N:o 5 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg.
2 Febr. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 1905.
Guds rike.
Mark. 4: 26-32.
När Jesus satt bland en skara lyssnande åhörare i Guds fria natur, höll
han vanligen sina skönaste predikningar. Han kunde då fästa sina
åhörares uppmärksamhet på fåglarna, som glada och bekymmerslösa flögo
öfver deras hufvud eller på de vackra liljorna, som smyckade Galileens
dalar. Han såg åkermannen kasta sin säd i åkern eller fiskaren lägga ut
sitt nät i hafvet och fann härigenom en lämplig anledning att till dessa
alldagliga företeelser knyta lärdomar om Guds rike.
I dag få äfven vi sätta oss vid hans fötter och höra honom tala. "_Så är
Guds rike_", säger han, "_såsom när en man kastar säd i jorden_." Här är
det bilden af såningsmannen, som han ställer framför oss. Han ser, huru
denne tager en handfull säd efter den andra och strör ut alltsammans på
sin åker. Såningsmannen vet, att Gud skall välsigna hans utsäde, därför
kan han så bekymmerslöst strö ut det. Han får vänta en tid på skörden,
men under denna tid går han till andra sysselsättningar och bekymrar sig
icke alls om huru utsädet skall bära frukt. Det sörjer Gud för. Han
sänder i rätt tid både sol och regn. Han låter den späda brodden finna
behöflig näring i jorden, och när skördetiden kommer, så täckes den
svarta åkerjorden af ett böljande sädesfält.
Så önska ock edra söndagsskollärare att vara Guds såningsmän. De så sin
säd hvarje söndag, men äfven de måste vänta, innan de få se den gyllene
skörden. Ni veta så väl hvilken säd de så, ni höra dem tala om Jesus,
barnens vän, om frälsarens kärlek till syndare, om hans död och
uppståndelse. Detta är deras utsäde. Gud själf har gifvit dem det, och
de få icke använda något annat, ty de skola så god säd uti sin åker.
Men deras åkerjord ter sig något annorlunda än den som besås af
landtmannen. Ofta nog liknar den ett fält fullt af ogräs. Där växer
osanning, vrede, oärlighet, olydnad och annat mer. Ty det är
människohjärtan, som äro Guds såningsmäns åkerfält. Och detta ogräs kan
icke få växa fritt därinne, därför måste de låta Guds ords plogbill gå
djupt, de vilja väcka ånger och syndakänsla i barnahjärtat, så att det
blir beredt att taga emot det ljufliga ordet om Jesu förlåtande kärlek.
Såsom ett ädelt frö faller detta ord ned i barnahjärtat. Gud ser det med
välbehag och vill så gärna, att det lilla fröet skall utveckla sig.
Därför måste Guds nåds regn ofta falla ned i ditt hjärta, min unge vän.
Gå därför flitigt till söndagsskolan och hör uppmärksamt på hvad där
säges, ty då välsignar Gud det lilla frö, som blifvit sådt i ditt
hjärta. Och du skall få se, att det en dag blir en härlig skörd. Då
skall Guds ljufva frid, glädje och nåd lik gyllene ax betäcka ditt
hjärtas åkerteg. Du skall då måhända en dag kunna instämma i de ord, som
en gång yttrades af en rik och mäktig man: "All den välsignelse, som Gud
gifvit mig här på jorden såväl som den, jag hoppas få i himmelen, den
har jag att tacka söndagsskolan för".
_Fr. E._
Johannes.
(Forts. fr. föreg. n:r).
Fru Fredman var nu sysselsatt hvarje eftermiddag hos den främmande frun,
och Johannes var då ofta ensam. En dag kom en bondhustru från byn och
ville beställa linnesömnad. Hon ville nödvändigt träffa fru Fredman, så
att hon fick uträtta sitt ärende, innan hon gick tillbaka, h varför
Johannes var tvungen att gå och bedja sin mor komma hem.
Han fann henne slutligen i den fina damens trädgård, sysselsatt med att
taga upp rotsaker ur trädgårdslandet. Då han framfört sitt uppdrag,
skyndade sig modern hem, och Johannes stannade kvar och såg sig omkring.
