Det var en gång en soldat, som tappert hade tjänat sin konung under ett
långt och blodigt krig. De många ärren i hans ansikte vittnade om att
han varit med i mången drabbning och hederstecknen på hans slitna rock
visade, att han kämpat såsom en modig soldat ägnar och anstår. Till
slut blev det fred i landet, och han återvände hem. Under hans långa
frånvaro hade hustrun dött, och han stod ensam i världen. För arbete
med plog och spade hade han under de långa krigsåren förlorat all lust,
och därför begav han sig ut på vandring för att se sig om i världen.
Packningen var inte tung, ett stycke bröd i ränseln, en fältflaska med
vatten, det var alltihop. Hans pung var nästan tom, men han var lika
glad och munter för det. En dag, då han vandrade genom en stor skog,
slog han sig ned under ett lummigt träd för att vila. Då såg han en
gammal man, som med långsamma, trötta steg närmade sig. När han kommit
fram till soldaten, stannade han och sade:
— Var barmhärtig mot en gammal man och giv mig ett stycke bröd! Jag är
så hungrig och utmattad, att jag knappt kan hålla mig upprätt.
Soldaten knäppte upp ränseln, tog fram sin sista brödbit och gav den
gamle, fastän han var hungrig själv. När han vilat en stund, gick han
vidare och kom till en klar källa. Här drack han sig otörstig och
fyllde sin fältflaska, varpå han marscherade vidare. Vid middagstiden
hade han kommit ut ur skogen och gick över en ödslig hed, där solen
brände hett. Här mötte han en annan gammal gubbe, som vacklade emot
honom och sade:
— Snälla, goa herrn, giv mig en klunk vatten, jag är nära att försmäkta
av törst.
Soldaten tog fram sin fältflaska och bjöd honom. Den gamle tog den
och drack i långa drag, till dess det inte var en droppe kvar.
Därefter tackade han och gick vederkvickt sin väg. Soldaten vandrade
oförtrutet vidare, fastän han kände sig både hungrig och törstig. Det
led mot aftonen, och ingen människoboning stod att upptäcka. Då såg
han plötsligt vid en krök av vägen en gammal krympling, som låg vid
vägkanten, klädd i några eländiga trasor. Soldaten spände då sin kappa
från ränseln och bredde över den arme stackaren. Mer kunde han ej göra,
för han hade varken mat eller dryck kvar.
Därpå gick han vidare. Då han hade passerat heden, kom han förbi en
sädesåker. Hungrig, som han var, tog han några ax och gnuggade mellan
händerna och åt de halvmogna kornen. Bäst det var, stod liksom genom
ett trollslag framför honom de tre gubbarna, som han hade träffat under
dagens lopp. Soldaten blev mycket förvånad och ännu mera, då den förste
vände sig till honom och sade:
— Du har bespisat den hungrige, och till belöning därför beviljar dig
Vår Herre en önskan.
— Om så är, så önskar jag mig en pung full med guldmynt, och att den
aldrig blir tom, hur mycket jag än delar med mig åt de behövande och
tager för egen del.
Genast räckte honom den gamle en fylld pung och försvann.
Nu sade den andre:
— Du har vederkvickt den törstande med din sista vattendroppe, till lön
skall du, få ännu en önskan uppfylld,
— Då önskar jag en pipa, som alltid är full av tobak, hur mycket jag än
röker själv eller lånar åt andra.
Gubben gav honom en kort, väl fylld tobakspipa och försvann.
— Du har klätt den fattige och nakne, därför ger dig Vår Herre ännu en
tredje önskan, sade den siste.
Soldaten funderade en stund. Pengar hade han nu fullt upp och tobak
med. Vad skulle han vidare önska sig? Slutligen kom han på en bra idé.
— Om jag verkligen är värd att få mera, sade han, så skulle jag vilja
ha en säck, i vilken jag kunde fånga och stänga in allt, vad jag
behagade.
