(Forts. fr. föreg: n:r.)
Då hände det sig, att han såg en hel hop människor gå in genom en port,
hvarifrån ett starkt ljussken strömmade ut. Med mycken möda närmade han
sig huset. Hvarje gång dörren öppnades, hörde han klara toner af en
frisk sång strömma sig till mötes, och han blef naturligtvis alltmer
intresserad.
Nu tystnade sången. Då smög han sig öfver gatan, gläntade på dörren och
slank in. Ah, så ljust här var--och så varmt och skönt!--Det stod någon
därborta vid det höga fönstret och talade tyst och dämpadt, alldeles som
stackars mormor brukade göra, när hon bad till Gud. Men han hörde ej
riktigt här nere vid dörren. Tänk, om han skulle försöka smyga sig fram
och sätta sig i en bänk han som de andra?--Men tänk, om polisen, som
brukade gräla på hans mor, kom och körde ut honom? Åhnej, där i skuggan
af den höga kaminen--där kunde han sätta sig, där såg nog ingen honom.
Och lille Josef satte sig där och lyssnade. Han hörde, huru där talades
om ting, som han blott förut genom mormor förnummit små glimtar af. Och
det lilla törstande lammet drack ur lifvets rika källa, som Gud öppnat
för oss i sitt ord. Men af allt hvad Josef hörde, fäste sig ingenting så
mycket i hans sinne som ordet om Jesu fattigdom på jorden, på det att vi
därigenom skulle blifva rika. Till sist uppmanade predikanten alla de
närvarande att flitigt läsa sin bibel, så skulle de icke blott själfva
blifva rika utan äfven kunna göra andra rika och lyckliga.
Efter den sammankomsten kände sig Josef så lycklig. Den store Guden i
himmelen var ju äfven hans fader, och denne skulle han närmare få lära
känna i bibeln.
"Ack, den som bara hade en bibel!" suckade han, när han smög sig ut igen
från den varma, ljusa salen.
Nästa gång det predikades där, var Josef där igen, men nu kom han icke
ensam, han hade en annan gosse med sig. Otto Berg hette den gossen. Hans
mor ägde en hvitvaruhandel vid samma gata och brukade anlita Josefs mor
till skurning om lördagarna. Otto var en snäll pojke, som gick i
söndagsskolan och gärna lånade Josef sina berättelseböcker. Han brukade
också rätt ofta springa uppför de många trapporna för att förkorta någon
stund för den ofärdige gossen.
Nu följde han honom till bönesalen, där återigen samme vänlige man
talade. I dag talade han om vikten af att använda de gåfvor och pund,
som Gud gifvit hvar och en att förvalta. Äfven den allra minsta och
ringaste i Guds-rike kunde göra något för Jesus, blott det fanns kärlek
i hjärtat.
Längt in på natten låg Josef vaken efter den predikan. Han bad Jesus
visa honom, hvilket pund han gifvit honom att få tjäna med. Han kände en
innerlig kärlek till frälsaren och han önskade, att han på något sätt
kunde visa, att han älskade honom. Men han var ju blott en liten ofärdig
gosse, och hvad kunde väl en sådan göra.
"Gode Herre Jesus, visa mig något sätt", bad han.
Och frälsaren hörde hans bön enligt sitt löfte: "Hvad I bedjen fadern i
mitt namn, det skall jag gifva eder".
Utom sin lifliga önskan att få veta på hvad sätt han skulle kunna tjäna
frälsaren hade Josef ännu en bön, som han oaflåtligen bad att få
uppfylld. Han önskade få en egen bibel, ty någon sådan fanns ej i hans
hem. När familjen flyttade in från landet, tyckte hans mor, att det ej
vore lönt att släpa med sig några böcker, ty hon hade ju aldrig tid att
läsa. Mannen söp upp allting och mormor var ju blind, och Josef--ja,
ingen tänkte på, att han någon gång skulle vilja läsa i de där "gamla
luntorna".
(Forts.)
Det är friskt i skogen.
Med teckning.
Det är friskt i skogen en nordisk vinterdag, när snön ligger djup på
marken, knarrande under foten och gnistrande i solljuset. Ja, friskt och
vackert är det att få vara därute och se gran och fur bära hela fång af
hvit snö på sviktande, mörkgröna grenar och med kronorna böjda under
snökristallernas glittrande tyngd.
[Illustration: JESUS STILLAR STORMEN.]
Det är friskt och tyst i skogen en klar vintermorgon, medan ännu
stjärnorna lysa från den grönblå rymden och synas så nära, som om de
sutte i storfurornas topp. De se så vakna och menande ut, som om hvar
och en af dem hade en stor, ljus saga att berätta.
