Jörgen hette en välmående bonde. Han satt lugn och trygg på sin gård,
arbetade på sin åker, drack om kvällen sitt öl på bykrogen och hade
aldrig varit sjuk. En kväll, när han kom hem, kände han sig dock inte
riktigt bra. Hustrun dukade upp pannkakor, men Jörgen, som alltid
annars brukade ha glänsande aptit, orkade inte äta mer än en liten bit.
Något dylikt hade aldrig hänt förut, och hustrun blev orolig.
— Du är sjuk, min gubbe lilla, sade hon, du måste genast krypa till
kojs. Och så lassade hon på honom allt, vad täcken och filtar som fanns
i huset. Följande morgon låg Jörgen där i sängen röd som en kräfta, men
han kände sig inte bättre. Då blev hustrun ängslig — Tänk, om du skulle
dö, gubben min! sade hon. Det är allt bäst, att vi skicka efter doktorn.
Hon tänkte också på att Jörgen alltid varit snäll och hygglig mot
henne. Det bleve nog inte lätt att få tag i en annan man, som vore lika
bra. Och så sände hon bud till doktorn. Och han kom. Det var en gammal
jovialisk herre med stor mage och en näsa, som skiftade i rött.
— Nå, hur är det fatt med er Jörgen? sporde han, då han kom in och såg
bonden ligga där röd och pustande under alla filtarna.
— Å jo, jag är liksom lite krasslig, sade Jörgen, och inte orkar jag
äta något, det är det allra värsta.
— Nå, vad åt ni i går?
— I går, jo, låt mig se, det var surkål och kroppkakor, och så drack
jag färsköl till, men inte mer än ett par stop.
Doktorn kände på pulsen.
— Det är nog inte så farligt, sade han. Jag skall skicka honom ett
dussin iglar, det gör honom nog gott i alla fall. För resten kan ju
drängen er följa med mig och hämta dem med detsamma.
En stund efter kom drängen tillbaka med iglarna. Hustrun betraktade
villrådig de svarta djuren. Sådana hade hon aldrig sett förut och hade
ingen aning om hur de skulle användas. Att skicka särskilt bud för att
fråga doktorn därom, ville hon inte. Det skulle se så fåkunnigt och
pjoskigt ut. Medicin, som doktorerna ordinera, brukar ju vara att ta
in, tänkte hon, och så är det väl med dom här också, fast inte se de
särdeles aptitliga ut.
Nu hade hon emellertid fattat sitt beslut. Hon gjorde upp eld i spisen,
satte på stekpannan och lade i en duktig klump flott. När den hade
smält, öste hon i alla iglarna, och det började strax att fräsa och osa
värre, När de hade stekt en stund, hällde hon upp anrättningen och gick
in till Jörgen.
— Se här, vad doktorn har ordinerat åt dig! sade hon och strödde en
nypa salt på det svartbruna moset.
— Tvi för allt, vad lett är! skrek Jörgen. Ska jag äta det här?
— Ja, när doktorn har sagt det, så — — —
Jörgen smakade.
— Jag tror, att jag vill ha litet peppar och lök till.
Ja, det fick han då gärna och en duktig snaps till, och sen satte han i
sig alltihop utom en igel, som han inte orkade med.
En stund efteråt sade Jörgen:
— Det var allt en konstig medicin det där. Jag känner liksom litet
magknip.
— Det ska vi nog hjälpa, sade gumman, och så gav hon honom en redig
snaps till.
Och när Jörgen hade sovit på det, så kände han sig kry som ett vinterny
och gick till sitt arbete såsom vanligt.
Några dagar därefter kom doktorn, som hade ärende till byn, in till
Jörgens. Denne satt just till bords och åt fläsk och potatis med god
aptit.
— Nå ni blev ju snart bra igen, Jörgen, sade han. Iglarna tycks ha
gjort er gott.
— Ja vars, sa' Jörgen, men det var ena bestar att vara feta, jag fick
rakt tvinga i mig de sista.
Doktorn såg ut som ett stort frågetecken.
— Ja, som de var, kunde han ju inte ta in dem, sade hustrun, därför
stekte jag upp dem i litet flott.
— Jaså, på det viset, sade doktorn och vände sig om för att inte brista
ut i skratt.
Men Jörgen berömde doktorn, för att han kunde hitta på ett medel, som
så snart gjorde verkan. Det var verkligen, tyckte han, en lyckad kur.
(Tyskland.)