— Här har du, vad du önskar, sade gubben och räckte soldaten en säck.
När du vill använda den, skall du säga så här:
När min hand dig öppnar,
önskepåse rar,
alla, som jag nämner nu,
tag i ditt förvar!
Knappt hade den gamle uttalat dessa ord, förrän han var försvunnen.
Soldaten bad med tacksamhet i hjärtat ett fader vår. Så stoppade han
sin fyllda, penningpung i fickan, slängde den märkvärdiga önskepåsen
över axeln, tände sin pipa och vandrade med raska steg vidare. Hunger,
törst och trötthet voro försvunna.
Före nattens inbrott kom han fram till en stor stad med många tinnar
och torn; det var huvudstaden där i landet. Porten, som han kom in
igenom, förde direkt till judekvarteret. Så snart han kom dit, blev
han omringad av en hop judar, som frågade, om han hade något att
sälja. De skreko om varandra och ryckte honom i kläderna och yrkade
ivrigt, att han skulle gå med till deras krambodar och köpa både det
ena och det andra av deras utmärkta varor. Han försökte göra sig fri
och förklarade, att han ingenting ville ha av deras saker. Men judarna
voro mycket efterhängsna och ville inte släppa honom. Kvinnor och barn
sällade sig till, och det blev en riktig folksamling. Till slut blev
soldaten riktigt förargad. Plötsligt kom han ihåg sin önskepåse och
tänkte, att här var ett förträffligt tillfälle att pröva dess kraft.
Han skakade från sig de påflugnaste, öppnade sin säck och sade:
När min hand dig öppnat,
Önskepåse rar,
alla, som jag nämner nu,
tag i ditt förvar!
Alla judar in!
Strax spändes säcken ut, och i ett huj flyger hela patrasket med
kvinnor och barn in i säcken. Hur de kunde få plats, vet jag inte, men
de krympte väl ihop kan jag tro, och lätta blevo de också, för sedan
säcken slutits ihop av sig själv, tog soldaten hela bördan på ryggen
och gick sin väg.
Han hade inte gått långt, förrän han hörde bevekande röster inifrån
säcken.
— Släpp oss lös, släpp oss lös!
— Ja, om ni lovar, att inte mer antasta fredliga vandrare, sade
soldaten.
Det lovade judarna högt och heligt, och så öppnade soldaten säcken,
och de sprungo snopna sin väg, var och en till sin krambod. Soldaten
fortsatte sin väg till närmaste värdshus; här fick han sig en grundlig
måltid, och det kunde han verkligen behöva, så hungrig och törstig som
han var.
Ryktet om den märkvärdiga händelsen spred sig emellertid som en löpeld
över staden, och nästa morgon hade det redan kommit till konungens
öron. Denne lät genast kalla soldaten och sade till honom:
— Du är mig en duktig karl, som ensam kunde reda dig mot hela skaran av
efterhängsna judar. Vill du utföra ett uppdrag åt mig? I ett slott, som
jag ärvt av min fader, husera en hel hop troll, som göra det omöjligt
för människor att vistas där. Kan du jaga ut dem, så att slottet blir
beboeligt, så skall jag utnämna dig till hertig och ge dig en stor
summa pengar.
— Herre konung, svarade soldaten, jag vet inte, om jag lyckas, men jag
skall göra mitt bästa.
Därefter begav han sig genast till slottet, som stod alldeles tomt, och
gjorde sig i ordning att där tillbringa natten. Han tog med en lykta,
satte sig på en stol mitt i den stora salen, tände sin pipa och väntade
på vad som komma skulle. Långsamt förrunno timmarna, tills klockan
slog tolv. Då hördes ett förfärligt brak. Dörrarna flögo upp, och på
tröskeln visade sig ett fult troll med lång svans.
— Hur kan du vara så djärv att våga dig hit? skrek trollet. Svara,
eljest vrider jag halsen av dig!
