I.

De svårigheter, som ofelbart skola möta oss i denna framställning,

bero på ett rigtigt uppskattande af förhållandena inom samhället.

Vid bristen på belysning af de lägre klassernas ställning, tillstånd

och tänkesätt under sednare hälften af tolfte seklet, måste man akta

sig att konstruera de få fakta, som erbjudas, efter en förutfattad

opinion, eller äfven efter sitt behof. Derförutom lemnas lätteligen

i sådant fall åt Imaginationen ett spelrum, som endast då icke

är vådligt, när den ledes af ett skarpsynt snille. Också erna

vi öfverlemna ledningen åt M. Thierry, endast med tillägg af de

få bidrag engelske historieskrifvarne Lingard och Sharon Turner

kunna lemna till kompletterande af l'Histoire de la Conquête de

l'Angleterre.

De blodiga och bittra minnen genom eröfringen intryckts i

anglosaxiska folkets sinne voro i sanning icke egnade att lätteligen

utplånas. Det lider intet tvifvel, att ju ättlingarne i andra och

tredje led ännu skulle bibehålla i godt minne den stora olycka,

som öfvergick deras förfäder, då de fremmande slägterna inkommo i

landet, misshandlade dem, förträngde dem från gods och grund, samt

beröfvade dem alla politiska rättigheter; helst ett fremmande språk,

ett kränkande förakt och dagligen fortgående orättvisor från de

mägtiges sida kraftigt hjelpte traditionen att hålla minnet friskt.

Detta minne i förening med den nationella olikheten, som fortlefde

i blodet, i känslorna, i tänkesätt, seder och bruk, måste genom

århundraden hålla ett svalg öppet mellan de tvenne folkstammarne,

hvilka i eröfringen tvungits att bo med hvarandra, på samma jord och

i samma samhälle.

Men å andra sidan får man heller icke förbise, att frånvaron af

all politisk verksamhet, betydelselösheten inom samhället, armodet

och hopplösheten under mer än ett sekel måste inverkat till att

desorganisera den underkufvade nationen. Sedan försöken att återtaga

hvad den förlorat ohjelpeligen strandat, och dermed allt hopp,

all tanke på en återeröfring vikit, begynte äfven det nationella

medvetandet om, hvilka rättigheter henne frånröfvats, förlamas och

slutligen bortdö. Vanan och tiden, dessa ofelbara läkare för alla

sår och smärtor, nationers som individers, hade småningom lärt det

anglosaxiska folket, att sjelft anse sig som en samhällsklass, en

nation, bestående blott af borgerskap och allmoge, för hvilken

det var en ohjelpelig och fast ordning, att den lefde i förtryck

och armod, medan den herrskande folkstammen var rik och mäktig.

Härmed hade en väsendtlig förändring i de bägge stammarnes inbördes

ställning inträdt. Söndringen var icke mera blott en nationel,

utan lika mycket en social, nationalhatet var förblandadt med

och stod i begrepp att vika för fiendskapen mellan rikedom och

fattigdom, mellan de herrskande och de beherrskade. Om Anglosaxaren

ännu beväpnade sig emot Normanden, skedde det icke mera för att

förjaga inkräktaren, utan för att tvinga honom till billighet och

mensklighet. Då Thomas Becket i spetsen för munkar och lägre prester

reste sig emot konungen, baronerne och det högre kleresiet, gick den

nationella rörelsen endast ut på att i kyrkans sjelfständighet och

oberoende försvara Anglosaxarnes sista tillflyktsort undan förtrycket

i samhället;[11] och då Guillaume longue-barbe under sednare åren

af Richard I:s regering reste sig med Londons borgerskap, var hans

afsigt blott den, att erhålla en jemnare fördelning af utskylderna.

Hvardera offrade lifvet för sina afsigter, och kring hvarderas minne

gjöt det anglosaxiska folket, enligt sin fromma vana, glansen af ett

martyrskap; man vallfärdade till deras grafvar, man samlade stoftet

som dränkts af deras blod, och man firade sorgefester till deras

åminnelse. Men det var en annan, en ny känsla som häri gaf sig luft,

än den sorg och förtviflan, som i början på århundradet samlade

skaror af vallfärdande kring Eghelwins, Waltheofs, Wulfstans och de

andre under eröfringen fallne patrioternes grafvar. Egde man blott

de sånger folket under denna period diktade, skulle helt visst de

bittra minnena af nationens olycka framträda både i sångens stämning

och i uttryckena. Men hvilka nationella ämnen skulle den från denna

tid kunnat upptaga, då folket upphört att känna sig som en nation

och att uppträda i sjelfständiga nationella handlingar? William med

långa skägget var en hjelte, värdig att blifva föremålet för dikt

och sång. Hans resliga gestalt, hans oförfärade mod, hans djerfva

tal till Londons magistrat, och slutligen hans manhaftiga försvar af

kyrktornet dit han tagit sin tillflykt, och hans sorgliga ändalykt

var ett rikt ämne för folksången; liksom det intresse han förfäktade

var ett folkintresse och väl egnadt att väcka sångens gåfva hos de

arme och förtryckte. Men för en anglosaxisk nationalsång var detta

icke något stoff, det innebar hvarken hämd för de gamla oförrätterna

eller förhoppningar om en nationel framtid.

Öfverhufvud egde folket under denna period föga väckelser till

en berättande heroisk diktning. Det handlade för egen räkning

intet, dess lif var blott ett lidande. Det egde intet ord med i

rådskammaren, vid lagarnes stiftande, och vid domstolarne, och i

krigena spilde det sitt blod intresselöst, likgiltigt om det skedde

för den gamle konung Henrik emot hans söner, emot denne för grefven

af Leicester, för Richard emot grefven af Mortaigne, eller tvertom.

