H.-F. Licentiat,
uti historisk-filologiska lärosalen,
den 1 October 1859
p.v.t.f.m.
Helsingfors,
J. C. Frenckell & Son,
1859.
And mony sings o' grass, o' grass,
And mony sings o' corn;
And mony ane sings o' Robin Hood,
Kens little whare he was born.
It was na in the ha', the ha',
Nor in the painted bower;
But it was in the gude green wood
Amang the lilly flower.
Gammal skottsk ballad.
En fremling, som uppehåller sig någon tid i London, underlåter väl
icke gerna, ifall han har sinne för folksång och folkmelodier, att
besöka _Evans' Music and Supper Rooms_ i Covent-garden. Bland de
många sånger, hvilka hafva bifallet för dagen och för närvarande äro
gängse hos folket, träffas hans öron der af en dikt med egendomligt
innehåll. Den berömde sir H.R. Bishop har arrangerat musiken, och
genom det hela går en ton af skogsdoft och jägarlust. "Robin Hood, så
säges det i sången, är den bäste jägare, som någonsin spände sin båge
i en grönskande skog. Till ljudet af hans gälla horn svarar ekot vidt
och bredt, och lyssnande samla sig de gula rådjuren mellan träden.
Och har väl någon sett en tärna så öm som Marion, den grönklädde
skogsmannens stolthet? Hell, denna jungfru-drottning, den milda
blomman! Vi lefva och dö henne trogne. Hell Robin och Marion, Robin
och Marion! länge skall Sherwood genljuda af deras ära." Så ungefär
lyder sången, hvilken ännu bevarar minnet af den engång så berömde
fribytaren och hans tärna, under hvilken sednares namn den tar
tillfället i akt, att bringa ett hell åt Englands jungfru-drottning,
"Maiden-queen". Detta kan icke vara någon annan än drottning
Elisabeth. Ifrån hennes tid har således denna sång lefvat i tvenne
århundraden och höres ännu i dag uti Evans' Music and Supper Rooms i
London.
Men detta är visst icke allt hvad minnet vet förtälja om de
tvenne. Beger man sig ut på resor i England -- vi mena icke längs
jernvägarne, utan bland landtfolket -- händer att man stundom kommer
till ett byvärdshus, på hvars skylt finnas afbildade Robin Hood och
hans _fidus Achates_, Little John, under hvilka figurer väl ock kan
stå följande sinnrika bevis, ifall värden händelsevis bär det i norra
England ofta förekommande namnet John Little:
You gentlemen, and yeomen good,
Come in and drink with Robin Hood;
If Robin Hood be not at home,
Come in and drink with Little John.
Lider det emot aftonen, så att byfolket efter sin vana samlas utanför
värdshuset, slår det icke felt att någon kringvandrande _fiddler_
infinner sig med instrumentet under armen, och ur sitt visförråd
bland annat framtar äfven några stumpar om Robin Hood och hans
fribytare. Lefde blott den åldrige Skipton-minstreln -- förutsatt
att man befinner sig i West-Riding af Yorkshire -- skulle han utan
tvifvel kunna förtälja mera än någon lefvande om dessa underbara
personligheter. Men den låghalte Francis King, som kunde berömma
sig af att "few Kings had had more ups and downs in the world",
är död sedan sexton år, och det kan derföre vara säkrast att man
vänder sig till någon åldrig mormoder eller farfader, som för sina
barnabarn plägar sjunga gamla visor och ballader. 1 Staffordshire
och Herefordshire är ingen brist på sådana. Men framförallt är man
i tillfälle att lära känna de odödliga hjeltarne i den engelska
folksången, om man deltager i folkförlustelserna, hvarmed vårens
ankomst firas öfverallt i bygderne, då ungdomen samlar sig kring
majstången och i lustiga _may-games_ ger luft åt sin glada stämning.
I Cornwall anställes på den så kallade Furry-day (Floras dag) i
början af maj en fest, deri bygdens samtliga befolkning, kransad med
blommor och dansande i långa rader, drar omkring ur hus i hus, under
sång och musik. "Robin Hood och Little John, sjunga de, hafva vandrat
till den glada gröna skogen; låtom ock oss draga dit, att se hvad
de begge der beställa, och att jaga i deras sällskap råbockar och
hindar, med ett _ha-lan-tow, rumble-o_." I andra trakter åter, såsom
Oxfordshire, Norfolk och Lancasshire, lefver en plägsed, hvilken
lifligt påminner om ett åldrigt bruk i vårt eget land. Vid de stora
högtiderna, jul, påsk och pingst, bilda sig vandrande sällskaper,
hvilka uppföra otympliga föreställningar af ett margfaldigt innehåll,
och med möjligast ringa användning af dekorationer ooh kostymer. De
kallas _Morris- (moorish) dancers_, och stående karakterer i deras
prestationer, liksom i de ofvannämnde maygames, äro Robin Hood, frier
Tuck och maid Marion.[1]
Men dessa ännu lefvande hågkomster äro endast spridda qvarlefvor af
en kult, som i sextonde och sjuttonde seklerna var utbredd öfver hela
England och Skottland, och hvari Robin Hood i sjelfva verket firades
som det glada landtlifvets skyddspatron och genius. Hans namn och
bedrifter lefde i tallösa visor och ordspråk, på flere orter bevarade
man hans båge och pilar såsom dyrbara reliker, och fester höllos _on
the Robin Hodes daie_, hvilken var en viss dag i början af våren. Det
var den muntra vårkänslan, som gaf sig luft i den dyrkan man sålunda
egnade honom, och hvarvid man kan säga, att minstrelen tyckes hafva
varit prest och det godmodiga skämtet predikan. Företrädesvis öfvades
vid dessa fester målskjutning med båge, i hvilken nationalkonst Robin
Hood var det oupphinneliga idealet, äfvensom staffäktning, jemte
det man på enkla ställningar af bräder uppförde muntra majspel, i
hvilka Robin Hood var majkonung och Marian drottning. Såsom vi sett
hafva dessa fester ännu icke utdött, men de firades icke då, såsom
nuförtiden, af enskildte; de voro en vigtig samfundsangelägenhet,
så att på församlingarnas bekostnad anskaffades Robin Hoods hatt,
handskar och banér, silfverpapper och klockor åt dansarene, samt band
och målade tyger åt fruntimmerna, liksom ock ur församlingens kassa
bestreds _the mensterells_ arfvode samt ersättning för Robin Hoods,
maid Marians och öfriga hufvudpersoners möda under året; ty de tyckas
varit valda, i likhet med andra församlingens funktionärer, på längre
tid; såsom gamla kyrkoräkenskaper från början af sextonde seklet allt
noggrant detaljerar.
