tidskr. = Svensk Kemisk Tidskrift.
Sv. Pappers T. = Svensk Papperstidning.
T. T. = Teknisk Tidskrift, Allmänna afdelningen.
T. T. K. = Teknisk Tidskrift, Afdelning för kemi o. bergsvetenskap.
Wagner-Fischers J. = Wagner-Fischers Jahresbericht.
Z. d. österr. Ing. u. Arch. V. = Zeitschrift des österreichischen
Ingenieur- und Architekten-Vereins.
Z. f. a. Ch. = Zeitschrift für angewandte Chemie.
Z. f. Elektrochemie = Zeitschrift für Elektrochemie.
* * * * *
* * * *
Inledning.
I vårt land är den kemiska industrien ännu obetydlig, men det finnes all
anledning antaga, att den skall komma till en betydlig utveckling. Det
bör därför ha sitt intresse att här till en början kasta en blick på
motsvarande industri och dess utveckling i det land, där densamma kommit
längst, nämligen Tyskland. Vi få visserligen icke tänka på att kopiera
hvarken det ena eller andra landet, utan ha att gå de vägar, som för oss
äro naturliga, men vi kunna dock från utlandet hämta många lärdomar, som
hjälpa oss öfver åtskilliga hinder på utvecklingens väg.
Nutidens kemi och kemiska industri ha utvecklat sig på den af franska,
svenska och engelska vetenskapsmän lagda grunden. Det var genom
_Lavoisier_, _Scheele_, _Priestley_ och _Berzelius_, som kemien blef en
på kvantitativ forskning grundad vetenskap.
»Sedan syret upptäcktes (1774 af Priestley) har den civiliserade världen
genomgått en riktig omhvälfning uti seder och bruk... Kunskapen om
jordens, luftens och vattnets sammansättning har medfört rationell
tillverkning af metaller och otaliga andra ämnen... Man kan säga, att
staternas materiella välstånd genom denna upptäckt mångdubblats...
Hvarje särskild upptäckt inom kemien medför liknande verkningar och
hvarje användning af kemiens lagar är i stånd att alltid i någon
riktning bringa staten nytta och höja dess kraft och välstånd... Är icke
den kemiska vetenskapen »de vises sten», som lofvar öka våra åkrars
fruktbarhet och tillförsäkra många millioner människor en existens med
trefnad och utveckling, »de vises sten», som omformar jordskorpans
beståndsdelar till nyttiga produkter, hvilka handeln förvandlar i guld.
Är icke kemien »de vises sten», som lofvar att visa oss lifvets lagar
och ge oss medel att bota sjukdomar och förlänga lifvet... _Utan_
vetenskapen nödgas människan tjäna naturkrafterna, men _med_ vetenskapen
gör hon dessa till sina tjänare.» Dessa ord uttalades 1851 af _Liebig_,
den man, som ofta kallas Tysklands störste kemist. Att med kemiens hjälp
»göra guld» är numera ingenting ovanligt och Liebigs profetiska tal om
ökandet af åkrarnes fruktbarhet genom kemien har redan i betydlig grad
blifvit verklighet.
Den framstående tyske vetenskapsmannen _Ostwald_ yttrade uti ett
föredrag, som han vid en resa i Amerika för ett år sedan höll i Boston:
»Den kemiska utvecklingen började i Frankrike, men nu utföres nära tre
fjärdedelar af hela världens kemiska forskning i Tyskland, hvilket
omslag är att tillskrifva Liebigs metoder.»
[Decoration]
*I. Tysklands kemiska industri.*
*Leblanc-sodafabrikationen och därmed sammanhängande tillverkningar.*
I Tyskland liksom i Frankrike och England har den kemiska storindustrien
utvecklat sig på sodafabrikationen såsom grundval, och dess begynnelse
kan sägas sammanfalla med grundandet af sodafabriker på den af
fransmannen _Leblanc_ år 1797 uppfunna tillverkningsmetoden.
Omkring 1830 byggdes de första Leblanc-sodafabrikerna i Tyskland. Detta
lands kemiska industri är sålunda icke mer än 75 år gammal, och redan
uppgår värdet af de produkter, den årligen tillverkar, till bortåt
1500 millioner mark.
Råmaterialet till sodan, koksaltet, finnes i Tyskland i riklig mängd;
dels brytes det i saltgrufvorna och dels utvinnes det genom afdunstning
af saltkällornas vatten. Sodafabrikerna byggdes emellertid icke alltid
på platser, där detta råmaterial fanns, utan många, ja, de flesta, lades
antingen invid de stora vattenvägarne eller ock i närheten af stenkols-
eller brunkolsgrufvor. Leblanc-sodafabrikerna, liksom de flesta andra
kemiska fabriker, behöfva nämligen ganska mycket bränsle, men de behöfva
äfven andra råämnen eller hjälpprodukter. Näst koksalt kommer
svafvelsyra, hvilken de själfva tillverka, mestadels af spansk eller
portugisisk svafvelkis, men stundom af inhemskt zinkblende. De vid Rhen
belägna sodafabrikerna få sin spanska kis via Rotterdam med båt.
Kisbränderna gå sedan med båt tillbaka utför Rhen till Duisburg, där
kopparen extraheras, hvarefter den återstående järnoxiden såsom järnmalm
(purple ore) går till järnhyttorna. Ett ytterligare råmaterial vid
sodatillverkningen är kalksten.
Det är sålunda synnerligen viktigt, att transporten af alla dessa
råvaror icke ställer sig för dyr.
Gången af själfva fabrikationen är följande. Koksaltet behandlas i
muffelugnar med svafvelsyra, hvarvid sulfat och saltsyra erhållas.
Sulfatet, det närmaste utgångsmaterialet för sodan, är äfven såsom
sådant en handelsvara och användes i stora mängder vid tillverkning af
cellulosa, glas och svafvelnatrium. Saltsyran afsättes dels såsom sådan
och dels förarbetas den till klor, klorkalk och andra klorprodukter.
För sulfatets framställning har vid några fabriker (i Tyskland endast
vid _Rhenania_ nära Aachen) ett annat af engelsmannen _Hargreaves_
uppfunnet sätt kommit till användning. Enligt detta utsättas porösa
briketter af koksalt vid en temperatur af c:a 500° C för inverkan af
rostgaserna från kis eller blende med ett öfverskott af luft jämte
vattenånga. Genom denna metod besparas man tillverkningen af
svafvelsyran.
