Det var en gång en kung, som höll en vildman fången i sitt slott och
noggrant bevakade honom. Denne vildman var så vis, att han hade reda på
allt, som hände och skedde i världen. När kungen nu var i förlägenhet
och inte visste, hur han skulle göra med det ena och det andra, så gick
han genast till sin fånge och fick av honom det allra bästa råd.
En dag, när kungen var på jakt, höll hans lille sexårige son på
att kasta boll på slottsgården. Därvid råkade bollen fara in genom
gallerfönstret i vildmannens fängelse.
— Käre vildman, sade den lille prinsen, giv mig tillbaka min boll!
— Nej, svarade vildmannen, jag har inte kastat ner bollen och tänker
inte kasta ut den heller.
Gossen bad honom så vackert han kunde, och till slut sade vildmannen:
—Du skall få tillbaka bollen, om du låser upp fängelsedörren, så att
jag kan fly min kos.
— Det skulle jag gärna göra, men det går inte, svarade den lille
prinsen, min mor här nyckeln till ditt fängelse i sin ficka och lämnar
den inte ifrån sig.
— Gå till henne, sade vildmannen, och säg, att det kittlar i huvudet,
och be henne se efter, om du fått något kryp i håret. När hon håller på
med det, kan du passa på och ta nyckeln ur hennes ficka.
Gossen gjorde, som vildmannen hade sagt. Drottningen fann inte något
kryp och sade till prinsen, att han skulle gå ut på gården och leka
igen. Nyckeln hade han i handen, och med den låste han upp fängelset.
Vildmannen kom ut och gav honom bollen och ville därpå skyndsamt ge sig
till skogs, men prinsen bad honom, att han för all del skulle säga, hur
han skulle bära sig åt för att få nyckeln tillbaka i moderns ficka igen.
— Det är inte svårt, sade vildmännen; gör på samma sätt som förut. Säg,
att det kliar i huvudet, och be henne reda ut håret, och under tiden
smusslar du nyckeln i hennes ficka.
Gossen gjorde så, och allt gick lyckligt och väl, men på kvällen kom
konungen hem och skyndade genast till vildmannen för att rådfråga honom
i ett viktigt ärende. Då fann han till sin bestörtning, att fängelset
var tomt, fastän dörren var stängd.
— Vem har släppt ut vildmannen? ropade han vredgad, sprang till
drottningen och förebrådde henne, att hon hade lämnat ifrån sig nyckeln.
— Ingen har fått nyckeln av mig, sade drottningen.
Men i detsamma kom hon att tänka på prinsens beteende, talade om för
kungen, hur han hade gjort, och sade:
— Tänk, om han har tagit nyckeln ur fickan på mig!
Prinsen blev genast uppkallad till förhör. Kungen såg så sträng
och bister ut, att den lille blev rädd, började gråta och bekände
alltsammans.
Nu blev konungen ytterst förbittrad.
— Tänk ett sådant tjuvstreck! utropade han. Fastän han är mitt enda
barn, skall han avrättas i morgon utan nåd och förskoning.
Prinsen hade emellertid hört de sista orden, och nu sprang han direkt
ut i skogen. Det var sommartid och gott om blåbär och smultron, och
vatten fanns i källorna, så att gossen behövde inte lida nöd. Fruktan
drev honom framåt, och han skyndade vidare, så fort hans små ben
förmådde bära honom. Följande morgon fortsatte han sin vandring, och
gick sedan allt längre och längre bort ifrån slottet.
En morgon såg han en stor skepnad mellan träden. Det var vildmannen.
— Var kommer du ifrån, min gosse? frågade denne.
— Jo, jag har måst rymma från slottet, svarade prinsen; det fick jag
för att jag hjälpte dig ur fängelset. Min far blev så förbittrad, att
han tänkte låta avrätta mig, och hade jag inte rymt min kos, så hade
jag nu varit död.
— Jag skall vara dig i fars ställe, sade vildmannen vänligt, tog gossen
vid handen och förde honom in i en stor, präktig grotta, där han bodde
med två av sina likar. Här hade gossen det bra; han fick rikligt med
mat och dryck och på natten en bädd av mjuk mossa. Om dagen kunde han
springa omkring i skogen och jaga fåglar och fjärilar, så mycket han
ville.
Tio år stannade prinsen där hos vildmannen och växte upp till en stark
och fager ungersven. En dag sade vildmannen till honom:
— På andra sidan om denna stora skog bor en mäktig konung. Denne har
lovat att giva sin enda dotter åt den, som under fyra dagar förmår att
vakta hans hundra harar, så att ingen springer bort. Det vore någonting
för dig. Här har du en pipa, och när du blåser i den, så komma hararna
springande, om de också vore hundratals mil borta. Och här har du en
annan pipa. Om du kommer i nöd och blåser i den pipan, så skall jag
ögonblickligen komma och hjälpa dig.
