Med teckning.
Far hade en stor basfiol, som sjöng vackra, fylliga toner, när han
spelade på den. Än voro tonerna djupa och dallrande som de lägsta på en
kyrkorgel, än höga och klara och klangfulla, som om de strömmat fram ur
klockstycket från en klarinett.
Och lillan hade lyssnat till tonerna från hon var ett år gammal. I
början trodde hon, att det bodde en liten sångare i det stora
instrumentet. Hon hade lagt örat intill dess väggar och sagt: "Hör, hur
han sjunger där inne!" Men när hon blef litet större, fick hon veta, att
det var strängarna, som sjöngo och dallrade, när far strök dem med
stråken.
[Illustration: tiny girl with ENORMOUS instrument... ]
Nu var hon "stor" och kunde själf sjunga enkla sånger, som far spelade.
Men när han ibland spelade fina saker och mor beledsagade dem med musik
från pianot, då kröp lillan upp i ett soffhörn, knäppte sina händer och
lyssnade och drömde och tyckte att det var en hel skara sångare, som
sjöng ur de båda instrumenten.
Ja, nu var lillan "stor", så stor att hon själf kunde föra fars stråke
öfver strängarna och låta dem sjunga för sig långa, mjuka toner. Men hon
var inte ännu så stor, att hon med sina små fingrar kunde trycka ned
strängarna och få toner i mängd såsom hennes far. Men lillan växer för
hvarje dag och hvarje år, och rätt hvad det är kan hon nog spela på
annat sätt än på lösa strängarna.
_J. B. G._
Feladt och heladt.
Berättelse af "Mormor".
(Forts.)
Hon hade gladt sig så mycket att få resa hem till julen, och hade hon
fått det, skulle detta varit en stor hjälp för henne. Men en vecka innan
skolan slutade sjuknade hon i difteri. Hon måste genast föras till
sjukhuset, där hon sedan fick ligga under hela julferien.
En stjärna lyste dock på Gretas mörka himmel denna dystra tid, och denna
stjärna var syster Lydia, hennes trofasta sköterska. Hon var en lefvande
kristen och hade valt en sjuksköterskas ansvarsfulla och
tålamodspröfvande kall af önskan att därigenom kunna tjäna sin herre och
frälsare.
"Syster Lydia", sade Greta en dag med matt röst, "bed Gud, att han snart
gör mig frisk."
"Det har jag gjort flere gånger, barnet mitt", sade hon, "men bed själf
du Greta."
"Det kan jag inte", svarade Greta missmodigt.
"Jo, visst kan du det, lika lätt som du ber din mamma eller pappa om
någonting."
Denna tanke, att bönen var en så enkel och naturlig sak, var alldeles ny
för Greta. Hon hade några oklara begrepp om att det skulle gå mycket
högtidligt till, och de morgon-och aftonböner hon hvarje dag läste,
passade inte, tyckte hon.
Några dagar därefter, då syster Lydia stannat en stund hos henne, sade
hon: "Nu har jag bedt Gud om att bli frisk den här veckan, och så har
jag talat om för honom, hur mycket jag längtar efter pappa och mamma.
Men så har jag bedt honom om en sak till."
"Hvad då, lilla Greta?"
"Jo, att jag måtte kunna bli riktigt snäll."
Nu ropade någon på syster Lydia, så att hon måste gå, utan att få
svara.--
I början på det nya året fick Greta lämna sjukhuset. Men innan dess hade
syster Lydia måst lofva "riktigt säkert" att komma ut till Åby någon
gång under sommaren.
(Forts.)