— Jag är en vandrande soldat, svarade denne och fortsatte lugnt att
röka sin pipa. Tänker du döda mig, så vänta, tills jag rökt slut på min
pipa.
— Ja, det lovar jag dig, sade trollet, och därmed satte det sig ned i
ett hörn och väntade.
— Det var mig en långrökt pipa, sade trollet, sedan det en lång stund
med gnistrande ögon betraktat soldaten. Tag hit den, jag vill själv
röka slut.
Soldaten tog pipan ur munnen och räckte den åt trollet, som genast
började bolma, så att röken stod som en kvast ur mun och näsa. Så höll
han på en god stund, tills rummet var fullt av rök, men pipan var full
med tobak i alla fall.
Nu ljöd ett gräsligt larm i gångar och korridorer. Dörrarna slogos
upp, och en hel skara andra troll rusade in. De omringade soldaten och
skreko med full hals:
— Vad vill du här, och var kommer du ifrån?
Soldaten förklarade, att deras hövding lovat honom få leva, till dess
pipan var utrökt. När de sågo, att deras främste man satt och bolmade
av alla krafter, kommo de till hans hjälp, pipan gick från mun till
mun, trollen rökte, så att de storknade och måste öppna fönstret for
att få en näsa frisk luft. Röken stod i väldiga moln ut genom fönstret,
och folket där nere i staden märkte det och trodde, det var eldsvåda.
Det ringde i kyrkklockorna, och brandvakterna gjorde sig i ordning, för
den händelse elden skulle sprida sig till husen i staden, men upp till
slottet vågade sig ingen.
När trollen sågo, att pipan inte gick att röka slut, blevo de ängsliga
och sade till soldaten:
— Du får dra dina färde, vi vilja inte ha med dig att göra.
— Jag går och kommer, vart jag vill, er nåd förutan, svarade soldaten.
Emellertid skall jag gå härifrån, om ni lovar att för alltid lämna
detta slott.
— Det kan vi inte. Nere i källaren ligger en stor skatt, som kungens
far och farfar på orättfärdigt sätt tillskansat sig, och den ha vi
blivit satta att vakta.
Soldaten tog då fram sin säck, öppnade den och sade:
När min hand dig öppnar,
önskepåse rar,
alla, som jag nämner nu,
i tag i ditt förvar!
Alla trollen in!
Ögonblickligen flögo allihop trollen in i säcken, som slöt sig själv.
Nu började de klaga och jämra sig och bådo så vackert att få komma ut.
Men soldaten tog säcken och slog den i väggen, så det sa' skvatt, och
därefter sade han:
— Jag släpper inte ut er, förrän ni lovar att skaffa upp hit i salen
den olycksbringande skatten och sedan lämna slottet. Trollen hade
det trångt och kusligt därinne i säcken och lovade vad som helst. Då
tog soldaten en nål och stack ett hål på säcken, och genast kom ett
troll utfarande; därefter täppte han noga till hålet och befallde det
utsluppna trollet att gå ned i källaren och hämta upp skatten. Genom en
springa i golvet kröp trollet ned i källaren, och efter en stund var
halva salen fylld med guld och silver. Nu öppnade soldaten säcken, och
en väldig svärm! med flädermöss fladdrade kvidande ut och togo vägen
genom det öppna fönstret.
Soldaten bredde nu ut sin kappa i ett hörn av rummet och sov lugnt och
gott, tills solen stod högt på himlen. Då gick han direkt till kungen
och talade om, att nu hade han fullgjort uppdraget och befriat slottet
från trollen. Kungen blev förtjust och gav honom en stor summa pengar,
men sådana behövde inte soldaten utan utdelade dem i stället bland de
fattiga. Vidare talade han om för kungen, att de skatter, som lågo
uppe i slottssalen, voro vunna på orättfärdigt sätt, och rådde honom
att skänka alltsammans till kyrkor och fromma stiftelser. Detta skedde
genast, och sedan den dagen hördes aldrig några troll eller spöken av
där uppe.
