Att dem påland begrafva, som ha dött i sjö.
MENELAOS.
Deri du visst har rätt; och jag vill följa med,
Och lägga tillbehöret allt på sagde skepp!
HELENA.
Du framför allt bör vara med, och dine män
Hvarendaste, som ur skeppsbrottet räddades. 1070
MENELAOS.
Och om jag träffar egna män på ankarplats,
svärdväpnad kämpe der vid kämpe uppställd står.
HELENA.
Om detta allt du vårda bör; men blefve blott
För våra segel vinden god, och skeppets fart!
MENELAOS.
Skall ske! ty gudar göra slut på mina qval. 1075
Af hvem skall du dock säga, att min död försports?
HELENA.
Af dig! och säg, att ensam du med lifvet slapp,
Hitseglande med Atreus' son, som du såg dö.
MENELAOS.
Och dessa trasor, hvilka hänga kring min kropp,
De skola om mitt skeppsbrott bära vittnesbörd. 1080
HELENA.
Nu kom det lägligt, som olägligt mistes då
Och denna ofärd kunde lätt vår lycka bli.
MENELAOS.
Behöfver jag med dig i kongaborgen gå?
Kanske vi sitte stilla här på denna graf.
HELENA.
Blif qvar! ty om han öfverdådigt sig beter 1085
Så skall dig denne grafvård rädda, och ditt svärd.
Men jag vill gå ditin, afklippa lockarna,
Och byta bort den hvita kappan mot en svart,
Och med en blodig nagel rista kindens hy.
Ty stor är frågan, och jag ser två hufvudmål: 1090
Om jag ertappas stemplande, jag måste dö;
I annat fall jag hemmet når, och räddar dig.
Du, dyrkansvärda, delande din bädd med Zeus,
O Hera, lindra du två arme menskors qval!
Derom vi bedje, sträckta armar lyftande 1095
Mot himlen, der du ber i stjernors etherglans!
Och du, som, för mitt bröllop, skönhetspriset vann,
Dionas dotter, Kypris, ej min ofärd gör!
Nog är den skymf, hvarmed du re'n beskymfat mig,
Blottställande mitt namn, ej mig, bland Troerna. 1100
Men om du vill mig dräpa, så tillåt mig dö
I fosterlandet! Hvi omättelig på qval,
Bestyr du städs om kärlek, svek, bedrägeri,
Om arga funder, blodiga förödelser?
Ty om du hofsam vore, ibland gudarna 1105
För menskor ljufvast vore du: det säger jag.
KHOREN.
Dig, som inunder löfsmyckade tak _Stroph._ 1.
Sitter, på ljudande gren, åkallar jag,
Dig, sköntonande, melodiska fågel,
Gråtande näktergal! 1110
HELENA.
Kom, drillande, ack, med din fina näbb,
Och understöd mina tårar;
Den stackars Helenas hjertqval,
Och Iliadernas ömk-
liga ofärd sjungande. 1115
Under Akhaters spjut,
Då när han kom, han kom, som med barbariska årblad
Öfver brusande fälten lopp, åt Priamiderna futtig brud
Från Lakedaimon bringande,
Dig, o Helena, Paris, den svårgifte, 1120
Ledsagad af Aphrodite.
Akhaier många, af spjut och af stenkast _Motstr. 1._
Kufvade, bo i ömklige Hades tjell,
Och makarna jemmerligt afklippt håret,
I ödsliga sofgemak 1125
Akhaier många, se'n flammande eld han tändt
Uppå kringflutna Euboia,
Ensam Nauplios ock
Mot Kaphareiske klippan vrok,
Och Argeiska stranden, 1130
Genom ett svekfullt bloss.
Hemnlös är den Maleska klippestrand, för barbarens tåg,
Då från fädernelandet fjerran han kom, vid stormars ras,
Jertecken, ej jertecken, bringande,
Utan Danaers split, ombord, 1135
Heras heliga molnbild.