Än mindre var den tid kommen, att de ädla familjernas inbördes

strider, deras lefverne och öden, skulle kunnat väcka i folkets bröst

den medkänsla, som värmer sinnet till sång. Endast ett fenomen ur

lifvet fanns, som på engång stod i samband med det förflutna och

innehöll intressen ur folkets ställning för det närvarande, som

dertill var händelserikt, fullt af faror och mödor, men äfven fullt

af oberoendets njutningar och af lockelser för ett betryckt, efter

friheten längtande folks fantasi. Detta ämne var fribytarlifvet i

skogarne.

Man kan säga att den fågelfries, stigmannens, brottslingens lif och

verksamhet utgör folklifvets romantik. Hans oppositionella ställning

i samhället, hans absoluta oberoende, kontrasten i hans lefnadssätt

emot det alldagliga, lugna och jemna lefvernet omkring honom, de

djupare passioner som framträda i hans handlingar, den skarpare

motsatsen mellan ädla motiver parade med laglösa bedrifter, allt

detta, som ger hans karakter större intresse och större åskådlighet,

och hvari han är befryndad med riddareromantikens hjeltar, gör honom

till den företrädesvis poetiska figuren i folksången. Alla nationers

folkdiktning erbjuder bevis härpå. Inga namn äro mera omhuldade af

den skottska än röfvarclanerne Armstrong och Elliott, och på samma

sätt känner sig den engelska ingenstädes mera hemmastadd, än med

fribytarne i Sherwood. Den anglosaxiske jordbrukaren, som plöjde

marken och bergade skördarne åt en hårdhjertad och öfvermodig baron,

och borgaren, som med sina händers konstflit samlade rikedomar till

rof åt herrskarene, och krigaren, hvilken utan ära och belöning

spilde sitt blod som lumpen fotknekt i deras armeer, alla kunde

de i stråtröfvarens lif skåda idealet af lycklig belägenhet, ett

Schlaraffenland, der man var fri och oberoende, der konungens rådjur

voro ens rika hjordar och, framförallt, der man till ett dagligt nöje

fick slå förtryckarne och lefva godt af deras orättfångna skatter.

Ifrån denna tid förlorade ordet outlaw all förhatlig betydelse af

fredsstörare: det blef nästan liktydigt med frihetshjelte, ty folket

såg ock i fribytarne den enda återstoden af Anglosaxarnes stam,

som ännu icke böjt nacken under oket, och som trampade de fordna

hjeltarnes stigar.

Den anglosaxiske fribytaren räknade i sjelfva verket gamla och ädla

anor. Han var en partigängare från frihetsstriden, som öfverlefvat

striden och äfven öfverlefvat alla förhoppningar. Sedan nationalarmén

i norden blifvit slagen, York för andra gången intaget och

Northumberland förhärjadt till en ödemark, skingrade sig qvarlefvorna

af anglosaxiska hären uti skogarne och bildade sig till band, hvilka

dageligen tillväxte genom enskildte flyktingar och hela familjer,

som dit räddade sig undan härjningarna. Skarorna anfördes af de

ädlingar, som öfverlefvat den förbittrade stridens skiften, och icke

underkastat sig att emottaga eröfrarenes nåd. Från sina otillgängliga

skogar gjorde de ströftåg och utfall, så att mången baron plötsligen

under nattens lugn fann sitt slott omringadt af hämdlystna

infödingar, stormadt, plundradt och ödelagdt.

Ett sådant sätt att föra krig, var gammal sed hos Anglosaxarne; då de

icke mera förmådde värna hus och hem emot inbrytande fiender, drogo

de sig till skogarne, hvilka fordomtid betäckte en betydlig del af

Englands jord. Så fyllde sig vid tiden för Danskarnes öfvervälde den

sumpiga skogstrakt, som sträckte sig öfver mer än hundra engelska

mil af provinserna Cambridge, Huntingdon, Northampton och Lincoln,

med flyende män, qvinnor och barn, hvilka medförde sitt husgeråd och

sina boskapshjordar; så känner man ock att Alfred den store, då hans

land öfversvämmades af nordiska vikingaskaror under Ragnar Lodbroks

söner, dolde sig på en halfö i Devonshires kärr och derifrån begynte

ett partigängarkrig, tills han fann sig stark nog att slå fienden och

underkufva honom. Tillfölje af de täta ofriderna fortsatte sig detta

vildmannalif, och skogarne voro ständigt tillhåll för fribytarskaror,

hvilka flere anglosaxiske konungar genom stränga lagar förgäfves

sökte utrota. Ymnigt villebråd, såsom rådjur, vildsvin, harar och

massor af skogsfågel, gjorde lifvet lätt, och de djupa obygderna

gjorde det tryggadt. Af sådana skogar, utaf hvilka nu väl knappast

mer än några välvårdade jagtparker torde återstå, funnos vid

eröfringen, utom tallösa mindre, fyra stora trakter, Sealwudu mellan

Sommerset och Wilt, Cotteswudu i Glocestershire, Englewudu eller

Inglewudu (korrump. Inglishwudir) mellan Carlisle och Penrith samt

Scyrewudu i Nottinghamshire.

Vid eröfringen blefvo hufvudsakligen de tvenne sednare fruktansvärda

för inkräktarne. Knapt hade bergstopparne i Durham och kärren i

Westmoreland blifvit beklädda med normandiska fästen samt landet

norr om Tee underlagts en normandisk styresman, innan Osulf, son af

Edulf, i spetsen för skaror af vildmän -- _silvatici_, som de af

kronisterne kallas -- frambröt från Englewood, öfverföll samt mördade

grefven och månge af hans män. Samtidigt herrskade Sweyn Siggs son i

skogsbygderna vid östra kusten. Sin största betydenhet erhöll dock

det "lilla kriget" under Herewards ledning i det befästade lägret

på Ely. Till de ofvannämnde sumptrakterne mellan Cambridge och

Wush-viken, hvilka liknade en sjö, här och der öfversådd med öar af

fastare mark, hade massor af flyktingar samlat sig, jemte det flere

kyrkor och kloster ditsändt sina rikedomar undan förödelsen. Till

anförare valde den samlade hären Hereward, hvilken, liksom engång

Alfred den store, nu begynte ifrån sina säkra förskansningar träda i

öppen kamp med fienden. Men det oblida ödet, som tillförene användt

tvedrägt och afund att förderfva det åt undergången vigda folket,

använde här äfven förräderiet. Inom förskansningarna låg ett gammalt

kloster, hvars munkar icke mäktade fördraga den knappa tillgången på

lifsmedel och hoppades, genom att förråda patrioterne, köpa Wilhelm

Eröfrarens bevågenhet. Denne, som förgäfvce i tvenne månader med

hela sin styrka sökt genombryta förhuggningarna, fördes på en omväg

öfver kärret, inbröt i lägret samt nedgjorde, tillfångatog eller

förskingrade den sista arméstyrka, som kunde ingifva anglosaxiska

folket någon förhoppning om befrielse.