Må man icke för ringa skatta vigten af dessa landtliga fester. De
sutto fast med djupa rötter i folkets inre lif och äro talande
vittnen om detsamma. Biskop Latimer i en af sina predikningar inför
Edward VI omtalar, huru han en gång på vägen hemåt från London
anlände till en liten stad och sände bud, att han följande morgon
ernade predika derstädes, "alldenstund, säger han, det var helgedag
och detta tycktes mig vara helgedagsverk. Kyrkan låg i min väg, och
jag tog min häst samt mitt sällskap och förde dem dit -- menande jag
skulle finna talrik samling i kyrkan; -- men när jag dit anländt,
fann jag kyrkodörren fast tillsluten. Jag töfvade der väl mer än
en half timme, tills på sistone nyckeln blef funnen och en af
församlingen kommer till mig, sägande: 'Herre, detta är en bullersam
dag hos oss, vi kunna icke höra eder; det är Robin Hoods dag och
församlingen är gången ut att samla löf till festen, så att J vänten
den förgäfves'." Och sålunda måste biskopen, som var klädd i sin fulla
ornat, öfvergifva predikstolen och lemna plats åt Robin Hood, frier
Tuck och maid Marian, hvilka från sin löftheater talte ett gladare
språk till menigheten. "Och detta är ingen sak att le åt", fortfar
den förbittrade prelaten, "det är en sak att gråta åt, en högst
betänklig sak, att föredraga Robin Hood, som var en förrädare och
en tjuf, framför Guds ords åhörande och för hans skuld bortstöta en
ordets tjenare och missakta hans embete." Detta var en mägtig stämmas
protest emot folkhjeltens anseende, och redan nu begynte mången
lärd och alvarlig man säga liksom ordspråksvis om något tomt och
fåfängligt, att "det kan vara godt nog åt dårar, liksom historierna
om Robin Hood."
Samtidigt ansåg sig styrelsen i Skottland med maktspråk böra bryta
folkets tillgifvenhet för denne sin gunstling. Under Maria Stuarts
regering utfärdade parlamentet en statut "Anentis Robert Hude and
Abbot of Unreason", deri förordnades, att för all kommande tid
hvarken Robert Hude, eller Little John, eller abbot of Unreason,
eller majdrottning finge väljas, vare sig i stad eller på land,
samt att, ifall provost, bailiff, magistrat eller borgerskap valde
sådan person, skulle de böta med fem års fästning, men den som slik
befattning emottoge för alltid förvisas landet. Detta hårda stadgande
väckte folkets djupa ovilja, och då förbudet skulle verkställas i
Edinburgh, reste sig den lägre befolkningen, stängde stadsportarne,
stormade fängelset för att befria en af sina anförare, spridde
sig plundrande kring staden och tvang slutligen den församlade
magistraten, som den under stenkastning hållit inspärrad, att
bevilja allmän tillgift åt orostiftarne. Härefter synes det som
om Robin Hood-festen ostörd blifvit firad i Skottland, eftersom
nationalförsamlingen ännu 1592 klagar öfver sabbatens vanhelgande
genom densamma.
Oaktadt denna opposition och förföljelse, var det på långt när
icke ute med folkhjeltens anseende ens hos de bildade. Han hade
vunnit ett stort insteg icke blott i baronernes slott, utan äfven
vid hofvet, der isynnerhet Henrik VIII tyckes varit begifven på
majspel, målskjutningar och Robin Hoodfester, och liksom vi sett,
att han först småningom bland menigheten nedsjönk till en personage
i farcen, men dock fortfarande utgjorde ett uttryck för deras
munterhet och vårglädje, så fortfor han äfven länge, att hos de högre
kretsarne bibehålla ett visst chevalereskt anseende. Man har derpå
ett märkeligt bevis i en kavaliersång från Cromwells tid, deri det
undertryckta partiet, som icke öppet vågade uttala sina känslor,
under hans namn besjunger Carl II:s misslyckade försök att 1650
återtaga sin krona. Skalden kunde icke på engelska sångens område
finna ett populärare eller ett ädlare namn att beteckna den tillbedda
prinsen, än _old Robin Hood of England_, såsom han af Shakespeare
benämnes.[2]
Hvem är då, frågar man, denne Robin Hood, denne Englands
fribytarekonung, som lefver genom seklerna med större myndighet
än sjelfve den myndige biskop Latimer, och med makt att sätta en
hel hufvudstad i uppror för sin skuld. Se här en fråga, som icke
lätteligen besvaras. Han har en lång historia, om man så vill, han
har utfört många bedrifter, varit med i tusende äfventyr, gifvit
mer än en konung hufvudbry, och gifvit många sheriffer och andra
småtyranner deras bane; -- men det är allt i dikten och sången.
Den faktiska historien, medeltidskrönikan, iakttager om honom en
enständig tystnad. Första gången hans namn i någon urkund nämnes
är i titeln på ett gammalt latinskt poem _de Willielmo Wallace,
Scotico illo Robin Whood_, af år 1304. Redan då var vår hjelte en
så allmänt känd poetisk karakter, att hans namn kunde tjena till
belysning och förherrligande åt den skottske fosterlandshjelten.
För andra gången omtalas han uti _Pierce Plowmans visions_, der det
med bitterhet säges, att munkarne känna bättre _the rimes of Robin
Hode_, än sitt paternoster, och slutligen förtäljer Johannes Fordun,
som skref sin _Scotichronicon_ i medlet af samma sekel, vid det han
omtalar förföljelserna efter folkpartiets nederlag vid Evesham 1265,
huruledes "då bland de proskriberade och iaktförklarade uppstod denne
så ryktbare lönmördare Robert Hood, med Little John och andra hans
medbrottslingar;[3] hvilka den dåraktiga mängden är så fast betagen
i att fira med komedier och tragedier, och om hvilka de hellre än om
några andra höra gycklare och minstreler sjunga sina ballader." Till
denna underrättelse lägger han ännu en anekdot, som något förmildrar
detta omdöme,[4] och som är hemtad ur en af de folksånger, hvilka
finnas bevarade om den ryktbare mannen. Nu är Fordun visserligen en
äkta krönikeskrifvare och har af de fleste moderna forskare, hvilka
sökt bestämma Robin Hoods historiska karakter och tillvaro, blifvit
åberopad såsom fullgod auktoritet; men han är hvarken ögonvittne, ej
ens samtidig och landsman med den ifrågavarande personen, han skref
sin historia, enligt eget antagande, hundrade år efter Robin Hood,
och är uppenbarligen blott ett eko af folktraditioner, som trängt upp
till Skottland och der blifvit populära.