Hvad som är gud, eller ej gud, eller midtemellan, Str. 2.
Ho bland dödliga har,
Forskande aldralängst, upp-
täckt, skådande gudars verk, 1140
Huru de hit och dit, och dit,
Och åter hit, med motsatt
Vexling löpa, och oförmodad?
Du, o Helena, är dock dotter af Zeus;
Ty vingad fader uti Le- 1145
das sköte dig lade ned.
Och se'n utskreks du i Hellas,
Som brottslig, okysk, trolös, gudlös; jag vet ej
Något, som säkert är bland menskliga ting;
I gudars ord jag funnit sanning. 1150
Dårar J ären alle, som ära i härnaden Motstr. 2.
Finnen, med svärdsegg
Sökande obetänkt
Dämma de dödliges hjerteqval.
Skola de stillas med blodig fejd, 1155
Varder på split ej ände
Nånsin i menskors städer,
Som lemnade Priamiska landets sofgemak,
Änskönt de kunnat slita med ord
Din tvist, o Helena. 1160
Nu bo de der nere i Hades värd,
och liksom en blixt från Zeus, har murarna härjat eld,
Bringande qval på qval med qval
I [svåra] Iliska nederlagen.
THEOKLYMENOS.
Hell dig, min faders minnesvård! vid borgens dörr 1165
Jag dig begrof, o Proteus, att dig här tilltala få,
Ty alltid, då han vandrar ut, och kommer hem,
Theoklymenos, din son, anropar, fader, dig.
Nu derför hundarna och villebrådets nät
I försteborgen bringen in, J tjenare! 1170
Jag många gånger redan bannat upp mig sjelf,
För det vi ej med dödsstraff näpse nidingar.
Och nu jag hört, att en Hellen helt uppenbart
Till landet kommit, obemärkt af spejarne,
Sjelf en spion kanske ock för att stjäla bort 1175
Min Helena; och han skall dödas, om han grips.
O ve!
Men, som det synes, allting redan undanjordt
Jag finner; ty sin plats vid vården lemnande,
Har Tyndaridskan seglat hän från detta land.
Hollah! frånskjuten riglarna, och hästarna 1180
Från krubban lösen, och framdragen vagnarna,
Att, för besvärets skull, ej stjälandes bortförs
Ur denna bygd den qvinna, som jag håller kär.
Men stilla! ty Jag skådar dem jag jaga tänkt,
Närvarande i borgen, och ej flyktade. 1185
Säg, qvinna, hvi du klädt svart mantel dig uppå,
Utbytande mot hvit? och hvi du lockarna
Ifrån det stolta hufvudet med saxen klippt?
Och hvi du fuktar kinderna med tårars dagg,
Så gråtande? Af nattens dröm kanske bevekt, 1190
Du suckar; eller har du hemifrån försport
Ett rykte, som ditt sinneslugn har ödelaggt?
HELENA.
Min herrskare! det namnet redan ger jag dig:
Jag är förlorad; allt är slut, jag finns ej mer.
THEOKLYMENOS.
Hvad är åfärde? hvad olycka hände dig? 1195
HELENA.
Hur säga ut det? Menelaos dött! o ve!
THEOKLYMENOS.
Jag glädes icke åt ditt tal, som gör mig säll.
Hur vet du detta? har Theonoe det sagt?
HELENA.
Hon sjelf, och en, som var tillstädes, då han dog.
THEOKLYMENOS.
Är någon hitländ, som förvisso säger det? 1200
HELENA.
Visst är han kommen; må han fara, som jag vill!
THEOKLYMENOS.
Hvem är han? och hvar är han? gif mig fullt besked!
HELENA.
Han är det, som vid minnesvården sitter skrämd.
THEOKLYMENOS.
Ack, vid Apollon, hvad hans drägt ohygglig är!
HELENA.
Ve mig! jag menar, att min makes är likdan. 1205
THEOKLYMENOS.
Hvad landsman är han? hvadan lände han till oss?
HELENA.