Kungen erbjöd soldaten att stanna kvar vid hovet och bli hertig, men
denne betackade sig och drog åter ut på vandring. Nu förde han ett
behagligt liv, rökte sin outtömliga pipa i lugn och ro och hade pengar
fullt upp både för egen del och att dela med sig åt de fattiga och
behövande.
Efter någon tid kom han till ett land, där det var krig. Fienden hade
med en stor här brutit in i landet. De stridskrafter, som konungen
skickat ut till försvar för sitt rike, voro otillräckliga, och snart
kommo fienderna och belägrade huvudstaden. Vår vandrande soldat befann
sig just där, då bud kom med uppfordran att överlämna huvudstaden, i
annat fall hotades den med brand och plundring. Konungen, som ej kunde
reda sig mot övermakten, lät kungöra, att den, som kunde fördriva
belägrarna, skulle få hans dotter och halva kungariket till belöning.
När soldaten fick höra detta, ilade han upp på vallen och öste ut
ur sin outtömliga pung stora högar av guldmynt bland de belägrande
fienderna. Snart samlade sig hela hären på denna plats och begynte
plocka upp guldet. Då tog soldaten fram sin säck, öppnade den och sade:
När min hand dig öppnar,
önskepåse rar,
alla, som jag nämner nu,
tag i ditt förvar!
Alla fiender i säcken in!
Nu flög hela den fientliga hären med dunder och blixt in i säcken.
Genast tog soldaten säcken på ryggen och begav sig till konungen. På
slottets borggård öppnade han säcken och släppte ut dess innehåll litet
i sänder, så att konungens män kunde hinna taga hand om och föra i
fångenskap hela den fientliga hären.
Därmed var staden befriad. Förtjust slöt kungen sin räddare i famn
och förde honom till sin dotter, som skulle bliva hans brud. Soldaten
smålog vänligt mot den unga, väna prinsessan, men därefter vände han
sig till konungen och sade:
— Jag är en enkel, vandrande soldat och passar inte till kungamåg och
tronföljare; med regeringsbestyr och dylikt skulle jag stå mig slätt.
Friheten och vandringslivet älskar jag framför annat. Låt mig därför
draga mina färde!
Kungen ville inte tvinga honom utan ställde till en storartad fest, där
han i hovets och folkets åsyn tackade sin ädle räddare och visade honom
stor ära. Följande dag var soldaten redan borta. Tidigt i gryningen
begav han sig av och fortsatte sin vandring ut i världen.
En dag kom han till en trakt, som var hemsökt av en svår farsot, vilken
bortryckte många människor. På kvällen, då han skulle gå till vila,
kände han sig sjuk, och då han såg upp, fick han se en mörk gestalt vid
sin huvudgärd. Det var Döden. Soldaten blev emellertid inte rädd. Han
hade ingen lust att dö nu, då han tack vare sin outtömliga pung och
pipa kunde föra ett så behagligt liv. Han tog fram sin säck och mumlade:
När min hand dig öppnar,
önskepåse rar,
den, som jag nämner nu,
tag i ditt förvar!
Död i säcken in!
Ett ögonblick därefter hörde han Döden kvida och jämra sig i säcken. I
århundraden och årtusenden hade Döden kommit och gått och hämtat sina
skördar bland människorna. Men ur denna säck kunde han inte komma.
Följande morgon var soldaten kry och rask. Han tände sin pipa och
vandrade vidare i världen.
Så gick det en lång tid, soldaten blev allt äldre, men varken han
eller någon annan människa dog, ty Döden var ju fången i säcken. Det
började bli en svår tid i världen. När inga dogo, blev det för trångt,
och kampen om brödet blev allt häftigare. Barn sökte rycka den sista
brödbiten från föräldrarna. Häftiga strider utkämpades, men huru svåra
sår, som än tillfogades, fingo människorna ligga där i sina plågor.