Rundtomkring trädgården stod en väldig häck med dvärgträd, i hvars
grenar rödkindade äpplen hängde och logo emot honom. Aldrig förr hade
han sett så vackra äpplen.
Han kunde icke motstå frestelsen. Han räckte ut sin hand och bröt ner
ett af de vackraste äpplena.
Då ljöd plötsligt en klar men svag röst i hans öra:
"Nej, gosse, det där är ju synd."
Förskräckt lät han handen med äpplet sjunka och såg sig omkring åt alla
sidor, men han kunde icke se någon. Han såg blott en nyss byggd
glasveranda, hvars dörr stod öppen.
Åter trängde ljudet af den svaga, bedjande rösten till hans öra:
"Hör du, gosse, var så snäll och kom hit till mig".
Halft nyfiken, halft tvingad af en oförklarlig makt gick han uppför de
få trappstegen till verandan och tittade in. Där, midt framför dörren,
stod en klädd rullstol, i hvilken satt en liten blek, ofärdig flicka,
hvilkens stora, strålande ögon tycktes kunna se midt igenom honom.
Hon räckte ut handen emot honom. Men Johannes tog den icke. Då han
aldrig själf visade någon en vänlighet, förstod han icke heller att
uppskatta andras.
"Hvem är du?" frågade den lilla flickan utan att på minsta sätt känna
sig sårad. Johannes såg upp med sin mest trotsiga min.
"Jag heter Johannes. Det är min mor, som går i hjälp här i huset. Och om
du också tio gånger skvallrar för henne om äpplet, så bryr jag mig inte
om det."
Det lilla fina ansiktet såg sorgset ut.
"Hvarför skulle jag göra din mor så bedröfvad, Johannes?" sade hon. "Du
vet ju, att Gud i alla fall ser allting, eller vet du inte det?"
Johannes såg fortfarande mycket ond ut.
"Du har kanske mycket ondt, du stackars gosse--mer än jag kanhända?"
sade hon deltagande.
"Hvarför tror du det?" frågade Johannes vresigt.
"Jo, för att du ser så ond och missnöjd ut. Därför tänkte jag, att du
kanske hade smärtor på något ställe i kroppen."
"Nej, jag har inte ondt någonstans."
Det kunde hon icke förstå. "Kan du springa och gå och plocka blommor och
skaka ner äpplen och allting?"
"Ja visst. Hvarför skulle jag inte kunna det?"
"Och ändå är du inte glad och sjunger och tackar Gud hela dagen för
denna stora lycka?--Men det är ju förfärligt otacksamt. Jag är också
stygg ibland--o, ja, jag vet det väl. Men då brukar jag bedja Gud om
förlåtelse och att han skall hjälpa mig att bli snäll. Och han hjälper
alltid. Du måste också bedja till honom, Johannes. Och om du inte vill
bedja ensam, så ska vi bedja båda två."
Allt hvad den lilla flickan sade, var för Johannes såsom en dunkel gåta.
Men när han gick hem, sedan han lofvat henne att i morgon komma
tillbaka, föreföll det honom, som om en liten eldgnista tändts djupt
inne i hans själ, en gnista, som brände och som förnams lik en varm
längtan efter att försöka bli snäll.--
Från den dagen träffade han dagligen Magdalena, så hette den stackars
sjuka lilla flickan.
Kanske kände hon omedvetet, att här väntade henne en uppgift, för
hvilken hennes svaga hand var stark nog.
Hvarje dag måste Johannes vara hos henne ett par timmar. Men tro icke,
att han genast var god och vänlig ens mot den sjuka. Nej, han plågade
henne ofta med fula ord och med sitt tvära, ovänliga sätt. Men hon gaf
ändå ej hoppet förloradt. Om han ibland var mer än vanligt stygg, tog
hon hans hand i sin och bad tyst: "Gode Gud, du ser, att Johannes har så
svårt för att bli snäll--ack, hjälp honom, gode Gud!"
Emellertid försiggick långsamt och omärkligt en underbar förändring med
gossen.
Då berättade Magdalena för honom om frälsaren och hur han måst lida
svåra smärtor för att alla de syndiga människorna, äfven hon och
Johannes, skulle kunna frälsas. Och Johannes tyckte, att eldgnistan i
hans inre blef större och brände allt starkare.
