(Forts. fr. föreg. n:r.)
En dag kort före påsk kom hans lille vän Otto i rask fart springande
uppför alla fyra trapporna. "Kan du tänka dig, Josef", ropade han, "att
farbror Sven varit inne hos oss och bjudit mig ut till Sorunda öfver
päsklofvet för att leka med kusinerna. Han gaf mig också en blank krona,
som jag skulle få använda alldeles som jag ville."
"Tänk, så snällt af honom!" sade Josef lifligt. Sedan tillade han mera
för sig själf: "Det är väl hans pund att göra människorna glada med sina
penningar".
"Ja", sade Otto och nickade bekräftande. "Och nu ville jag ge dig den
här kronan", fortfor han, "ty du din stackare får ju aldrig komma ut
någonstans i det fria och leka som vi andra."
"Åhnej, Otto, inte skall du ge mej slanten, som du själf fått. Ser du,
jag behöfver nog inte leka jag som ni andra."
"Du!--Jo, om någon behöfver komma ut, så är det väl du. Ack, om jag
finge taga dig med mig! Det får jag inte förstås, men kronan skall du
ha, ty--ty--ser du--" och den lille rödkindade Otto lade sin arm omkring
den bleke Josefs hals och hviskade: "Ser du, det lofvade jag Jesus." Och
Otto såg både blyg och lycklig ut.
"Tack", sade Josef enkelt. Gossens ögon lyste, då han fortfor: "Otto,
Otto, vet du hvad? Jag har bedt Jesus så mycket om en bibel. Tänk--tänk
du, om man kunde få en bibel för en krona?"
"Ja, kanske", sade Otto dröjande. "Men vet du, jag hade tänkt, att du
skulle använda kronan för att få komma ut litet. Du kunde få åka upp
till Skansen och hem igen ett par gånger--skulle du inte vilja det?"
"Nej, tack snälla Otto, jag vill hellre ha en bibel, ty ser du--jag har
mitt pund där", tillade han hemlighetsfullt.
Otto såg på sin vän. Hvad Josef kunde bli vacker ibland, tyckte han. Han
var ibland så lik den där ängeln, som satt öfver mammas säng.
"Du får göra alldeles som du vill, Josef. Kanske du också vill, att jag
skall gå ned i bokhandeln och försöka få en bibel för kronan?"
"Ja, om du ville göra det, vore du allt förfärligt snäll", sade Josef,
som nu riktigt strålade af glädje.
På det viset fick Josef sin bibel, hvilken skulle göra honom till den
lycklige Josef, som grannarna sedan kallade honom.
Omkring en vecka efter det Josef fått sin bibel, sjuknade han och kunde
icke mera gå till sin kära bönesal. Men efter någon tid blef han dock så
stark, att han kunde börja studera sin bibel. Hvad den ofärdige gossen
njöt af denna läsning, det kunna måhända ej många af eder, små vänner,
förstå. Han kände också snart till innehållet af nya testamentets sköna
berättelser bättre än många, som i åratal läst den heliga boken.
Det var under en sömnlös natt, som Gud hade uppenbarat för honom,
hvaruti hans pund bestod: Han skulle sprida Guds ord bland människorna.
Men huru skulle detta ske? Jo, äfven detta hade han fått klart för sig.
Han hade en vacker handstil och kunde pränta. Detta kom honom nu väl
till pass vid det arbete han tänkte utföra. Genom att för hvarje dag
spara in något öre af de mjölkpenningar han fick af sin mor hvar morgon,
kunde han skaffa sig litet postpapper jämte de allra näpnaste små
kuvert. På papperet textade han så prydligt han kunde alla de bibelord,
som gjort honom själf godt och på hvarje kuvert skref han dessa ord:
"Tag och läs, hvar och en som går förbi".
Då Josef hade sin bädd alldeles bredvid fönstret, gick det så bra att
strö ut de små brefven öfver den lifliga gatan. Detta var nu det sätt,
på hvilket han kunde tjäna Gud, och han var glad i sin gärning. Då han
fått i ordning en liten brefsamling, bad han: "Gode Gud, välsigna ditt
eget ord!" Och så förde vinden lille Josefs små kärleksbudskap ut i
världen liksom flingor af nyfallen snö.
O, mina kära små vänner, hvad göra _vi_ för Jesus och för människorna
omkring oss? Tänk på den frågan och svara på den, då ni i kväll bedja
eder aftonbön. Gud välsigne eder alla!
(Forts.)
En som gratulerar.
Med teckning.
Det var i midten af maj. På vägen utanför den höga trädgårdsmuren möttes
två människor. Den ene var en rik man med glad och fryntlig uppsyn, den
andre var en liten fattig pojke i träskor och trasiga kläder, men äfven
den lille var vid godt mod och pep och hvisslade i kapp med bofinkarna
däruppe i lönnträden.
