Flyttfågel, lik, som efter vinterns dar besöker
Sin insjö och sitt bo,
Jag kommer nu till dig, min fosterdal, och söker
Min flydda barndoms ro,
Sen många haf mig skilt ifrån den kära stranden
Och många kulna år,
Sen mången fröjd jag njutit i de fjärran landen
Och gråtit mången tår.
Här är jag nu tillbaka.--Himmel! Där står tjället,
Som förr min vagga bar;
Där ser jag sundet, fjärden, lunderna och fjället,
Min värld i forna dar.
Allt är som förr. I samma gröna skrud stå träden
Med samma kronor på,
Och luftens rymder skalla än af kända kväden,
Och skogens likaså.
Och böljan leker än med Näckens blomsterskara,
Som förr så lätt och ljuf,
Och från de dunkla holmarna hörs eko svara
Ungdomligt gladt ännu.
Allt är som förr, men jag är icke mer densamma,
Du glada fosterdal!
Min lust har slocknat längesen som kindens flamma,
Och pulsen klappar sval.
Jag vet ej mer att skatta allt, hvad skönt du äger,
Och allt, hvad skönt du ger.
Ack, hvad din bäck mig hviskar, hvad din blomma säger,
Förstår jag icke mer.
Dödt är mitt öra för de gudars harposträngar,
Som spelte ur din våg;
Och älfvorna, som dansade på fält och ängar,
Jag mer ej återsåg.
Jag gick likväl så rik, så rik från dig, o hydda,
Och så förhoppningsfull!
Mig följde känslor, i din helga skugga grydda,
Som lofte dar af gull.
Mig följde dina underfulla vårars minne
Och dina nejders frid
Och dina goda andar, burna i mitt sinne
Ifrån min första tid.
Och nu, hvad för jag åter från den vida världen?
En hjässa, tung af snö,
Ett hjärta, sjukt af lidelserna, mätt af flärden
Och längtande att dö.
Jag fordrar då ej mer, hvad jag förlorat, åter
Af dig, du hulda mor!
En graf du blott mig unne, där din källa gråter
Och där din poppel gror.
Så får jag drömma vid din lugna barm och njuta
Din trogna hägnad än
Och lefva i de blommor, ur min aska skjuta,
Ett oskuldslif igen.