Det på ena eller andra sättet tillverkade sulfatet blandas med kalksten
och kol och upphettas i flamugnar. Härvid bildas råsodan, ur hvilken
sedan genom urlakning med vatten en oren sodalut erhålles. Efter
behandling med kolsyra kan ur denna lut genom kristallisation erhållas
ganska ren kristallsoda, hvilken håller c:a 37 % vattenfri soda och 63 %
vatten. Indunstas luten och upphettas det salt, som därvid afskiljer
sig, eller återstoden af den till torrhet afdunstade luten, så erhålles
vattenfri s.k. kalcinerad soda af större eller mindre renhet. Den i
vatten olösliga eller svårlösliga återstoden, i hufvudsak
svafvelkalcium, bortkastades i början såsom värdelös, men efter hand
började man därur tillgodogöra svaflet, dels såsom sådant, dels såsom
svafvelväte, hvaraf svafvelnatrium framställdes, och dels förarbetades
kalciumsulfuretet genom oxidation i luften under omsättning med sulfat
till natriumtiosulfat (undersvafvelsyrligt natron, antiklor).
Senare har ock en metod, _Chance-Claus_-processen, för svaflets
återvinnande kommit till användning hufvudsakligen i England. Vid
densamma frigöres ur sodaresterna medelst kolsyra svafvelväte, och detta
användes under förbränning med luft såsom råmaterial vid
svafvelsyretillverkningen i stället för svafvelkis, så att svaflet vid
Leblanc-sodafabrikationen ständigt återföres i en cirkelprocess. Finnes
fördelaktig afsättning för svafvel, så kan sådant lätt utvinnas genom
half förbränning af svafvelvätet, d.v.s. man tillför endast den för
vätets förbränning nödiga luftmängden.
Leblanc-sodatillverkningen kräfver sålunda flera hjälpfabrikationer och
ger en hel del biprodukter. Till svafvelsyrefabrikationen ansluter sig
ock vanligen tillverkningen af salpetersyra, hvilken åter såsom
affallsprodukt ger bisulfat, som går till sulfatugnen för omvandling i
monosulfat (såvida det icke finner afsättning vid de »tekniska»
fabrikerna såsom »vinstenspreparat» för framställning af »brus- eller
jästpulver» o. dyl.).
Klorkalktillverkningen med regenerering af mangansuperoxid enligt
_Weldon_ ger klorkalcium såsom affallsprodukt.
Vid sodatillverkning enligt _Leblanc_ tvingas man sålunda rentaf att
utom sodan tillverka äfven en hel mängd andra kemiska artiklar, och just
härigenom blef denna fabrikation af så stor betydelse för utvecklingen
af den kemiska industrien. Nästan från början var det vanligt, att en
Leblanc-sodafabrik tillverkade minst ett dussin olika produkter, och
denna mångproduktivitet har sedan än mera utvecklats[1].
[Anmärkning 1: Se »Fabrikationssiffror» uti Sv. Kem. Tidskr.
1891: 129.]
Under flera decennier tillverkades all soda efter Leblancs metod; sodan
stod högt i pris och fabrikerna gjorde lysande affärer. Men så
utarbetade belgaren _Solvay_ ett nytt sätt för tillverkning af soda.
På 1850 och 60-talet åtnjöt sodan i Tyskland ett tullskydd af 25-55 % af
värdet.
*Ammoniaksoda.*
På utställningen i Wien 1873 framträdde Solvay-sodan först, och det
dröjde därefter icke länge, innan flera fabriker uppstodo, som arbetade
efter den nya metoden. År 1878 var priset på soda (kalcinerad) ännu 200
mark per ton, men sedan sjönk det, så att det 1886 stod uti endast
80 mark. Detta oerhörda prisfall medförde svåra tider för
Leblanc-fabrikerna. Solvays metod var nämligen en betydlig genväg.
Enligt densamma behöfver man icke genom afdunstning utvinna saltet ur
den saltlösning, som erhålles från saltkällorna, utan direkt i denna
lösning utföres en omsättning mellan klornatrium och ammoniumbikarbonat,
hvarvid bildas natriumbikarbonat, som utfaller, och klorammonium. Detta
i sammanfattning; i själfva verket är förloppet icke fullt så enkelt.
Genom upphettning af bikarbonatet erhålles en mycket ren, vattenfri
soda.
Råmaterialierna äro, utom saltlösningen, ammoniak och kolsyra.
Ammoniaken, som fås ur ammoniumsulfat, erhållet vid koksning
(torrdestillation) af stenkol, återvinnes emellertid ur vid processen
bildadt klorammonium genom tillsats af bränd kalk och därpå följande
destillation. Kolsyran erhålles vid kalkstenens bränning. Såsom
affallsprodukt erhålles vid Solvay-processen en lösning af klorkalcium,
hvilken dock vanligen är värdelös, emedan, ingen större användning för
detta ämne finnes[2].
[Anmärkning 2: Se »Fabrikationssiffror» uti Sv. Kem. Tidskr.
1892: 14.]
*Konkurrensen mellan de båda sodametoderna.*
I rak motsats till Leblanc-metoden lämnar Solvay-metoden. icke en enda
värdefull biprodukt, men denna omständighet har knappast framstått såsom
en nackdel för den sistnämnda. Vid Solvay-metoden är bränsleåtgången
mycket mindre, och som dessa fabriker vanligen läggas där, hvarest en
nära nog värdelös koksaltlösning af tillräcklig styrka finnes att
tillgå, så reduceras kostnaden för utgångsmaterialet till ett minimum.
Denna senare omständighet har gjort, att ammoniaksodafabrikerna i
allmänhet slösa något med detta råämne. 100 kg soda fordra teoretiskt
138 kg NaCl, men ofta förbrukas 200, ja, ända till 220 kg. Så snart
ammoniaksodafabrikerna hade lärt sig att till en obetydlighet reducera
förlusten af den dyrbara ammoniaken[3] sjönk därför priset på soda
hastigt. Leblanc-sodafabrikerna måste sälja sodan under
tillverkningsvärdet och inskränka produktionen. Men härigenom
inskränktes ock produktionen af de nu i marknaden oumbärliga vordna
biprodukterna, och priset på dessa, isynnerhet på den förnämsta af dem,
klorkalken, steg så, att sodatillverkningen snart åter kunde ökas och
sodan med fördel säljas till priser, som förut varit ruinerande.