Den rike, lycklige mannen var som sagdt vid det gladaste lynne, det äro
icke alla rika. Han stack handen i fickan och tänkte ge den lille
tiggargossen en så stor slant, att han därför kunnat köpa en hel kostym
och därtill både skor och strumpor samt en hel skjorta och dito mössa.
Men han hejdade sig, han ville pröfva honom först.
"Har du brådtom i dag, min lille vän?"
"Nej, jag har inte ett dugg att göra."
"Vill du då hjälpa mig, ty jag har en hel hop med arbete, och du kan
säkert uträtta åtskilligt?"
"Ja, det kan jag nog."
"Nå, men vill du också?"
"Ja, visst vill jag."
"Kom då, så skall du strax få börja."
Gossen följde med in i trädgården, som för öfrigt var den rike mannens.
De följdes åt fram till trädgårdsmästaren, som vördnadsfullt hälsade på
sin husbonde.
[Illustration: JAIRI DOTTER.]
[Illustration: EN SOM GRATULERAR.]
"Här har jag en liten parfvel med mig, som både vill och kan uträtta
åtskilligt, såsom han själf sagt mig, och då är det ju skada, att han
inte har någon annan sysselsättning än att härma bofinkarna. Det kan han
för öfrigt få göra också här inne, medan han plockar bort ogräs ur
blomsterlanden och springer ärenden åt "mäster". Först skall ni nu laga
i ordning en jättebukett och sända honom med den hem till min hustru, ty
det är i dag hennes namnsdag."
"Jag har redan en bukett i ordning; det är ju i dag den 15: de. Får jag
visa den?"
Buketten var utmärkt; den lades i en stor korg och på ett papper skref
den rike: Fru Sophie. Så sändes gossen upp till den slottslika bostaden
med sin börda och ägaren följde långsamt efter.
Fru Sophie stod på verandan och såg efter sin man, då den lille litet
blygt men ändå redigt bar fram både blommorna och hälsningen å papperet.
Den lille blef naturligtvis vänligt mottagen och fick både bullar och
saft så mycket han förmådde.
"Ser du en sådan liten arbetskarl jag funnit till hjälp åt vår
trädgårdsmästare?" Det var den rike, som nu återkom och riktade frågan
till sin hustru.
"Men då får du väl ändå bestå honom nya kläder, tänker jag?"
"Just så har jag tänkt." Och så kom det sig, att lille fattige Petter
blef en liten fin och flitig gosse, som arbetade så svetten lackade och
hvisslade i kapp med bofinkar och löfsångare, så det ekade i trädgården.
Men lille Petters mor tackade Gud hvar dag för att han låtit hennes
gosse möta en rik man, som var barmhärtig.
_J. B. G._
En besynnerlig fisk.
Med teckning.
"Frambringe vattnet ett vimmel af lefvande varelser!" Så lydde
skapareorden i tidens begynnelse, och allt eftersom århundradena rullat
fram, har människan kommit till insikt om, att haf och sjöar verkligen
vimla af lif. Ju längre forskaren lyckas tränga ned i de vida djupen med
sin elektriska lykta och sin bottenskrapa, ju flera nya varelser
upptäcker han alltjämt.
För många af Barnavännens läsare är nog fisken å vår teckning en ny
bekantskap, äfven om han hört själfva namnet uttalas i ett annat
sammanhang. Ty ordet "_Näbbgädda_" säges, styggt nog, inte bara om
fisken.
Näbb-eller horngäddan så kalla vi fisken å vår teckning. Den är lika
hemmastadd i alla europeiska haf och än längre bort i världen samt
trifves godt i både Nordsjön och Östersjön och är i dessa haf ingalunda
en sällsynt företeelse.
Vår teckning visar oss näbbgäddans utseende och skapnad bättre än alla
beskrifningar. Hon uppnår en längd af öfver en meter, men hon är smal
som en ål och väger ej mer än ett kilo. Anledningen till hennes namn är
väl först och främst den långa "näbben", som är bildad af de utdragna
käkbenen, hvilka äro väpnade med hvassa tänder ända ut så långt
öfverkäken räcker. Men det är mycket möjligt, att namnet härleder sig
äfven däraf, att fisken vill nosa och "näbba" på allt den ser. Ligger
ett halmstrå eller en kvist och flyter på vattnet, så skall hon genast
ränna på dessa föremål med sin långa näbb och liksom undersöka dem.
Ibland lockar denna hennes nyfikenhet näbbgäddan i olycka, såsom då hon
rusar mot en fiskarbåt så häftigt, att hon dör.
I allmänhet uppträder näbbgäddan vid kusterna i stora stim, vanligen på
samma gång som makrillen och anses som ett förebud till dennes ankomst.
