Scheele[1] härstammade från en gammal tysk och vida spridd slägt. Han
föddes den 9 dec. 1742 i Stralsund, den femte af tolf syskon. Fadern var
köpmannen Joachim Christian Scheele och modern Margaretha Varnecross.
Som barn förrådde Scheele icke de stora anlag, som slumrade inom honom;
han var af ett slutet och stillsamt sinnelag, som gjorde att man ansåg
honom trög och enfaldig. Han deltog icke i sina syskons lekar, men hade
sin förnöjelse i hvarjehanda småsakers förfärdigande samt berättas hafva
blifvit "mycket glad, när han hunnit fullborda något af sina egna
påfund". Han sattes tidigt i privat skola och erhöll vanlig skolbildning
i Stralsunds gymnasium. Redan i unga år väcktes hans håg för
apotekareyrket genom läkaren Schütte och apotekaren Cornelius, som
umgingos i föräldrahemmet och retade gossens nyfikenhet med de kemiska
och farmaceutiska mystiska tecknen, som Scheele berättas hafva med rödt
bläck upptecknat i en bok. Fjorton år gammal sattes han i apotekarelära
i Göteborg hos apotekaren Bauch. Snart fick han sina göromål i
laboratoriet och kände sig nu på sin rätta plats. En samtida kamrat,
Grünberger, uppmanade honom att studera kemi. Arbeten af Neumann, en
hängifven lärjunge af Stahl, flogistonteoriens grundläggare, uppenbarade
för honom hans kallelse. På lediga stunder och under nattens tystnad
studerade han med ifver äfven Lemerys, Stahls och Kunkels skrifter, i
synnerhet den sistnämdes Laboratorium chymicum och Ars vitraria
experimentalis. Om nätterna och i all hemlighet gjorde han efter de
försök, hvarom han läst, och vande sig så att med små och obetydliga
hjelpmedel utföra kemiska experiment. En gång hände det honom, att en
hans kamrat af okynne blandat knallpulver i pyrofor, hvarmed han
experimenterade. Under natten exploderade alltsammans med en våldsam
knall, som väckte huset och satte det i oro och förskräckelse. De
förebråelser han till följd häraf ådrog sig, afskräckte honom icke det
minsta, utan fortsatte han med all flit att genom experiment, läsning
och begrundande öka sina insigter. Hans principal oroades öfver hans
rastlösa flit och skref till föräldrarne "at han fruktade Carl skulle
genom sin ihärdiga flit göra sig skada; då han studerade halfva nätterna
i böcker, hvilka ännu för honom voro för höge och dem Herr Grünberger
gifvit honom".
Efter den sexåriga lärotidens slut stannade Scheele ytterligare tvänne
år i Göteborg, hvarefter han fick anställning i Malmö hos apotekaren
Kjellström, hvilken hade mycket intresse för kemiska försöks
anställande och derför omfattade Scheele med mycken välvilja. Han fick
här tillfälle att ytterligare förkofra sig i kemien. För större delen af
sin lön köpte han kemiska böcker, som han grundligt och med eftertanke
studerade. Från denna tid daterar sig hans bekantskap och vänskap med
den sedermera så berömde mångkunnige Anders Johan Retzius. Under sin
vistelse i Malmö utarbetade han sin undersökning öfver "Sal acetosellæ",
hvilken, enligt yttranden af Gahn, lär ha ledt till den vigtiga
upptäckten af oxalsyra. En häröfver författad afhandling inlemnades 1768
till Vetenskapsakademien, men blef icke till trycket befordrad, emedan
Torbern Bergman, till hvilken afhandlingen remitterades, förklarat att
han deri icke funnit något nytt. Föga bättre gick det med hans vackra
upptäckt af vinsyran, hvilken han oförbehållsamt anförtrodde åt Retzius.