[Anmärkning 3: 1878 förlorades ännu 10 à 20 kg per ton soda, men
nu anses 1 kg för mycket.]
För Leblanc-fabrikerna blefvo så biprodukterna hufvudprodukter, och
dessa fabriker stodo sig nu rätt bra i konkurrensen med ammoniaksodan.
Flera af dem repade sig dock aldrig efter de svåra åren, utan
sodaproduktionen efter Leblancs metod sjönk alltmera. År 1896
tillverkades sålunda efter denna metod i Tyskland endast c:a 13 %,
i Frankrike 16 %, i Österrike 36 % och i England c:a 50 % af de resp.
ländernas totala sodaproduktion. Leblanc-fabrikernas tillbakagång var
dock icke fullt så stor, som dessa siffror synas angifva, ty
sodakonsumtionen hade under tiden betydligt ökats. En del
ammoniaksodafabriker införde äfven tillverkning af kaustikt natron
enligt _Löwig_ medelst järnoxid[4].
[Anmärkning 4: D.R.P. 21593, 41990 och eng. pat. 1974/1887.]
Genomförandet i praktiken af ammoniaksodametoden, hvars kemiska förlopp
sedan länge varit bekant, var för den kemiska teknologien en storartad
framgång, som sporrade till ytterligare arbeten i liknande
riktningar[5].
[Anmärkning 5: Litteratur: _H. Schreib_: »Die Fabrikation von Soda
nach dem Ammoniakverfahren». Springer, Berlin. _H. Schreib_:
Ch. Ztg band 30, _Jurisch:_ Ch. Ztg band 30 och Ch. Ind. 1907.]
*Kaustikt natron och klorkalk på elektrolytisk väg.*
Elektriciteten hade så småningom börjat komma till användning äfven inom
kemien. Några af de största tyska bolagen för kemisk industri beslöto
mot slutet af 1880-talet att gemensamt bekosta försök i större skala för
att praktiskt genomföra det sedan länge kända sättet att elektrolytiskt
sönderdela klornatrium och klorkalium. Försöken, som utfördes vid
Leblanc-sodafabriken Griesheim a/M., gåfvo godt resultat och föranledde
grundandet af bolaget _Chemische Fabrik Elektron_ i Frankfurt a/M. och
anläggandet af två fabriker. Den ena af dessa lades vid Griesheim och
den andra invid brunkolsgrufvorna vid Bitterfeld med kalisaltdistriktet
så att säga inpå knutarne. Uti detta bolag med ett kapital af
9 millioner mark uppgick något senare hela Leblanc-fabriken Griesheim
med alla dess bifabrikationer. Sedermera har det ock upptagit en mindre
anilinfärgfabrik och ökat sitt aktiekapital till 12 millioner mark.
Under de senaste åren har utdelningen varit 12 %.
I midten af 1890-talet producerade detta bolag i sina fabriker vid
Griesheim och Bitterfeld medelst elektrolytisk sönderdelning af
klorkalium i så stor skala klorkalk och kaustik kalilut, att ett par
tyska handelskamrar i sina berättelser för 1895 redan talade om prisfall
för klorkalk af denna anledning.
Snabbt uppstodo nu i Tyskland, Frankrike, Schweiz, England och Amerika
elektrolytiska fabriker, hvilka hvar på sitt sätt sönderdelade
klorkalium eller klornatrium. Äfven från det nordiska »föregångslandet»
finner man uti en facktidskrift från 1897 en notis af följande lydelse:
»Firman Hans Cappelens Enke i Skien, bl.a. egare till den elektrolytiska
soda- och klorkalkfabriken Gjemsö-Kloster, har inställt sina
betalningar».
Som natriumsaltets sönderdelning icke ställer sig så ekonomiskt
fördelaktig, så blef mängden af kaustikt natron eller kaustik soda, som
det ock kallas i handeln, tillverkad på detta sätt, rätt obetydlig. Det
kräfves nämligen lika mycket elektrisk energi för att ur klornatrium
öfverföra 23 kg natrium till hydroxid, som att ur klorkalium öfverföra
39 kg kalium till motsvarande förening. Det kaustika kalit är dessutom
en långt värdefullare produkt än det kaustika natronet. Kalit har dock i
motsats till natronet en rätt begränsad marknad, hvarför hela
kalibehofvet snart fylldes af de elektrolytiska fabrikerna. De gamla
pottaskefabrikerna, hvilka hittills försett såpfabrikerna med nödigt
kali i form af kaliumkarbonat, tillverkadt af kaliumsulfat enligt
Leblancs metod dukade härvid snart under. Inom kort inträdde
öfverproduktion af klorkalk och härmed var, i stort sedt, gränsen redan
satt för de elektrolytiska fabrikernas utveckling. Kunna de icke bli af
med kloren i form af klorkalk eller andra klorprodukter, så kunna de
heller icke producera någon kaustik soda. För hvarje ton kaustik soda få
de nämligen c:a 2,2 ton klorkalk. Deras sträfvanden gå därför nu ut på
att framställa allehanda klorprodukter och att finna nya användningssätt
för sådana eller för själfva kloren. Under sådana omständigheter kunna
dessa fabriker icke ens öfvertaga produktionen af all kaustik soda,
hvilket eljes borde vara deras närmaste mål, och ännu mindre kunna de
tänka på att upptaga tillverkningen af den långt större handelsartikeln,
den vanliga sodan. Vilja de elektrolytiska fabrikerna tillverka vanlig
soda, så ha de nämligen ingen annan utväg, än att med ytterligare
kostnader behandla den kaustika med kolsyra.
