I.

Hvar är grafven, som i Perhos vildmark

Snart ett sekel har förgäten grönskat,

Icke värd att glömmas och förgätas?

Hvar är grafven? Fråga ej, o främling!

Där den långa skogssjön smalast buktar

In mot tallmons dal, är stället. Björkar

Skaka gröna kronor ren däröfver.

Hvar inunder deras rötter grafven

En gång blef igenfylld, känner ingen.

Du, hvars minne mer än mänskans vårdar,

Höga Sångmö, Finlands dotter, svara:

Göms en väldig konung där i grafven,

Eller göms en konungs vederlike?--

Ej en konung, ej hans vederlike;

Gamle bonden Hane göms i grafven,

Och med honom sex hans stora söner.

Sitt vid brädden af den höga stranden;

Jag vill tälja deras sköna öde,

Medan daggen än på ljungen glimmar

Och af brantens furar solen skymmes.

Hane, född af finska fäder, fyllde

Sjutti vintrar på sitt ärfda hemman.

Gammal själf, han ägde unga söner,

Trenne tvillingspar, det äldsta sjutton

Och det yngsta femton vårar gammalt.

Sköna, kraftiga de voro alla,

Lika bäckar, som af vårregn svälla;

Var dock någon framför andra härlig,

Var det visst den unga Tomas Hane,

Äldre brodern i det andra paret.

Gick han fram, fast höljd i trasor, sågs han

Skön som stjärnan mellan rifna skyar,

Och hvadhelst i världen han bedrifvit,

Hade ingen velat hata honom.

Honom tycktes dock hans fader hata,

Ej blott honom, men hans bröder äfven.

Ej som barn bemöttes de af honom,

Ej som tröstare på ålderns dagar,

Men som drängar, hårdare än drängar,

Såsom väsen utan själ och frihet.

Så de lefvat från sin barndom alla,

Och den dag kom, då de yngsta båda

Skulle fylla femton år tillika.

Klar stod morgonrodnan bakom skogen,

Ingen molnfläck skymde himlahvalfvet,

Från sin stråbädd stego brödraparen,

Glade som den dag, som var bebådad.

Men med bäfvan till sin far de gingo,

Där i stugan han allena dvaldes,

Och de yngsta stego fram med vördnad

Och, hans händer fattande, begynte:

"Fader, gif oss denna dagen ledig,

Denna dag blott, att med våra bröder

Öfver fyllda femton år oss glädja!"

Sträng som vintern, hörde gubben talet,

Sammandrog de hvita ögonbrynen

Och tog ordet: "Hvad i dag försummas

Lämnar ett försummadt kvar i morgon.

Åkern ligger oplöjd, gån att plöja."

Tyste gingo de till åkern alla,

Och till ledet kommen, talte Tomas:

"Såg jag rätt vår faders öga, bröder,

Är vår arm värd guld i dag; af svetten

Kan hvar droppe för ett granbarr säljas.

Nu i dag det gäller att arbeta,

Ty i afton kommer svårt att granskas."

Tomas detta. Vid hans maning sänktes

Hvarje plogbill ned i jorden genast.

Så från solens uppgång till dess nedgång

Utan mat och utan hvila framgick

Hvar och en vid sin bestämda fåra.

Men då aftonskuggan höljde fältet,

Fanns en enda teg af åkern oplöjd.

Då kom äfven dit den gamle fadren,

Ropade tillsammans sina söner

Och begynte: "Väl har verket skridit,

Men med bättre flit det skridit bättre.

Alla kan jag ej på en gång straffa,

En har äfven mer än andra felat,

Han skall straffas för sig själf och andra.

I den trånga källarn i min stuga,

Under golfvets tjocka, tiljor gräfven,

Skall förbrytarn sitta innesluten.

Trenne dars och trenne nätters växling

Skall hans skumma öga icke skåda,

Trenne dars och trenne nätters näring

Skall hans torra tunga icke smaka."

Så han sade och gick bort förgrymmad,

I sitt ord, sin blick, men ej i hjärtat,

Om de stora tårar ej bedrogo,

Som, då han sig vände, sköljde kinden.

Ren låg jorden tyst i nattens armar.

I sin stuga sof den gamle fadren,

Bröderna i pörtet på sin stråbädd.

Ingen sof, så sant han tycktes sofva,

Men han väntade de andras sömn blott.

Först, när hvar och en han somnad trodde,

Steg den yngste, Jakob, upp från bädden

Och begaf sig till sin far i stugan.

"Fader, jag är den, som har förbrutit;

På min födslodag sprang jag i glädje

Obetänksamt kring och glömde plöja.

Straffa mig, som bröt, och ingen annan."

Honom svarade den gamle fadren:

"Som ditt brott är, blir ditt straff i morgon."

Jakob gick och lade sig till hvila.

Åter, när enhvar han somnad trodde,

Steg från bädden tvillingsbrodern Gustaf

Och begaf sig till sin far i stugan:

"Fader, mig allena drabbe straffet,

Såsom jag allena det förtjänar.

På min födslodag sprang jag kring renen,

Att för mina bröder plocka hallon.

Mitt är felet, och de andras icke."

