N:o 7 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg.
16 Febr. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 1905.
Jairi dotter.
Mark. 5:23-24, 35-42.
Frälsaren hade nyss varit på östra stranden af Genesaret och utdrifvit
onda andar från en stackars besatt man. Likväl var hans besök så
ovälkommet för folket i Gadara, att de bådo honom gå bort från deras
område. Detta vittnar mer än tillräckligt om att dessa människor ej
behöfde Jesus och ej uppskattade välsignelsen af hans besök. Den ende,
som han där fick hjälpa, var den besatte mannen.
Så for Herren åter öfver Genesaret och kom till Kapernaum. Knappt hade
ryktet om hans ankomst försports, förr än mycket folk samlade sig och
Jesus talade till dem. Under det han talar, kommer en man med hastiga
steg fram till honom. Vi kunna af hans dräkt se, att det är en rik man,
det är synagogföreståndaren Jairus. Synagogföreståndarne voro vanligen
Jesu fiender, de föraktade profeten från Nasaret. Men så snart Jairus
kommer fram, faller han ned för Jesu fötter. Han uttrycker därmed den
största möjliga aktning, ty endast för konungen eller inför Gud brukade
man falla ned för att tillbedja. Jairus tror, att Jesus är mer än en
vanlig människa, därför faller han ned för hans fötter. Han har något på
hjärtat, det kunna vi förstå, och under tårar framstammar han sin bön:
"Min dotter ligger på sitt yttersta, kom och lägg händerna på henne, att
hon må lefva."--När det kära barnet ligger på dödsbädden, då vill ett
fadershjärta gärna skaffa hjälp. Gadaras folk hade bedt Jesus gå bort,
Jairus ber honom komma. Det var nöden, som gjort Jesu närvaro önskvärd,
det var nöden, som lärde Jairus bedja så som han gjorde.
Jesus följer med, men för folkets skull kan han blott gå långsamt. Så
blir han uppehållen af en annan, som också söker hjälp. Vi kunna ana,
huru Jairus fruktar, att Jesus skall komma för sent. Ja, där komma
verkligen några från Jairi hus. De frambära sitt förkrossande budskap:
"_Din dotter är död!_" Liksom ej detta vore nog, säga de till Jairus:
"Hvarföre gör du numera Mästaren omak?" Men Jairus får också höra en
annan röst, full af kärlek och tröst: "_Frukta icke, allenast tro!_"
I detta ögonblick, då dottern är död, och allt synes hopplöst, så manas
Jairus att _tro_, ja att tro på honom, som en gång uppväckte änkans son.
För de små är denna saliga tros-konst ej så främmande, men vi äldre ha
lärt oss att tvifla. Ack, hvilken dyrbar sak är ej tron! Den tror, att
Mästarens hand kan gifva lif åt den redan döda, den tror, att det lönar
sig att bedja, huru mörkt det ser ut. Gud vare lof, Jairus lämnar icke
sin trosståndpunkt, han förtröstar, fastän man tillropar honom: "Hvarför
gör du ännu Mästaren omak?" Denna tro får sin härliga lön, ty ingen
skall komma på skam, som förtröstar på Herren.
Måtte äfven vi manas att bedja, äfven om det är en vida ringare ting vi
behöfva. Ty intet är så ringa, att du ej kan få tala om det för Jesus,
och intet är så stort, att du ej kan få hoppas, att Herren skall höra
din bön. Ja, Herre, föröka oss tron!
_Fr. E._
Bilder ur onkel Erics tittskåp.