Stjärna, kvällens dotter, du,
Säg mig, hvad du skådar nu?
Ser du från din trygga borg
Mer af glädje eller sorg?
Kanske på ett stormigt haf
Seglarn nu från böljans graf
Än med fruktan, än med hopp
Blickar mot din ledning opp.
Kanske i en bortglömd dal,
Ensamt lämnadt med sitt kval,
Söker nu ett krossadt bröst.
I ditt milda öga tröst.
Kanske att på dig som bäst
Någon trogen flicka fäst
Sina blickar, och begär
Att sin älsklings möta där.
Ser du seglarns kosa störd,
Låt den bli till rätta förd!
Ser du sorgen, kvald och glömd,
Håll din ljusa tröst ej gömd!
Men om du min flicka ser,
Sänd en vänlig stråle ner,
Sen du skrifvit i dess sken,
Att jag väntar längesen.