Det var en gång ett bondfolk, som hade en stor, präktig gård med många
åkrar och ängar, men de voro inte lyckliga för det. Ett fattades dem
i alla fall, de hade inga barn, som kunde ärva deras rikedomar. De
klagade ofta däröver, men det hjälpte inte. Åren gingo, och de blevo
gamla, men ingen arvinge kom. Så värst klyftiga voro de inte heller,
såsom ni ska få höra.
En gång fingo de en präktig liten tjurkalv, som de båda blevo mycket
förtjusta i, och en vacker dag sade bonden till sin hustru:
— Den här kalven vår är så rar och förståndig. Om vi skulle tala vid
klockaren; han är ju en lärd man, kanske han kunde lära den att tala,
så kunde vi sedan taga upp den till vårt barn, och så hade vi en
arvinge.
— Jag vet inte, om det går, sade hustrun, men du kan ju gå upp och tala
med klockaren, så få vi höra, vad han säger.
Därmed tar bonden på sig sin bästa rock och går till klockaren och
talar om för honom, att han har därhemma den allra raraste lilla
tjurkalv, och nu vill han fråga, om inte klockaren kunde lära den
kalven att tala, så att den kunde duga att bli deras arvinge med tiden.
Klockaren var en knipslug karl. Han svarade, att det kunde han nog, men
det fordrades många och dyrbara böcker.
— Det gör ingenting, sade bonden. Jag skall nog kosta på honom. Här
skall jag lämna hundra daler att börja med till att köpa böcker för.
Klockaren stoppade med välbehag pengarna i sin ficka. Samma dag
fördes kalven upp till hans gård, och nu skulle undervisningen taga
sin början. En vecka efteråt kom bonden åter upp och ville höra, hur
det gick för kalven att lära sig något, och så ville han gärna se den
också förstås. Men klockaren sade, att det kunde inte gå för sig, ty då
skulle kalven börja längta tillbaka alldeles gruvligt och inte kunna
lära sig något. Mera böcker behövdes också. Bonden hade just hundra
daler på sig, och dem lämnade han genast och gick så hem med glada
förhoppningar.
När en vecka hade gått, var bonden där igen. Han var så ivrig att höra
efter sin arvinge.
— Nå, kan han säga något än? sporde han ivrigt.
— Ja, det kan han, nu börjar det gå ganska bra.
— Vad säger han då?
— Mö, mö, säger han.
— Du min store tid, så roligt det var! ropade bonden förtjust. Han
menar förstås, att han vill ha mjöd. Jag skall gå hem med detsamma och
skicka upp litet mjöd.
Mycket riktigt kom det samma dag en hel ankare mjöd till klockargården,
och folket där lät sig Väl smaka, men kalven fick mjölk, och det tyckte
han för resten allra bäst om.
Åtta dagar efteråt gick det på samma sätt. På bondens fråga, hur det
gick för kalven, svarade klockaren att han inte just kunde säga mer än
mö, men nu behövde han hundra daler till att köpa flera böcker. Och
klockaren fick sina hundra daler och en ny ankare mjöd, men sedan blev
bonden borta några veckor. Han tyckte, han hade fått betala bra nog med
pengar till böcker, och var rädd, att han måste punga ut med ändå mer,
om han kom för ofta.
Klockaren tyckte, att kalven var tillräckligt fet nu, och så slaktade
han den. Men om nu bonden kommer och prompt vill se sin kalv, hur skall
jag då bära mig åt? tänkte han. Snart hittade han emellertid på råd.
Han gick till bondens gård. När han kommit inom dörren och hälsat,
sporde han:
— Har inte kalven kommit hem?
— Nej, det har han inte, svarade bonden.
— Det var högst märkvärdigt, tyckte klockaren, han måtte väl aldrig ha
sprungit bort.
Och så talade klockaren om, att han hade arbetat med kalven, så att den
hade blivit riktigt försigkommen och kunde tala litet av varje, och så
hade den sagt, att den ville bra gärna hälsa på sina föräldrar, och det
hade klockaren inte haft något emot utan erbjöd sig att följa med. Så
hade de givit sig i väg tillsammans, men när de kommo ut på gården, så
märkte klockaren, att han hade glömt sin käpp, och så gick han in efter
den, och när han kom ut på gården igen, var kalven försvunnen.
Bonden och hans hustru blevo mycket bedrövade, när de fingo höra detta.
De hade ju kostat på sin kära kalv så mycket, och nu var den borta, och
så stodo de där utan arvinge i alla fall.
