N:o 6 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg.
9 Febr. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 1905
Jesus stillar stormen.
Mark. 4: 35-41.
Herren Jesus är en mäktig frälsare, och det skänker en underbar trygghet
att tro på honom och att vara hans vän. Han visade sig äga en gudomlig
makt, då han stillade stormen och betvang de blinda naturmakterna, då
han botade de besatte och besegrade ondskans mörka makter, och då han
väckte upp Jairi dotter och fördref själfva döden. Ja, mäktig var han i
ord, mäktig var han i gärning, mäktig i sin kärlek. Därom vittnar ock
berättelsen om, huru Jesus stillar stormen.
Från det myckna kärleksarbetet i Kapernaum måste Jesus ändock bort för
att hvila. Hans lärjungar och vänner togo honom med till stranden af
sjön Genesaret, där en stor segelbåt väntade honom och dem. Här redde nu
vänliga händer en bädd åt honom i båtens stäf. Trött som Jesus var,
somnade han snart och sof så godt och lugnt som ett barn i modersskötet.
På frälsaren och hans vänner i båten lura onda makter, som vilja förgöra
dem. Det hade varit en varm dag. För en svalkande aftonbris glider båten
ut på de lätt krusade vågorna, som i aftonsolens sken skifta som
pärlemor och smaragd. Flera andra båtar följa efter. Det synes bli en
angenäm färd i österlandets milda skymning och klart strålande
stjärnljus. Men plötsligt brusar en stormvind ned från den bergiga,
branta stranden, vågorna börja skumma och rasa, vinden sliter seglen i
trasor och bräcker masten, det ser ut som om alla skulle gå till botten
i det hemska djupet. Men frälsaren sofver godt och lugnt som ett barn i
sin moders sköte.
Lärjungarne äro icke ovana vid sjön. De flesta af dem hade varit fiskare
just på denna nyckfulla sjö ända från barndomsåren. De hafva växt upp i
fiskarbåten. Men likväl blifva de gripna af den djupaste förfäran vid
denna våldsamma storm, hvars like de aldrig förr varit med om. De skynda
därför fram till Jesus och ropa alla med en mun: "Mästare, sköter du
icke därom, att vi förgås?"------Deras konst och makt att manövrera
båten till land var nu slut. Det återstod ingenting annat än att förgås
i böljorna, som tusen före och efter dem måst göra, såvida icke Jesus
kunde hjälpa dem.
Lugnt som ett barn i modersskötet har Jesus sofvit i skeppet, lugnt
vaknar han upp och majestätisk står han där i stäfven och bjuder stormen
tystna och böljorna lägga sig till ro. Med ängslan målad i sina anleten
sträcka lärjungarna händerna mot frälsaren. Lif eller död för dem hänger
i detta ögonblick allenast vid honom. Och se--vinden tystnar på hans
ord, vågorna somna och dö, som om där aldrig en storm gått fram öfver
Genesaret, himmelns stjärnor spegla sig snart åter i det blanka vattnet.
Det är så tyst, så tyst omkring frälsaren. Knäppta händer och tysta
böner stiga upp till Gud från folket. Slutligen bryter Jesus själf
tystnaden och riktar till de sina de mildt förebrående orden: "Hvarför
ären I så rädda? Huru kommer det till, att I icke hafven tro?" Frälsaren
förvånar sig öfver lärjungarnes brist på manlig tro. Det ser nästan ut,
som om han väntat, att de skulle ha utfört det under, som han nyss
utfört.
Lärjungarne och det öfriga folket stå ännu tysta och stumma. Ej heller
besvara de frälsarens frågor hvarför de äro så rädda och hvarför de
sakna tro för att kunna bekämpa storm och våg. I känslan af sin litenhet
och vanmakt och af frälsarens storhet och väldighet hviska de blott till
hvarandra: "Hvem är då denne, att både vädret och hafvet äro honom
lydiga?"
Denna folkets fråga är af en sådan betydelse, att jämväl vi, som äro
små, behöfva söka efter svaret. Herren Jesus har i alla tider varit en
stor fråga för alla tänkande människor. Skriften vittnar öfver allt att
han är Guds son, vår och allas frälsare. Hans egna gärningar, hans egna
ord säga oss detsamma. Och alla, som i tron sökt frälsning och frid hos
honom, de hafva erfarit, att han är Guds son och världens frälsare. Ty
åt alla bedröfvade skänker han tröst.
Det att Jesus stillade stormen vittnar nog så tydligt om att han är Guds
son. Men denna gärning visar ock hän till den makt, som Adam hade före
syndafallet, då han ännu var jordens herre. Och den visar framåt denna
gärning på den tid, då vi skola varda Jesus like i helighet och makt,
och då hela jorden blifvit ett Guds rike och mänskligheten funnit sin
Gud.
Du, liten, bör därför i tro och förtröstan hvila vid din frälsare. Det
skänker en oändlig trygghet i lifvets strider att hafva honom till sin
vän, och det är villkoret för att du i kommande dagar skall varda lik
honom.
_J. B. G._
Bilder ur onkel Erics tittskåp.