Med detta företag upphörde partigängarkriget att hafva betydelsen

af en kamp för nationens sjelfbestånd, och öfvergick allt mer till

fribyteri. Hereward är på engång den siste fosterlandsförsvararen och

den förste fribytaren. Genom sin kännedom af lokalen lyckades han,

jemte några få följeslagare, dolde i bottnet på en fiskares båt, att

smyga förbi Normandernes utposter. Då han fann desse endast svagt

bevakade, framsprang han ur sitt gömställe och nedhögg flere fiender,

hvarefter han försvann i de angränsande skogarne. Der fortsatte

han, outtröttlig i sitt hat, att göra Normanderne stort afbräck,

läggande sig i bakhåll för deras transporter och öfverrumplande deras

slott, så att ännu hundrade år sednare den sägen var gängse bland

segrarne, att om fyra sådane som han hade funnits, skulle de aldrig

lyckats eröfra England. Omsider skall han, så förtäljer en normandisk

krönika från medlet af tolfte århundradet, intagen af kärlek till en

rik anglosaxisk qvinna, af henne blifvit förmådd att söka fred och

förlikning med konungen, men, oaktadt den kungliga lejden, blifvit

oförmodadt öfverfallen på sin gård, samt, efter att hafva nedgjort

fem af nidingarne, fallit genomstungen af de öfriges lansar.

Ifrån denna tid upphör historien att lemna närmare underrättelser om

de särskildta bandenas företag och deras anförares bedrifter. Endast

i förbigående stadnar den normandiska krönikeskrifvaren, för att i

smädande ordalag påpeka denna infödingarnes medfödda brottslighet --

"innata indigenis crapula" --, i det han förtäljer att dageligen en

mängd stölder och mord begingos af männer, hvilka genom stråtröfveri

samlade sig skändliga egodelar -- "inhonestas opes latrocinio sibi

contrahentes." Äfven den anglosaxiske annalisten vänder sina blickar

åt andra håll. Liksom nationen sjelf hoppas han intet mera, han

fogar sig i försynens skickelse såsom i en bestående ordning, men

kan dock understundom icke tillbakahålla ett utbrott af medkänsla

for desse skogens fria söner, hvilka kämpade, om ej för annat, så

för att störa inkräktarne i besittningen af deras byten och hämnas

deras fallne fränder och landsmän -- "pro amissis patrum praediis

et occisis parentibus et compatriotis." De rekryterades fortfarande

af dem, hvilka icke förmådde uthärda det olideliga förtrycket inom

samhället, och krönikornas berättelser, att landtfolket öfvergåfvo

sina boningar och med all sin egendom drogo inåt skogarne, upprepa

sig så ofta, att det väl må tyckas som skulle ingen qvarstadnat för

att odla jorden. "Hvarhelst konungen framfar, berättas, bland mycket

annat, om såväl William Rufus som Henrik Beauclere, begynte hans

följe plundra det elända folket, och var dervid mycket brännande och

mandråp, så att enhvar som kunde drog sig med hvad han egde till

djupet af skogarne och ödemarkerne", och under Stefans regering, då

stråtröfveriet tyckes hafva blifvit den allmänna ordningen, säger

Anglosaxon Chronicle[12] om adelns våldsbragder: "der två eller tre

af dem kommo till en by flydde hela byskapet framför dem, som om de

varit röfvare." Vid ett sådant samhällstillstånd kan det heller icke

förundra, att Ralph Basset, som var konung Henriks stor-justitiarie,

vid ett witena-gemot i Leicestershire på en enda dag lät upphänga

fyratiofyra fribytare och utstinga ögonen på sex andre: hvartill

visserligen krönikan tillägger: "Många sannfärdiga män sade att flere

bland dem ledo med stor orätt, men den allsmägtige Guden, som skådar

allt, ser ock att detta folket är förtryckt med all orättfärdighet;

först beröfvar man dem deras egodelar och sedan ihjälslår man

dem".[13]