*Leblanc-fabrikernas kamp på två fronter.*
Ammoniaksodafabrikerna ha sålunda förblifvit oberörda af denna nya
alkaliproducent, men däremot ha Leblanc-sodafabrikerna fått känna
konkurrensen så mycket hårdare. Liksom Solvay-fabrikerna tog
sodatillverkningen ifrån dem, så ha nu de elektrolytiska fabrikerna
tagit klorkalktillverkningen, och nu återstå af deras grundläggande
fabrikationer, utom svafvelsyra och salpetersyra, endast sulfat och
saltsyra. De båda sistnämnda produkternas marknad behärskas ännu helt af
Leblanc-fabrikerna, men dessa ha icke kunnat draga så synnerligen stora
fördelar häraf. På grund af ökad användning har priset på sulfat
visserligen betydligt stegrats, men förbrukningen af saltsyra, hvaraf
för hvarje ton sulfat c:a 1,5 ton erhålles, har icke afsevärdt ökats,
hvilket gör, att denna syra nu står lågt i pris och nya användningssätt
för densamma skulle vara synnerligen välkomna. En Leblanc-sodafabrikant
yttrade för icke länge sedan, att om myndigheterna tilläte det, så kunde
det på sina ställen befinnas fördelaktigt, att såsom fordomdags låta
saltsyran bortgå i luften eller i vattnet.
I hvilken grad de elektrolytiska fabrikerna påverkat klorkalkmarknaden
framgår däraf, att 1895 noterades denna artikel fob engelsk hamn till
£ 7.0.0 och 1903 till £ 4.0.0 per ton. En konvention mellan de
elektrolytiska och Leblanc-fabrikerna motverkade ytterligare prisfall,
och gynnsamma konjunkturer ha under de sista åren medfört en stegring
till £ 4.10.0. _M. Hasenclever_ ansåg 1905 att de elektrolytiska
fabrikerna fråntagit Leblanc-fabrikerna halfva klorkalktillverkningen.
De ännu existerande hårdt ansatta Leblanc-fabrikerna, hvilkas antal i
Tyskland nu nedgått från 21 till 5, ha alltmera måst beflita sig om
införande af förbättringar. Värmet tillgodogöres sålunda nu bättre än
förr och arbetskostnaderna ha reducerats genom införandet af mekaniska
hjälpmedel. Sålunda ha mekaniska kisugnar, sulfat- och sodaugnar,
klorkalkapparater etc. kommit till användning. Direktören för den
betydande Leblanc-fabriken Rhenania, där sedan flera decennier sulfat
tillverkas enligt _Hargreaves_ kontaktsmetod och klor enligt _Deacons_
kontaktmetod, yttrade 1905[6], att mekaniska anordningar icke ens
behöfva medföra direkta ekonomiska besparingar, utan att det är alldeles
tillräckligt, om de hjälpa en öfver de alltmer uppträdande
arbetaresvårigheterna.
[Anmärkning 6: Ch. Ind. 1905: 51.]
Uti Oil, Paint and Drug Reporter[7] påvisar _Kershaw_ med
årsafräkningar, att de engelska Leblanc-fabrikerna ännu stå sig ganska
godt och att de elektrolytiska icke lämna några lysande resultat.
_United Alkali Co_, som omfattar så godt som samtliga Englands
Leblanc-verk, ger sålunda en utdelning af 7 % under det de
elektrolytiska bolagen: _Castner Kellner Alkali Co_ och _Elektrolytic
Alkali Co_ ge resp. 4 % och 0 %. Däremot hade _Brunner, Mond Co_, som i
Cheshire tillverkar ammoniaksoda, 1905 en årsvinst af £ 512,000 och
utdelade 35 %. Kershaw anser, att soda, kaustikt natron och klorkalk
icke mera komma att lämna Leblanc- eller de elektrolytiska fabrikerna
någon egentlig vinst, och att biprodukter och specialtillverkningar för
framtiden måste bringa utdelningen. Leblanc-verken få koncentrera sig på
tillverkningen af svafvelsyra, natrium-sulfat, -hyposulfit, -sulfid
etc., och de elektrolytiska på klorkalk, klorat och andra klorprodukter,
natrium, cyanider, peroxider etc.
[Anmärkning 7: Jfr. Z. f. a. Ch. 1906: 1782.]
På grund af detta läge byggas numera inga Leblanc-sodafabriker och äfven
de elektrolytiska alkalifabrikernas antal ökas knappast, sedan man fått
en klarare blick på deras existensbetingelser.
Ammoniaksodafabriker däremot uppstå allt fortfarande äfven å platser
utan saltkällor och saltgrufvor och dessa fabriker behärska nu
fullkomligt sodamarknaden. I Tyskland bedrifves denna tillverkning så
godt som uteslutande af _Deutsche Solvay-Werke Aktiengesellschaft_ i
Bernburg, hvilket bolag vid 1907 års bolagsstämma hade en nettoårsvinst
af 7,2 millioner mark vid ett aktiekapital på 40 mill. och reservfonder
på 14,5 mill. mark.
_Solvay Co_ i Syracuse (Newyork) har nyligen höjt sitt aktiekapital från
6 millioner dollars till 8 mill.
Solvay-metoden har sålunda, oaktadt den bortkastar koksaltets klor såsom
värdelös, segerrikt gått ur kampen mot både Leblanc-metoden och den
elektrolytiska, hvilka båda tillgodogöra kloren.
Solvay-metodens framgång har, utom i bränsle- och arbetsbesparing,
i icke ringa mån sin grund däri, att apparaterna i hufvudsak kunna
utföras af det jämförelsevis billiga materialet järn, och därigenom af
allra fördelaktigaste konstruktion, samt att de vid andra kemiska
fabrikationer i följd af frätning etc. ofta enormt höga
underhållskostnaderna här bli ganska lindriga. Vid fabrikationer, där
apparaterna måste utföras t.ex. af naturlig sten, stengods, syrefast
eller eldfast tegel, bly etc., får man nämligen endast sällan tänka på
att välja den mest ekonomiskt arbetande, något mera komplicerade
apparatkonstruktionen, utan man får i stället lägga an på att få
apparaten så enkel som möjligt. Detta gäller icke minst för sådana fall,
då järnet måste tillgripas, fastän det snart förstöres, eller då dyrare
metaller af endast relativt högre motståndsförmåga komma till
användning.
_M. Hasenclever_ framhåller[8] att ammoniaksodaindustrien till en stor
del har den omständigheten att tacka för sin blomstring, att dess
fabriker såväl i Tyskland som i andra länder tekniskt och ekonomiskt stå
i intim förbindelse med hvarandra och så representera en väldig makt,
som med framgång bemödar sig att hålla nere allvarlig konkurrens.