Gossen ville gärna draga ut på detta äventyr. Han tackade vildmannen,
stoppade båda piporna i barmen och vandrade i väg i riktning mot
konungens slott. När han kom fram, blev han vänligt emottagen, och
kungen frågade efter hans ärende.
— Jag vill vakta de hundra hararna, svarade han, och vinna prinsessan.
— Det är ett farligt företag, sade kungen. Du kanske inte vet
villkoret. Om det kommer bort så mycket som en enda hare, så är du
dödens man.
— Nej, det visste jag inte, sade ynglingen. Men det gör mig detsamma,
jag skall nog hålla reda på hararna. Släpp dem allihop; så skall jag
valla dem i skogen och föra hem dem i kväll.
Då gick kungen med honom ner på slottsgården, öppnade dörren till
stallet, där de förvarades, och vips hoppade alla hararna ut och kilade
sin kos med höga skutt, så att de kommo in i skogen, innan den nye
herden kommit utanför slottets område.
— Låt dem löpa, sade ynglingen, de längta att få komma ut på bete.
Därmed gick han i sakta mak efter dem ut i skogen. När aftonen kom, såg
han inte till en enda hare, men han var inte ängslig för det; han satte
pipan för munnen och blåste, och genast kommo hararna rusande från alla
håll med en sådan fart, som om de haft ett koppel hundar efter sig. Så
drev han dem allesamman in i staden och upp till slottet igen, och det
fattades inte en enda.
— Vad vill det säga? ropade kungen, när han tittade ut genom
slottsfönstret och såg herden komma, med hela skocken lika lugnt, som
om de hade varit lamm. Har han gjort det en dag, så kan han nog göra
det de andra tre också. Det får inte ske, tänkte han, att den där
herdepojken gifter sig med min enda dotter och blir tronföljare, vi få
lov att hitta på någon list.
När ynglingen följande dag vaktade sina harar i skogen, skickade kungen
prinsessan till honom för att köpa en hare. Hon var klädd som en
bondflicka för att inte bliva igenkänd, gick fram till herden och sade:
— Här har du en hel mängd harar, vill du inte sälja en åt mig?
Men ynglingen var inte så dum, han kände igen prinsessan, fastän hon
var förklädd och svarade:
— Jag kan inte undvara en enda av dessa harar; det är inte mina utan
kungens, och om jag inte för dem hem igen allesamman, så låter han
halshugga mig.
— Ack, jag skulle så gärna vilja ha en hare, bad prinsessan, jag måste
ha en, det gäller mitt liv. Det märks väl inte, om det saknas en bland
så många.
— Jag säljer inte en enda hare, upprepade pojken, men vill du ha en, så
kan du förtjäna den. Ge mig en kyss, så får du en hare.
Då tänkte prinsessan Han är ju bara en simpel herdepojke, det är
bättre, att du ger honom en kyss nu, när ingen ser det, än att ha honom
till man sedan i hela ditt liv.
Så gav hon herden en kyss, och strax blåste han i sin pipa; hararna
skockade sig omkring honom, och prinsessan fick välja, vilken hon
behagade. Hon tog en, stoppade ner den i sin korg och gick hem, nöjd
och belåten.
Herden steg upp på en kulle och höll utkik, och när han såg, att
prinsessan hade kommit till skogsbrynet, blåste han i sin pipa, och
vips tog haren ett skutt ur korgen och kilade tillbaka till sina
kamrater i skogen.
När prinsessan kom till slottet, frågade drottningen, hur det hade
gått, och hon svarade:
— I sådant ärende går jag inte ut i skogen igen. Jag måste underhandla
med den där människan en lång stund, och när jag äntligen hade fått
haren och kommit till skogsbrynet på vägen hem, så hoppar haren ut ur
korgen och springer sin väg.
— Hur kunde du vara så dum och stoppa haren i en korg? sade modern
förebrående. I morgon skall jag ge mig i väg, och då skall det bli
annat av.
Nästa dag klädde drottningen ut sig till bondgumma och gick till herden
i skogen.
— God dag, min son! hälsade hon vänligt.
— God dag, lilla mor! svarade herden, och låtsade, som han inte kände
igen henne, fastän han genast såg, vem hon var.
— Jag behöver nödvändigt en hare, vill du inte sälja en åt mig?
— Nej, det kan jag inte, då sätter jag mitt eget liv på spel, men vill
ni ha en, så kan ni förtjäna en.