Sålunda fortsatte sig fribyteriet oafbrutet ifrån eröfringen genom

hela tolfte århundradet, oaktadt all den stränghet man använde till

dess utrotande. Ännu 1195 utfärdade erkebiskop Hubert, som var

Richard Lejonhjertas stor-justitiarie, det påbud till alla innevånare

i England: "att de hvarken skulle sjelfve lefva som tjufvar och

röfvare, ej heller emottaga och hjelpa sådane i någonting, utan

använda all sin förmåga att gripa och öfverlemna dem till sheriffen,

eller åtminstone för honom angifva deras vistelseorter, äfvensom

att, när uppbåd blifvit gjordt till förföljande af fribytarne och

röfvarne eller dem som desse undanstucko, enhvar skulle redoboget

häruti deltaga af alla sina krafter." Detta påbud är en hel historia

öfver fribyteriet i slutet af tolfte seklet. Sherifferne läto

utgå kallelse till skallgång, såsom hade fribytarne varit vilda

djur, hvilka jagades med _hue and crye_, som talesättet lydde,

från en trakt till en annan; "ty ifrån den stund, heter det i de

normandiska lagarne från Richard Lejonhjertas tid, en man är fågelfri

förklarad, är han att anses som en varg -- _gerit caput lupinum_

--, så att han ostraffadt af enhvar kan dödas".[14] Men man ser ock

af stor-justitiariens skrifvelse, på hvems sida, sheriffens eller

fribytarens, folket var böjdt att ställa sig, det tycktes honom icke

vara synnerligt att lita på, han ber det sjelf icke deltaga i det

straffvärda lefvernet, han förmanar det att icke gifva de förföljde

skydd och understöd, han uppmanar det att vara behjelpligt till

deras utrotande. För att kunna hafva någon visshet härom, anser han

sig nödsakad tillgripa en utomordentlig åtgärd, han låter hvarje

man aflägga ed på att efterlefva dessa hans förmaningar. "Men,

fortfar Roger de Hoveden,[15] som förtäljer om denna åtgärd, många

fribytare varnades och undflydde efterspaningarna." Då dessa åtgärder

icke hjelpte, tillgrepos andra. Man anstälde fester, för att locka

de fågelfrie i snaran, man gaf dem lejdebref, liksom man gifvit

Hereward, eller man utsatte pris på deras hufvuden, stundom ock med

framgång, ty skattkammarrullorna för sjunde året af Richards regering

förtälja, att han utanordnat två mark åt Thomas från Prestwude, för

det denne hemtat honom fribytaren William af Ellefords hufvud till

Westminster.[16]

Detta är hvad historien vet berätta. Låtom oss nu, enligt

folktraditionen,[17] lokalisera och gifva individualitet åt hennes

berättelser. Scenen är i Shirewood, det gamla tillhållet för

fribytare. Kanske har sheriffen i Nottingham just erhållit konungens

befallning, att med "hue and crye", lefvande eller döde, fånga de

fredlöse och deras djerfva anförare, Robin Hood. Han lär dock veta

för väl huru oåtkomlig denne är i sina skogar. Alltnog, han väljer

att utlysa en stor målskjutning, välberäknande att Robin Hood icke

skulle utebli. Denne kommer och vinner priset, men likväl misslyckas

sheriffens plan i grund. Ty Robin Hood, som äfvenledes för väl känner

den falske sheriffens funder, har med sig hela sin styrka bland det

församlade folket. Under det de med säkra skott fälla sheriffens män,

draga de sig i god ordning tillbaka. Förgäfves uppbådar denne hela

grefskapet. Han beger sig till London att för konungen beklaga sin

motgång. "Med förlof, herre konung, Robin Hood och hans djerfva band

trotsar eder, han ernar inom kort spela herre öfver hela nordlandet."

Då bjuder konungen honom samla alla bågskyttar i provinsen; han vill

sjelf infinna sig och leda jagten. Så sker. Konungen kommer med ett

praktfullt följe af riddare, han anställer förhör bland menigheten

i landskapet, och skallgången begynner. Ifrån Nottingham går jagten

till Lancasshire, från Lancasshire till Yorkshire, och åter till

Nottingham. Men förgäfves. När konungen är i Plomton park, är Robin

Hood i Barnesdale. Har konungen hunnit till Barnesdale, är Robin

Hood åter i Sherwood. Men öfverallt, der konungen tillförene under

sina jagtfärder varit van att skåda hjordar af rådjur, finner han

nu knapt en och annan af sina behornade gunstlingar vid lif. Ty

Robin Hood icke blott gäckar konungen, han sårar ännu dertill djupt

hans kärleksfulla omvårdnad om skogarnes villebråd; hvarhelst han

framsmyger utmed dalsänkningar och flodbäddar, slår han konungens

djur och gör sig glada dagar;[18] hvaröfver konungen blir "wonder

wroth", och svär vid treenigheten: "Gifve Gud jag hade Robin Hood i

mina händer!"

Är icke folksången här, i sitt förhållande till historien, såsom en

gren ur samma rot? Den sednare tecknar det allmänna förhållandet,

den förra detaljerar tilldragelser och karakterer i detsamma. Man

må icke låta missleda sig af hvad traditionen vidare förtäljer.

Sedan konungen fåfängt uppehållit sig ett halft år i Nottingham utan

att få sigte på fribytarne, föreslås honom som en ofelbar utväg,

att med några af sitt följe kläda sig i munkdrägt och vandra genom

Sherwood. Han antar förslaget och lyckas utan svårighet. Robin Hood

fångar honom och för honom med sitt följe in i skogen. Den förklädde

konungen utger sig för ett sändebud, som inbjuder fribytaren att

komma till Nottingham, och framtar det kungliga inseglet till

ett lejdetecken. Vid åsynen häraf böjer Robin Hood sitt knä och

utbrister: "Välkommen, munk, för ditt budskap, välkommet är mig

min herres insegel; ty ingen man i verlden älskar jag så högt som

konungen." De sätta sig att spisa, och efter måltiden begynna lekar

och målskjutning. Hvarje bom skall straffas med en örfil; sådan är

fribytarnes plägsed. Äfven Robin Hood skjuter fel och öfverlemnar

åt den förklädde konungen att gifva straffet. På styrkan i hans arm

känner han konungen och böjer genast knä, och alla fribytarne med

honom. "Nåd, min herre konung, för din godhet och din mildhet, åt mig

och alla mina män", så beder fribytaren, hvarefter de samteligen i

all vänskap och endrägt återvända till Nottingham, fribytarne för att

ingå i konungens tjenst.