Hennes föda består af mindre fisk, som hon krossar mellan käkarna, innan
hon sväljer dem. Ehuru hennes kött är magert och segt och användes mest
till bete, fångas hon likväl ganska mycket.
Vår teckning visar oss, huru näbbgäddan roar sig under vackra
sommardagar. Vanligen simmar hon mot stranden nära ytan under slingrande
rörelser. Stundom hoppar hon nästan rätt upp i luften, men faller ner
igen med stjärten förut. Man kunde tro, att ingeniörerna vid sina
ritningar till torpeder haft näbbgäddan i tankarna, så snarlika äro de
hoppande fiskarna å teckningen dessa nutidens farliga angreppsvapen mot
fartygen i sjöstrider.
_J. B. G._
[Illustration: EN BESYNNERLIG FISK.]
Feladt och heladt.
Berättelse af "Mormor".
(Forts: fr. föreg. n:r.)
I denna hans åsikt instämde äfven de andra gosssarne, och till sist
kommo de öfverens om att flickorna fingo vara blommor bäst de ville, men
för dem låg målet högre.
Omväxlande med lek och allvar gingo så några terminer, till dess den
dagen randades, då de små skolkamraterna fingo flytta upp i
"storskolan".
Men till deras stora sorg lämnade nu Greta den lilla vänkretsen. Saken
var nämligen den, att hennes morbror, som bodde i Stockholm, erbjöd sin
lilla systerdotter att bo i hans hem och dela undervisningen med hans
egna flickor, hvilka voro i den åldern att de skulle börja i en högre
flickskola.
Gretas föräldrar antogo med tacksamhet det vänliga anbudet, men själf
grät hon strida tårar vid tanken på afskedet från hemmet och alla sina
vänner.
"Om det inte vore så många mil till Stockholm ändå!" suckade hon. Men
fadern tröstade henne med att hon skulle få komma hem till julen,
och--"då skall jag själf komma och hämta dig", tillade han.
Ja, detta var ju visserligen ett godt löfte, förstås, men det var så
långt, så långt till julen.
Det blef nu många rörande afsked från både små och stora. Till och med
kalfvar och grisar fingo en känsla af att Greta höll af äfven dem, då
hon den sista morgonen kom ut i ladugården med fickorna fulla af bröd,
som hon delade ut ibland dem, medan tårarna fördunklade hennes eljest så
klara ögon.
Hon hade redan dagen förut sagt farväl till Lotta och Anna Lisa, och då
hade hon lagt dem allvarligt på hjärtat att tänka på henne hvarenda dag.
Hon skulle då aldrig glömma dem--nej aldrig.
Greta kände sig mycket ensam den första tiden i sin morbrors hem.
Kusinerna voro äldre än hon, och småningom utöfvade de ett stort
inflytande på henne. Men detta inflytande var ej alltid af god
beskaffenhet, snarare tvärtom.
De voro mycket svaga för fina kläder, och redan samma dag Greta kom,
måste hon visa dem sina klädningar.
"Har du ingen stiligare?" frågade de med illa dold missräkning öfver
kusinens enkelhet.
"Nej", svarade Greta och vände dem ryggen, harmsen öfver att de så kunde
ringakta hennes bästa klädning.
"Lilla landtlollan", kallades hon i smyg af sina nya skolkamrater,
hvilka funno henne mycket underlägsen, jämförd med dem själfva. De voro
redan små modedockor och talade med stor tvärsäkerhet om hvilka af
kamraterna voro "snobbiga" och "stiliga", med flera sådana uttryck, som
Greta aldrig förr hört i sitt enkla, landtliga hem.
Det fanns ju visserligen också många snälla, barnsliga flickor i skolan,
men i det kotteri, dit Gretas kusiner hörde, och där sålunda äfven Greta
hade sina flesta umgängesvänner, rörde sig de dagliga samtalsämnena
omkring barnbaler och liknande nöjen. Lärare och lärarinnor kritiserades
också och föräldrarnas förmögenhet och rang diskuterades.
Under den första tiden af sin vistelse i Stockholm talade Greta ofta om
sina små vänner därhemma, men då ingen visade intresse därför, blef det
alltmera sällan, och till sist ertappade hon sig själf därmed, att en
hel dag kunde gå till ända, utan att hon en enda gång tänkt på dem. Och
så bleknade minnet af dem allt mer och mer.
Utan att hon själf visste det, tog hon allt djupare intryck af sin
omgifning. Sålunda började hon att med ringaktning se ned på dem, om
hvilka hon inbillade sig, att de stodo lägre än hon, och när hon nu
tänkte på sina forna glädjeämnen, fann hon dem simpla och tarfliga.
(Forts.)