Hellen; ibland Akhaier en, som följt min man.
THEOKLYMENOS.
På hvad sätt säger han, att Menelaos dog?
HELENA.
På aldraömkligaste sätt i hafvets svall.
THEOKLYMENOS.
Hvar seglade han då uppå barbarers våg? 1210
HELENA.
Mot Libyens hamnlösa klippor upp han kastades.
THEOKLYMENOS.
Hur kommer det sig, att ej dog hans reskamrat?
HELENA.
Mer lycka än den store har en ringa man.
THEOKLYMENOS.
Hvar lemnade han skeppets vrak, hitkommande?
HELENA.
Der han bordt ömkligt dö, men ej Meneleos. 1215
THEOKLYMENOS.
Han dog då, han; uppå hvad båt kom denne hit?
HELENA.
Af okändt sjöfolk säger han sig tagen upp.
THEOKLYMENOS.
Hvar är, för dig, till Troia skickad olycksbild?
HELENA.
Du menar molngestalten? hon till ethern for.
THEOKLYMENOS.
O Priamos, och Troias jord, hvad lumpet slut! 1220
HELENA.
Jag äfven delar Priamiders olyckslott.
THEOKLYMENOS.
Din make han med jord betäckte, eller ej?
HELENA.
O nej! ve mig, olycklige, för mina qval!
THEOKLYMENOS.
Fördenskull blonde hårets lockar klippte du?
HELENA.
Min vän, kantänka, är hvaren, som träffas här. 1225
THEOKLYMENOS.
Är det medrätta detta olycksfall begråts?
HELENA.
Du toge lätt, ifall din syster skulle dö?
THEOKLYMENOS.
Visst ej! -- hvad nu? du vill bo qvar på denna vård?
HELENA.
Hvi skymfa mig, och icke ge den döde ro?
THEOKLYMENOS.
Du är din make trogen, du, och afskyr mig? 1230
HELENA.
Visst icke mera; ställ du till med bröllopet!
THEOKLYMENOS.
Du kommer sent; men jag likväl belåten är.
HELENA.
Vet du en sak? det gamla må vi glömma bort!
THEOKLYMENOS.
Uppå hvad vilkor? Ära bör mot ära ges.
HELENA.
Vi stifte fred, och du med mig försonar dig. 1235
THEOKLYMENOS.
Allt groll jag lemnar, som må vara fågelfritt.
HELENA.
Vid dessa dina knän alltså, min vordne vän, -- -- --
THEOKLYMENOS.
Hvad äflas du, och sträcker händren bedjande?
HELENA.
Min drunknade gemål jag gerna jorda vill.
THEOKLYMENOS.
Han ju försvunnit; vill du skuggan jorda ned? 1240
HELENA.
Det är Helleners sed, när någon dött i sjön.
THEOKLYMENOS.
Att göra hvad? I sådant vis är Pelops' ätt.
HELENA.
Att jorda uti toma mantlars väfnader.
THEOKLYMENOS.
Begraf, och res en vård hvarhelst du nånsin vill!
HELENA.
Sjömän, som drunknat, icke så begrafve vi. 1245
THEOKLYMENOS.
Hur i all verlden? Jag ej vet Helleners bruk.
HELENA.
På sjön vi bringe hvad de döda görs behof.
THEOKLYMENOS.
Hvad fordrar du, att jag den döde gifva skall?
HELENA.
Jag, oerfarna, vet det ej, förr lyckelig.
THEOKLYMENOS (till Menelaos.)
Du, fremling, glada tidender medbragte hit. 1250
MENELAOS.
Ej för mig sjelf, ej heller för min döde drott.
THEOKLYMENOS.
Säg, huru J begrafven dem, som dött i sjö?
MENELAOS.
Allt som en hvar har råd dertill och lägenhet.
THEOKLYMENOS.
Det koste, hvad det kosta vill, för hennes skull.
MENELAOS.
Åt de aflidna offras, till en början, blod. 1255
THEOKLYMENOS.