[Illustration: DET ÄR FRISKT I SKOGEN.]
Det är lif och stämning i skogen en sådan där vintermorgon, när solen
går upp och färgar allt i rosenrödt. Hör, hur mesarna hvissla och hoppa,
lätta och viga från träd till träd. Se, hur domherren lyser med det
stora, röda bröstet vändt mot solen. Nu flyttar han sig till en ny kvist
för att få mera sol. Men det sker så afmätt och tungt, att snön faller
från grenarna i ett regn af tusen små silfverstjärnor. Och där längre
bort höres spettarnas smattrande hugg, tjäderns och orrens bullrande
flykt och ekorrens viga krafsande på släta furustammar.
Ja, hvad det är friskt och vackert och fullt af lif i skogen en sådan
vinterdag! Har du varit med där och känt, huru blodet sjuder och svallar
af glädje och kärlek till det vackra svenska fosterlandet? Har du känt,
huru mod och kraft och arbetslust vakna oeh växa i hjärtat och spänna
armens muskler att föra yxan, så att dess stål gnistrar i solljuset och
sänker sig djupt till märgen på skogens jättar, tills de falla till
marken med knastrande dån? Är du fjorton år och en svensk gosse af rätta
slaget, då har du redan varit med och känt, huru friskt det är i skogen.
Då har du ock varit med om att på sjungande slädföre vid bjällrors klang
med ett par frustande, ångande hästar i tömmarna låta skogens träd åka
fram mot hemmet för att där blifva friska stockar i rödmålad vägg eller
värmande vinterbrasor på hemmets härd.
Ja, säg själf, du svenska gosse, är det inte friskt i skogen?
_J. B. G._
För våra allra minsta.
Goda vänner.
Att de här två, gossen och hunden, äro goda vänner, det kan då hvar och
en se. Men huru de lärt sig att hålla af hvarann, se det är en annan
fråga. Det skall jag nu tala om för våra allra minsta.
[Illustration]
Jo, ser du den där lille gossen har ett hem, ett godt och älskligt hem,
som hans far och mor beredt åt sig och sina barn. Där bor den lille,
alldeles som du själf bor hos din far och mor, och där har han sett och
känt huru de älska honom och hålla af honom och söka bereda honom en
ostörd och ogrumlad lycka. Gossen har lärt sig att hålla af far och mor
igen, och att vara ett lydigt och snällt barn. Han har också känt, huru
godt det gör honom själf ända in i hjärtat, när mor eller far sluter
honom i sin famn och talar ömma, vänliga ord till honom. Lillen har en
så brinnande lust att vara vänlig och god mot alla, mot far och mor, mot
tjänarinnan, mot grannbarnen och mot alla Guds skapade varelser, icke
minst mot den förståndige och vänfaste hunden.
Förra sommaren trillade lillen i bäcken, som flyter nedanför hemmet.
Ingen människa såg olyckan, men Karo kom som en hvirfvelvind, högg
gossen i sjömansjackan och drog honom upp på det torra så kvickt, att
han inte hann att ge hals, förrän han låg i gröngräset på bäck-vallen.
Då skrek gossen af alla krafter, så att mor kom och tjänarinnan kom och
fick se Putte våt och eländig men utom all fara.
Karo satt ett stycke ifrån och såg på huru mor tröstade och ledde in sin
gosse. När far korn hem från sitt arbete och fick veta, hvad som skett,
då klappade han Karo: "Du är då en präktig och förståndig hund. Tack
skall du ha, för att du räddat vårt enda barn från att drunkna! Du är en
hederspojke." Putte hörde på. Han tyckte som far och mor och så sprang
han och slog armarna om Karos hals, såsom du ser å teckningen.
_J. B. G._
Feladt och heladt.
Berättelse af "Mormor".
"Du får inte kalla mig för _du_ längre", sade Greta Moll mycket
bestämdt.
"Hvarför det?"
Lotta Bergström framställde sin fråga med ett så oförställdt uttryck af
förvåning i sina bruna ögon, att Greta kände sig riktigt besvärad och
nästan ångrade hvad hon sagt. Slutligen svarade hon dock med en liten
knyck på nacken:
"Det passar inte, för jag är en fin flicka och går i en riktig skola i
sta'n, och du--du bara traskar i folkskolan."
"Jaså, adjö då--fröken."
Det var med en ton af obeskrifligt förakt, som Lotta sade detta, och
sedan sprang hon utan att en enda gång se sig tillbaka tvärs öfver ängen
och genom hagen rakt in i den lilla stugan, hvilken utgjorde hennes
torftiga hem och där modern just nu stod vid spiseln och lagade maten.