Ja, det kunde inte klockaren säga något om. Han lovade att på söndagen
lysa på i kyrkan angående den bortlupne arvingen, och så gick han hem
igen och åt kalvstek. Klockaren var en man, som följde med sin tid, han
höll sig med en veckotidning. En dag fick han där se en notis om en
köpman Stuut, bosatt i en stad några mil därifrån. Då kommer han på den
tanken, att detta säkert skulle intressera det hederliga bondfolket,
som offrat så mycket pengar på sin tjurkalv.
Klockaren stoppar så tidningen i fickan och beger sig ned till bondens
gård. Det var på aftonen, och han träffade både bonden och hans hustru
hemma. När han hälsat och pratat litet om vädret och skörden, tager
han fram tidningen och läser upp, vad som står om köpman Stuut. Därpå
tillägger han:
— Tänk, om det skulle vara er tjurkalv!
— Det kan inte vara någon annan, sade bonden, det är jag säker om.
Hustrun instämde.
— Det är bäst, du ger dig i väg och ser, hur det är med honom, sade
hon, och så må du taga litet pengar med dig, för det kan nog hända, att
han är i behov av sådana, nu då han blivit köpman.
Nästa dag gjorde hon i ordning en stadig matsäck med pannkakor och
annat gott, och bonden tog upp pengar ur kistan och fyllde i pungen,
och så begav han sig i väg till den stad, som klockaren hade läst om i
tidningen.
Sent en kväll kom han fram och tog in i första bästa värdshus. Redan i
dagningen var han på benen, och efter åtskilligt letande och frågande
fick han reda på det hus, där köpman Stuut bodde. Glad att ha kommit
rätt, knackar han på och frågar, om köpmannen är hemma. Pigan svarar,
att nog är han hemma men inte uppstigen än. Bonden ber henne då säga
sin husbonde, att hans far kommit för att hälsa på.
Efter en liten stund kommer pigan igen med det besked, att köpman
Stuuts far hade dött för flera år sedan, hennes husbonde ville inte
göra sig besvär att stiga upp för att höra på något tokprat.
Då bad bonden så vackert att få komma in, han kunde ju sitta ned och
vänta, och för resten kunde hon visa honom sängkammaren, så skulle han
själv gå in och framföra sitt ärende. Pigan tyckte, att bonden såg
hygglig och nykter ut, och så släppte hon in honom.
När bonden kom in i sängkammaren och fick syn på den välmående
köpmannen, som låg i sängen, utropade han:
— Nå, du har ju blivit en riktig duktig karl i alla fall! Vi ha varit
så oroliga för dig, alltsedan den dag du rände din kos. Laga nu, att du
kommer upp, så att vi kunna språkas vid riktigt!
Köpmannen trodde, att den främmande karlen var galen, men ansåg det i
alla fall bäst att vara foglig, annars kunde man ju inte veta, hur det
kunde gå. Därför steg han strax upp och klädde sig. När han var färdig,
såg bonden med förvåning och beundran på honom och sade:
— Klockaren var allt en duktig karl, som kunde fostra upp dig så pass.
Nu skulle då ingen kunna tro, att det var vår gamla rödbrokiga ko, som
födde dig till världen.
Köpmannen bara gapade.
— Vill du inte följa med hem nu?
— Nej, sade köpmannen, som nu var alldeles säker att det var en
galning, han hade framför sig, det har jag inte tid till. Jag har
affärer och fullt upp att sköta.
— Är det ingenting du särskilt behöver?
— Nej, inget annat än pengar, det behöver ju alltid en köpman.
— Kunde jag inte tro det, sade bonden, du hade ju ingenting att börja
med. Men jag har tagit med mig litet, som jag tänker lämna dig.
Därmed drog bonden upp sin välfyllda penningpung. Då köpmannen hörde,
att han skulle få pengar, blev han riktigt vänlig och bad bonden stanna
kvar såsom hans gäst några dagar.
Så blev det också. Köpman Stuut fick hela penningpåsen så när som på
några få slantar, och innan bonden reste, testamenterade han till
köpmannen allt, vad han ägde och hade, och lovade att sända honom en
summa pengar till, så snart han komme hem.
Med glatt mod reste bonden därefter tillbaka och berättade för sin
hustru, att färden hade avlupit lyckligt, och att deras lilla kalv hade
blivit en duktig karl.
— Det får du allt lov att tala om för klockaren, sade hustrun, och ge
honom en slant till, för att han haft så mycket besvär. Det tyckte
bonden inte var mer än rätt och billigt, och så gick han till klockaren
och berättade, hur det hade gått, och gav honom hundra daler. Klockaren
smålog, strök förnöjd in pengarna och önskade bara, att han hade många
sådana lärjungar.
En tid därefter sålde bondfolket sin gård och flyttade till köpman
Stuut, och hos honom fingo de leva i lugn och ro till döddagar. Och
hjärtans glada voro de båda två, att de till slut fått en arvinge att
lämna sina ägodelar till.
(Danmark.)