I känslans morgonstund engång
Då hjertats blommor glödde
En okänd, oforsonad magt
Mitt bästa Iif förödde.
Jag föll och sveks -- och lefver nu
En djupt föraktad qvinna,
Och fins i hjertat något hopp
Skall det väl ock förbrinna.
Och när den tiden stundar, när
Jag intet hopp mer äger
Och ingen fordran -- vill jag tyst
Uppsöka fridens läger.
Och bädda der en bädd åt mig
På ånger och på smärta,
Och somna bort och blifva död,
Jag och mitt arma hjerta.
Gå fremling, gå, din röst är ljuf,
Dess ton min själ hedårar
Som qvickna vill och tro igen
På nya, falska vårar.
Gå -- låt mig lida som jag led,
Jag är en fallen qvinna;
Mitt lif skall spårlöst, frugtlöst, matt
I dödens arm försvinna.