Ibland måste hon hålla upp midt i berättelsen, ty smärtorna
öfverväldigade henne. Hennes skuldror drogos tillsammans, och de smala
armarna slingrades omkring gossens hals. Då kände han lidande och
smärtor på riktigt nära håll.
Så nalkades man långsamt julen. Träden hade klädt sig i silfverskrud och
hela nejden var öfversållad med stjärnkristaller, liksom till ära för
den stora stjärnan, som gick upp öfver Betlehemsnejden den första
julnatten.
Magdalena hade enträget bedt sin mor fara in till staden och köpa
julgåfvor att dela ut åt de fattiga barnen i byn, men denna hade ogärna
velat resa bort från sitt döende barn, ty hon förstod ju, att slutet ej
kunde vara långt borta. Den lilla flickan hade under de senaste veckorna
blifvit allt mera blek och genomskinlig, och hennes ögon hade en glans,
liksom om ängeln, som snart skulle komma för att hämta henne, redan hade
tryckt sin kyss på hennes panna. Men den kärleksfulla modern ville dock
ej säga nej till sitt barns sista önskan. Johannes var hos Magdalena,
han satt tyst och stilla på en stol bredvid sängen, och hans mor hjälpte
till med julbaket i köket--ingenting kunde ju hända Magdalena under de
timmar hon skulle vara borta.--
[Illustration: STACKARS FRUSNA SMÅ!]
Det är så tyst och stilla i sjukrummet. En behaglig doft af bakverk
liksom sväfvar i luften--i morgon är ju den heliga julaftonen inne.
Magdalena ligger på sin hvita kudde med flammande rosor på kinden och
flämtande bröst.
"Johannes, lofva mig en sak", säger hon plötsligt.
Han nickar. Han har lärt sig hålla mycket af sin lilla vän och
lärarinna, men han blygs att säga henne det.
"Försök att bli god och snäll, Johannes, framför allt mot din mor. Men
var inte stygg mot andra heller. Jag tror inte jag skulle kunna glädja
mig riktigt åt allt det sköna och härliga, som jag får se i himmelen, om
jag vet att du inte vill bli snäll. Det går nog inte för dig genast, men
när du fått lära dig det, skall du få känna huru lycklig du skall
bli----"
Hon tystnar. Hon känner sig så lätt, som om hon kunde flyga, och likväl
är hon så svag, att hon ej förmår säga mer.
Men efter en stund börjar hon åter, ehuru med svårighet:
"Lofva mig, Johannes, att du vill bedja.--Ack, gör det!--Jag har haft så
mycket ondt.--Du kan inte ens förstå det.--Du--är--så lycklig--och
rik.--Försök att bedja!"
Då smälter den återstod af trots och styfsinthet, som ännu fanns kvar i
hans hjärta. Han kastar sig ned på golfvet, gömmer ansiktet i armarna
och snyftar högt:
[Illustration: EN FLICKSKOLA I INDIEN.]
"Käre, gode Gud, förlåt mig att jag varit så stygg emot mor och alla
andra människor och hjälp mig att aldrig blifva det mer!"
Ett saligt leende lyser upp det genomskinliga anletet på kudden. Lilla
Magdalena vet nu, att hon icke lefvat förgäfves.
Följande dag, när julens klockor ringde, kom ängeln och tog hennes själ
med sig. Hon fick fira jul i himmelen.--
Johannes sitter åter i ett hörn i sin mors torftiga stuga. Men denna
gång är han ej ensam. Hans mor är hos honom. Hon håller hans hufvud
hårdt tryckt mot sitt bröst och förnimmer med innerlig tacksamhet, huru
hans tårar droppa ned på hennes hand. Han gråter ut sin sorg öfver sin
lilla väninnas död och sin ånger öfver sin egen synd. Sedan böja de båda
sina knän och bedja om den dyrbaraste och skönaste af alla gåfvor:
förlåtelse för synderna och kärlek i hjärtat.
Och julens stjärnor tindra i den mörka kvällen.
(Slut.)
Stackars frusna små!
_Du äger mor, du äger far,
säg, har du tänkt på hvad du har?