"Hvad nu då, är du redan här igen?" frågade denna och såg helt förvånad
på sin flicka.
Men Lotta svarade ej, utan kastade sig gråtande på träsoffan, som stod
framme vid fönstret och gömde sitt fräkniga ansikte i förklädet. Det
stormade inom henne, och både vreden och sorgen höjde sina röster
därinne.
"Hur kunde Greta säga så till mig, som varit hennes bästa vän så länge?"
Det var _sorgen_, som suckade så tungt öfver den bittra missräkningen.
Men nu höjde _vreden_ sin röst: "Usch, hvad hon blifvit dum och
högmodig!--Jag skall aldrig heller bry mig om henne mera."
Det var verkligen en sorglig sanning, att Greta blifvit högmodig och
tyckte sig vara mycket för mer än sina forna skolkamrater, och det var
detta högmod, som tog sig uttryck i de ord, med hvilka vår berättelse
börjar:
"Du får inte kalla mig för du längre."
Greta och Lotta voro jämnåriga och hade varit lekkamrater ända sedan
Lottas far och mor flyttade till den lilla stugan, som de hyrt af patron
Moll. Lotta var då redan sju år och hennes bror Erik elfva. Han hade
redan gått i "storskolan" ett par år och tyckte sig vara en riktig kaxe,
hvilket han emellanåt lät Lotta förstå, då hon ej tillräckligt villigt
fogade sig i hans befallningar.
De hade kommit till Solbacken--så kallade de sin lilla stuga--tidigt på
våren, och en vacker dag i augusti samma år trippade Lotta för första
gången på väg till skolan.
Nu började ett nytt skede i den lilla flickans lif. Öfver detta skede
kunde man såsom öfverskrift sätta ordet _glädje_, ty hon som mången gång
känt sig ensam, emedan hon ej haft någon jämnårig att leka med, hon fick
nu så många kamrater, att hon knappt visste, hur hon skulle kunna reda
sig med dem alla.
Förut hade hon rätt ofta frågat sin mamma: "Hvad skall jag göra?" men nu
fick hon så mycket att tänka på, att hon aldrig hade tid att ha tråkigt.
Bland de små skolkamraterna var det i synnerhet två flickor, som Lotta
fäste sig vid och den ena af dem var Greta Moll. Hon var enda barnet
till "patrons", och kanske icke så litet bortklemad och själfsvåldig,
men i grund och botten var hon dock en liten snäll flicka.
Den andra af Lottas goda vänner var Anna Lisa Pettersson. Hennes far var
en fattig skomakare, men fastän han var fattig och hade många barn, var
han likväl alltid glad och frimodig, ty han litade på sin himmelske
faders hjälp och välsignelse i sitt arbete.
Lotta och Anna Lisa bodde ej långt ifrån hvarandra. Det var blott fem
minuters väg emellan Solbacken och Grantorpet. Men gick man utefter
stora landsvägen ner till Åby herrgård, där Greta bodde, måste man
skynda sig riktigt, om man skulle hinna dit på en kvarts timme.
När de små flickorna samtidigt började skolan, brukade Lotta först gå
och hämta Anna Lisa, och sedan trafvade de i väg just som ett par små
vagnshästar ner till Greta. Var hon då icke genast färdig, så väntade de
gärna, till dess de fingo henne med sig den lilla del af vägen som
återstod, innan de kommo fram till skolhuset.
"Mina små blommor", brukade lärarinnan smeksamt kalla barnen. En dag
frågade hon, om de kunde förstå, hvarför hon kallade dem så.
Alla barnen funderade, men visste icke, hvad de skulle svara därpå. Till
slut reste sig en liten flicka med ljusa lockar kring det rosiga
ansiktet och sade blygt:
"Mamma och pappa kalla mig för Gullvifvan."
"Jaså, lilla Eva. Det var ett mycket vackert namn. Men jag menar
någonting ännu högre. Jag ser i eder alla _evighetsblommor_, och jag
önskar innerligt att ni alla må växa och blomstra i Guds solsken."
Hon sade detta med ett så kärleksfullt allvar, att barnen kände, hvilken
betydelse låg däri, ehuru de ej fullt kunde fatta hennes mening.
När de sedan kommo ut under rasten, sade en af gossarne:
"Vet ni hvad?--Jag vill mycket hellre vara en fågel, för han kan flyga
hvart han vill, än en blomma, som inte kan komma ur fläcken utan stå på
samma ställe jämt."
(Forts.)