Höjde du då ren för sista gången
Här en älskad röst,
Du, som, lärkan lik, flög bort med sången
Undan storm och höst?
Skall det land, som såg din morgons blomma,
Såg din middags guld,
Icke äfven se din afton komma
Solbelyst och huld?
Glömmer du i Sveas blomsterdalar
Fosterlandets skog
Och vid sångerna af näktergalar,
Huru vakan slog?
Sen du for från oss, har redan mången
Vinter setts förgå;
Men fast våren kom och fågelsången,
Kom ej du ändå.
Ack, i dina forna lunder drömde
Natten lika ljuf,
Och den minsta blommas öga gömde
Samma dagg ännu,
Som när fordom säll du gick på stranden,
Där din hemälf flöt,
Tänkte visor, såg på midnattsbranden
Eller blommor bröt.
När kring samma nejd det åter våras
Och dess prakt slår ut,
Vore det ej ljuft ännu att tåras,
Där du sjöng förut?
Ja, fast Uhlås gamla borg föröddes,
Fast du finner blott
Sörjande ruiner, där du föddes,
Där din boning stått,
Vore ju dock kärt att gå och minnas,
Hvar det fordom var,
Hyddans ställe och den sångarinnas,
Som dess flaggstång bar.
Vinden gnyr i Auras lärosalar;
Kom dock dit också!
Mången hugkomst där ur askan talar
Till ditt bröst ändå!
Kom tillbaka till ett land, som famnar,
Ack, så gärna dig!
Hvar som helst i våra skär du hamnar,
Blombeströs din stig.
Som en saknad vårdag skola tjällen
Hälsa dig igen,
Och hvart eko i de gråa fjällen
Som en barndomsvän.