Du har ett hem, ett skyddadt bo,
där du i storm kan finna ro,
där det är ljust och varmt och godt,
säg, har du tänkt på hvad du fått?_
_Det finns så många frusna små,
som, utan hem i världen gå,
som ej i älskad moders famn
sig kunna söka fridfull hamn,
så mången, mången lider nöd
och gråter efter hem och bröd._
_Kanhända att invid din port
det står en sådan.--Öppna fort!
Sök dela med dig hvad du fått--
Gud gifvit dig så mycket godt,--
och vet, att hvad du gjort Hans små,
det har du Honom gjort också._
_Och kanske se'n du höra får,
när du en gång för Honom står:
"Jag frusen var och sorgsen gick,
och då hos dig ett hem Jag fick!"
Så öppna hjärta, hem och famn,
gör allt i Herrens Jesu namn!_
_Ella_.
En flickskola i Indien.
Med teckning.
Det är synnerligen intressant att ibland få göra små utflykter i världen
för att se, huru andra människor hafva det och under hvilka förhållanden
de växa upp och lefva fram sitt lif. Det är därför för mig ett sant nöje
att i dag taga eder alla med mig på en liten tripp till södra Asien och
under tiden berätta litet om barnen och skolorna i detta land.
Vår ena teckning förflyttar oss då med ens till det rika, varma Indien,
landet med susande palmskogar invid Ganges-flodens stränder. Här möter
oss en afbildning af en flickskola, men den är mycket olik våra svenska
skolor. Luften är ljum, ja, nästan het. Därför har skolsalen inga
väggar. Taket hvilar på stolpar och består af segelduk. Bord och stolar
finnas ej. Man sitter på golfvet med benen i kors och knäet tjänar som
pulpet. Allt är således af enklaste slag. Och likväl är denna skola en
hufvudstads-skola i det stora, folkrika Kalkutta. Den staden finner du
lätt på din karta vid en af Ganges' utloppsarmar.
Till denna enkla skola infinna sig dagligen tvåhundra femtio
hindu-flickor mellan fem och elfva år för att under ledning af infödda
lärarinnor lära sig läsa, skrifva och räkna. Religionsundervisning
saknas icke heller, men de små få icke höra talas om himmelens Gud, ej
heller om Jesus, världens frälsare och barnens store vän, utan de få
lära sig tillbedja en indisk afgud, Sarasvati, som anses för skolans
skyddshelgon. Sarasvati afbildas med en bok eller ett musikinstrument i
handen. Till denne föra de små flickorna med sig såsom offergåfvor litet
ris, en pisang-eller mango-frukt eller ock några välluktande blommor. En
af de äldre flickorna uppstämmer en sång och de öfriga falla in och
sjunga med. Så bedjas de vanliga bönerna, alltsammans är slut på en
kvarts timme, hvarefter den lilla skaran med lif och lust börjar det
egentliga skolarbetet.
Denna hindu-skola är upprättad och bekostad af en rik indisk dam, som
mycket sörjer öfver, att millioner af de stackars hindu-barnen icke få
någon undervisning alls utan växa upp i den djupaste okunninghet och
därför heller aldrig kunna komma till någon lyftning vare sig i andligt
eller lekamligt hänseende. Och hon har inrättat skolan så godt hon
förstått från sin hedniska synpunkt.
Finnas då inga skolor i Indien? Jo, där finnas icke mindre än 150,000,
med omkring fyra och en half millioner skolbarn. Men detta är såsom en
droppe i hafvet. Ty barnen i skolåldern äro öfver fyratio millioner. Då
kan du själf räkna ut, huru många millioner barn växa upp i det
fullständigaste mörker. Och isynnerhet är det sämst ställdt för
flickorna, ty utaf dem få blott fyra hundra tusen skolundervisning och
aderton millioner flickor i skolåldern sakna all undervisning.
Efter denna lilla glänt på dörren till det tjocka mörkret i det sköna
landet vid Ganges' stränder, där palmskogarna susa, kunde man med all
rätt fråga landets herrar, de för kristlig missionsverksamhet
nitälskande engelsmännen: Hvarför är mörkret så tjockt ännu i det gamla
Indien?
_J. B. G._
Bilder ur enkel Erics tittskåp.