Denne repeterade försöken och skref den i Vetenskapsakademiens
Handlingar 1770 införda afhandlingen "försök med vinsten och dess syra",
hvari han omtalar att Scheele, "en snabb och lärgirug Pharmaciæ
studiosus", lyckats ur vinsten framställa en ny, från alla andra syror
till sina egenskaper skild syra.
Efter trenne års vistelse i Malmö flyttade Scheele 1768 till Stockholm,
der han fick kondition på apoteket Korpen. Vistelsen här behagade honom
mindre, emedan han icke fick lägga hand vid laboratoriegöromålen.
Experimentera måste han, och sysslade derför i apotekets fönster med
solljusets inflytande på ämnen, allt under det han expedierade recepten.
Redan i Stockholm var han känd som en särdeles skicklig kemiker och
förvärfvade sig på grund deraf vänskap af den tidens framstående läkare,
Bäck, Schulzenheim, Bergius och Gahn. Genom den sistnämde blef han
sedermera i Upsala bekant och vän med brodern, den utmärkte bergsmannen
och kemisten J.G. Gahn, med hvilken han, sedan han lemnat Upsala, stod i
liflig brefvexling.[2] Han flyttade snart, 1770, från Stockholm till
Upsala, der han hos apotekaren Lokk på stads- och provincialapoteket
Uplands Vapen fick sig anförtrodd ledningen af laboratoriearbetena och
derjämte erhöll tillstånd att fortsätta med sina egna försök. Den tiden
var den lärde och berömde Torbern Bergman professor i kemi vid Upsala
universitet. En tillfällighet sammanförde de bägge hvar på sitt sätt så
framstående vetenskapsmännen. Scheeles principal hade märkt, att om man
länge håller salpeter smält vid icke allt för hög temperatur, erhåller
man ett salt, som vid tillsats af ättiksyra utvecklar röda ångor.
Hvarken den skicklige kemikern, bergmästaren Gahn ej heller Bergman
kunde gifva någon förklaring öfver detta, men Scheele kände den rätta
orsaken, eller att salpetern vid upphettning upptager flogiston (d.v.s.
reduceras) och ger ett salt af en ny syra (salpetersyrlighet), som är
svag och derför utdrifves af ättiksyran. Gahn, som fått kunskap om denna
förklaring, meddelade den till Bergman, och denne förstod genast till
sitt fulla värde uppskatta detta prof på ovanliga insigter samt önskade
göra apotekslaborantens bekantskap. Scheele, som å sin sida hade i
minnet det öde Bergman beredt hans första kemiska afhandling, var icke
synnerligen böjd härför, men lät dock öfvertala sig af Gahn. Så uppstod
nu bekantskap och vänskap mellan dessa så utmärkte och dock så olika
begåfvade män, hvilka på ett lyckligt sätt kompletterade hvarandra.
Bergman med blicken öfver hela vetenskapens område visade Scheele på
uppgifter, som denne, den ovanligt skarpsinnige och skicklige
experimentatorn, visste att göra fruktbringande för vetenskapen.
Scheele, som ej hade Bergmans omfattande bildning, understälde å sin
sida ofta Bergman sina arbeten till närmare granskning. Under sin
vistelse i Upsala utförde Scheele en mängd ytterst vigtiga arbeten och
undersökningar, som hastigt gjorde honom till en af den tidens
berömdaste kemister. Man måste förvånas att Scheele, utom sitt yrkes
skötande, kunde medhinna utarbetandet af så många och mödosamma
undersökningar. Arbete var för honom en lätt sak, hans förnämsta
bekymmer bestodo, såsom han sjelf i ett bref förklarar, "i nya
phenomeners förklarande". Vetenskapsakademien, som visste att uppskatta
Scheeles rön, kallade honom genom enhälligt val till sin ledamot 1775;
det var den enda yttre utmärkelse, som kom Scheele till del från
fäderneslandet.