Hvad historien har att berätta är alltså blott ett intyg, att Robin
Hood och hans män varit engelska folksångens gunstlingar åtminstone
sedan Edward I:s tid. På detta sätt är man uteslutande hänvisad
till sångerna, för att få veta hvem och hvad den märkelige mannen
egentligen var. Och här är ingen brist på källor. Ifrån fjortonde
seklet finnes väl icke någon sång om detta ämne upptecknad och
bevarad; men desto flere från det följande, såväl i manuskript
som i tryck. Folksången om Robin Hood tillhör de första alstren
af engelska såväl som skottska pressen, af hvilka den förra, i
sextonde och sjuttonde århundradena, fortfor att utsända honom
uti massor af lösa blad, så kallade _stall-copies_, ernade för
publiken i de små värdshusen och på landsbygden, och försålda i
balladmånglarnes stånd (stalls) eller af kolportörer. Dessa samlades
i det sednare seklet till _garlands_, blomstersamlingar af Robin
Hood-litteraturen, ur hvilka de moderna editionerna, som besörjts af
Ritson 1795-1832, Gutch 1850, med flere, under sorgfallig jemförelse
med manuskripterna, blifvit hopsamlade.
Af all denna poesi kan man nu göra en artig historia, hvartill
kunde läggas åtskilliga åsigter af sextonde århundradets lärde,
hvilka funno det mödan värdt att upptaga honom i sina historier
öfver de äldre tiderne, och hvilka utan tvifvel, liksom Fordun,
hemtade notiser ur gängse, numera förgångna traditioner. Och man
finge sålunda en bild af de bilder folkets fantasi under olika
tidehvarf skapat, man finge ock, i och genom sångens uppfattning af
fribytarlifvet, en föreställning om folkets eget lif, dess tänkesätt,
dess poetiska gåfva under de olika åldrarne, och såtillvida är
Robin Hood, äfven som diktad, en historisk personlighet, värd att
icke förbigås af den häfdetecknare, som behandlar engelska folket
under de nämnda seklerna. Men, hvad värde kunna dessa sånger ega för
kännedomen om den verklige, den faktiske Robin Hood, eller, hvad
upplysningar kan häfdeforskaren, som vill insätta honom på hans rätta
plats i händelsernas kedja, hemta ur folktraditionen? Är icke denna
ock en historia, och är icke all historia till viss grad tradition?
Dock, derförinnan låtom oss göra en annan fråga. Hvartill tjenar
det, att göra sig all denna möda att uppdaga, hvem som varit det
ursprungliga originalet till hjelten i engelska folksången? Han är
ju helt enkelt en idealbild af desse godmodiga, sunda, kraftiga
yeomänner, som plöjde Englands jord under Edwarderne, Henrikarne
och det Tudorska huset; och icke plägar man ju vara så mon om, att
upptäcka originalerna till andra poesins skapelser, till Othello,
till Harpagon, till Sven Dufva; åtminstone fordra man icke att de
verkligen skola vara af historisk betydenhet.
Men det är icke med den traditionella sången alldeles så, som
med konstpoesin. Han har icke sitt ena afslutade ideal, hvars
skapelsehistorie ligger dold inom ett menniskobröst. Han måste
betraktas i massa, eller hellre i grupper, af hvilka den till tiden
sednare utgör en utveckling af den till tiden äldre, inom hvilka
oftast hvarje sång är ett fragment af idealet, en episod ur det
hela, och till hvilka grupper finnes en ursprunglig upprinnelse. Man
förstår icke folksången, om man ej förstår honom som en utveckling.
Idealet är i ingen grupp ett afslutadt helt, det öppnar sig med en
sida åt en föregående, med den andra åt en efterföljande grupp, såsom
förhållandet är med allt som är stadt i utveckling, och sålunda ledes
man nödvändigtvis från grupp till grupp, tills man kommer att fråga
sig, hvar är upprinnelsen? Dessutom motsvaras denna utveckling af en
yttre historisk. Upprinnelsen är alltid ett faktum, till det minsta
af så stor betydenhet, att det anslagit folkets känslor, stämt till
dikt och sång. Men i samma mon den historiska utvecklingen förändrar
sättet att tänka och känna, forändras ock folkets uppfattning af
det ursprungliga ämnet, och så uppkomma de skilda sånggrupperna, i
det närmaste motsvarande de skilda utvecklingsstadierna. Stundom
brister sammanhanget mellan de olika uppfattningarna af ett och samma
ämne. Så har man svårt att i den romantiske Arthur igenkänna ens en
aflägsen likhet med nationalhjelten i de brittiske bardernes poemer
och triader, ja ens emellan denne och konungen i de armorikanska
folksägnerna. Det tyckes som förspild möda blifvit använd af alla de
forskare, hvilka sysslat med att uppdaga en så omärklig frändskap.
Men sådant inträffar merändels endast då, när ett ämne upptages ur en
verldsåskådning till en annan, såsom här, ur britternes nationella,
till romantikens kosmopolitiska. Ett sådant språng har Robin Hood
icke gjort. Han förblir städse en folkets man, utvecklingen af hans
poetiska personlighet går parallelt med folkets egen historiska,
och derföre kan man, såväl som man bör, till Robin Hood-sången söka
en historisk upprinnelse. Härtill kommer ännu ett annat intresse,
förenadt med folkhjeltens ursprungliga karakter, som gifvit anledning
till talrika ansträngningar inom engelska och äfven franska
litteraturen, att lösa denna fråga.
Men huru man ur den traditionella sången ensamt skall leda sig derhän,
är en annan fråga. Då den är stadd i en sådan ständig utveckling,
måste det ursprungligt faktiska vara utsatt för ett kontinuerligt
vanställande. Minnet sviker, det hopblandar vidt åtskilda sägner
som samtidigt passera tiden, utelemnar andra, ger nya namn och nya
tidsbestämningar åt de gamla ämnena och, tvertom, insätter under de
gamla namnen sednare händelser. Men det finnes dock en enkel lag,
ett verkligt Columbi-ägg, som sällan slår felt, såvidt den tillämpas
på den del af traditionel sång som är äkta folksång. Folket är
icke lärdt, det har gemenligen inga andra källor än sitt minne att
hämta ämnen utur, det upptar intet ur urkunder och manuskripter.