[Anmärkning 8: Ch. Ind. 1905: 53.]
I följd af denna omhvälfning uti sodatillverkningen är sodafabrikationen
icke längre den stödjepelare för den kemiska industrien, som den förr
var, men sodan är allt fortfarande en af de kemiska produkter, som
tillverkas i största och alltjämt stigande mängd.
*Tjärfärger.*
I det föregående har berörts endast oorganiska kemiska produkters
fabrikation, men det gifves äfven en mängd organiska ämnen, hvilka äro
föremål för en icke mindre stor och lönande tillverkning. Tysklands, ja,
hela världens största kemiska fabriksetablissement, _Badische Anilin- &
Soda-Fabrik_ i Ludwigshafen a/Rh., tillverkar sålunda i hufvudsak
organiska ämnen, nämligen tjärfärger eller, som de vanligen kallas,
anilinfärger. De olika grupperna af dessa färger äro: anilin-,
alizarin-, azo-, naftol- resorcin-, gallussyrefärger samt indigo.
Råmaterialierna, benzol, toluol, antracen, naftalin och fenol härstamma
samtliga från stenkolstjäran. Det första anilinfärgämnet, mauvein eller
anilinviolett, upptäcktes 1856 af engelsmannen _Perkin_, assistent hos
den store tyske kemisten _A. W. Hofmann_. Föranledd af _Liebig_ hade
_Hofmann_ redan 1843 börjat en undersökning af stenkolstjäran, ur
hvilken han 1845 isolerade benzol, modersubstansen till en lång rad af
färgämnen och en oändlig mängd andra organiska ämnen. Benzol var redan
förut af _Faraday_ 1825 funnet uti kondensat af oljegas. År 1849 började
_Mansfield_ i stort tillverka benzol ur stenkolstjära. De första
anilinfärgfabrikerna uppstodo mot slutet af 1850-talet i England och
Frankrike. Först i midten af 1860-talet upptogs tillverkningen i
Tyskland.
Genom nitrering af benzol erhålles nitrobenzol (mirbanolja) och genom
dennas reduktion, vanligen medelst järn och saltsyra, erhålles anilin
(amidobenzol, fenylamin). Genom nitrering af toluol och därpå följande
reduktion erhålles på samma sätt toluidin. Medelst oxidation af en
blandning af anilin och toluidin erhålles anilinrödt (fuxin, rosanilin),
hvilket i stort framställdes först af _Verguin_ i Lyon 1859.
Oxidationen af anilinoljan (blandningen af anilin och toluidin) utfördes
i början med hjälp af arseniksyra. Härigenom blef dock färgämnet starkt
arsenikhaltigt, hvilket, såsom man senare fann, kunde få hälsofarliga
följder, om fuxinfärgade tyger användes till kläder etc. Man öfvergick
därför till andra oxidationsmedel, och numera torde det bekväma sättet
med arseniksyra endast sällan komma till användning. (Bäst är dock att
vara på sin vakt, ty för exportgods behöfver egna landets lagar icke
följas).
Anilinfärgfabrikerna utgå icke från själfva stenkolstjäran, utan köpa
benzol, toluol, antracen, naftalin och fenol från andra fabriker, hvilka
såsom specialitet ur tjäran utvinna dessa ämnen. Ja, t.o.m. nitrobenzol,
anilin och toluidin tillverkas ofta af specialfabriker.
En åldrig chef för en tysk kemisk fabrik yttrade en gång vid en festlig
tillställning till de närvarande damerna, att har en fabrikant af
kemiska produkter vunnit kvinnan såsom afnämare, så är afsättningen
tryggad och framgången gifven. Sådana produkter kunna framför andra
sodan och anilinfärgerna sägas vara. I fråga om de senare är dock
konsumenten stundom något nyckfull. Anilinfärgfabrikerna ha nämligen att
räkna med modets växlingar. Den ena tiden röner ett visst färgämne en
oerhörd efterfrågan, men någon tid senare vill ingen mer ha det.
Förbrukningen af de mera äkta färger, som användas för tyger till
männens kläder, håller sig betydligt stabilare. För manskläder i
allmänhet, men i synnerhet för militärkläder, har af gammalt det
hållbara indigofärgämnet blifvit med förkärlek användt. Med detta kan
erhållas de mest olika nyanser, från mörkaste blått, som knappast kan
skiljas från svart, till ljusaste himmelsblått. Indigo erhölls tills för
några år sedan uteslutande af indigoväxten, hvilken för detta ändamål
odlades å kolossala plantager i synnerhet i Ostindien, men tillverkas
numera syntetiskt.
*Indigosyntesens tekniska utveckling.*
Detta ämne skall här något utförligare behandlas, dels emedan indigo är
ett så utomordentligt viktigt färgämne och dels emedan man härigenom får
en god föreställning om arten af de hithörande kemiska fabrikernas
verksamhet. Härvid följes i hufvudsak ett föredrag af verkställande
direktören vid Badische Anilin- & Sodafabrik, D:r _Brunck_, hållet år
1900 i Chemische Gesellschaft i Berlin och refereradt uti Ch. Ind. 1901:
19[9].
[Anmärkning 9: Samt uti T. T. K. 1903: 14.]
År 1880 framställde professor _A. von Baeyer i_ München indigo på
syntetisk väg af ortonitrofenylpropiolsyra. Anilinfärgfabriken i
Ludwigshafen äfvensom _Farbwerke vorm. Meister, Lucius & Brüning_ i
Höchst försäkrade sig genast om licens å von Baeyers patent. Snart
visade sig dock, att framställningskostnaderna blefvo för höga, så att
man på denna väg icke kunde konkurrera med naturlig indigo. Sjutton år
dröjde det, innan fabriken i Ludwigshafen med sin stab af teoretiskt och
praktiskt väl skolade män hunnit utarbeta en tekniskt fullt brukbar
metod.
