O flicka, flicka kom med mig,
Jag vill ditt hjerta rädda,
Jag vill på samvetsfridens bädd
Ditt veka väsen bädda.
Jag vill för verlden, som var ful
Och trång, och snärjd i lagar,
Uppställa käckt en dyster bild
Af dina sorgedagar.
Och verlden skall med blygsel se
Att den har kränkt ditt hjerta
Då skoningslöst den lemnat dig
Åt denna toma smärta.
Åt denna ångerkänslans brand,
Som öder dina vårar,
Åt dessa nätter utaf qval
Och dessa bittra tårar.
Du är en qvinna ren och skär,
Så skär som hvilken annan,
Du bär ju blygselns vackra glans
Uppå den bleka pannan.
Och knoppas dina kinder blott
Igen i rosor röda
Då skall det rensta oskuldssken
I dessa rosor glöda.
Kom, kom, hvart löje vakne opp
Igen på rosenmunnen,
Och du skall se att ingen fröjd
Än är för dig försvunnen.
Att lika rätt du äger än
Till dans på lifvets bana
Och att du lugn kan följa med
Vid dina systrars fana.
Än kan uti ditt hjertas våg
Mång' ynglings dröm sig spegla,
Än kan på hvita vingar du
I lifvets rymder segla.
Kom ut, kom ut, en kyss åt mig
För det jag gladt dig väckte!
Det var en dröm, en dyster dröm,
Som några stunder räckte.
Se nu är morgon, nu är ljus
Och menskligheten andas,
Fördomar falla, lagar bryts
Och lyckans dagar randas.
Kom ut, kom ut i morgonen
Att njuta af dess vårar,
Att le med mig så glädtigt åt
Forntidens skygga dårar.
Vi vilja dansa, dansa med
I våra glada leder,
I famnen af en vaknad tid
Och friska, lätta seder.
Winterrosor.
Gladt smällde han med tömmen
Det bar så friskt utaf,
Det var en vacker fåle,
Det var ett ledigt traf!
Och solen sken på himlen blå
Och hvita snön, den glänste så;
Det var en vintermorgon,
Rätt frisk och kall också.
Och svept i pels och boa,
I muff och flor och hatt,
En liten vacker flicka
Tätt vid hans sida satt;
Den friska kölden nöp i kind,
Det var en näsvis vintervind
Och lilla Anna gömde
Sig djupt i pelsen in.
Men hvad vår vän, som körde,
Så helt förstulet sett,
Det har han mig berättat
Och det var ganska nätt,
Han såg väl litet blott men nog
Att högt hans unga hjerta slog,
Han lät sin fåle springa,
Satt helt förnöjd och log.
Han såg inunder slöjans
Och boans dunkla rand
En vår i all sin friskhet,
Ett helt förlofvadt land.
Han såg två röda rosor le
På Annas fina anlete,
Hej friska vinterrosor,
Och vackra voro de!
Sirenerna.
Ur hjertats leende blommor
Uppstege Sirener små,
Med läppar af vällust röda
Och ögon af mildhet blå,
De slöto en ring omkring mig
De logo och lekte vackert
Och sjöngo sin visa så:
Det kalla oeh bittra lifvet
Lägg det åsido och glöm
Och flykta i våra armar,
Att njuta vår vård så öm;
Låt oss dina taflor måla
Då skola de vackert stråla
Och vagga dig mildt i dröm.
Hvar smärta, som sårar känslan,
Omflora vi ljuft och godt,
Vi vagga din kränkta ande
I vågor af vällust blott.
Vi bygga en verld inom dig,
En verld med dofter och stjernor,
Försonande så din lott.
Och fins ingen smärta mera
Att vaggas i ro och blund,
Då lyfta vi skära slöjan
Från hjertats verld for en stund,
Och lifvets kyliga vindar
De hvina bland hjertats blommor
Och rispa dess ömma grund.
Tills åter vi fälla slöjan
Och läka de nya sår,
Och trolla igen i hjertat
Dess doftande, veka vår;
Och kyssas, och smekas derinne
I vällust med hopp och minne
Och jemna hvar smärtas spår.
Så skola vi roligt leka
Med dig i joller och dröm,
Och vagga dig sakta öfver
Det kyliga lifvets ström.
Hvars smärta skall förstummas,
Hvar bitter känsla förljummas
Och du blifva vek och öm.
Så sjöngo de blida, späda,
Den sången lockade så,
De läppar lofvade mycket
Och ögonen logo blå.
Men jag, jag ryste för sången,
Som ville fjettra min ande
Och flägtade bort de små.
Och stormen bröt i mitt hjerta
Och öppnade fritt dess djup;
Hurra! så seglena svällde
På tankens ilande slup,
Mitt hjerta blef friskt och luftigt,
Och vågorna logo klara
I känslans innersta djup.
Då hade jag mod att sjunga
Min ton uti verldens chor,
Då kände jag stolt att lifvet
I viljan att lefva bor;
Stolt skötte jag sjelf mitt roder
Och kallade menskan broder
Och verlden var vid och stor.
Men blommornes små sirener
I kalkarne logo än,
Hvar gång jag kom ifrån striden
De helsade mig som vän;
Då var det ljufligt att hvila
I skötet af dessa blommor
Och minnas på striden än.
Sommarsaga.
WERNER, vid rodret.
Vlndarne domna,
Vågorne somna,
Vagga ju knappt vår båt;
Tyst öfver vatten,
Ljusa i natten,
Bana vi oss vår stråt.
Axel och Otto
Fattcn i åran,
Lustiga sjömans tag!
Skuggorne dansa
Hän öfver vågen,
Bättre är natt än dag.
I, Italine
Stella och Anna,
Höjen er röst till sång,
Väcken de vackra
Elfverna alla
Nu utur glömskans tvång,