Döden, befriaren, kom inte; han var fången.
Till slut tyckte soldaten, att det där blev alltför jämmerligt. En
vacker dag öppnade han säcken och släppte ut Döden, som strax skyndade
ut och började verka ännu ifrigare än förut. Nu dogo människor i
hundratal, och efter någon tid såg det ut i världen ungefär som förut.
Men soldaten var inte längre glad och lycklig mer. I två hundra år hade
han nu strövat omkring i världen och var trött vid allt. Livet hade
ingen lockelse längre för honom. Han längtade att få dö, men Döden var
rädd för honom. När han såg soldaten, så flydde han lång väg. Vad ska
jag nu ta mig till? tänkte soldaten. Eftersom Döden flyr för mig, så
har jag väl ingen annan råd än att själv söka mig han till den andra
världen.
När han hade vandrat ett helt år, kom han till en bergshåla, och
framför densamma befann sig en mäktig kopparport. Det är inte gott att
veta, vad det här är för ett ställe, tänkte soldaten för sig själv.
Jag klappar väl på, så får jag se, hur det går. Därmed slog han tre
kraftiga slag på porten. Då hördes en grov dånande stämma:
— Vem är det? Här är avgrunden.
— Jag är en vandrande soldat.
Mer hann han ej säga, förrän rösten genmälde med en ton av ängslan:
— Packa dig genast i väg! Vi ha nog av trollen hört talas om dig och
din otäcka önskepåse. Här skall du inte få komma in och ställa till
något spektakel.
Det kan nog vara lika gott det, tänkte soldaten, och så vände han om
och gick med långsamma steg åt motsatt håll. När han hade vandrat i tre
år, kom han upp på ett högt berg. Det var i solnedgången, och däruppe
såg han en underbar stad, vars tinnar och torn skimrade som guld. Då
han kom upp, reste sig framför honom en mur, så hög som ett tempel, och
dess port var av klaraste guld. Det här kan inte vara något annat än
himmelriket, tänkte soldaten. Inte är väl jag värd att få komma hit. Så
stod han en stund och funderade.
— Det får gå, hur det vill, sade han till slut för sig själv, jag
klappar på i alla fall. Och så slog han sakta ett par slag på porten.
Genast hörde han slamret av nycklar, och ögonblicket därefter öppnades
dörren på glänt, och Sankte Per stack ut huvudet och sade:
— Vem är där?
— Det är jag, en vandrande soldat och ödmjuk Herrens tjänare.
— Du kommer för tidigt, du har ännu icke blivit renad genom döden.
— Ja, vad skall jag ta mig till? Döden flyr långa vägar, så snart han
får se mig.
Sankte Per teg och stängde porten. En stund därefter klappade soldaten
på en gång till, och då Sankte Per ånyo visade sig, tog han fram säcken
och började läsa den vanliga formeln:
När min hand dig öppnar,
Önskepåse rar, — — —
Längre hann han inte komma, förrän marken under hans fötter bävade och
en mäktig ljusgestalt visade sig framför honom. Soldaten föll på sitt
ansikte. Då hörde han Vår Herres röst:
— Du har åtlytt mitt bud, mättat den hungrige, vederkvickt den törstige
och klätt den nakne. Till belöning därför har jag givit dig uppfyllelse
av tre önskningar. Men ingen av dem rörde himmelriket, och nu kommer
du och vill tränga dig in. Till straff för din förmätenhet skall du nu
själv krypa i säcken och i den bli svävande över denna port såsom i en
ballong i hundra år. Sedan skall du av nåd få komma härin.
Så skedde, och de gamla berätta, att de ibland sett säcken i form av
ett ljust moln sväva över den nedgående solen. Pipan tappade soldaten i
förskräckelsen, och den föll ned på Vesuvius, och där ryker den ännu i
dag.
(Polen.)