För 1 kg indigo fordrade den v. Baeyerska metoden såsom utgångsmaterial
4 kg toluol. Detta ämne vinnes ur stenkolstjäran samtidigt med benzol,
men i ringare mängd. På 4 delar benzol erhålles endast 1 del toluol. Den
från benzolfabrikerna i marknaden kommande toluolen hade redan förut
funnit full användning för andra ändamål, och om nu produktionen däraf
skulle stegras för att tillfredsställa en nytillkommen konsument, så
skulle den samtidigt erhållna stora mängden benzol näppeligen kunna
finna afnämare. År 1900 utgjorde världsproduktionen af benzol c:a 24,000
ton och af toluol 6,000 ton. Denna toluolmängd skulle, om den varit fri,
endast räckt till att täcka på sin höjd ¼ af världskonsumtionen af
indigo. Det var sålunda klart, att man måste gå ut från ett annat
råmaterial och 1890 kom _Heumann_ till hjälp med sin indigosyntes genom
smältning af fenylglykokoll eller fenylglykokollortokarbonsyra med
kaustikt kali. De ofvannämnda båda fabrikerna försäkrade sig om rätten
att utöfva äfven denna uppfinning och begynte ett intensivt arbete på
dess praktiska genomförande. Kunde vägen gå öfver fenylglykokoll, så
blefve råmaterialierna: benzol resp. anilin, ättiksyra, klor och alkali,
och man behöfde icke befara råämnesbrist. Snart framträdde emellertid
andra svårigheter. Utbytet blef otillfredsställande. Nu slog man in på
den andra af _Heumann_ föreslagna vägen öfver antranilsyrans glykokoll.
Men det vanliga utgångsmaterialet för antranilsyran, ortonitrotoluol,
kunde icke komma i fråga. På en af _A. W. Hofmann_ lagd grund hade
emellertid ett par andra forskare funnit, att man öfver ftalsyra kunde
komma till antranilsyra. Härmed kom man öfver till det ofantligt mycket
utsiktsfullare naftalinet såsom råmaterial för indigo.
Af den totala mängden stenkolstjära, hvilken såsom biprodukt erhålles
vid tillverkning af koks för masugnsdrift etc., äfvensom vid
lysgastillverkning, förarbetas sannolikt omkring två tredjedelar på
benzol och andra kolväten. Dessa 2/3 torde innehålla 40-50,000 ton
naftalin, men häraf utvanns hittills endast c:a 15,000 ton, emedan
afsättning för större mängder saknades. Minst 25,000 ton naftalin per år
kunde sålunda utan svårighet göras disponibla för indigotillverkningen,
och detta kvantum är mer än tillräckligt för tillverkning af
världsmarknadens indigobehof.
Fabriken i Ludwigshafen hade utarbetat och sedan 20 år användt en
utmärkt metod att genom oxidation af naftalin medelst kromsyra
framställa ftalsyra för andra ändamål, men för indigo visade sig denna
metod för dyr. Då lyckades en af verkets många i dess vetenskapliga
laboratorium arbetande kemister framställa ftalsyra medelst upphettning
af naftalin med högkoncentrerad svafvelsyra. Genomförandet af denna
metod i praktiken vållade dock till en början betydliga svårigheter, och
de uti dylikt arbete väl tränade kemiska och mekaniska ingeniörerna
måste uppbjuda all sin skarpsinnighet. Konstruerandet af fullt lämpliga
och hållbara apparater var icke den minsta svårigheten.
Svafvelsyrefrågan var ock af afgörande betydelse. _Rykande svafvelsyra_
tillverkades vid olika fabriker på olika sätt. Bland andra metoder hade
äfven en af _Winkler_ 1875 angifven kontaktmetod medelst ren
svafvelsyrlighet och syre öfver platinasvamp blifvit försökt. Dessa
metoder voro dock omständliga och produkten förblef dyr. Nu började
Badische Anilin- & Sodafabrik i Ludwigshafen undersöka, huruvida
Winklers metod möjligen kunde förbättras, och af dessa försök framgick
det inom svafvelsyretekniken epokgörande, af _Knietsch_ utarbetade
_kontaktförfarandet_, som möjliggör att kisugnsgas och luft medelst
platinerad asbest tillverka svafvelsyreanhydrid och rykande svafvelsyra.
Denna metod, hvilken sålunda framkom så att säga såsom en biprodukt vid
det stora indigoproblemets bearbetning, har redan blifvit allmänt införd
för tillverkning af anhydrid och rykande svafvelsyra och konkurrerar
äfven ganska framgångsrikt med blykammarmetoden på platser, där
uteslutande koncentrerad syra behöfves.
Med denna betydande uppfinning hade nu fabriken i Ludwigshafen lagt den
solidaste grund för sin indigofabrikation. Icke nog därmed, att den nu
tillverkar sin rykande svafvelsyra på billigaste sätt, utan den
regenerar den vid indigotillverkningen förbrukade syran genom att leda
den vid naftalinets oxidation uppstående svafvelsyrligheten (hvilken år
1900 utgjorde icke mindre än 35-40,000 ton) blandad med luft till
kontaktapparaten. Uti en ständig cirkelprocess tjänar denna
svafvelsyrlighet sålunda att öfverföra luftens syre till naftalinet.
Härmed ha vi dock blott sett första om ock viktigaste steget på
indigosyntesens väg. Af hjälpmaterialier behöfvas ytterligare: klor,
kaustikt alkali och ättiksyra. Kloren behöfves, utom för oxidation af
ftalimid till antranilsyra, äfven för klorering af ättiksyran. Fabriken
i Ludwigshafen förarbetade år 1900 icke mindre än 2000 ton isättika till
klorättiksyra för indigo.
Klor och kaustikt alkali framställes i Ludwigshafen elektrolytiskt
enligt den af Chemische Fabrik Griesheim-Elektron utarbetade metoden,
hvilken befunnits bäst. Den därvid erhållna kloren är emellertid icke
nog ren, utan måste renas genom komprimering till vätska.
Som de flesta af de för indigosyntesen nödiga kemiska processerna voro
alldeles nya och i praktiken opröfvade, så gällde för hvarje särskildt
fall att komma underfund med rätta sättet för processens ledning för
ernående af bästa möjliga utbyte och renaste produkt. Särskildt var
detta fallet vid den smältprocess, då fenylglykokollortokarbonsyran
genom upphettning med alkali öfverföres till den leukoförening, som
sedan vid oxidation med luft ger indigo. Äfven för konstruktionen af
apparaterna måste under åratal experimenteras.