De äldsta erinringar, namn, händelser eller åsigter, väsendtligen
tillhörande ämnet, hvilka i sången fortlefva, måste då antingen
vara ursprungliga, härstammande från sångens upprinnelsetid, eller
ock vore sången äldre än de äldsta erinringar han innehåller,
hvilket just icke kan vara rimligt. Med ledning af denna enkla sats
har Villemarqué omsider bragt frågan om Arthursagans härstamning
till lyckligt slut. Från den ena uppfattningen har han, med att
afsöndra de gamla dragen, ledt sig till den andra och slutligen till
urkällan. I den äkta folksången, der förändringen är långt mindre,
måste tillochmed af det ursprungliga idealet bibehålla sig spår ända
till sångens slut, liksom en grundfärg i de många skiftningarna.
Bland de svenska folkvisorna finnes i Arwidssonska samlingen af
Fornsånger en om "Stolt Herr Alf", säkerligen icke uppptecknad före
sextonhundratalet och begynnande sålunda:
Vpp så vacknade Allfwens frw,
Hon tahlade till sin bonde.
Den förtäljer huruledes Herr Alf red till sin svärfaders, konung
Assmunds, gård och derstädes blef lönligen inbränd. Redan detta
allmänna påminner starkt om Ingiald Illråda och ynglinga tiden
öfverhufvud. Men att sången kallar Herr Alf till bonde, att konungen
före sin illgärning anropar _Oden Asagrim_, att Alfvens män
upphänga konungen fast de derigenom "få inge böter", äro drag, som
ovedersägligen förlägga denna dikts upprinnelse till hednatiden, och
måhända icke långt från ynglingaperioden: ty hvadan skulle folksången
erhållit dessa drag, om de ej nedkommit i traditionen? På samma sätt,
om Robin Hood-sången inför en riddare, som säger sig erna tåga till
det Heliga Landet, är det sannolikt att den sången kommer från en
tid, då sådant var allmänt och vanligt, och då han förtäljer att
hjelten befriat några bönder, som voro dömde att hängas för brott
emot jagtlagarne, finnes intet antagligare än att antaga denna sägen
härstamma från en tid, då jagtlagarne ännu hällos i så blodig helgd.
Genom att på detta sätt afsöndra erinringar, som hänvisa längst
tillbaka i tiden, hoppas vi komma till sannolikaste lösningen af
frågan, hvem och hvad var den ursprungliga hjelten i Robin Hoodsången?
Man har icke alltid gått nog försigtigt tillväga vid lösandet af
denna fråga. I strid med folksångens art, att vara i traditionen
fortlöpande sägner, har man tagit vissa af hans uppgifter för
fullgoda utan vidare, och sökt på grund af dem inställa ämnet på en
eller annan plats i historien. Isynnerhet har man fästat sig vid
namnet Robin Hood, ehuru deri ingen tidsbestämning kan ligga -- om ej
måhända den vaga af att namnet utgör en blandning utaf normandisk och
anglosaxisk mundart -- alldenstund detta namn mycket väl kan vara en
sednare tillsats. Man har ock dragit sina olika slutsatser, af olika
berättelser om fribytarens samqväm, än med konung Edward I, än med
Richard Lejonhjerta, ehuru den sednare måste med skäl misstros såsom
en tillsats från sextonde seklet, den förra åter icke hänvisar längst
bort i tiden, utan godt kan vara en tillsats då sången passerade kung
Edwards tid.
Den som först framdrog Robin Hood ur hans ovärdiga läge bland platta
blomstersamlingar och i balladmånglarståndena, samt erbjöd honom
som ett instressant föremål åt forskarene, var Mr Josef Ritson, en
af de originellaste och tillika lärdaste männer England egt. Han
var en man, full af de besynnerligaste litterära infall, och full
af kolossalt lärdomsförråd till att försvara dem emot alla sina
talrika motståndare. Ett af hans infall var att åtaga sig Robin
Hoods äreräddning, hvilket han gjorde med ett nit, som om hans
egen ära berott derpå. Han är synbarligen i "high spirits" då han
förtäljer om denne personlighet, som stälde sig i opposition mot
allt bestående, han njuter då han får bevisa, att dennes laglösheter
äro platt intet tadelvärdare än många konungars handlingssätt, både
förr och sednare, och han blir munter af skadefröjd vid allt det
förfång fribytaren gjorde prester och munkar, alldeles som om hans
egen hufvudfiende, biskop Percy, befunnit sig bland de utplundrade
prelaterne. Sitt "Life of Robin Hood", som föregår balladsamlingen,
har han utrustat med snart sagdt hvarje rad, hvari det namnet
förekommer hos någon engelsk historisk, litteraturhistorisk,
skönlitterär, modern eller gammal författare, och med tillhjelp af
denna lärdom söker han bevisa, att Robin Hood var född 1160 och
dog den 18 nov. 1247, samt var ingen mer eller mindre än en Robert
Fitz-ooth, earl af Huntingdon, som för någon orsaks skuld slagit
sig på fribyteri.[5] Mr Ritson älskade precisa data, som man ser,
men var icke lika mon om källorna. Han anför för sina åratal en
gammal biografi i manuskript (numera publicerad af Mr Gutch, vol. 1,
appendix) från sednare hälften af sextonde århundradet samt Maire
(Maiors) Britannia: Historia och Stowes Annales från 1592. Han kan
dertill lägga fyra ballader, hvilka försätta fribytaren i beröring
med Richard Lejonhjerta. Men dessa sednare äro dock, ehuru de
behandla gamla sägner, både till styl och behandlingssätt föga äldre
än Mair, hvarföre, då de äldre och äkta balladerna från femtonde
århundradet icke omtala en sådan beröring, Ritsons tidsbestämning,
hvad värde den föröfrigt kan ega, åtminstone icke på detta sätt kan
ur folktraditionen bevisas. Hvadan sextonde seklets minstreler och
häfdetecknaro må hafva bekommit åsigten, är icke möjligt att uppdaga,
men för oss har den endast värde såsom varande deras åsigt i saken.
