Vid en nordlig vik af Saimen ligger den lilla staden Nyslott och nära
därinvid, på andra sidan af ett smalt sund, en uråldrig fästning med
höga murar och några runda torn. I fredliga tider har denna fasta plats
begagnats såsom fängelse för brottslingar, dubbelt sorglig för de
olycklige både genom sin egen dysterhet och sina omgifningars skönhet.
Huru mången längtansfull blick måste icke från dessa grafvar för
lefvande hafva sväfvat ut öfver Saimens solbelysta vågor, blott för
att låta ett förvildadt eller brutet hjärta så mycket lifligare känna
bitterheten af fängelsets kvalm och bojans tyngd.
I ett af dessa torn, i ett rum, hvarest tolf till femton fångar suto
inspärrade, inträffade under en sommarkväll, just då den nedgående
solen började kasta sina strålar in genom det trånga fönstret, ett
förhållande, som på detta ställe var ovanligt. Allt själfsvåldigt sorl
hade nämligen upphört för en stund. De fleste af invånarne i den trånga
cellen lyssnade uppmärksamt på en sjuttonårig yngling, som beskref sina
öden, och hos de få öfrige, som ännu trängde sina bleka anleten mot
gallren i det öppna fönstret och icke fängslats af berättelsen, återhöll
aftonens skönhet och kanske sorgen, väckt af denna, hvarje utbrott af
vildare sinnesrörelser.
Besynnerligt nog hade denna stillhet inträffat tvärtemot hvad man från
början afsett.
Förhållandet var sådant: man hade ärnat tillställa en af de vanliga
aftonlekarne, en juridisk rannsakning, och i denna afsikt inför en
gråhårig gubbe, som, fastsmidd vid väggen, för sin ständiga och
gravitetiska sittning fått namn af lagman, framfört den unga gossen.
Processen fortgick. I början var allt yra och förhärdelse. Själfva
ynglingen, ehuru nyss häktad, hade redan hunnit bli tillräckligt inöfvad
i ställets ton för att uppträda med behörigt iakttagande af det för
tillfället skickliga. Men då han, på den värde domarens anmaning att
uppriktigt bekänna allt och sålunda göra sig värd lagens mildhet,
försökt hopsmida en historie om sina äfventyr, hade han svikits af
uppfinningsgåfvan och småningom tagit sin tillflykt till verkligheten
för att ersätta det bristande i dikten. Denna verklighet var dock för
mycket sorglig. Återkallad i minnet, fångade den småningom ynglingens
hela tanke, och af lek blef allvar. På själfva de vilda åhörarene
verkade den förändring, gossens väsende undergick, och de blefvo
uppmärksamma. Kanske fanns någon bland dem, hvars hjärta för en stund
veknade som hans.
"Och du bar då tio år?" frågade domaren vid en punkt i ynglingens
berättelse.
"Jag var då tio år och vallade min morfaders kor på stranden gentemot
Pungaharju ås."
"Fick gossen lära några dygder i läroåldern?" sporde vidare den gamle
med löjlig viktighet och väckte ännu en kor af skratt.
Men den unge svarade drömmande: "Jag lärde mig simma som en and, och då
jag flöt öfver den klara sjön, lämnade jag kreaturen på stranden, sam
till åsen och sprang där, naken som ett vilddjur, under varma
sommardagar i solskenet."
Den gamle såg ned på sina kedjor, såg upp på de svarta väggarne. Ett
vansinnigt uttryck af smärta flög öfver det nyss så pompösa anletet, och
hans tänder gnisslade ett ögonblick mot hvarandra. Bilden af den nakna
gossen i sommarsolskenet på Pungaharju ås hade för mycket brännande
strålat in i lifstidsfångens hjärta. Och så sade han: "Berätta, gosse,
hur du sprang där vild."
Men denne följde redan sin egen föreställning och fortfor: "Då började
den mörke att visa sig."--
"Djäfvulen?" frågade en mängd röster, och nyfikna ögon föllo på
berättaren.
"En sägen gick i byn", sade denne, "att den gamle Metar-Johan ibland i
solgången sett från fjärden en grå man på höjden af åsen. En stormig
afton flöt metarens båt, tom och kullstjälpt, till stranden; då sades
det, att den mörke mannen gjort detta verk. Men jag var en vild unge,
hatade att lefva och fruktade intet: Två gånger sprang jag undan, då
den mörke kom; men den tredje gången blef jag kvar och bidde honom."
"Och hvad gjorde han åt dig, då han fick tag på dig?"
"Han kysste min panna och grät. Så gjorde han först. Sedan såg han på
mig och frågade: 'Har du förrådt mig redan och talat ut, hvad du sett?'
