God dag, små vänner! Det var ett stort nöje för mig att få komma hit
öfver till "grannas" och bli bekant med de små, som läsa Barnavännen.
Jag kan undra om jag får sätta mitt tittskåp hos eder, midt ibland alla
edra leksaker? Tack, jag tror nog jag får det.
Då ska ni också få sitta på onkel Erics knä och kasta en blick i hans
tittskåp. Jag undrar om ni ha lust--och tid?--Jo, flickorna kanske. Men
gossarna ha väl så brådt att storma Port Arthur, den väldiga
snöfästningen därute på gårdsplanen, att tiden knappt räcker till för
något annat.
Jo, men jag tror verkligen, att både Carl-Axel och Einar, som jag känner
sedan i somras, och äfven den lille tappre general Nogi--d. v. s. Jakob
Ekvall--dragas häråt? Nå, välkomna, då! Ni kunna minsann behöfva värma
edra blåfrusna "stridshandskar" en stund.
Ser ni, små vänner, medan onkel gått omkring i bygderna, har han
uppfångat en och annan bild ur lifvet och gömt dem i sin kamera, och jag
tror, att om den gode Guden låter sitt solljus falla öfver dem, så kunna
dessa bilder blifva både till glädje och lärdom för oss. Välsigne han nu
vår lilla stund framför tittskåpet!
Låtom oss då kasta en blick på den första bilden!
Ser ni det där huset med trappgafveln vid den trånga gatan i
hufvudstaden? Nåväl--ni ser då också, huru blek han är, den där lille
gossen, som sträcker ut hufvudet genom fönstret där högt uppe. Och dock
kallar man honom "den lycklige Josef". Detta är också öfverskriften på
vår berättelse i dag, och jag hoppas, att ni alla vilja höra berättas
lille Josefs lefnadssaga.
Där uppe i gafvelrummet hade han tillbragt sin mesta tid. Han och hans
mor jämte blinda mormor flyttade in dit från landet, emedan hans far
genom dryckenskap förstört allt hvad de ägt och nu fått plats i staden
som hamnarbetare. Han dog snart en drinkares död, och nu hade Josef
blott sin mor och mormor kvar i lifvet.
Hans mormor älskade Herren Jesus och hade förr sökt tala med Josef om
honom; men nu på ålderdomen hade hon blifvit så trött och slö, att hon
icke ofta kunde gifva nöjaktiga svar på alla de frågor gossen ställde
till henne om Gud, öm frälsaren och himmelen. Hans mor var tyvärr
alldeles icke intresserad af sådana ting. Hon lefde i allehanda synder
och förde ett mycket stormigt regemente öfver sin mor och sin lille
ofärdige gosse.
Ja, "lycklige Josef" var en liten vanför gosse. Hans far hade en gång i
rusigt tillstånd kastat gossen ur sängen och skadat hans rygg. Följden
däraf var, att Josef stannat i växten och nu vid fjorton års ålder såg
ut som om han varit åtta.
Man glömde dock snart att gossen var en krympling. Hans stora, själfulla
ögon och hans soliga leende liksom lyste upp allt omkring honom. Därtill
hade han en mjuk och behaglig stämma, som smekte örat både när han
talade och när han sjöng--och sjöng det gjorde han ofta.
Men ni undra säkert, att en sådan där liten fattig, sjuklig krympling
kunde vara så lycklig, att han till och med af grannarna i huset
kallades för "lycklige Josef". Vi skola då se, hvem och hvad det var,
som gjort honom så lycklig.
För ett par år sedan, en kulen höst-kväll, när det var mycket kallt och
mörkt däruppe i det lilla vindsrummet, hade han krupit ned för trapporna
och ut på den trånga gatan för att åtminstone få litet ljus från
gaslyktorna och så mycket luft som bestods därnere mellan de höga
husraderna.
(Forts.)