hemstad, och han tyckte att människorna voro lika här som där. Det gick
honom på samma sätt. Barnen blefvo glada, när de sågo den vänlige mannen
på långt håll. Männens eder tystnade, och kvinnor, som kommo ut på gatan
för att gräla med hvarandra och förtala hvarandra, tystnade också, blott
mannens ansikte visade sig--alltid med dessa goda, kärleksfulla ögon,
som sade att han trodde dem alla om så godt. Man kunde inte,--det var
som en renare luft kring mannen, en luft som man inte hade mod att
förpesta med stygga och kärlekslösa ord. En förunderlig man, sade
somliga. En god man, sade andra. Han håller af oss, sade barnen--de
förstodo honom bäst.
Men dagarna gingo och mannen började tro att han kommit vilse. Han mötte
aldrig någon af dessa människor, som skulle vara så onda, alla sågo så
vänligt på honom alldeles som hemma. Kom han in i ett hus, var han
alltid välkommen och blef väl undfägnad, och allra minst ville någon
taga hans lif. Han predikade aldrig, han talade med dem om Guds kärlek
och lefde med dem och blef god vän med alla och kände, att där fanns så
många varma människohjärtan, som kommo honom till mötes, men aldrig
några hårda och hatfulla. Ja, han hade säkert gått vilse.
Men när dagarna blefvo år, började mannen fundera på att draga vidare
för att finna de onda människorna, här funnos de icke. Men det var
mycket som han icke visste. Han visste icke han, att det hade blifvit
mindre slagsmål på torget sedan han kom, att männen börjat arbeta bättre
och att det blifvit säkrare att färdas på gatorna om nätterna. Icke
visste han heller, att kvinnorna grälade mindre och förtalade hvarandra
mindre. Nej, det var så mycket som mannen icke visste. Det var så mycket
som han icke kunde se, därför att det flydde för honom.
Innan mannen hann sätta sin plan i verket, blef han sjuk. "Jag får hvila
några dagar", tänkte han, "det går öfver." Men det gick icke öfver, det
blef värre. När det nu spordes rundt omkring i husen, att den gode
mannen var sjuk, blefvo människorna bedröfvade.
"Tänk om han skulle dö", sade de sjuka, "hvem skulle sedan komma och se
kärleksfullt på oss? Det har varit så lätt att vara sjuk sedan han kom."
(Forts.)
[Illustration: EN LEKTION.]
Lek och arbete.
Med två teckningar.
Där ser du fyra små flickor, som gå i lek på ängen i grönska och
sommarsol. Det har du själf varit med om mången gång och haft så
hjärtans roligt, att du efteråt länge, länge kommit ihåg det. När
höstregn och vinterstorm jagat dig och lekkamraterna inom hemmets varma
hägn, tänkte du ännu med glädje på lekarna i sommarvärmen. Ja, _så_
kunna goda barn leka i lifvets vårdagar, att minnet däraf följer dem som
en strimma sol genom lifvet, ända tills de blifva gamla och grå, och att
de då med blida känslor och ljusa tankar minnas sina lekkamrater från
barndomen. Och när de träffas som vuxna människor, se de hvarann ännu
som stora barn och kunna rakt inte förstå, att det var så rysligt
längesedan de lekte och drömde såsom små.
[Illustration: LEK.]
Men någonting så minnesvärdt och högtidligt blir barndomslekarna endast
för dem, som därjämte lära sig arbeta duktigt och på fullt allvar under
sin uppväxttid. För den, som bara leker bort den tiden eller blott
arbetar litet på lek ibland, mista barndomslekarna sin helgd och
lekkamraterna sitt stora värde. När lifvet tages på allvar, blir leken
högtidsstunder. Lättja och dådlöshet är alla lasters moder, har en vis
man sagt, och fattigdom och nöd följa den late och okunnige i hälarna
som rofdjuren sitt byte. Du svenska gosse, du svenska flicka, vill du
blifva en god och bra människa, lär dig då tidigt ett ordnadt arbete.
Flickorna på vår andra teckning kunna helt visst leka äfven de. Men de
kunna också arbeta. Deras föräldrar ha lärt dem arbeta. Så bör det vara.
