II.

Ren försvunnen var den gyllne friden,

Mord och härjning fyllde Finlands bygder,

Männer stupade och kvinnor flydde.

Upp från Lintulaks och Saarijärvi

Kommo budskap, sorgeliga budskap,

Ned från Storkyros och Lappos slätter

Kommo icke gladare till Perho.

Vid det långa bordet i sin stuga

Satt en dag den ålderstegne Hane,

Middag ätande med sina söner,

När en flykting, när en tolfårs gosse

Hann med bruten andedräkt hans stuga

Och, igenom dörren kommen, talte:

"Signe Gud er, gamle fader Hane!

Tjugu ryttare med långa pikar

Hafva bränt vår gård i natt. De rasta

Nu i kyrkobyn på vägen hitåt;

Innan kvällen skola här de vara."

Vred steg gamle Hane opp och talte:

"Väl har Gud sex söner mig förlänat,

Seniga och axelbreda gossar,

Men om tolf jag hade, gick väl någon

Glad för fosterland och hem i döden?"

Så han sade och från väggens trädknapp

Nedtog lugn det rostade geväret.

Tomas log och uppsteg stolt och talte:

"Vapen passa ej för gamla händer,

Liksom feghet ej för unga hjärtan;

Häng geväret opp igen, o fader,

Och låt mig och mina bröder pröfva."

Gubben gladdes åt hans ord och lydde.

Men i blinken gick hvar bror med stolthet

Till sin säkra, skinnbeklädda bössa,

Slängde den på axeln och i handen

Fattade sitt trygga, korta björnspjut.

Så beväpnade, de gingo alla,

Tigande, men i sin själ betänkta

Att, hvarhelst de mötte ovänsskaran,

Slå den neder eller falla själfve.

Som de nu en knapp halffjärndel framåt

På den smala socknevägen hunnit,

Talade till sina bröder Tomas:

"Tågen nu, som vägen leder, bröder,

Tills i hinnen träskets bukt mot dalen;

Där på tallmon ofvanför bland träden,

Där är stället att vår ovän bida.

Innan kvällen kommer han väl icke,

Om han först skall härja vägen framåt;

Mellertid vill jag en stund fördröja

I det gråa torpet här vid vägen,

Där min flicka ren min ankomst väntar."

Så han sade och gick upp till torpet.

Bröderna i långsam vandring hunno

Det bestämda stället, där vid träsket

Tallmon öfver dalens väg sig höjde,

Och, af skogens snår försåtligt dolda,

Riktade enhvar sin blick långs vägen.

Knappt så länge, som från första gryning

Jägarn i sitt skjul af granar väntar,

När på orrlek han om våren vandrat,

Innan spelarn flyger ned och modigt

Med sitt stridsrop träsk och stränder fyller,

Bidde brödren, när i hast på afstånd

Fiendernas bistra skara syntes,

Sprängande med höjda lansar framåt.

Ingen såg dem förr likväl än Adolf,

Tomas Hanes kära tvillingsbroder:

"Nu", han sade, "nu det gäller, bröder;

Lossen hölstren snart af edra bössor,

Och så fort på andra sidan dalen

Fienderna backens sluttning hunnit,

Då gif eld, hvem som i bössan lod har."

Så han sade; i detsamma hunno

Fienderna backens höjd i trafvet,

Och vid första sats, de gjorde utför,

Smällde brödrens skott. I fyra pannor

Kyldes loden, två i en och samma;

Fyra hästar lupo lösa framåt,

Sexton hejdades af häpna männer.

"Ladden, bröder", ropte högrest Adolf,

Trädande med trotsig blick ur gömman,

Och som orden föllo, var lik ilen

Fiendernas vilda tropp i anlopp.

Den, som snabbast var af brödraskaran,

Hann som knappast kasta krut i bössan,

Mycket mindre skjuta kulan efter,

Innan, oppför backen hunna redan,

Fienderna, med ett språng på marken,

Trängde fram med fällda pikar genast;

Men med spjut, af fasta händer förda,

Trädde brödren dem till mötes modigt.

Striden börjades med rop och buller,

Ingen vek och ingen vann ett framsteg.

Först för ett pistolskott nedföll Erik,

Och hans baneman för Gustafs björnspjut.

Striden växte, styng med styng blef växladt,

Sex af fienderna lågo döde,

Och af brödraskaran blödde alla.

Sist bland dem var Adolf ensam öfrig.

Sårad genom ben och skuldra redan,

Slog han kring sig med en röfvad sabel,

Tills, igenom bröstet dödligt stungen,

Än i döden sårande, han nedföll.

Men hans hufvud, skildt från kroppen, fäste

Skarans höfding på den hvassa piken

Och red flämtande med troppen dädan.

Sex, af tjugu komna, redo dädan,

Och af dem bar en ett sår från striden.

Men på spången i den djupa skogen

Kom de slagnes ålderstegne fader.

Ej han trifdes, sen hans söner vandrat,

I sin stuga; obeväpnad kom han

För att bringa säkra råd i striden.

Dädan såg han ryttarskarans framfärd,

Där den sprängde fram på vägen fjärran,

Och på piken såg han Adolfs hufvud.