Honom svarade den gamle fadren:

"Som ditt brott är, blir ditt straff i morgon."

Gustaf gick och lade sig till hvila.

Åter, när enhvar han somnad trodde,

Steg från bädden tredje brodren, Erik,

Och begaf sig till sin far i stugan:

"Fader, om du ärnar straffa någon,

Så är skulden min och ingen annans.

Jag sprang tanklöst kring vid träskets vassar

Att med stenar jaga unga änder;

Min är tegen, som blef lämnad oplöjd."

Honom svarade den gamle fadren:

"Som ditt brott är, blir ditt straff i morgon."

Erik gick och lade sig till hvila.

Så i ordning gick enhvar till fadren,

Kom med samma svar från honom åter,

Tills af alla Tomas blott var öfrig.

Denne, då han märkte brödrens vandring,

Gissade till deras uppsåt genast

Och betänkte sig, tills alla somnat,

Och gick in i stugan till sin fader.

"Fader, hör en sällsam sak, i sanning!

När jag låg där nyss och tycktes sofva,

Satte sig hvar broder upp i bädden,

Och då ensam jag låg kvar på halmen,

Talade de sakta med hvarandra:

'Bröder, hvar och en vet bäst, att Tomas

Ensam vållat allt det straff, oss hotar,

Likså väl som att han allt bekänner.

Men han har för oss så ofta lidit,

Att vi en gång bort för honom lida.'

Sen, när alla tycktes somnat åter,

Har jag sett än en och än en annan

Smyga ut och komma in tillbaka.

Har jag gissat deras afsikt, fader?

Hvad de sagt, har deras kärlek diktat,

Ty den felande är jag, i sanning."

Fadren svarade med bruten stämma:

"Gå, och straffet hinner dig i morgon."

Ren med gyllne vingar morgonrodnan

Flugit opp ur sjön och satt i skogen,

När den gamle sina söner ropte.

Hög och sträng i sina hvita lockar,

Satt han redan helgdagsklädd vid bordet,

Och en penning, fosterlandets gåfva,

Hängde vid hans blåa rock på bröstet.

"Hvem af eder", frågte han allvarlig,

"Står här nu med brottet på sin skuldra?"

"Jag", ljöd svaret från hvar broders läppar.

Då brast dammen, som för barnens ögon

Stängt i sjutton år hans tårars flöden,

Och han grät med sammanknäppta händer:

"Pris ske Herran", sade han, "den store;

Fylldt är löftet, och mitt fadershjärta

Har vid mina söners hat ej brustit.

Barn, från nu ej mer som slafvar hållna,

Men som söner, älskelige söner,

Hören hvad er gamle fader talar:

Där som ung i närmsta by jag tjänte,

Fanns en far med åtta raska söner,

Men så hätsk är ovän ej mot ovän,

Som en bror bland dem var mot sin broder;

Möttes de, var knifven deras tunga,

Gingo de förbi hvarandra, stenen.

Ve, jag tänkte, hellre vill jag sakna

All den fröjd, en älskad maka skänker,

Än att lefva år från år i fruktan

Att med slika odjur fylla jorden;

Och med tanken var beslutet fattadt.

Redan tyngde femti år min hjässa;

Men ej åren, icke krigets mödor

Kufvat mina friska lemmars styrka.

Sådan satt jag sent en natt vid milan,

Då en man stod hastigt vid min sida

Och vid eldens matta skimmer talte:

'Känn i mig de onda brödrens fader;

Låt den kraft, som göms i dina leder,

Ej för maskar i din graf besparas.

Tag en maka, föd åt landet söner,

Och hvad mina ej af medgång lärde,

Låt gemensam nöd de dina lära!'

Mannen så. Ett vindkast ökte lågan,

Och han var försvunnen, som han kommit.

Han gaf rådet, Gud förlänte framgång.

Nu vid samma Gud, o söner, svärjen,

Att, som hittills I tillsammans hållit,

Framgent ingen trygghet, ingen fara,

Ingen lust och ingen nöd på jorden

Skall den enas bli och ej den andras,

Allt, såvidt er lif och krafter skänkas;

Och den sorg, som mig min hårdhet kostat,

Skall ej fruktlös gäcka mig i grafven."

Då steg Tomas Hane fram och talte:

"Fader, ingen ed är ljuf som denna,

Liksom ingen är så lätt att fylla.

Se, som trälar, ej som söner hållne,

Hvarför gingo vi ej bort från gården

Och hos andra sökte tjänst och lycka?

Hvarför, om ej för att icke skiljas?

Ingen ville öfverge den andra.

Skola vi kring vida världen spridas,

Såsom tjäderungarna i skogen,

Dem den mordbetänkta skytten jagar?

Sådant var vårt tal, då nöden gällde,

Sådant skall det bli i lyckans stunder."

Och vid Gud begick hvar brodereden,

Att, som hittills de tillsammans hållit,

Framgent ingen trygghet, ingen fara,

Ingen lust och ingen nöd på jorden

Skulle enas bli och ej den andras,

Allt, såvidt dem lif och krafter skänktes.

Så de svuro; men den gamle fadren

Gömde eden glad uti sitt hjärta.