Hvad åter den ädla härkomsten vidkommer, finnes den, såvidt vi erinre
oss, icke ens antydd i någon ballad. Den var dock redan 1569 "olde
and auncient", delas från denna tid länge af de lärde, t.ex. Leland
och D:r Stukeley, hvilken sednare, nästan samtidig med Ritson, med
möda och omsorg upprättade ett stamträd, som på mödernet ledde ända
upp till Wilhelm Eröfraren. Den sten, som ännu 1715 betäckte hvad
man ansåg för fribytarens graf vid Kirkleys nunnekloster, ger honom
denna rang och värdighet, och, framförallt, det är i denna skepnad
han införes på scenen af Anthony Munday under Shakespeares tid. Men
intet kan vara mera fremmande för Robin Hood-sångens folkmässiga ton,
än en sådan åsigt, hvilken otvifvelaktigt har sin uppkomst deri, att,
då folkhjelten skulle införas i detta Århundrades adeliga kretsar,
hans plebejiska personlighet icke ansågs nog intressant, med mindre
den dolde någonting bättre opp, under det ett högadeligt namn ensamt
kunde vara den tidens lärde en rimlig förklaringsgrund till hans
popularitet. Också framställes den af Ritson med en lätt ironisk
anstrykning, så att man icke rätt vet hvad han egentligen tänker
derom, och nästan frestas till tron, att han omfattat den blott för
att erhålla en stridsorsak till emot sin gamle ovän, biskopen af
Dromore, som förkastat en sådan slags äreräddning.
Biskop Percy hade redan trettio år tidigare upptagit i sina "Reliques
of ancient English Poetry" en af Robin Hood-balladerna, _Robin Hood
and Guy of Gisborne_.[6] Lika skarpsynt i sin forskning, som fri från
alla infall, antog han att sångens hjelte måste hafva varit hvad
sången utger honom för, en _yeoman_, tillhörande denna i bågskytte
utmärkta befolkning invid skogarne, af hvilka många inom desamme
nödgades söka tillflykt undan de normandiska jagtlagarne. Han antar
ock Richard Lejonhjertas regering som den tidpunkt, då Robin Hood
med sitt band herrskade i Sherwood, förvärfvande sig odödlighet
genom sin öfverlägsenhet i det nationella vapnet, genom sitt mod och
sin chevalereska maxim att taga af de rika och gifva åt de fattiga.
Måhända finnes i denna åsigt ingenting falskt. Hjelten i Robin
Hood-sången var utan tvifvel i tiden en yeoman på samma gång som en
fribytare, hvilken opponerade sig emot de blodiga jagtlagarne och
i sitt handlingssätt leddes af chevalereska känslor; troligt ock,
att han lefde på den af Ritson och Percy fixerade tiden. Men detta
allt är hos Percy ett antagande, han har intet bevis att anföra, och
han har dessutom ännu ej insett det intressantaste i folkhjeltens
karakter, det, hvaraf hans odödlighet egenteligen härleder sig.
Detta är hans politiska betydelse. Hjelten i ifrågavarande sånger --
vi mena icke just mannen med namnet _Robin Hood_, utan karakteren som
af detta namn betecknas -- är verkeligen en historisk personlighet,
som intagit en märkelig ställning, å ena sidan till folket, å den
andra till de herrskande. Han har varit en folkets man i tiden och
derföre äfven förblifvit det i sången, han har, ledd af sympatier
och naturliga band till att förena sig med dem, som inom samhället
utstodo det förtryck han i sina skogar undflytt, ihärdigt stått i
opposition mot de förtryckande, han har varit en äkta demokratisk
karakter. Hade derföre biskop Percy angifvit såsom fribyteriets
orsak icke blott jagtlagarne, utan det förtryck som i allt herrskade
i samhället, och som motiv till fribytarens maxim att taga af de
rika och gifva åt de fattiga, icke blott ett chevalereskt sinne utan
folkliga sympatier, skulle redan han uttalat den rätta uppfattningen
af Robin Hoods historiska karakter. Men han kunde det knappast, ty
dertill erfordrades en annan åsigt om folkets dåvarande ställning och
tillstånd inom samhället, än på hans tid var gällande.
Före sir Walter Scott hade ingen historieskrifvare förstått att
i riktig dager skåda förhållandet mellan stammarne i England
under tiderna efter eröfringen. "Man framstälde, engång för alla,
Anglosaxarne kastade till Normandernes fötter, man skildrade en enda
strid; och derefter återsågos hvarken Normander eller Anglosaxare,
hvarken segrarene eller de besegrade på deras blad", säger M. Thierry
i sina _Dix ans d'études historiques_; till dess romanförfattaren
i sin mästerliga "romance", _Ivanhoe_, kommer dem till hjelp och
kastar snillets ljusstråle öfver förhållandet. Han först insåg, att
den lägre befolkningen ännu vid slutet af tolfte seklet måste hafva
bibehållit tydliga spår af sitt anglosaxiska ursprung, och att, genom
denna nationalkänsla, hatet mot de _fremmande_ herrskarena måste
hafva bidragit att stegra hatet mot de _förtryckande_ herrskarena.
Måhända med något för skarp färgläggning blir derföre, enligt hans
framställning, den anglosaxiska jordbrukaren en man, hvilken lefver
afstängd från alla samhällsaffärrer, förskansad i sin boning som i
ett ständigt belägringstillstånd, rå till sina seder, dolsk till sitt
sinne och med ett inbitet hat till allt hvad normandiskt heter. Såsom
ett eget parti inom denna befolkning ställer han fribytarne, hvilka
i skogarne lefde ett muntert och oberoende lif, i fredlig beröring
med densamma, men ständigt sysselsatte att hämnas de nationella
oförrätterna i ett oförsonligt krig emot fremlingarne. Han ger åt dem
till anförare på denna tid folksångens hjelte, Robin Hood, som han
sätter i beröring med Richard Lejonhjerta, troget tecknande detta
möte enligt folksången om "Robin Hood och konungen".
Denna åsigt om fribytarnes ställning och betydelse upptar M. Augustin
Thierry, hvilken, såsom han sjelf skall hafva berättat,[7] just
vid läsningen af Ivanhoe känt sig manad till sitt framtida lysande
litterära kall, i det han dervid erfarit en af dessa sinnesrörelser,
som väckas af ett nytt ljus uppgånget öfver dunkla ämnen. Här hade
han lärt sig fatta, att folkena och generationerna hafva ett lif
liksom individerna, med en enhet i passioner, i ideer och önskningar,
hvilken öfverlefver äfven dess politiska sjelfständighet. Med denna
förutfattade mening gick han sedan till tecknandet af _la Conquête
de l'Angleterre_, det är, till tecknandet af de yttringar utaf
anglosaxiska folkets lif, som kunna spåras efter slaget vid Hastings.