Vet nådige herr lagman, hur han såg ut, då han sade detta? Så var han
till utseende som Saimavesi en blå höstnatt, då mörker och stjärnor
ligga i djupet, förskräcklig och mild."
"Aktning för rätten, gosse!" sade denne. "Stilla med blåa nätter och
stjärnor i Saimadjupet; sådana ord passa icke här."
"Men då jag sade honom", fortfor ynglingen, "att jag för ingen vågade
yppa, att jag varit på åsen, for mörkret bort från djupet, och det blef
dager. Denna gång voro vi länge tillsammans, ock sedan träffades vi
dageligen. Jag satt då på höjderna och såg öfver vattnen, och han satt
nära invid och såg på mig, och hans öga var gladt och troget som en
hunds. Stundom gaf han mig silfver och lärde mig att om nätterna taga
mig häst och rida till staden. Dädan hämtade jag allehanda åt honom
och mig. Så led sommarn framåt, och det blef en mörkare tid. En morgon,
då jag steg opp, hörde jag gårdsfolket säga, att en man visat sig om
natten med eld vid vår stuga, men släckt elden och skyndat bort, då
hundarne börjat anfäkta honom. Min morfäder var gammal och nästan blind;
men han var nu vild af vrede öfver den obekante mannen med elden. Han
kallade mig mordbrännarunge och sparkade mig ut ur stugan till att
börja min vallgång. Denna dag kom jag sent på åsen, emedan vattnet var
kallt och jag väntade, tills solen var högt uppe. Men då jag träffade
den mörke, gingo vi längs vägen på kammen af åsen, tills milen började
fyllas och den tog slut. Ibland stannade vi en stund och sågo mellan
björkarna vid vägen och öfver strandgranarnas toppar ut mot fjärdarna.
Och det var den mörkes nöje att se, huru jag med en kastad sten nådde
långt ut i vattnet på båda sidor om oss. Men då vi hunno ändan af åsen,
satte den mörke sig ned på marken och tog min hand och nödgade mig att
sitta. Och då vi sutit en stund i tystnad, började hans ögon stråla,
och han frågade och sade: 'Vet du, barn, hur ett sinne är, som älskar?'
Men jag visste det icke, utan teg.
Då utsträckte han handen och förde den långsamt rundtomkring öfver de
blanka sjöarna. Men han sade:
'Sådant är det.'
Efter en stund for han fort: 'Ve, ve, ett sådant har du ej sett! En gång
låg du vid ett bröst, där du kunnat se det, men då var ditt öga skumt
ännu. Ve öfver honom, som skilde dig från bröstet; hjälp mig, gosse, att
förbanna honom.' Och jag hjälpte och nämnde den, som jag var lärd att
förbanna. Ve min fader, sade jag, röfvaren, mördaren, mordbrännaren! Då
tog den mörke mannen mig öfver min nacke och ville kväfva mig med sin
hårda hand. 'Bed för din fader", ropte han, "mördaren, röfvaren,
mordbrännaren.'
Jag blef skrämd, nådige herr lagman, och ville rymma undan men då reste
han sig opp, tog mig på sin arm och tryckte mig hårdt till sitt bröst;
men detta var icke i vrede, och så väl har jag aldrig varit till i
världen, som jag var då. När jag sålunda satt på hans arm, viste han
åter med handen ut mot nejderna och sade: 'Mer än detta har man röfvat
ifrån dig. Du har haft en moder, du som andra; hvar är hon? Då vinter
blir, vissnar stranden och stelna sjöarna, men en moders sinne hade
varit dig varmt in i döden.' Jag började gråta. Det var första gången,
som jag hörde en människas milda ord. Och den mörke fortfor: 'Bröd
har du fått i världen, men icke kärlek, och hugg och hårda ord, men
icke undervisning. Lärd har du blifvit att förbanna din fader och vörda
den, som krossat din moders hjärta. Vill du hämnas?' Nådige herr
lagman, kan jag nu sluta?"
"Tröttnar du", sade den gamle med ett ödsligt leende, "så hvila, och jag
vill hjälpa dig. Samma kväll flydde hämndeanden från Pungaharju ås af
fruktan att ertappas där. Samma natt hyllade han på fasta landets
högsta kulle och såg genom mörkret din morfars gård; och hans ögon
tillslötos icke förr, än han såg den gå upp i lågor."
"Och hvems verk var branden?" frågade ynglingen.
"Gården", sade den gamle, "tände en tioårig gosse, som var en
mordbrännares son."
"Ja, jag", sade ynglingen lugnt. Det blef en lång tystnad
"Så var den rike blifven en tiggare", fortfor domaren, "hur han kom undan
elden, vet ingen."
"En vet det", ropade den unge fången, "den, som glömd hämnden, då han
såg hans hvita hår."