— Det var bra, sade drottningen. Jag har ju inte mycket pengar att köpa
för. Kan jag förtjäna en, så är det så mycket bättre.
— Det är inte svårt, svarade herden. Slå kullerbytta tre gånger här på
gräsmattan, så ska ni få en hare.
— Det var mig en oförskämd en, tänkte drottningen, tänk, om någon
människa såge mig slå kullerbyttor! Men här äro vi ju ensamma i skogen,
det är bättre att slå kullerbytta än att bli svärmor åt en sådan där
slyngel.
Och så slog drottningen tre kullerbyttor, och det såg så lustigt ut,
att herden måste skratta, men sedan fick hon också en hare, och den
stoppade hon i barmen och svepte om schalen väl. Därpå vände hon om
och gick tillbaka in till staden. Herden gick upp på kullen och såg
efter henne, och just när hon kom till stadsporten, blåste han i sin
pipa. Genast rev haren till med fötterna, så att det gjorde ont, och
hon måste släppa taget. Ögonblicket därefter var haren på marken och
skyndade tillbaka till skogen med långa skutt.
Konungen och prinsessan stodo på trappan och väntade på drottningen.
— Nå var är haren? ropade båda två med en mun, när drottningen kom in
genom porten.
— Det var ett fasligt elände, sade drottningen. Jag lyckades bära den
ända till stadsporten, men då jag kom dit, rev han mig och hoppade sin
väg.
— Kvinnfolk kan då ingenting uträtta, sade kungen. I morgon är det jag,
som går till skogen efter haren. Då ska ni få se, hur en karl bär sig
åt.
— Ja, låt oss se det! sade drottningen och prinsessan misstroget, men
kungen var inte orolig. Följande morgon klädde han sig i bondblus och
skinn byxor och höga stövlar, satte sig på en åsna och red ut i skogen.
— Nu kommer kungen, sade pojken för sig själv och skrattade, honom
skall jag allt spela ett duktigt spratt.
När kungen kom fram, där herdegossen var, steg han av åsnan och hälsade:
— God dag, min son!
— God dag, lille far! hälsade herden igen.
— Min son, sade kungen och suckade djupt, jag måste ha en hare, det
gäller mitt liv. Du har ju hundra stycken här på bete, vill du inte
avstå en åt mig.
— Det gäller mitt liv också, sade herdepojken, om jag tappar bort en
enda hare, så mister jag huvudet. Därav kan ni väl förstå, att jag inte
säljer någon, men om ni är mycket angelägen, så kan ni förtjäna en.
— Vad skall jag då göra? frågade kungen.
— Jo, kyss svansen på er åsna tre gånger, så ska ni få en hare, vilken
ni vill. Kungen hade så när ramlat omkull av pur förskräckelse. En
konung kyssa svansen på sin åsna! Tänk, om någon finge höra talas om
det! Men vad skulle han göra? Att få en sådan där bängel till svärson
och tronföljare vore just inte bättre. En kung måste ju stå vid sitt
ord. Åsnan är för övrigt ett renligt djur, tänkte han, och här finns
ju, som väl är, ingen människa, som ser oss. Ja, så gick han då bort
och kysste åsnan tre gånger på svansen. Därefter fick han sin hare och
stoppade den innanför rocken. Så satte han sig upp på sin åsna och red
med glatt mod tillbaka till staden.
Herden gick upp på kullen och höll utkik. När han såg, att kungen hade
kommit ända fram till slottstrappan, blåste han i sin pipa, så mycket
han orkade.
Genast gjorde haren en häftig rörelse, så att knapparna flögo ur
-kungens rock, och så hoppade han ner på gården, och innan någon visste
ordet av, var han utanför stadsporten och på väg till skogen.
Nu stodo drottningen och prinsessan på trappan och väntade.
— Var det inte det, vi trodde! ropade båda två med en mun, då de sågo,
hur haren kilade sin kos.
På aftonen drev herdegossen de hundra hararna åter in på slottsgården,
trädde fram för konungen och sade:
— Jag har utfört det förelagda arbetet, giv mig nu prinsessan till
hustru!
— Vänta litet, min gosse lilla! sade konungen. Så fort går det inte.
Först måste du avlägga ett prov till. Prinsessan skall du få, om du kan
prata en säck full. Om tre dagar skall du få försöka. Här på gården
hänges säcken upp, och här får du stå och prata inför hela hovet; kan
du inte få säcken full, så blir det ingenting av med giftermålet.
Därpå lät kungen hovskräddaren förfärdiga en stor säck; hovsnickarna
fingo uppföra en läktare för åhörarna och en talarstol. Framför
densamma hängdes säcken upp.