I denna teckning framstå de fängslande berättelserna om de fågelfrie
Anglosaxarnes öden, hvilka i skogarne fortsatte nationalkriget,
och hvilka vid slutet af tolfte seklet ännu återfinnas i Sherwoods
fribytare. Under hans målande penna blifva desse "la dernière troupe
de brigands anglais _qui ait eu un caractère politique_", Robin
Hood blir den siste af Herewards efterföljare, hvilken förtjenar
att af historien omnämnas. Naturligtvis har M. Thierry, lika litet
som biskop Percy, några bevis att andraga ur den yttre historien
för denna sin åsigt, hvarmed han införlägger hjelten från femtonde
århundradets folksång just på detta ställe i historien. Men han
använder dock inre bevis ur sången sjelf, i hvilken han återfinner
erinringar och drag, som påminna om tolfte seklets förhållanden, så
väsendtliga, att han icke tvekar antaga, det dessa sånger fått sitt
ursprung från sagde tid.
Detta är en sannskyldig räddning af folkhjeltens ära, och genom en
sådan uppfattning af sången är ock möjlighet gifven, att komma dess
upprinnelse på spåren. Såsnart engång Robin Hood icke mera fattades
såsom en simpel bandit, med mer eller mindre chevalereska tänkesätt,
utan som en fosterlandshjelte, "hvilken folkets nationalkänsla i
tiden sanktionerade till heros", och hvilken det derföre, äfven
under kommande skiften, omgaf med förkärlek, måste sången hafva en
historisk upprinnelse. Sir Walter Scott och M. Thierry hafva fixerat
den i likhet med Mr Ritson och biskop Percy till Richard Lejonhjertas
tid, och vi medge oss genast hafva omfattat deras åsigt, redan innan
vi kände skälen för en annan, som något modifierade densamma. Man har
svårt att icke öfvertygas, då M. Thierry är den öfvertygande, och
svårt att icke se en sak så, som sir Walter Scott sett henne.
Denna M. Thierrys åsigt framkallade i _Westminster Review_ för
1841 en artikel af obekant författare.[8] Utan att vilja förändra
den allmänna karakter, som den franska historieskrifvaren gifvit
folksångens hjelte, skjuter denne honom längre framåt i tiden. Robin
Hood är otvifvelaktigt, säger han, en kämpe för folkfriheten, som
med sitt mod, sin fintlighet och styrkan af sitt anhang har sökt
att värna de svagare emot de mäktigare, i en tid af inbördes strid
och förtryck. Men det var icke under Richard Lejonhjertas, det var
under Henrik III:s regering han utförde sina bragder, det var icke
som Anglosaxare i kampen för den "gode kung Edwards lagar", det var
som partigängare för Magna Charta och det Oxfordska parlamentet
under Simon af Montforts fana han tillvann sig folkets bevågenhet,
han var icke den siste förfäktaren af det anglosaxiska folkets
nationella sjelfbestånd, han var en af de förste bland de demagoger,
hvilka småningom ledt det engelska folket till frihet och tryggade
rättigheter; men när folkpartiets sak gick under i slaget vid
Evesham, drog han sig undan till Sherwood, derifrån han kommit, och
fortsatte der striden på fribytarevis. Denna åsigt, till hvilken Mr
Gutch i sitt anförda arbete obetingadt ansluter sig, är dock äldre
än artikeln i Westminster Review. Den uttalas, äfven den, till först
af en romanförfattare, dock icke en af första ordningen, nemligen
Mr James, i _Forest days_. Åsigten stöder sig hufvudsakligen på
Forduns ofvananförda uppgift. Den lägger dertill en antydning af
denne krönikeskrifvares lärjunge och fortsättare, Bower, som i sina
tillägg till Scotichronicon under året 1266 anför följande: "Nu lefde
Robin Hood som fågelfri i snår och skogsdungar." Men vi hafva sett
att Fordun är endast ett eko af folksången, och hans fortsättare har
heller icke annat värde. I stället för att stöda sig på ett yttre
historiskt bevis, såsom den sjelf vill tro, har denna åsigt i sjelfva
verket icke annat än upptagit den äldsta hypotes som om folksångens
hjelte uppställts, nemligen Forduns. Men den stöder sig äfven på
en uppgift af folksången sjelf, och dertill den älsta och den
förträffligaste af alla Robin Hood-ballader, _A Lytell Geste of Robin
Hood_. Här förlägges verkeligen hjelten äfvenledes i beröring med
en konung och alldeles på samma sätt, som i de af Mr Ritson anförda
balladerna; och konungen heter här Edward. Det är nu Edward I, som
i munkdrägt låter fånga sig af fribytarne, af dem undfägnas med
sitt eget villebråd, och slutligen förmår dem att gifva sig i hans
tjenst. Men denna uppgift, hvilken sednare af sången sjelf passas in
på Richard Lejonhjerta, och af andre forskare på Edward II, och som
likaväl kan passas in på hvilken konung Edward, Henrik eller Richard
som helst, har ensam ingen bevisande kraft. Sägnen sjelf är utan
tvifvel gammal, men namnet på konungen kan hafva tillkommit sednare.
Måhända är det detta namn, hvilket bestämt Fordun till hans uppgift,
liksom det bestämt författaren i Westminster Review att återupptaga
den.
Mot hvardera dessa tidsbestämningar, såväl M. Thierrys, som den
sistanförda, kan man invända, att de motsägas af folksången sjelf.
Man märker i ena fallet intet spår af denna fiendtliga sinnesstämning
mellan stammarne, af detta nationalhat emot en fremmande konungamakt;
i det andra fallet ser man icke att folkhjelten skulle deltagit i
något annat krig, än det han sjelf utför i sina skogar, man hör ej
talas om grefven af Montfort, ej heller röjer sig något hat emot ett
konungskt parti.
