Och hur bröllopet besvek mig! Kunde skeppet än jag nå,
Fremlingarna jag förföljde, och uppfångade påstund,
Nu vi vilje systren straffa, henne, som förrådde oss
Som i huset Menelaos skådade, och angaf ej. 1625
Visst en annan man med spåkonst aldrig mera hon bedrar.
KHOREN.
Ack säg, hvart ärnar du dig, drott, till hvilket mord!
THEOKLYMENOS.
Dit mig rättvisan manar; gå ur vägen strax!
KHOREN.
Din mantei jag ej släpper: till stort brott du går.
THEOKLYMENOS.
Du, slaf, vill bjuda öfver herrn? 1630
KHOREN.
Jag menar väl.
THEOKLYMENOS.
Med mig ej, om du vägrar mig -- -- --
KHOREN.
Jag släpper ej.
THEOKLYMENOS.
Att slemsta syster dräpa.
KHOREN.
Aldrafrommaste.
THEOKLYMENOS.
Som mig förrådde?
KHOREN.
Skönt förräderi, att handla rätt
THEOKLYMENOS.
Som gaf min bädd åt annor man?
KHOREN.
Befogad mer.
THEOKLYMENOS.
Befogad öfver mitt? 1635
KHOREN.
Som fått af hennes far.
THEOKLYMENOS.
Åt mig gaf slumpen.
KHOREN.
Det som ödet återtog.
THEOKLYMENOS.
Du bör ej dömma i min sak.
KHOREN.
Om rätt jag har.
THEOKLYMENOS.
Vi styras; styre ej?
KHOREN.
Till orätt ej; men rätt.
THEOKLYMENOS.
Du syns mig önska döden.
KHOREN.
Dräp! Din syster ej
Du dräper med mitt bifall. _Dö för husbondfolk, 1640
Är största ära för välfrejdad tjenare._
DIOSKURERNE.
Din vrede hejda, hvaraf du hänföres blindt,
Theoklymenos, kong här i landet! Begge dig,
Vi Dioskurer, mane, hvilka Leda sjelf
Har födt samt Helena, som rymmt utur din borg. 1645
Du harmas öfver giftermål, ej ämnadt dig;
Också ej gudatärnan, af Nereïs född,
Dig kränker, systren Theonoe, som gudarnes
Rättvisa bud, och egen fars, hörsammar blott.
Ty ändatill den tidpunkt, som nu inne är, 1650
Åt Helena var förelaggdt, att bo hos dig;
Men sedan Troias konsborg var ödelaggd,
Och hennes namn bland gudarnes -- ej längre mer.
Uti sitt laga äktenskap hon stanna bör,
Och resa hem, och med sin make sammanbo. 1655
Det blanka svärd, som systren heter, återhåll,
Och anse henne häruti ha handlat rätt!
Vår syster längesedan re'n vi hade frälst,
Emedan Zeus försatte oss bland gudarne;
Men ödet underlägsne voro vi ändock, 1660
Samt gudarna, som hade fattat slikt beslut.
Dig detta säger jag, och manar syster min,
Att maken följa. Tjenlig vind J skolen få;
Och dine bröder, båda två, vi räddarne,
Som rida invid sjön, till hemmet följe dig. 1665
Men när du vänder om, och lyktar lefnaden,
Gudinna nämns du, och med Dioskurerna
Gjutofer får, och gåfvor utaf jordens folk,
Med oss tillhopa. Ty det så behagar Zeus.
Den ort, dit Maias son från Sparta förde dig, 1670
När han från himlens rymder stal din skuggestalt,
Att Paris dig ej nånsin skulle äkta få, --
Jag menar den, som vakt, vid Akte sträckta ön --
Skall framdels heta Helena bland dödliga,
Emedan dig från hemmet stulen, hon tog mot. 1675
Åt vandringsmannen Menelaos gudarne
Beskärt, att han skall bo uppå de Sällas ö:
_Förty odödlige, de hata ej välättad man,
Men qvalen äro oftast lumpne karlars lott._
THEOKLYMENOS.
J söner utaf Leda och af Zeus, den fordna tvist 1680
om eder syster vill jag lemna nu derhän.
Ej heller egen syster min jag dräpa må,
Men hon kan gå i slottet, om det gudar täcks.
Ock veten, att J ären ju samättade,
Af samma blod med bästa syster, och försyntaste! 1685
Nu faren väl, för Helenas skull, den vettigstas!
_Hos alla qvinnor vettet icke innebor._
KHOREN.
Mångfaldig art ha gudars verk;
Mångt mot förmodan gudar gjort;
Det icke händt, som hända bordt: 1690
Gud hittar väg. Den sak bemärk!
Slik blef nu vårt Styckes utgång.