År 1897 hade man allt klart och beslöt utföra en anläggning för att till
en början täcka Tysklands behof, men så, att man lätt kunde utvidga
fabrikationen. Trots de noggrannaste kalkyler var risken betydlig, ty
man kunde ju icke veta, huru mycket indigoplantagerna kunde sänka
priset, och vidare förelåg ju alltid den möjligheten, att andra kunde
finna ännu billigare vägar till syntetisk indigo. År 1900 hade fabriken
i Ludwigshafen nedlagt tillhopa icke mindre än 18 millioner mark på
indigosyntesens tekniska genomförande och på anläggningen.
Några direkta siffror öfver produktionens storlek uppger direktör Brunck
icke, men man får en föreställning därom, då han meddelar, att den år
1900 redan motsvarade den mängd naturlig indigo, som kunde erhållas från
100,000 hektar jord.
Att en sådan omhvälfning icke kunde försiggå utan prisfall å produkten i
fråga är tydligt. Indigopriset hade år 1900 också sjunkit med icke
mindre än 1/3.
Direktör Brunck afslöt sitt föredrag med att framhålla, det Tyskland nu
är oberoende af utlandet i fråga om detta viktiga färgämne, och att de
millioner, som hittills årligen för detsamma vandrat ur landet, nu i
stället börja vandra åt motsatt håll.
Det är redan tydligt, att indigoodlingen går samma öde till mötes, som
krappodlingen, då alizarinfärgerna upptäcktes, och Brunck rekommenderade
åt vederbörande i indigoplantagernas stamland Ostindien, att använda de
nu friblifna indigofälten för odling af säd åt detta lands så ofta
hungrande innebyggare.
Badische Anilin- & Sodafabrik i Ludwigshafen tillverkar själf så långt
möjligt sina hjälpmaterialier; utom de redan nämnda äfven saltsyra,
sulfat, soda, kromat m.fl. och har genom sitt gynnsamma läge vid Rhen
fördelen af råmaterialiernas och stenkolens tillförsel på den billiga
vattenvägen.
De andra stora tjärfärgfabrikerna läto heller icke indigoproblemet
ligga. Sålunda arbetade äfven Farbwerke vorm. Meister Lucius & Brüning i
Höchst a/M. på dess lösning och kom, så vidt kändt, ungefär samtidigt
med firman i Ludwigshafen, fastän på andra vägar, till ett praktiskt
resultat. Fabriken i Höchst tillverkar nu indigo genom smältning af
formylmetylantranilsyradt kalium med kaliumhydrat och natriumamid. Det
sistnämnda ämnet erhålles genom att leda ammoniak öfver metalliskt
natrium. Härför nödigt natrium tillverkas elektrolytiskt vid en annan
fabrik, med hvilken Höchst lär ha träffat leveransaftal för längre tid
framåt.
Indigosyntesen och dess praktiska genomförande torde kunna räknas såsom
en af organiska kemiens och den kemiska teknologiens största triumfer.
Dess verkningar ha redan sträckt sig vida omkring. Den stora ekonomiska
betydelsen framgår, då man erfar, att 1897 erhölls från samtliga
plantager i världen 5000-6000 ton växtindigo, värd 80-100 millioner
mark, men 1906 hade denna produktion med anledning af den syntetiska
tillverkningen nedgått till omkring 1000 ton.
*Svafvelfärger.*
De praktfulla tjärfärgerna ha gjort sitt segertåg genom världen, men det
ser nästan ut, som om allmänheten numera börjat en smula tröttna på
många af dem. De flesta af dessa färger blekas nämligen lätt i solen.
Anilinrödt blir sålunda inom kort nästan alldeles hvitt, och t.o.m.
anilinsvart är också obeständigt och öfvergår så småningom till
mossgrönt, såsom kan iakttagas på gamla manskläder, som ursprungligen
varit svarta. Närmelsevis samma hållbarhet som indigo ha endast några
få. En allmän sträfvan hos tjärfärgfabrikerna går därför ut på finnandet
af mera _äkta_ färger. För närvarande nedlägges mycket arbete i detta
hänseende på en ny klass af färgämnen, nämligen de s.k.
_svafvelfärgerna_. Dessa _sulfinfärger_, som de ock kallas, uppstå vid
smältning af en hel del organiska ämnen med svafvellefver
(svafvelnatrium + svafvel). Det äldsta svafvelfärgämnet, _cachou de
Laval_, erhölls genom smältning af sågspån med svafvelnatrium.
_Vidalsvart_ erhålles genom smältning af paraamidofenol med
svafvellefver. Det synnerligen äkta _immedialsvart_ erhålles genom
smältning af p-oxi-o-p-dinitrofenylamin med svafvellefver. I stället för
den råa smältningen, hvilken på grund af hög temperatur ger anledning
till opåräknad sönderdelning, har man senare börjat öfvergå till
upphettning med lösningar af svafvelnatrium ev. under tryck.
De flesta svafvelfärgerna äro _substantiva_, d.v.s. de färga bomull
direkt, utan betmedel och äro i hög grad _sol- och tvättäkta_. På grund
häraf och genom sitt jämförelsevis låga pris ha de redan funnit stor
användning. Svarta, blåa, violetta, gröna, bruna och röda färgämnen af
denna klass äro redan upptäckta och flera väntas.
De egentliga tjärfärgernas kemiska konstitution är ju i allmänhet fullt
klar, men detta är ännu icke fallet med svafvelfärgerna.
Den i hufvudsak under senaste decenniet uppkomna fabrikationen af
svafvelfärger har fört med sig en i hög grad ökad produktion af
svafvelnatrium, som tillverkas af sulfat genom reduktion med kol.
*Några siffror från Tysklands tjärfärgfabriker.*
_Badische Anilin- & Sodafabrik i Ludwigshafen_ började 1867 tillverka
tjärfärger. År 1906 voro där anställda icke färre än 292 vetenskapligt
utbildade tekniska tjänstemän, hvaraf 197 voro kemister, de flesta
filosofie doktorer, och resten ingeniörer af andra fack. Vidare
sysselsattes 709 förvaltnings- och handelstjänstemän samt 7000 arbetare,
handtverkare och förmän. Dessutom eger bolaget filialfabriker i
Frankrike och Ryssland. Årsvinsten, innan afskrifningar på 3 à
4 millioner mark företagits, utgjorde under de senaste åren 12 à
14 millioner mark och utdelningen till aktieegarne har sedan 1888 icke
understigit 20 %; 1906 steg den till 30 %, hvilken siffra nåddes äfven
1907.