Scheele, som i Upsala började tänka på sin framtida bergning och önskade
i synnerhet större frihet och ledighet att mera oberoende fullfölja sina
vetenskapliga forskningar och undersökningar, sökte nu att få öfvertaga
skötseln af apoteket i Köping, hvars innehafvare, Pohl, nyligen aflidit
och som egdes af den efterlefvande enkan. Ehuru Scheele icke aflagt
erforderlig examen, beviljade honom dock Collegium medicum, som nogsamt
kände hans skicklighet, rättighet att förestå apoteket och att till
lägligt tillfälle uppskjuta examen. Kommen till Köping hvilade han sig
icke. "I tören väl tro", skrifver han vid denna tid till en vän, "at jag
nu fått matsorgen och således bjuder Experimental-Chemien en god natt.
Ach nej! denna ädla Vetenskap är mitt öga. Hafven tålamod, och J skolen
åter snart hafva något nytt ät förnimma". Detta löfte höll Scheele.
Han griper sig genast an med att sammanskrifva sin berömda bok om Luft
och Eld, hvartill manuskriptet redan i slutet af oktober 1775 var
färdigt. I detta arbete, som innehåller en fast otrolig mängd vigtiga
rön, beskrifver Scheele eldsluften, eller hvad vi nu kalla syregas, och
visar dess betydelse vid förbränningen och andningsprocessen. Denna
upptäckt, som är basen för hela den nyare kemien, var likväl kort förut,
den 1 aug. 1774, gjord af Priestley, ehuru Scheele icke kunde hafva haft
någon kännedom derom. Priestley säger sjelf: "Mr Scheeles discovery was
certainly independent of mine, though, I believe, not made quite as
early". (Herr Scheeles upptäckt gjordes utan tvifvel oberoende af min,
ehuru som jag tror ej fullt så tidigt.) Han delar således med Priestley
äran af syrets upptäckande. Bokens tryckning försenades ansenligt, ty
den blef först 1877 färdig. Manuskriptet var först till genomseende hos
Bergman, som författade ett företal dertill; men han bär icke skulden,
att det vigtiga arbetet så sent utkom. Den hvilar på bokhandlaren
Svederus. En följd af att arbetet så sent utkom var, att många deri
beskrifna rön redan förut voro kända. Arbetet utkom i tvänne upplagor på
tyska språket, samt öfversattes på engelska, franska och latin. Vid
sidan af detta vetenskapliga arbete sträfvade han rastlöst att ur skuld
och lägervall resa det af företrädaren anlagda apoteket. Affären tog upp
sig, men efter ett halft år instälde sig spekulanter på apoteket. Detta
grämde Scheele. "Jag är rätt mjältsjuk", skrifver han, "ty det ser ut
som skulle jag här icke komma ät göra min lycka. Man har, mig ovetande,
afslutat et contract om Apoteket. Måste man då nödvändigt hafva
penningar om man i verlden vill hafva sit bröd?" Från alla håll kommo nu
anbud till honom. Gahn bjöd honom till sig, Bergman likaså. Linné,
Wargentin, Schulzenheim, Alströmer m. fl. öfverlade och beslöto att
erbjuda honom Alingsås apotek och der inrätta ett tjenligt laboratorium.
Andra ville draga honom såsom "chemicus regius" till hufvudstaden. Man
erbjöd honom att öfvertaga direktionen för ett nytt och stort bränneri.