M. Étienne, som i Revue des deux Mondes infört en förträfflig
artikel, _Littérature populaire de la Grande-Bretagne_, hvilken i
många afseenden tjenat oss till ledning, anför denna invändning emot
antagligheten af den förra åsigten; men han underlåter att göra det
emot antagligheten af den sednare, ehuru den utan tvifvel der haft
mera giltighet och kraft. Folksången bibehåller den ena och glömmer
under sitt lopp den andra erinringen, sannolikt allteftersom de vid
hennes upprinnelse råkat antaga mer eller mindre anslående och liflig
form. Under de tvenne seklerna från Richard Lejonhjerta till femtonde
århundradet har han så mycket lättare kunnat glömma det gamla grollet
mot Normanderne, som några Normander under större delen af denna
tiderymd icke mera funnos till, och så mycket lättare förbise hatet
emot normandiske konungen, som detta redan under Richard Lejonhjertas
tid var temmeligen utplånadt. Deremot är det oförklarligt, ifall det
så vore, att Robin Hood kämpat under Simon af Montfort, huru sången
på hälften kortare tid hunnit förgäta alla erinringar, som kunde
karakterisera denna tid, och det så mycket oförklarligare, som han då
skulle tappat minnet af de vigtigaste händelser i fribytarens lif,
icke af en blott _sinnesstämning_, såsom i det förra fallet.
Af föregående framställning ser man, att det visserligen icke är
någon brist på gissningar och åsigter i afseende å Robin Hood.
Alltsedan Ritsons tid har det gått denne man af folket ibland de
lärde, såsom det går en nykomling i en salong; man gissar, man
funderar, man forskar hvem han egentligen kan vara, hvad han gjort,
hvar han lefvat och hvad som i all verlden kunnat införa honom i
sällskapet. Han har bland de lärde i England uppträdt med samma
deciderade succès, som kung Arthur och tableronden bland de lärde i
Frankrike. Genom detta deras intresse har han för andra gången, i
nittonde seklet, blifvit utsatt för en utvecklingsprocess, fastän i
teorier och åsigter; liksom han från tolfte till sjuttonde seklet
var föremålet för en sådan genom folkets intresse, men i sånger och
sägner. Så har han nu ifrån att vara rätt och slätt en stråtröfvare,
blifvit en munter och chevaleresk yeoman, och omsider en folkförare.
Med detsamma har han blifvit allt yngre och yngre, ifrån att vara
samtidig med idealet för det normandiska baronaget, har han blifvit
samtidig med Edward I. Men detta är icke allt. Man har icke tröttnat
att uppställa än flere hypoteser.
För sju eller åtta år sedan samlade sig i nejden af den bygd, som
en gång var vittne till Robin Hoods och hans fribytares muntra
bedrifter, ett stort antal lärde till ett arkeologiskt _meeting_.
Naturligtvis innehades ordförandestolen af någon högtförnäm man, det
var denna gången hertigen af Newcastle. Hufvudsakliga anledningen
till mötet var Robin Hood. Man hade gjort en betydande upptäckt,
hvilken den lärda samlingen skulle sätta sig att begrunda. Den
oförtrutne Mr Gutch, som något år tidigare utgifvit sitt ofta anförda
arbete, hade förberedt handlingarna. Upptäckten var dock icke hans,
den tillhörde Mr Joseph Hunter, som under sina gräfningar bland de
gamla protokollerna i skattkammar-arkivet funnit ur Plantagenetska
familjens hoprullade hushållsannotationer, att en Robin Hood varit
hoftjenare, "porter of the chambre", hos Edward II, och i femton
månader uppburit sina tre pence ur den kungliga kassan. Denna
oväntade upptäckt hade bragt den lärde referenten från hans förra
öfvertygelse till att antaga detta sednare datum. Det är nemligen
fallet, att af alla regenter med namnet Edward endast den Andre
veterligen besökt Sherwood, hvarföre intet kunde vara sannolikare,
än att det just var han, den minst ridderlige af dem alla, som
sången menade med sin konung Edward, hvilken i munkdrägt begaf sig
till Sherwood, och efter en treflig samvaro förde fribytarehöfdingen
till sitt hof, der denne, säger sången i märkvärdig endrägt med de
kungliga hushållsrullorna, dröjde endast femton månader[9]. Mr Hunter
har ett år sednare af sitt fynd gjort en intressant och lärd bok,
hvilken vi icke varit i tillfälle att se. Skulle han der andraga,
icke blott yttre tillfälligheter, utan ock inre ur sångerna hemtade
bevis för att folksångens hjelte är den samme Robin Hood, som i
allsköns lugn uppbar tre pence om dagen af konung Edward II, vore
det i sanning rätt ledsamt; ty då vore det bestäldt med hela hans
karakter som historisk person och folkförare. Icke kunde han då hafva
varit med om slaget vid Evesham, såframt han ej gjorde sin hoftjenst
vid ungefär åttatiofem år, än mindre hade han kunnat lefva "in better
daies, in first Richards daies". Men M. Étienne, som användt hans
monografi till sin uppsats, säger: "il faut vraiment que sa théorie
soit bien _impossible_, pour que nous la rejetions malgré tant de
vraisemblance." Det måtte då vara så, att skickelsen i form af en
hofbetjent med tre pences lön, och som kanske af fåfänga tagit sig
namnet Hood, velat med de lärde, isynnerhet Mr Gutch, drifva ett
oskyldigt gyckel.
Dock, kanske finnes det en utväg, att åt forskningen rädda äfven
denna åsigt om Robin Hood. Ehuruväl folksångens hjelte utan tvifvel
är en man af Richard Lejonhjertas tidslynne, och sången i de
dåvarande förhållandena tagit sin upprinnelse, är dermed icke sagdt
att fribytarehöfdingen på denna tid bar namnet Robin Hood. Han
kan godt hafva dåförtiden hetat Robert Loxley, efter det ställe i
Yorkshire, nära Sheffield, hvilket folktraditionen anger som hans
födelseort;[10] han kan vidare hafva för sitt lefnadssätts skuld
erhållit tillnamnet "O' the Wood", enligt den uråldriga engelska
plägseden att af allehanda föremål göra bi- och öknamn, af hvilka
namn sedan sammandragningsvis blifvit Robin Hood, eller Whood, såsom
namnet ock stafvas. Men han kan lika godt på denna tiden hetat
något annat, och emottagit det namn, hvarmed han i den slutligen
upptecknade sången betecknas, af sagde hofbetjent, som före sin
fredliga sysselsättning törhända varit en så välbekant och kanske
ock på sitt sätt besjungen riddare af stigen, att han befanns värdig
gifva namn åt den mest besjungna hjelte engelska folket egt. Men
tyvärr vete vi af den ofvananförde titeln på latinska poemet om
William Wallace, att Robin Hood redan 1304 var ett mångbesjunget namn
på en fribytare, som kunde ställas sida vid sida med den skottske
fosterlandshjelten; hvilket åter icke passar in på hofbetjenten.