Hvems blod? låt höra, och jag dig hörsamma vill.
MENELAOS.
Afgör det sjelf! ty hvad du ger, tillräckligt blir.
THEOKLYMENOS.
Häst eller tjur, är brukligt hos Barbarerna.
MENELAOS.
Och när du ger, så ge hvad anstår riddersman!
THEOKLYMENOS.
I mina rika hjordar finns allsingen brist. 1260
MENELAOS.
Medtages ock uppbäddad säng, men eljes tom.
THEOKLYMENOS.
Skall ske! Hvad annat att medtaga brukar man?
MENELAOS.
En kopparrustning, ty han var ju vapnets vän.
THEOKLYMENOS.
Allt hvad jag ger skall Pelopider värdigt bli.
MENELAOS.
Och vidare de sköna alster jorden bär. 1265
THEOKLYMENOS.
Hur, och på hvad sätt anförtron J det åt sjön?
MENELAOS.
Ett skepp bör vara ock tillhands med roddare.
THEOKLYMENOS.
På hvilket afstånd bör från land farkosten stå?
MENELAOS.
Så att från land med njuggan nöd man svallet ser,
THEOKLYMENOS.
Utaf hvad orsak vördar Hellas detta bruk? 1270
MENELAOS.
Att vågen ej må bära gåfvorna till land.
THEOKLYMENOS.
Pheinikisk snabb galeja strax skall vara här.
MENELAOS.
Det vore skönt, och Menelaos till behag.
THEOKLYMENOS (pekande på Helena)
Kan du ej ensam, utan henne, göra allt?
MENELAOS.
Det värfvet är en moders, makas, eller barns. 1275
THEOKLYMENOS.
Är, -- som du säger -- hennes pligt mot sin gemål.
MENELAOS.
_På sista äran fromheten ej döden svek._
THEOKLYMENOS.
Hon må då gå! from maka fostra, mig tillhör.
Jag hastar in, och väljer ut begrafningsskänk,
Och dig ej heller tomhändt hän affärdar jag, 1280
Se'n henne du tillnöjes gjort. Emedan du
Mig bringat goda tidender, för trasorna,
Du kläder får och mat, så att ditt fosterland
Du hinna må, som nu jag så eländig ser.
Men, stackars qvinna, ej du bör för ingenting 1285
Här qvälja dig; Meneleos sin bane fått:
Din döde make aldrig mera lefva tör.
MENELAOS.
Det är din pligt, du unga toka, att gemåln,
Som här står, älska, och förgäta den som dött;
Det är i denna stunden för dig aldrabäst. 1290
Men kommer jag till Hellas än, och räddad blir,
Från fordna tadlet jag dig friar, om du är
En sådan qvinna, som du bör, mot din gemål.
HELENA.
Rätt så! och aldrig tadla skall gemålen mig,
Och du, som vittne är dertill, skall veta det. 1295
Men, arme man, gå in, och skaffa dig ett bad,
Och andra kläder äfven; uppå uppskof ej
Jag tjenar dig; ty så du dock välvilligast
Åt Menelaos, kärstan min, den sista tjenst
Bevisar, om i mig du träffar den du bör. 1300
KHOREN.
Gudars borgboende moder förr _Stroph. 1._
Ströfvade kring på ilande fot,
Genom skogrika lunder,
Genom flodernas vattenbädd,
Och hafvets brusande böljor, 1305
Af saknad efter bortfaren mö,
Hvars namn ej nämnas får.
Och de Bromiske skramlor ett gällande
Ljud ifrån sig gåfvo,
Då okade drakars par 1310
Gudinnan spänndes för ståtvagn,
Och for, att söka bortröfvad mö;
Ifrån jungfruliga danser ryckt.
Derhos stormfotige tärnorne
Voro, med bågen Artemis, och 1315
Med spjut försedda Gorgonen,
Men ljungande från himmelens höjd
Zeus annat öde beskärde.
Mångirrande färdens mödor när _Motstr._ 1.