Efter hetsjagten skulle man kanske väntat sig ett annat möte. Man

skulle icke af de vilde fågelfrie männerne väntat sig en sådan

artighet och loyalitet. "Kan denne Robin Hood, som är så trogen

emot konungen, vara en Anglosaxare i full resning emot eröfringens

följder?" frågar sig M. Étienne. Ofelbart skulle ock Hereward

och hans kamrater Alfrik, Leofwin, Torkill, Siward och Siward

den röde, behandlat Wilhelm Eröfraren på annat sätt, om lyckan

fört honom i deras händer. Namnen säga det redan. Men tiderna

äro något förändrade. Guillaume longue-barbe, då han med Londons

borgerskap reste sig emot styrelsen, baronerne och prelaterne,

uppförde sig i förhållande till konungen icke annorlunda än hjelten

i folksången. Han reste öfver hafvet till Richards läger, och

böjande knä samt höjande högra handen, begärde han frid och beskydd

för Londons fattiga invånare.[19] I hela hans opposition, såväl

som i den, hvilken borgerskapet i förening med baronerne företogo

emot Guillaume Longchamp, röjer sig en början till den loyala

hållning, hvilken städse utmärkt engelska folket, den, som så

egendomligt karakteriserar Wat Tylers resning emot Richard II, då

sextiotusen till det yttersta drifne landtmän i sträng ordning och

nästan obeväpnade, tågade till London för att begära rättvisa, och

den, som ger en prägel äfven åt det beryktade långa parlamentet,

intills Carl I öfverskridit gränserna för allt menskligt tålamod.

I konungamakten låg redan på denna tid för det anglosaxiska folket

icke mera betydelsen af usurpation. Tidigare än någon annan del af

det normandiska väsendet hade hon erhållit karakteren af legitim,

tillfölje af konungarnes upprepade politik, att ansluta sig till

folket såsom ett stöd emot vasallerne. Och denna loyalitetskänsla hos

folket delade fribytarne lika väl, som de delade folkets känslor och

intressen i öfrigt.

I sjelfva verket måste fribytarens sympatier och antipatier hafva

undergått en väsendtlig förändring under århundradet från Hereward

till Robin Hood. Liksom folket sjelft hatade han numera de rike och

mäktige, icke så mycket derföre att de voro af fremmande stam, utan

derföre att de förtryckte och orättfärdigt behandlade de lägre och

de fattige. Liksom Guillaume longue-barbe tar han de sednares parti

emot de förre, och har deremot att af dem påräkna all slags hjelp och

handräckning i sin kamp emot auktoriteterna. Om detta vänskapliga

förhållande till de lägre klasserna sågo vi en antydning i erkebiskop

Huberts påbud. Om samma förhållande vittna sångerna mångfaldt. Af det

goda han plundrar från de rike och prelaterne, ger han frikostigt

åt fattiga enkor eller åt förföljde, af gälder nedtryckte yeomän,

och der nöden ar stor, sätter han icke i fråga att våga äfven lif

och blod, för att rädda dem från galgen och fängelset. Se här den

maxim Robin Hood sjelf förkunnar för sina män, då han från Barnesdale

utsänder dem för att posta vid landsvägen. Little John frågar honom:

"Mästare, säg oss hvart vi skole gå och huru vi skole förhålla oss;

hvar vi skole taga och hvar vi skole gifva, hvar vi skole röfva och

hvar vi skole bulta och binda."

"Så skolen J förhålla eder, svarar Robin, att J väl tillsen det J

icke gören någon husbonde skada, som brukar marken med sin plog,

ej heller någon good yeoman, som besöker skogens gröna lunder, ej

heller den riddare och sqvire, som är en rättskaffens man; men desse

biskopar och desse erkebiskopar, dem skolen J bulta och binda, och

hållen Nottinghams bålde sheriff i godt minne."

Den är ingen vanlig riddare af landsvägen, som talar ett sådant

språk. Man kan icke gerna så misstaga sig, att man skulle förblanda

honom med någon Rinaldo eller Astolfo, men väl kan man ställa honom

sida vid sida med Skottarnes William Wallace, eller med kämparne

under grekiska frihetskriget; blott med den skilnad, att han icke,

liksom de och liksom hans egna föregångare, mera kunde hafva till

uppgift folkens nationella återupprättelse, utan blott att kämpa för

sig och sina följeslagares frihet samt, så långt hans pil kunde nå,

för att värna de mindre och förtryckte emot de mäktiges öfvervåld.

Att han med folket delade gemensamma känslor och intressen är

oförnekeligt. "Den som hjelper en god yeoman som är i nöd, hans vän

vill jag vara", säger han åt sir Richard at the Lee, en sqvire, med

hvilken han stod i off- och defensiv allians. Men, invänder man, han

utsträckor sin vänskap för långt. Det är icke öfverensstämmande med

förhållandena i tolfte seklet, att en anglosaxisk fribytare skulle

stå på vänskaplig fot med riddare och sqvirer, hvilka uppenbarligen

tillhörde den herrskando, af folket hatade stammen. Vi tro dock, att

äfven häri sångens hjelte kan försvara sin härkomst från Richard

Lejonhjertas tidehvarf. Sedan engång nationalhatet förvandlats till

ett hat emot de förtryckande och rike, funnos bland Normanderne en

icke fåtalig klass, hvilken lyckans vexlingar bragt i samma armod,

som drabbat infödingarne, och hvilken dermed, sedan den hvarken hade

magt att skada eller anledning att förakta desse, undandrogs deras

fiendskap; under det å andra sidan idoghet och någon gång slumpen

höjt anglosaxiska familjer till välstånd, åtminstone till samma nivå

som de förre. Här uppstod nu, på den gräns der de begge stammarne

med deras olika förmögenhetsvilkor möttes, en klass af frie män med

gemensamhet i seder och språk, alstrad af deras dagliga beröring och

af gemensamheten i intressen. Det är denna klass en gammal författare

från Henrik II:s tid afser, då han försäkrar att nationerna voro så

blandade, att man den tiden knapt kunde skilja, hvem som vore af

anglosaxisk, hvem af normandisk börd; ty han tillägger genast, att

han icke talar om trälarne och de lifegne, utan blott om de frie,

som odlade sin egen jord.[20] Denna klass, som med tiden blef allt

talrikare, bar ock ett namn, hvilket antydde dess blandade ursprung.