Darrande i sina gamla leder,

Skyndade han fort sin färd på spången

Och kom fram till stället, där hans söners

Sköna rad bland fienderna stupat.

Från de gråa ögonhåren ref han

Tåren bort och, blickande med stolthet,

Räknade de slagna, vän och ovän.

Alla söner fann han, Tomas icke.

"Hvar är Tomas? Lefver han allena

Och är icke här bland sina bröder?"

Så han sade. Långt ifrån i torpet

Satt den ädle Tomas hos sin flicka.

Men han drog just nu sin hand ur hennes.

"Hvad är detta?" sade han förvånad,

"Ser mitt öga, eller ser min nacke?

Ögat borde skåda dig blott, flicka,

Och min nacke endast svarta väggen.

Hvilket sinne ser då detta gyckel,

Mina bröder blodiga och slagna,

Och min broder Adolfs hufvud spetsadt?"

Så han sade, och sitt spjut, sin bössa

Grep han hastigt, skyndande ur stugan.

Hela vägen framåt såg han blodstänkt,

Och till stället, som var aftaldt, kommen,

Såg han sina bröders lik bland träden

Och emellan dem sin gamle fader.

Ej ett steg han vågade mot skogen,

Men han stod där stum och såg och hörde,

Hörde hur hans gamle fader ropte:

"Ve mitt gråa hufvud! Hvar är Tomas?

Hvar är Tomas? Han har flyktat ensam,

Han, af mina söner fordom kärast,

Han har flytt och svikit sina bröder.

Ve förrädarn, ve den fege bofven!

Må han irra, rädd som Kain, i skogen,

Skrämd af löfvet, som på aspen skälfver,

Skrämd af järpen, som den spång, han nalkas,

Bäfvande med dånfull vinge lämnar.--

Gud, om rättvis du i höjden lefver,

Hata honom, som jag älskat honom,

Och, hvarhelst han vaknar opp i döden,

Gif ej fosterland, ej bror åt honom."

Stel af fasa hörde Tomas orden,

Och han vände bort sin blick från fadren.

Hunden lik, som retad följer björnen,

Vädrande hans stig i skog och vildmark,

Gick han stum, som vägens blodspår ledde,

Stum, men mordlust ropte i hans hjärta.

När han kom förbi sin faders boning,

Bröt där eld och rök ur taket redan;

Men han såg ej, hörde ej, hans öga

Var orörligt endast fäst på vägen.

Ren var solen bakom skogen sjunken,

När en öfvergifven by han nådde.

Nära vägen ur en skyl på åkern

Tittade en gosse fram och, varsamt

Vinkande med handen, ropte sakta;

"Gå ej ditåt, ty du är förlorad;

Fienderna rasta där i gården.

Sex de voro, förde långa pikar,

Och den grymmaste och största ryttarn

Bar ett blodigt hufvud fäst på piken."

Endast snabbare gick Tomas framåt.

Men på dörren till den främsta stugan

Såg han brodrens kära hufvud spikadt.

Rytande han slängde unnan bössan

Och bröt in. Den första, honom mötte,

Fick hans spjut till korset sänkt i barmen.

Sen försmående i raseriet

Värn och vapen, flög han fram lik örnen

Och med blottad hand spred död och fasa.

Intet hugg, hur skarpt det föll, han kände.

Än den ena, än den andra mötte

Och med rifven strupe slogs till golfvet.

Sist var öfrig endast skarans höfding.

Honom grep till slut kring lifvet Tomas,

Krossade hans bröst och rygg tillika,

Att han dubbelviken föll på stället,

Skar från kroppen sen den fallnes hufvud,

Tog sin broders, sörjande, från dörren

Och begaf sig, sårad, matt och blodig,

Men med lättadt hjärta slutligt hemåt.

Midnatt låg ren öfver jorden utbredd,

När förblödd han hann sin faders boning.

Rök och aska mötte där hans öga;

Blott en lada stod på gården obränd,

Dit han gick att söka tak och hvila.

Som han nu, till dörren kommen, stannat,

Hörde han sin faders röst där inne:

"Hvem kan svara mig, har Tomas svikit?

Kanske, kanske har han icke svikit.

Gif, o Herre, att han skuldlös vore!

Skicka honom hit med mannens hufvud,

Hans, som bar min sons på piken fästadt,

Att min blick må skåda honom trogen;

Och din hämnd, som jag på honom kallat,

Må du sända på mitt gamla hufvud.

Och på askan af min gård, som brunnit,

Och på mina söners lik, som fallit,

Skall jag prisa dig, att än jag lefver!"

In steg Tomas, då han hörde detta:

"Frid med dina gråa lockar, fader!

I den stund, jag står framför dig, andas

Dina söners banemän ej mera."

Så han sade och för fadrens fötter

Kastade hans oväns bistra hufvud.

Opp från golfvet sprang den gamle fadren

Och kring sonen slog sin famn,--men redan

Döende mot golfvet nedsjönk denne;

Och i fallet följde fadren äfven.

Af förblödda sår dog Tomas Hane,

Och hans gamle fader dog i glädje.