(Senhösten 1917)
Det ruttnar i landet. Stanken står
ur tallösa smittonästen.
Folket förvandlas, allt vidare når
den asiatiska själapesten
Ondskan sår, ondskan sår
frön för den frodiga
vanvettsblodiga
stundande skördefesten.
Hösten viner i mark och skog,
och vildare bli våra dagar.
Bröd ha vi icke, men hat ha vi nog
för alla hungrande magar.
Rätten dog, skränet tog
ropet av värnlösa
liv mot den stjärnlösa
himlen, som skyhöljd jagar.
När skall du komma, du vilddjursfest,
då helveteseldarna tändas,
då landets sista räddade rest
av heder i blod skall skändas?
Allt vi ägt mest heligt och bäst,
mäktar du härja det,
mäkta vi värja det?
Hur skall den festen ändas?
Säg, skall vårt folks förruttnade kropp
bli gödsel på tidens ängar,
där bättre skall bärgas med tidens lopp
av bättre nationers drängar?
Framtidstro, framtidshopp!
var är din lysande
glimt för ett frysande
bröst, fullt av skorrande strängar?