Äfven utlandet sökte förvärfva sig den berömde svensken. På d'Alemberts
rekommendation kallades han, liksom Bergman kort förut, till Berlin. Han
afböjde dock denna hedrande kallelse så väl som ett anbud från England
om anställning med 300 £ årlig lön. "Jag kan ej mera än äta mig mätt",
skrifver han till en af sina vänner, "och om detta går an i Köping,
behöfver jag icke annorstädes söka det". Till sin bror, som förebrådde
honom att han icke antagit anbudet från Berlin, skrifver han: "Jag
förundrar mig däröfver at du, M.B. vet om det årliga arfvode (1200
Riksd.) som blifvit mig tilbudet från Berlin. Sant är at sådant skedde
för tre år sedan. Men som jag på långt när ej hunnit så långt uti
Chemien, som erfordras till en sådan beställning, har jag med god
öfverläggning afslagit detsamma, öfvertygad ät jag äfven i Köping kan
hafva mitt dageliga bröd". Helst ville Scheele, om han ej kunde stanna i
Köping, komma åter till Upsala. Blir jag ej i Köping, så kommer jag till
Eder, skref han till Bergman. Borgerskapet i Köping, hvars förtroende
han vunnit och som insåg den ära en så berömd man som Scheele skänkte
staden, bestämde i förening med magistraten och landshöfdinge-embetet,
att de ingen annan ville hafva till apotekare än Scheele. Privilegium
att anlägga ett nytt apotek beviljades honom och han slöt med förra
apoteket den öfverenskommelse, att han som rätte egaren till Köpings
apotek åtog sig förra apotekets skulder och enkans underhåll. Han
arbetade nu med all kraft på apotekets upphjelpande. Genom flit och
omtanke skapade han sig oberoende, till och med välstånd. Men detta
hindrade honom icke att fullfölja sina kemiska forskningar, som gjorde
honom till en öfver hela Europa fräjdad man. Berlins
naturforskaresällskap invalde honom 1778. Turins vetenskapsakademi
kallade honom 1784, i Gustaf III:s närvaro, till sin ledamot.
Under vistelsen i Köping slet han sig blott en gång, 1777, lös från sina
forskningar för att göra en resa till Stockholm och bevista ett
sammanträde i Vetenskapsakademien, den enda gången i sitt lif han var
närvarande i den akademi, i hvars handlingar han tryckte nästan alla
sina skrifter, utom den om Luft och Eld.
Borgman, som då var preses, helsade honom med följande ord: "Det är en
besynnerlig fägnad för denna kongl. akademien att se en så arbetande
ledamot intaga ett rum i dess samfund, och för mig, som vid detta
tillfälle hafver den äran att vara ordförande, är det en fördubblad
förnöjelse. Jag har i flere år varit vitne till Eder oförlikneliga flit,
till Eder synnerliga skicklighet att genom tjenliga experimenter
aftvinga naturen sina hemligheter, och till Edra skarpsinniga slutsatser
af anstälda försök. Hvad kan då vara naturligare än att den, som
innerligen älskar sin vetenskap, med utmärkt glädje ser Eder intaga ett
hedersställe, till hvilket förtjenst allena banat Eder vägen". Dagen
förut hade Scheele aflagt uti Collegium medicum apotekare-examen inför
en talrik samling åhörare, och erhållit öppen fullmakt att vara
apotekare i Köping. "Mera till betygande af sitt fullkomliga nöje och
tillgifvenhet för Herr Scheele, samt i förhoppning om dess nyttiga
biträde vid Pharmacopeens förbättrande efter vere facta et probata, än
att dymedelst åstadkomma någon besparing för Herr Scheele" eftergaf
Kongl. Collegium alla vanliga kostnader och afgifter. Då Bergman samma
år nedlade presidiet i akademien satte han i verket en i akademien länge
närd önskan att bevilja Scheele en årlig pension af 100 Riksdaler till
uppmuntran och understöd vid hans kemiska undersökningar, ett understöd
som årligen utgick från akademien ända till Scheeles död.
Scheele kunde nu motse en lugnare och mindre bekymmersam framtid. Men
ännu i sin bästa ålder, mot slutet af 1775, angreps han, som förut
aldrig varit sjuk, af höftvärk och gikt. Det oaktadt fortsatte han sina
forskningar. Ännu i februari 1786 inlemnade han sin afhandling om
galläplesyran till Vetenskapsakademien. Samma månad insjuknade han. Den
21 maj 1786 kl. half 12 afled han i lugn och stillhet. Dödsorsaken
uppgifves hafva varit lungsot. Två dagar förut hade han satt i verket
sitt länge tillämnade äktenskap med sin företrädares enka, som han
derigenom gjorde till laglig egarinna af sin egendom.[3]
I Köpings kyrka uppsattes 1827, på bekostnad af apotekaresocieteten, på
en af pelarne längst fram i koret ett monument öfver den man, som gjort
Köping till en äfven i utlandet känd stad.