Modren bringat till slut, 1320
Spanande efter sin dotters
Svekliga, gåtlika bortkomst,
Hon ödde Idaiska Nymphrens
Snöfostrade vårdtorn,
Och, af sorg, sig kastade ned 1325
I snöymniga snår på berget.
Men åt dödliga jordens vissnade fält
Ej plöjdes, ej gåfvo frukt,
Och hon ödde menniskors slägt.
Åt hjordarna sände hon ej 1330
Skönbladige klasars friska spis;
Lifvet för mången slöts;
Ej offer åt gudar räddades,
Ej bullar för altaret gräddades,
De daggiga källor förbjöd hon, 1335
Utlemna sin silfverskatt,
Vid sin dotters eviga saknad.
Och när hon gjort slut på festgelag _Stroph._ 2.
För gudar och dödliges slägt,
Zeus, för att stilla modrens harm,
Den hiskliga, talte så: 1340
Gån, J vins Khariter,
Gån, och vreden hos Deo,
Smärtan för dottrens skull,
Hejden med jubelljud,
Gån, sångmör, med dans och sång! 1345
Nu kopparns skräckliga stämma,
Från skinnbespännda pukorna,
Väckte den skönsta bland gudar först,
Kypris: gudinnan log,
Och i händren tog 1350
Djupljudige flöjten,
Af dess toner förtjust.
Och Aïdes, hvilket ej rättvist var, _Motstr._ 2.
Du tände med kärlekens glöd,
Och ådrog dig stormäktig mors 1355
Harm, o dotter, gudinnans
Fester ej vördande.
Mycket förmå hjortkalfvars
Mångskiftande skinn,
Och med murgrön virad blomsterstjelk 1360
Kring heliga thyrser,
Och trollhjuls luftige rörelse,
Svängde i kretsad fart;
Och hårets lockar, som svalla vildt,
Vid gudinnans helnattliga fest, 1365
Som, efter dagarnas slut,
För sig utvalde Selana.
Du var stolt på din fägring blott.
HELENA.
Väninnor, allting går för oss derinne bra,
Ty Proteus' dotter, understödjande vår list, 1370
När hon tillspordes, om min make vore här,
Ej röjde för sin bror, men sade, mig till tjenst,
Att han, i jorden gömd, ej skådar dagens ljus.
Också min make klädt sig skönsta vapen på,
Ty skölden, som han skulle sänka ned i sjön, 1375
Instickande igenom grepet ädel hand,
Nu sjelf han bär, och spjutet håller han jemväl,
I fullt beråd, att äran åt den döde ge.
Och välbetänkt till värn han sig beväpnat har,
Till många tusende barbarers nederlag, 1380
Såsnart ombord vi stigit på beårad båt,
Emot skeppsbrutna drägten har han kläder bytt,
Som jag åt honom stökat till, se'n bad jag redt,
Umburet långa tider, utaf flodens dagg.
St.! utur kongaborgen tågar han, som tror 1385
Sig uti händren ha mitt bröllop, färdiggjordt:
Jag tiga måste, men af dig utkräfve vi
Välvilja och tystlåtenhet, ihändelse
Vi sjelfve frelste, kunde äfven frelsa dig.
THEOKLYMENOS (framträdande).
Irad, irad! som eder fremlingen befallt, 1390
J tjenstekarlar, bärande hafsoffrena!
Men Helena, om du ej menar, att jag pratar dumt
Gör mig tillviljes, och blif qvar! Ty samma tjenst
Sker ju din make, om du följer, eller ej
Förty jag rädes, att en lystnad kommer på, 1395
Som lockar dig, att störta ned i vågens svall,
Af kärleken förvillad till din fordne man:
Så häftigt honom sörjer du, som mer ej finns.
HELENA.
Ack, dn min nye make, oundvikligt är,
Sitt första gifte, och ungdomliga förbund 1400
Att ära; ja, af kärlek till gemålen, jag
Med honom doge; men hvad glädje hade väl
Den döde af min död? derför tillåt mig gå,
Och bringa honom sjelf begrafnings-skänkerna!