Den kallades, med ett tillägg af anglosaxisk ändelse till ett

normandiskt ord, _franklings_, det är, ättlingar af de frie (franci

tenentes l. liberi homines,[21]), och omfattade såväl knight'en

och sqvire'n af medelmåttigare lefnadsvilkor, som den oadelige

landtmannen. Dess språk var den _lingua rustica_, som uppstått af

nödvändigheten för fremlingarne att på något sätt meddela sig med

de besegrade, och som hufvudsakligen bestod af anglosaxiskt element

-- ty anglosaxiska folket bevisar i allt, att assimilationskraften

fanns på dess sida -- med hvilket nya ord och talesätt ifrån

fransyskan blifvit införlifvade. Det bästa beviset på tillvaron

af en sådan klass afger litteraturen. Layamons öfversättning af

Brut d'Angleterre, romanen om Childe Horne, m.fl. normandiska

fabelkrönikor, öfversatta till denna lingua rustica, vittna att en

klass måste hafva funnits, för hvilken det chevalereska lifvet icke

var fremmande, ehuru den fordrade att höra minstrelen sjunga derom på

det nya blandspråket.

Till denna klass af landtbrukare och borgare, som i många fall är

svår att till sina gränsor bestämma, stod fribytaren sjelffallet i

samma vänskapsförhållande som till det lägre folket, eftersom deras

seder och bruk, deras känslor och intressen voro gemensamma. Se

här hvad sången derom förtäljer. När engång fribytarne återvände

från posteringen vid landsvägen, medförde de en "good knyght",

hvars bekymrade och sorgbundna utseende väckte deras synnerliga

medlidande. Sedan de spisat rundeligen, spörjer honom Robin, om han

är en riddare som lefver af plundring -- knyght of forse -- eller en

ockrare, om han lefvat sin tid i vällust och förstört sina egodelar

i oregerlighet och kif. "O, intet af allt detta", svarar riddaren

och förtäljer huru han nödgats pantsätta sitt gods hos munkarne i

S:t Marys kloster, hvilka nu med våld och orätt söka beröfva honom

detsamma. I sin förtviflan har riddaren beslutit att taga korset

och begifva sig till det Heliga Landet. Då Robin Hood erfar detta,

befaller han Little John att uppräkna åt riddaren den erforderliga

summan, hvartill han ännu lägger _a rich lyveray_ af Lincoln-grönt

tyg, en häst och till på köpet Little John sjelf som page. Riddaren

hastar glad i hågen till S:t Marys kloster, der abboten som bäst

är i öfverläggning med "the hye justice", huru de skola slå under

sig riddarens gods. Han betalar sin skuld, och när han sedan tänker

på Barnesdale, på Robin Hood, Scathelock och Much mjölnaresonen,

välsignade han dem som de bästa männer han någonsin träffat, och när

han möter sin hustru, manar han henne att bedja för Robin Hood, som

hjelpt dem ur deras nöd. Men han får ock anledning att i handling

bevisa sin vänskap, ty vid det tillfället, då sheriffen listeligen

öfverfaller fribytarne under målskjutningen, draga de sig tillbaka

inom sir Richards kastell, hvilket ock förgäfves af sheriffen

belägras. Sålunda träder riddaren i öppet förbund med de fågelfrie;

och detta förbund skulle stå sheriffen dyrt. Ty då han, läggande sig

i bakhåll, lyckats fånga riddaren, hastar dennes maka till Sherwood

och underrättar Robin Hood om hans fara. Utom sig af vrede springer

fribytaren upp; han svär vid treenigheten att befria sin förbundne,

sammanblåser sitt band och företager en öppen storm emot Nottingham,

med den framgång att staden intages och sheriffen faller för Robin

Hoods aldrig felande pil, hvarefter riddaren följer dem till

skogarna, genom hvilkas kärr och mossor han beledsagar bandet under

jagten, som konungen kort derpå begynner.

Helt annat blir mottagandet och behandlingssättet, om det är en

prelat, som drar vägen fram genom Sherwood. Då stiger Robin Hood

eller hans män plötsligt midt på vägen, fattar hästens tyglar och

säger: "Sir abbot, med förlof, ni måste bida en stund; vi äro yeomän

af denna skogen -- yeoman of the forrest är den stolta titel de helst

gifva sig sjelfva -- som bo under de grönskande träden och lefva

af vår konungs villebråd; annan lott hafva vi icke. Men J hafven

kyrkor och räntor och guld till öfverlopps; gifven oss i den heliga

Barmhertighetens namn något af ert öfverflöd." Fribytarne äro aldrig

vid bättre lynne, än då de på detta sätt lyckats uppbringa någon

_fat-hedid monke_. Också hafva de icke några bittrare fiender än de

andlige, med undantag måhända af sheriffen i Nottingham, med hvilken

de sjelffallet lågo i fejd på lif och död. En munk förråder deras

höfding, då han knäfallit i S:t Marys kyrka i Nottingham, för att

engång få åhöra en mässa; i ett nunnekloster bringas han slutligen om

lifvet, då han derstädes sökt bot under en febersjukdom. Man måste

väl, såsom M. Étienne vill, tillskrifva en del af denna ovänskap åt

Lollardernas hat under fjortonde och femtonde århundradet; men den

söker dock uppenbarligen sitt ursprung från tidigare datum, alltfrån

eröfringens fasor, under hvilka det normandiska presterskapet i

obarmhertighet, vildhet och rofgirighet på intet sätt stod efter de

verldslige krigarne. Redan då sårades folkets fromma känsla i sina

rötter, deras prester afsattes och öfverlemnades åt elände, klostrena

tömdes och fyldes med band af munkar, hvilka följt eröfrarhären i

spåren, de högre anglosaxiske prelaterne ledo martyrdöden eller dogo

i fengelser och landsflykt, ja de vördade nationalhelgonen hånades,

deras ben kringströddes och kulten förbjöds. Detta normandiska

kleresi, som sålunda inträdt i sina embeten, fortsatte som det

begynte. Der betjenter och qvacksalfvare bekläddes med mitran och

herdestafven, var det naturligt nog att prelaterne icke sällan

stodo främst i att plåga det arma folket. Denna fiendtlighet emot

prelaterne och det doterade kleresiet i gemen erhöll ny näring i

folkets sinne vid konungens strid med erkebiskop Becket, hvarvid det

förra beredvilligt deltog i förföljelsen emot det blifvande helgonet,

hvilket åter genast af det lägre presterskapet och folket omfattades

som deras man. Vid den tid Robin Hood-sången tog sin upprinnelse,

hade fiendtligheten erhållit ett nytt föremål i Guillaume Longchamps

personlighet, hvilken hos folket ådrog sig ett hat, som var stort nog

att hinna till både för honom och det stånd han tillhörde.