Kongl. Vetenskapsakademien slog 1790 öfver honom en minnespenning, som
på framsidan föreställer Scheeles porträtt och på baksidan af bildar
försöket med förbränning i eldsluft. Inskriptionen lyder: Ingenio stat
sine morte decus. I afskärningen läses: Socio præmatura morte erepto
Reg. Acad. Scient. Stockholmiensis. Äfven Svenska akademien slog 1827 en
minnespenning öfver Scheele, på åtsidan med ett porträtt, på frånsidan
med en bild af Isis, från hvilken Hermes söker lyfta slöjan.
Minnespenningen bär om-skriften: "Naturæ sacra orgia movit". Samma år
höll Franzén hans åminnelsetal i akademien.
På apotekaren Gottfr. Arbmans initiativ väcktes vid ett apotekaremöte i
Stockholm år 1872 ett förslag att insamla medel till en minnesstod öfver
Scheele.
Den hittills tecknade summan uppgår till omkring 21,000 kronor.
Scheele beskrifves hafva varit af medelmåttig växt, samt frisk och
kraftig kroppsbyggnad. Såsom en märkvärdighet berättar Wilcke, att
elektriska experiment aldrig ville lyckas i hans närvaro. Redbar och
oförbehållsam förvärfvade han sig aktning och förtroende hos alla, med
hvilka han kom i beröring. Hans anspråkslöshet var lika stor som hans
anseende berättigadt. Detta visas bäst deraf att, då han kallades till
medlem af akademien i Turin, han skref till en vän: "I sanning tror jag
ät man håller mig allestädes för en af de största Chemister, och kunde
jag snart nog blifva stolt däröfver. Vill man så fortfara lärer jag
snart inbilla mig at i sjelfva verket äga lika mycken erfarenhet och
snille som en Macquer, och Bergman. Men at säga min rätta mening, hade
desse förtjente män mera insigt i sina fingrar än jag uti hela mit
hufvud."
Scheele var icke akademiskt bildad och saknade en mera omfattande
lärdom, men han hade från sin tidigare ungdom vant sig att sjelfständigt
och oberoende af förutfattade meningar tänka och genom experiment pröfva
riktigheten af sina slutsatser. Häri ligger till en stor del orsaken att
han kunnat upptäcka så mycket, som andra gått förbi. Hans bokförråd[4]
var ganska inskränkt, men han läste dock mycket och gjorde derur
anteckningar. De flesta experiment, hvarom han läst, eftergjorde han och
förskaffade sig så en vidsträckt erfarenhet. "Min plägsed vid Chemiska
uppgifter är", säger han, "att aldrig tro någon af dem, innan jag, genom
gjorda försök, pröfvat den samma". Sedan han blifvit en berömd och
ryktbar man, fick han af talrika vetenskapsmän sig tillsända nya
arbeten, hvilka jämte andaktsböcker voro hans käraste läsning. Han var
nämligen en from man. Prosten Ahlström, som vid Scheeles jordfästning
höll ett varmt tal öfver den bortgångne, säger, att han var en kristen
af äkta slaget och beflitade sig mer om att vara det, än att synas.
Då denne hans vän förkunnade honom dödens snara ankomst, fattade Scheele
hans hand och sade: "Allsmäktige, så är min hjelp så nära för handen;
Herre här är jag; pris vare Dig, som ständigt hållit Din hand utsträckt
öfver mig, som så underligt fört mig till grafven, huru ofta har mitt
hjerta förgätit sin plikt, sin salighet; men Du aldraheligaste har dock
ej gått till doms med din tjenare; tag det pris, som min döende tunga
framstapplar; jag är allt för ringa till den nåd och barmhertighet Du
mig bevisat hafver."