Dig gifve gudarne hvad jag dig gernast vill, 1405
Samt denna fremling, derför att han hjelper mig!
Mig skall du finna sådan, som du hafva bör
Husfru i huset, då mot Menelaos du
Och mig är godsinnt: denna saken sidor har.
Nu, ho som skepp skall gifva, hvarpå gåfvan går, 1410
Befall! på det din ynnest jag mottage fullt.
THEOKLYMENOS (till en tjenare).
Gå du, och lemna dessa ett Sidoniskt skepp
Af femti åror, och derjemte roddare!
HELENA.
Bör han ej skeppsbefälet ha, som ståten styr?
THEOKLYMENOS.
Ja visst! och mine sjömän lyssne till hans bud. 1415
HELENA.
Befall en gång ännu, att rätt de dig förstå!
THEOKLYMENOS.
En gång ännu, en tredje äfven, om du vill.
HELENA.
Dig önskas lycka; gånge ock mitt anslag väl!
THEOKLYMENOS.
Öd ej med tårar mellertid din fina hy!
HELENA.
Dig denna dag min tacksamhet bevisa skall. 1420
THEOKLYMENOS.
Utaf de döda intet vinnes, möda blott.
HELENA.
Det som jag menar, vederfars dig här och der.
THEOKLYMENOS.
Jag blir dig lika buld gemål, som Menelcos.
HELENA.
Du är visst makalös; mig sakens utgång bryr.
THEOKLYMENOS.
Af dig beror, om du mig ger välvillighet. 1425
HELENA.
Att vänner älska, skall ej nu man lära mig.
THEOKLYMENOS.
Vill du, att sjelf i edert tåg jag tager del?
HELENA.
Visst icke; blif ej egne slafvars slaf, min drott!
THEOKLYMENOS.
Rätt så! ej Pelopiders plägsed aktar jag.
Ty mitt palats är rent; ej heller andan här 1430
Uppgaf Meneleos; strax någon måste gå,
Samt bjuda mina höfvitsmän, att bröllopets
Prunksmycken bära till min borg; den vida jord
I saliga låfsånger måste skrika ut
Ett afundsvärdt biläger mellan mig och Helena. 1435
Du, fremling, res åstad, och se'n du anförtrott
I hafvets famn, åt hennes fordne man, en gärd,
Till borgen åter, med min maka, skynda dig,
Att, när du bröllopsmåltiden med mig förtärt,
Hemvända, eller, dröjande, välplägas här. 1440
HELENA.
O Zeus, du kallas fader vår, och allvis gud,
Se till oss neder, och från onde fria oss!
Till oss, som dragas med den största olyckslott,
Ditt bistånd sänd! om du oss med lillfingret rör,
Vi skole nå det målet, som vi önske nå; 1445
Ty vedermödor redan pröfvade vi nog.
J gudar, hören, och förlänen hvad mig godt
Och nyttigt är! Ej bör jag städs olycklig bli,
Men stå på stadig fot. Om denna enda gunst
J skänken, gören J mig säll för evig tid. 1450
KHOREN.
O du Phoinikiska, Sidonska _Stroph._ 1.
Snabba galeja, plaskvågors mor,
Roddens väninna,
Khorförarinna, för fagra
Delphiner, då hafvets bryn 1455
Af fläktar ej upprördt är,
Och sjöns klarblickiga dotter,
Vindstilla, sig yttrar så:
Hissen segel, åt vindarna
Lemnande makt, 1460
Och fatten i åror af furu,
O sjömän, o sjömän,
Till den Perseiska stads
Skönhamniga strand bringande Helena hän!