Vi hafva sålunda sökt visa, att den ställning, hvari sången

försätter fribytaren till konungen, auktoriteterna, folket och de

andlige, i det närmaste motsvarar hvad historien om denna ställning

intygar. Endast i afseende å hans förhållande till baronerne bär

femtonde århundradets folksång intet vittnesbörd. Måhända kan detta

dock så förklaras, att det vänskapligare förhållande, i hvilket

högadeln trädde till folket under deras gemensamma opposition emot

konungamakten, kommit erinringarna om deras fordna fiendskap att

bortfalla ur sången. Ännu återstå likväl tvenne drag ur sången,

hvilka lifligt erinra om tolfte seklet.

En omständighet, hvilken länge och kraftigt underhöll fribyteriet,

var hårdheten och orättvisan i de blodiga jagtlagarne. Anglosaxaren

var af gammalt en skicklig jägare, som med sina nät och hundar samt

det korta jagtspjutet förstod att tillgodogöra det rika villebrådet

i skogarne. Sedan han genom eröfringen blifvit plundrad på sin jord

och genom ständiga utpressningar på dess afkastning, återstod i många

delar af landet endast jagten och fisket hvarmed han kunde bärga

lifvet. Men äfven denna källa skulle för honom stängas. Wilhelm

Eröfraren förbehöll sig af eröfringsbytet uteslutande eganderätt

till alla skogar med deras villebråd, "och utfärdade lagar, säger

Anglosaxon Chronicle, hvilka bjödo att enhvar som dödade en hjort

eller hind, skulle mista sina ögon; äfvenså för dödandet af ett

vildsvin; ja, äfven harorna skulle gå fria; ty konung Wilhelm

älskade de vilda djuren som om han varit deras fader".[22] Denna

sällsamma passion, som beherrskade honom och alla medlemmarne af

hans hus, utestängde tillochmed den normandiska adeln från deras

älsklingsnöje, under det den beröfvade en ansenlig del af folket dess

enda återstående näring. Följden af sådana lagar blefvo ständiga

öfverträdelser och ständiga förföljelser. Så berättar Eadmer, som

skref sina _Historiae_ i början af tolfte seklet, att vid ett

shiregemot icke mindre än femtio anglosaxare stäldes till rätta

för brottet att hafva jagat i de kungliga skogarne, samt dödat,

fångat och ätit konungens hjortar, såsom anklagelsen lydde. Då icke

några vittnen funnos, ålade dem de normandiske domarne att undergå

jernbörd. Men då vid den tredje dagen deras händer befunnos oskadade

och domen förtäldes för konungen, bespottade han densamma och fälde

sin egen dom, utan afseende derpå.[23] Ett sådant handhafvande af

de grymma lagarne förde invånarne att i hopar sälla sig till de

fågelfrie, hvilka öppet trotsade förtryckarne och gjorde sig glada

dagar af det besparade villebrådet. Här lärde de sig äfven att utbyta

sina fordna jagtvapen emot bågen, hvars tysta och och snabba pil

gjorde jagten möjlig äfven utan hundar -- tillochmed vallhundarne

stympades för den arme landtbrukaren, för att icke kunna användas

till jagt -- och utan att väcka uppmärksamhet hos _forestiers_ och

_regardeurs_, eller _rangers_, såsom han på sitt språk kallade de

ströfvande kungliga väktarne. Detta var anledningen till bruket af

bågen, hvilken innan kort utträngde äfven stridsyxan, och hvars

användning blef så allmän och stor, att bågskjutning intill krutets

uppfinning utgjorde på engång en nationalförlustelse och, sedan den

sega idegranen begynte spännas af fria armar, ett nationalvapen,

som mer än en gång drog segern till Englands fanor. Af samma skäl

utbredde sig begagnandet af den gröna drägten af ett groft, i

Lincoln förfärdigadt tyg, genom hvars färg fribytarne lättare kunde

försticka sig mellan träden, liksom Högskottarne antogo den brokiga

randningen på sina plaider för att lättare framsmyga bland ljungen på

hedarne.[24]

