Farväl, ni blida, doftande idyller,
vi ses väl aldrig mer!
En stormens mörka kör mitt öra fyller,
och blod och brand mitt öga ser.
Det spröda skönhetssken, vårt liv förgyller,
har brunnit ner.
Allt starkare den bittra strängen spinnes
av verklighetens händer på mitt spel.
Sök spela sol, där ingen sol det finnes,
med moln och mörker i din själ!
En världs förtvivlan vare ock mitt sinnes
förlustelsefarväl.
Farväl alltså, ni doftande idyller,
vi ses ej snart igen!
I ödenas och mörkrens myller
går gammal vän så lätt från vän.
En stormig luft min lunga fyller
med sång för män.