Träffa du torde vid flodens brädd _Motstr._ 1. 1465
Leukippiska flickorna, eller framför
Pallas' tempel kanske,
Omsider i danser mängd,
Eller Hyakinthos' festgelag, --
De nattliga fröjders, -- 1470
Hans, som i täflingen,
Med diskos rullande tallrik
Dräptes af Phoibos; thy det Lakainska land
Högtidelig offerdag
Zeus' son att fira befallte. 1475
Men Helena lemnat derhemma en dotter,
* * * * * * * * * *
Vid hvars bröllop ännu ej facklor lyst
I luftens rymder, ack, _Stroph._ 2.
Att vi vore de Libyske
Vandringsfåglar ändock, 1480
Som, lemnande vinterlig regnskur,
Resa, den aldraälsta
Flöjt hörsammande,
Herdens, som, vattenfri,
Fruktgifvande ängd på vår jord 1485
Öfverflygande, jublar.
J vingade, och långhalsige,
Som faren med himlens moln ikapp,
Inunder Pleiaderna ilen,
Och Orion, den nattlige, 1490
Ack, förkunnen det budskap,
När till Eurotas J ländt,
Att Menelaos, som Dardanos'
Stad intagit, skall lända hem!
O, kommen i ridderlig vagn, _Motstr._ 2. 1495
Genom ethern hastande,
J söner af Tyndareus,
Vid tindrande stjernors stormkast,
J, som i himlen bon,
Helenas räddare, 1500
Till hafvets dunkla vågor,
Och böljors mörkhyiga svall
Uti grå och brusande sjö,
Skeppsmännerne gynnsam flägt
Bringande med från Zeus! 1505
Välfven från egen syster bort
Barbariske bäddens skam,
Som, för Idaiska tvisters skull
Plågad, hon ådrog sig; men likväl
Aldrig till Ilios kom, 1510
Och den Phoibeiske borg.
BUDET.
Min konung, sent omsider dig jag råkar här,
Då utaf mig ny ofärd strax du höra skall.
THEOKLYMENOS.
Hvad är åfärde?
BUDET.
Ställ du till ett frieri
Till annan qvinna! Helena ur landet drog. 1515
THEOKLYMENOS.
På vingar lyftad? eller gick hon hän till fots?
BUDET.
Menelaos henne färjat bort ifrån vårt land,
Som lände sjelf med tidender om egen död.
THEOKLYMENOS.
Besynnerligt! hvad vore väl för rederi,
Som honom bragte från vårt land? Jag tror dig ej. 1520
BUDET.
Detsamma, som du gästen gaf: med dina män
Han reste, att i korthet allt du veta må.
THEOKLYMENOS.
Mig lyster höra, hur det gick; ej trodde jag,
Att en person sig kunde smyga bort ifrån
Så många karlar, som till följesmän du fick. 1525
BUDET.
Såsnart hon, lemnande din konungsliga borg,
Zeus' dotter, var ledsagad ned till hafvets strand,
Försigtigt förande sin nätta fot, hon gret
Vid sidan gående gemåln, som ej var död.
Och när vi hunno till ditt skeppsvarfs hägnader, 1530
Vi halade förstseglande Sidonskan ut,
Med tofter femtio, och åror likaleds
Försedd, och nu besvär besväret löste af:
Den ene reste masten, åran fattade
Med handen en, och hvita seglen hissades 1535
Och rodret surrades med sina remmar fast
Oss skådade, i sådan äflan, mellertid
Hellenske männer som med Menelaos följt,
Och kusten nalkades, uti skeppsbrutnes drägt
Insvepte, stolte nog, men ruskige att se. 1540
När nu dem Atreus' son antågande förnam
Han sade, för att röja falsk medlidsamhet:
J usle, huru, och på hvad Akhaiskt skepp,
Som sönderkrossats, ären J ankomne hit?
Visst hjelpen J oss jorda Atreus' döda son, 1545
Som Helena frånvarande tomgrafva vill?
Nu desse, gjutande en tår, af tillgjordhet,
Till skeppet kommo, bärande åt Menelaos
Sjögåfvorna; men dock misstanke var bland oss,
Och prat inbördes vexlades, då karlarnes 1550
Tal var så stort; men det oaktadt tego vi,
Af lydnad för ditt bud; ty när du fremlingen
Bjöd skeppet styra, du bortskämde all vår sak.
