Jag vandrar fram på skogens ban
Och blickar opp i tall och gran,
Och ofta nog jag fåglar ser,
Men ingen flyger ner.
Och hvar och en tycks fly den stråt,
Där jag har utsatt mitt försåt,
Och lika tomhändt, som jag kom,
Jag måste vända om.
Jag borde se med sorg och ångst
På min bedragna fågelfångst,
Men huru felt det än må slå,
Är jag förnöjd ändå.
Jag har en snara kvar till slut
Som aldrig lämnats tom förut,
Dit fågeln, lika gärna går,
Som jag densamma får.
Och när jag kommer hem igen
Jag gillrar än i afton den:
Och flicka lyder fågelns namn
Och snaran är min famn.