Om dessa fiendtligheter angående skogarnes behornade innevånare, å

ena sidan förda med båge och pilar, å den andra med rep och svärd,

och om det hat som deraf alstrats i folkets sinne, vittna sångerna

på många sätt. Näst nöjet af att fånga en prelat och genomsöka

packningen på hans _somerses_, är för fribytaren nöjet att falla

konungens villebråd. Med hvarje pil, som fäller ett rådjur eller

vildsvin, tycker han sig hämnas alla orättvisor, alla förföljelser,

jagtlagarne ådragit folket. Vi hafva sett honom med gamman föröda

de kungliga älsklingarne, under det han sjelf flydde som en jagad

kronhjort undan konungen. Men sången förtäljer ock, att han verksamt

uppträdde, för att ur förtryckarnes händer rycka dem, hvilka, i

likhet med ofvanomtaldte femtio anglosaxare, anklagades för det

som just utgjorde hans älsklingsnöje. En dag, då han vandrat ut på

äfventyr, möter han en gammal qvinna badande i tårar. Han känner

henne väl, hon har i nödens stund bistått honom, kanske någon gång,

när bandet varit nära att förskingras af sheriffens milis, och han

frågar henne deltagande hvaröfver hon sörjer. Ack, hon är nära på

bragt till förtviflan, ty hennes trenne söner skola den dagen gå

till döden i Nottingham, och ingen hjelp står att vänta. "Och hvad

är deras brott, frågar fribytarchefen, hafva de antändt byar, mördat

Herrans tjenare och våldfört jungfrur, eller hafva de tubbat andras

hustrur?" -- "O! intet af allt detta, gaf gumman till svar, de

hafva blott brukat sina långa bågar till att fälla konungens röda

villebråd." -- "Vid min själ, utbrast då Robin Hood, det är i en

lycklig stund vi träffats; ty jag har icke glömt, huru du en gång

rikligen undfägnat mig med mat och dryck." Derpå hastade han till

Nottingham, blåste i sitt horn, hvarvid ögonblickligen hundratio

fribytare "kommo sättandes alla i rad", och med deras tillhjelp

befriade han de dömde, och upphängde sheriffen i sin egen galge. --

Hvad hindrar, att icke desse trenne lifdömde kunde vara någre af de

femtio, om hvilka Eadmer förtäljer, och hvilka enligt konungens dom

då skulle föras till galgen?

Vore detta så, hade vi här en erinring af äldre datum än Richard

Lejonhjertas tid, som i traditionen öfverförts på Robin Hood-ämnet.

M. Étienne har påpekat ett drag af än äldre datum. Robin Hood möter

en sommardag sir Guy of Gisborne, en käck och vapenför yeoman,

hvilken med ed förbundit sig åt Nottinghams sheriff, att uppsöka

fribytaren, fäkta med honom, besegra och slå den fruktansvärde

mannen. Robin Hood är icke den som undandrager sig en ärlig

strid. De fäkta och sir Guy faller. Då framtar fribytaren en lång

Irlands-knif, afskär dermed den fallnes hufvud och sargar anletet

ända till oigenkännelighet, så att "det icke fanns någon af qvinna

buren, som kunnat säga hvems anletet varit." Sedan sticker han det

på spetsen af sin båge och vandrar till sheriffen. -- "Synes det

icke, frågar härvid M. Étienne, som återfunne man i detta drag jag

vet icke hvilket oredigt minne af lagen om _anglaiserie_?" Under

eröfringens jäsningstillstånd, då ännu hatet i de underkufvades

sinnen gaf sig luft i handlingar af blodig hämd, inträffade icke

sällan, att enskildte Normander på skogsstigar och ute i bygderna

befunnos mördade af någon okänd hand. För att stäfja detta,

upplifvade Wilhelm Eröfroren i sista året af sin regering en

gammal anglosaxisk lag, hvarigenom redan konung Ina sökt förebygga

stråtröfveriet, af innehåll att, såframt folket i ett härad icke

förmådde tillrättaskaffa mördaren, skulle häradet lösa sig genom

att erlägga en del af vaeret. Naturligtvis gälde nu denna lag blott

i händelse den mördade var en Normand. För att då befria sig från

nödvändigheten, att förråda gerningsmannen eller betala böterne,

vanstälde invånarne genast det funna liket till oigenkännelighet. Men

de normandiske domarne, som voro oöfverträffeliga i att tolka lagarne

till de besegrades nackdel, påfunno nu proceduren att förklara

hvarje anträffadt lik för normandiskt, med mindre häradsboerne

kunde, med tvenne mäns och tvenne qvinnors ed, intyga att det varit

en Anglosaxare. Detta kallades "demonstration de Angleserie". "Om

nu detta vanställande af Guys hufvud, så sluter M. Étienne, vore en

sväfvande erinring af hvad man en gång verkeligen gjorde för att

undslippa den normandiska lagen, vore då icke detta ett märkeligt

prof på poetisk omgestaltning genom traditionen?"

Vi hafva nu hunnit slutet af vår sammanställning mellan historien

och sången. Om vi ock icke kunnat bevisa allt, hafva vi dock

uppvisat något. Hvad som alls icke låter bevisa sig, är en personlig

beröring mellan riddarekonungen och fribytaren. Men är vår

föregående framställning sann, så finnes dem emellan en gemensamhet

i karaktersdrag och omständigheter, som utgör ett långt djupare

berättigande för Ivanhoes skald till den sammanställning han gjort

utan att vara dertill bemyndigad af historien. Huru nära historiens

intyg i sjelfva verket kommer hvad poeten fritt tillåtit sig antaga,

och huru nära Richard Lejonhjerta i tiden och rummet kom Robin Hood,

må följande uppgifter bestyrka. De äro hemtade både från Roger de

Hoveden och från ett gammalt manuskript, som upphittats i Nottinghams

slott. När konung Richard efter sin återkomst från det Heliga Landet

intagit Nottinghams fäste, företog han en jagt i Sherwood. Skogen

behagade honom mycket, så att han med ifver fortsatte jagten efter

en stor och präktig kronhjort, hvilken han förföljde med ens ifrån

Sherwood till Barnesdale i Yorkshire. Men då den äfven härifrån

undflydde honom, utfärdade han i Tickhill en kungörelse, att ingen

person månde fördrista sig döda, skada eller jaga sagde hjort, utan

borde den i frid få återvända till skogen igen; hvarföre denne hjort

efteråt kallades "den proklamerade kungshjorten". Är det icke, som

skådade man i denne flyende kronhjort fribytarekonungen sjelf, der

han jagas från trakt till trakt? -- och hvarföre kan icke denna

urkundernas berättelse vara en förtäckt allegorisk skildring af de

bägge konungarnes sammanträffande? -- man finge då i krönikorna samma

berättelse, som traditionen utarbetat till sången om konungen och

fribytaren. Äfven sången låter konungen komma till Nottingham, för

att underkufva upproriska undersåter, derpå företaga sig en jagt

från ena provinsen till den andra, och omsider allting slutas med en

försoning, hvarvid den förföljde blir upptagen till en konungens man.

Det förundransvärda är, att ej, vid så mycken likhet, någon klyftig

engelsk uttolkare af Robin Hoods dunkla personlighet, kommit på det

infallet att, tvertom, förklara Robin Hood för en anthropomorphism af

den proklamerade kungshjorten.