Nu allt det andra togo vi, och buro lätt
Ombord på skeppet; endast en halsstarrig tjur 1555
Ej ville opp till däcket gå sin raka väg,
Men råmade, och välfde ögat rundomkring,
och krökte ryggen, och, åt hornet blickande,
Oss rådde, sig ej nalkas. Helenas gemål
Utropte då: o J, som Ilios förstört, 1560
Välan, uppbrande på de Helleners vis,
Med unga skuldror, tjurens kropp, inkasten den
På fördäck, (och derjemte svärdet välberedd
Han drager ut) till offer åt Meneleos!
På denna maning kommo de, och fattade 1565
I tjuren tag, och ledde in på tofterna.
Nu bindelprydda nacken Menelaos strök,
Och pannan, nödgande vår tjur, att träda fram.
Men när galejan ändtligen mottagit allt,
Berörande trappstegen med skönknölig fot, 1570
Sjelf Helena kom upp, och uppå toften satte sig,
och han, som mer ej nämndes, Menelaos bredvid.
De öfrige till höger och till venster ock
Sig satte man vid man, fördöljade ett svärd
In under klädren, och hafssqvalpet fylldes upp 1575
Af jemmerskri, enär vi hörde skeppsherrns bud.
Och när vi voro icke mycket långt från land,
Men icke nära heller, sporde styrman så:
O fremling, är det bra såhär? säg, segle vi
Än längre fram? ty skeppsbefälet hör dig till. 1580
Han svarte: nog för mig! och, dragande sitt svärd,
Till fören rännde, och för tjurens slagtande
Tog ställning, - om den döde nämndes intet ord.
I det han strupen afskar, bad han: du, som bor
I sjön, Poseidon, och J, Nereus' väna mör, 1585
Till Nauplik strand mig rädden jemte min gemål
Helbregda hädan! Dem, till lyckligt förebud,
Blodströmmen sprutade i sjön ur tjurens hals.
Då utbrast mången: ränkefull är denna färd,
Jag menar, att vi vände om. Befall det du! 1590
Och du, vänd rodret! Efter tjurens slaktande,
Framträdde Atreus' son, och manade sitt folk:
Hvi dröjen J, kärnkarlar ifrån Hellas land,
Att slå och flå Barbarerna, samt ned i sjön
Ur skeppet vräka? Deremot till dina män 1595
Utropade skeppshöfdingen ett slikt befäl:
Nun, smider gripen dock till vapnen nu!
En krosse toften, losse åran ifrån tulln,
Och presse blod ur fremlingarnas skallar ut.
Upp foro alle; men de våre stock och staf 1600
I händren höllo; fremlingarne höllo svärd.
Blod flöt på skeppet, och från akterdäcket gick
Helenas maning, hvar är Troisk ära nu?
Inför Barbarer visen den! I brådskan stalp
En här omkull; en reste sig, och mången död 1605
Man ligga såg. Menelaos, beväpnad sjelf,
Ehvar han egna bussar uti trångmål såg,
Dit förde han i handen ock sitt hjeltesvärd,
Så att de våre summo dän, och årorna
Sin vård betog; sen drotten steg till rodret fram, 1610
Förkunnande, att han till Hellas styrde nu.
De reste masten, och så kom en gynnsam vind;
Då lade de från land, och jag, som undgått död,
Mig hissade vid ankaret i hafvet ned.
Sånär jag drunknat; men då stack man mig ett rep, 1615
Drog mig ur hafvet, och upplyftade på land,
Att bringa bud till dig. Varsamt misstroende,
Mer än allt annat, är för menskor helsosamt.
KHOREN.
Jag aldrig trodde, att dig, konung, eller oss
Så Menelaos undgå skulle, som han gjort. 1620
THEOKLYMENOS.