Det borde dock icke synas så oförklarligt, att historien ej i sina
manuskripter förvarat namnet Robin Hood. Mr Ritson har kunnat
förklara sig denna förtegenhet endast som en illvilja hos Mathias
Paris, Benedictus Abbas och andra munkar, hvilka skrefvo denna
tidens krönika och, liksom till hämd för allt hvad han förbrutit sig
mot det andeliga ståndet, utelemnade honom från sina berättelser.
"L'histoire a ses injustices et ses vengeances", säger ock M. Étienne
till förklaring deraf. Men ej ens krönikan kan hinna detaljera alla
namn och händelser, som ingå i ett historiskt förhållande, allraminst
ifall detta blott utgör en biomständighet i det stora hela. Hon
lemnar dem åt lokaltraditionen att förvaras, och åtnöjer sig sjelf
med att nämna det allmänna af saken. Så glömmer hon icke att
upprepadt omnämna fribyteriet i England under de första århundradena
efter eröfringen, tadlande och smädande ifall hon är normandisk,
full af medkänsla om hon gått ur anglosaxisk penna; men ju mer det
fortsatta motståndet i skogarne blef hopplöst, så att de fågelfrie,
såsom i slutet af tolfte seklet, begynna glömma sin ursprungliga
ställning och sin nationella uppgift samt upphöra att vara farliga
för den normandiska styrelsen, inskränker hon sina meddelanden till
att blott nämna deras tillvaro, öfverlemnande åt inbyggarne i nejden
att bevara i minnet deras bedrifter och namn. Dessa lokaltraditioner
uppsamlar sedan sången och bearbetar, tills de sammangå till en
enhet af händelser, grupperade kring en och samma hufvudperson.
Liksom ett komplement till krönikan, utgår han från samma allmänna
tidsförhållande som i den finnes uppskrifvet.
Vid ofvannämnde arkeologiska möte uttalades äfven en åsigt, som söker
med ett Alexanders-hugg lösa knuten. Alldenstund, så resonnerade
Mr Halliwell, historien enständigt tiger i afseende å denna
personlighet, som dock, ifall han verkeligen funnits till, enligt
folksången bordt spela för stor roll, för att af historien kunna
förbigås, så är han uppenbarligen från början till slut diktad, har
aldrig existerat annorstädes än i folkets fantasi, är, såsom Mr
Halliwell uttrycker sig, _mytisk_. Ehuru det icke anges, är denna
mening blott en resumé af den Mr Tho. Wright i sitt tidigare utkomna
arbete, "Essays on the Litterature, Superstitions, and History of
England in the Middle Ages", uttalar som sin tanke i den svårlösta
frågan. Men i så fall har referenten icke fullt framställt hans
åsigt. Mr Wright, som utan tvifvel för närvarande är Englands
yppersta litteraturhistoriker, kallar icke Robin Hoods personlighet
mytisk, i den mening att han skulle sakna allt historiskt underlag;
ty då återstode ju endast antagandet, att Robin Hood, i likhet med
_hobgoblins, pucks_, elfvor, dvergar och dylikt, utgått från en
naturåskådning, i hvilket fall sången om honom vore theopoetisk; --
ty ett tredje ursprung gifves icke för folksången. Finnes ej först
en åskådning antingen af menniskolifvet eller af naturen, uppstår
ingen fantasiprodukt. Men Robin Hood-sången antyder på intet sätt
ett ursprung från den sednare källan. Sedan derföre Mr Wright dragit
Robin Hoods existens i tvifvelsmål, tillägger han: "det uppstår
likväl nu en intressant fråga: hvem var då den person, som i dessa
ballader bär namnet eller titeln af Robin Hood? -- en fråga hvilken
säkert icke tillåter en lätt lösning." Han insåg således, att, om
ock icke en Robin Hood kunde vara originalet till hjeltebilden i
folksången, måste der dock funnits någon. Om den individuelle skalden
skapar intet ur sig sjelf, utan omskapar verkligheten, hvilken lefver
i hans inre såsom hågkomster, måste folket än trognare reproducera
sina hågkomster, alldenstund det är, då det engång slår sig på att
vara historiskt, långt mera bundet af objektiviteten. Men hoppades
den berömde forskaren, att man kunde påfinna någon annan faktisk,
eller äfven någon historisk personlighet, hvilken i Robin Hoods
ställe kunde insättas som original för bilden, så har han visserligen
ställt uppgiften så, att den icke tillåter någon lösning alls. Endast
så kan den lösas, att Robin Hood betraktas som en sammanfluten bild
af lokala hågkomster, för hvilken ett verkligt fribytarlif legat till
grund.
Genom denna skärskådning af de olika åsigterna om Robin Hoods
historiska karakter hoppas vi hafva vunnit ett visst företräde, en
viss bevågenhet hos läsaren för sednare delen af tolfte seklet. Vi
begynna derföre vår framställning af Robin Hood-sångens utveckling
med att tillse, i hvad mon den sammanflutna hjeltebilden i folksången
påminner om sin upprinnelse ur tidsförhållandena i detta sekel. Vi
använda dervid metoden som tidigare uppstälts, att ur sången uttaga
de erinringar som hänvisa längst tillbaka, och se huruvida de passa
in på den antagna tiden. Vi hoppas, genom en sådan sammanställning,
vinna ett fotfäste i den historiska verkligheten, på samma gång som
vi vinna ett slags urbild för sången, från hvilken det sedan, i de
följande afdelningarna, blir lätt att spåra dess utveckling.
Naturligtvis användes härvid främst de äldsta sångerna, såsom de,
hvilka mest bibehållit af det ursprungliga. Robin Hood-sången
sönderfaller nemligen i tvenne väsendtligt olika cykler: en från
femtonde, och en från sextonde samt sjuttonde seklerna. Den förra
utgöres af trenne sånger, bland hvilka _A Lytill Geste of Robin Hood_
intager främsta rummet. Dock befinnes det, att äfven den sednare
cykeln innehåller ett och annat ursprungligt drag, som icke ingår i
hvad man från femtonde århundradet har öfrigt.