Det var en svår nöt att knäcka för pojken. Han gick tillbaka till
skogen, tog fram sin andra pipa och visslade på vildmannen för att
fråga honom till råds. Genast kom vildmannen klivande med sjumilasteg
och frågade, hur det var fatt.
Pojken talade om, hur det hade gått. Hur han hade vaktat hararna under
fyra dagar, och nu hade kungen hittat på ett slags gåta, och den bestod
däri, att han skulle prata en säck full.
— Det är inte svårt, sade vildmannen, berätta du bara om de besök, du
haft i skogen, medan du höll på att valla hararna, så skall du få se,
att säcken snart blir full.
Så kom den stund, som kungen hade utsatt för provets avläggande.
Läktarna voro fullsatta, hela hovet och många av de förnämsta borgarna
i staden hade infunnit sig. Kungen och drottningen och prinsessan slogo
sig ned på gyllene stolar mitt framför talarstolen. Alldeles intill
densamma var en stor säck upphängd.
Herdepojken steg med glatt mod upp på sin plats. Först berättade han en
saga om troll och jättar. Därefter sade han:
— Nu skall jag berätta något, som verkligen har hänt. Under tre av de
dagar, då jag höll på att vakta kungens harar i skogen, fick jag besök.
Första dagen förde jag lyckligt och väl hararna tillbaka på kvällen.
Andra dagen kom en bondflicka till mig i skogen och ville köpa en hare.
Jag kände väl igen henne, det var den unga prinsessan, som sitter här.
Jag ville naturligtvis inte sälja någon hare, men då hon var mycket
enträgen, sade jag, att hon kunde förtjäna sig en genom att ge mig en
kyss. Och då spetsade prinsessan sin lilla röda mun och gav mig en
kyss, och så fick hon sin hare, men den lilla haren ville inte stanna
kvar i hennes korg utan sprang tillbaka till mig.
Alla de närvarande tittade på den stackars prinsessan, som satt där
allra längst fram. Hon blev röd som en pion och höll båda händerna för
ansiktet. Modern knuffade henne sakta i sidan och sade:
— Det fick du, för att du var dåligt utklädd; mig kände han säkert inte
igen.
Under det drottningen viskade detta, fortsatte herden:
Tredje dagen fick jag också besök. En gammal bondgumma kom med en korg
ägg på armen, alldeles som vore hon på väg till torget, men jag kände
nog igen henne, det var vår ärevördiga drottning, som sitter där...
— Tänk, att den rysliga människan kände igen mig! mumlade drottningen
för sig själv och bleknade, men det skulle bli värre, ty herdepojken
fortfor:
Hon ville också köpa en hare kantänka och påstod, att det gällde
hennes liv; jag svarade, att jag hade ingen att sälja, men ville hon
förtjäna en, så skulle hon göra tre kullerbyttor framför mig i gräset.
Och hon slog strax tre kullerbyttor och fick sin hare och stoppade den
i barmen, men när hon kom till stadsporten, kände haren en plötslig
längtan efter mig, gjorde sig fri och kilade tillbaka.
Nu hördes ett starkt fnittrande uppe på läktaren. Skratt är smittosamt,
det spred sig, och snart skrattade allihop, och kungen instämde.
Förgäves sökte drottningen protestera och ropade:
— Det är en oförskämd slyngel!
Kungen stötte henne i sidan och viskade:
— Så där går det, när kvinnfolk ska försöka reda sig i en klämma. Mig
kände han inte igen, det kan du vara säker på.
Härmed vände han sig till herden och sade:
— Fortsätt, min gosse!
Och herden lät inte säga sig det två gånger. Han fortsatte.
— Sista dagen fick jag också en påhälsning, och den var den roligaste
av allihop. Då kom en bonde i storstövlar, skinnbyxor och blus, ridande
på en åsna. Det var vår allernådigaste konung. Han ville också förtjäna
sig en hare, och jag sade: Om, ni tre gånger ky...
— Stopp! stopp! skrek kungen, så det ekade i slottsmurarna, nu är
säcken full! Kom ned, min gosse, här har du min dotter! Därmed fattade
han prinsessan vid handen och ledde henne bort till herdegossen.
Nu fick denne taga på sig furstliga kläder, och när han det hade
gjort, gick han fram till kungen och drottningen och sade, att han var
kungason, och varifrån han härstammade. Och då skall jag säga, det
blev stor glädje. Det reddes strax till ett hejdundrande bröllop med
glädjefester över hela landet, och det enda, som fattades, var, att jag
och du inte kunde vara med.
(Tyskland.)