Af samma eller föga mindre storlek finnas i Tyskland ännu tre
färgfabriker, nämligen: _Farbenfabriken vorm. Friedr. Bayer & Co.
i Elberfeld_ med en årsvinst af 12 till 14 millioner mark och 25-33 %
utdelning, _Farbwerke vormals Meister Lucius & Brüning i Höchst a/M._,
som under de senaste åren haft en årsvinst af 11 till 13 millioner mark
och utdelat 20-30 %, samt _Leopold Cassella i Frankfurt a/M._ Af något
mindre omfång är _Aktiengesellschaft für Anilinfabrikation i Berlin_.
Dessa fem firmor sammanslöto sig för ett par år sedan till två grupper,
hvaraf den ena innefattar verken i Ludwigshafen, Elberfeld och Berlin
och den andra Höchst och Frankfurt a/M. De sammanslutna fabrikerna ha
utbytt sina erfarenheter och på gynnsammaste sätt fördelat de olika
fabrikationerna mellan sig, så att hvardera fabriken koncentrerat sig på
vissa för sig lämpligaste produkter och ökat produktionen däraf,
öfverlämnande andra att i likaledes ökad skala produceras af
bundsförvandten. Denna arbetsfördelning, specialisering och
produktionsökning är tydligen ägnad att i hög grad bidraga till en
reduktion af produktionskostnaderna och framför allt af
arbetskostnaderna. En arbetare sköter ju vanligen lika lätt en stor
apparat, som en liten, eller stundom lika lätt 10 som 5. Detta är
synneligen viktigt i en tid, då tendensen hos de vanligen socialistiska
industriarbetarne oftast är: högsta möjliga lön för minsta möjliga
arbetsmängd. Vidare ha de sammanslutna verken genom gemensamma inköp af
råmaterialier etc. kunnat skaffa sig fördelar.
Verkningarne af denna sammanslutning torde sannolikt bli ganska kännbara
för de utom de nämnda båda stora grupperna ännu existerande små
fabrikerna i samma bransch. Som det endast är de på aktiebolag grundade
fabrikernas ekonomiska resultat, som offentliggöras, så kunna här dylika
meddelas endast för ett par af småfabrikerna. De senaste årens
utdelningar har vid dessa varit 10, 9 och 4 %. Antalet sådana
småfabriker är för öfrigt icke stort, ty de stora ha redan konkurrerat
ihjäl åtskilliga af dem. De återstående lefva vanligen på någon
patenterad specialartikel, och om det lyckas dem, innan patenttiden
utlöper, att hitta på ännu en dylik, så kunna de kanske hålla ut ännu en
patentperiod, ja, om lyckan är god, så kunna de rent af få en riktig
blomstringstid.
De båda stora grupperna konkurrera ännu med hvarandra, men deras
sammanslutning till en enda stor tjärfärgstrust torde endast vara en
tidsfråga. En artikel uti Ch. Ind. 1907: 125, som framhåller
syndikatbildningens goda sidor, torde afse att bereda jordmån för en
sådan sammanslagning.
Färgindustriens stora betydelse för Tyskland framhåller D:r Caro[10] med
följande ord: »Värdet af den tyska färgindustriens årsproduktion
uppskattas till öfver 160 millioner mark, men hvad som icke låter
uppskatta sig är denna industris omgestaltande inflytande på alla grenar
af industri och handtverk, som den tjänat eller gjort sig tjänande, på
textil-, gruf- och maskinindustrien, och likaledes omätbar är dess
lifgifvande inverkan på handel och samfärdsel».
[Anmärkning 10: Z. f. a. Ch. 1904: 1358.]
*Andra organiska ämnen.*
Några af tjärfärgfabrikerna ha efter hand upptagit äfven andra organiska
tillverkningar, såsom _farmaceutiska artiklar_ -- t.o.m. sådana, hvars
tillverkning knappast kan sägas ligga inom den kemiska teknologiens
område, såsom difteriserum o. dyl. -- _näringspreparater_, samt de på
senare tiden af den stora allmänheten i allt större mängd konsumerade
_fotografiska artiklarne_.
I fråga om den fabriksmässiga tillverkningen af farmaceutiska artiklar
på vetenskaplig grundval, så torde man kunna säga, att sträfvandena
hittills i allmänhet gått i riktning att isolera och kemiskt identifiera
de i de gamla, kända drogerna befintliga verksamma ämnena, samt sedan
syntetiskt framställa desamma, äfvensom att pröfva deras derivater eller
homologa föreningar, om en eller annan af dessa tilläfventyrs kunde ha
en liknande eller kanske ännu värdefullare terapeutisk verkan.
Konsumtionen af många farmaceutiska produkter är heller icke stabil,
utan ofta, märkvärdigt nog, rent af underkastad en »modets växling».
*Några statistiska data från Tysklands kemiska industri.*
Tysklands kemiska industri i sin helhet omfattade vid början af 1906
enligt »Berufsgenossenschaft»-statistiken[11] 8278 fabrikationer med
188,386 arbetare, hvilka under år 1905 uppburo en lön af sammanlagdt
197,5 millioner mark, motsvarande mark 1048,23 per man. År 1904 utgjorde
fabrikationernas antal 8004 med 179,792 arbetare med en årslön af mark
1019,65.
[Anmärkning 11: Ch. Ind. 1906: 528.]
Totalvärdet af den tyska kemiska industriens årsproduktion för 1903
uppskattades af _Caro_[12] till 1350 millioner mark.
[Anmärkning 12: Z. f. a. Ch. 1904: 1361.]
Den kemiska produktionen öfvergår alltmer från privatföretag af vanligen
mindre omfång till aktiebolag af oftast betydlig storlek.
Följande tabell visar antalet bolag inom den kemiska industrien, deras
sammanlagda aktiekapital och deras genomsnittsutdelningar under åren
1882-1905.