Frosten har blekt och härjat löfträdens kronor. Höststormen har skakat
ned de brokiga bladen och strött dem i gula drifvor öfver trädgårdens
gräsmattor. Men där få de visst icke ligga öfver vintern. När vårsolen
börjar skina och snö och is smälter, då vill gräset växa och spira.
Därför måste löfvet bort på hösten. Det är detta arbete våra små töser
fått på sin lott. De veta, att det är ett nyttigt arbete, de förstå, att
deras uppgift har sin betydelse för gårdens och hemmets trefnad, för
deras egen och föräldrarnas glädje. De se redan, huru vacker gräsmattan
skall stå där nästa vår, så innerligen grön och med snödroppar,
gullvifvor, sippor och violer, som dofta och pryda och glädja.
Medvetandet om att deras arbete haft sin betydelse för att framkalla all
denna fägring, sporrar dem till nya ansträngningar, hjälper dem att
älska arbetet och att blifva glada, goda och nyttiga människor.
_J. B. G._
[Illustration: ARBETE.]
En lektion.
Med teckning.
_Nu tror jag", sa' Kalle, "I kommen i rad_
_Och tänken visst genast få spisa._
_Men se, jag har något att lära er jag,_
_Som jag med exempel skall visa._
_Här sen I en växt, som är saftig och grön._
_Och spetsen nu riktigt ert öra;_
_Ty konsten är icke så lätt, som i tron,_
_Den heter: att se, men ej röra._
_Ja, gick det ej just, som jag trodde förut!_
_I nafsen åstad med det samma._
_Men öfning ger färdighet, kära små barn,_
_Ty det har jag lärt utaf mamma._
_Men retas, det får man ej heller, förstås,_
_Fast något det kostar att lära._
_Vi spara väl litet till nästa lektion._
_För mycket man skall el begära._
_Anna H--m._
Din käpp och staf de trösta mig.
I en kolgrufva arbetade en femtonårig gosse jämte sin far. Denne var en
gudfruktig man, som höll Guds ord kärt och alltid läste det med de sina.
Han brukade alltid bära med sig sitt nya testamente i fickan, då han
arbetade i grufvan, och gossen gjorde på samma sätt. Han hade flitigt
gått i söndagsskolan och höll Guds ord kärt äfven han, och så ofta far
och son hade någon stund ledig, läste de vid lyktans sken i sin bibel.
En dag arbetade de som vanligt i hvarandras närhet. Fadern hade just
gått några steg för att hämta sina verktyg, när han plötsligt hörde ett
förskräckligt brak bakom sig. Berget hade störtat in och för alltid
skilt far och son från hvarandra. Förskräckt sprang han tillbaka och
ropade sin sons namn--han kunde ej tro annat, än att gossen blifvit
krossad af stenarna. Slutligen tyckte han sig likväl höra ett svagt ljud
tränga fram ur stenmassorna.
"Lefver du, min gosse?" ropade han.
"Ja, far, men mina ben äro visst krossade."
"Hur är det med lampan, brinner hon?"
"Ja, hon brinner ännu svagt, och jag har just läst de orden: 'Om jag än
vandrade i en mörk dal, fruktar jag likväl intet ondt, ty du. Herre, är
när mig, din käpp och staf de trösta mig.'--Hälsa mor och syskonen!"
Dessa voro de sista ord man hörde från den unge gossen. Snart blef det
tyst i berget--han hade dött af brist på luft. Men hans själ hade hittat
vägen hem genom den mörka dalen--Guds ord lyste klart, det var den käpp
och staf som tröstade honom.
Hvad julgranarna berättade.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
Det klingade så vackert, som om det varit änglaröster, och jag är säker,
att ängeln sjöng med.--Men huru tant Karins hjärta klappade!--Innanför
dörren var det alldeles tyst, och barnen sjöngo redan tredje versen:
"All jordens tröst han blifva skall
Och ljus och hjälp för världen all.
Han är den rätte frälserman,
Säll den på honom trösta kan!"
Äfven lillen, som satt på tants arm stämde in med så godt han kunde.--Då
gick dörren upp och fadern kom ut.
Tant Karin såg ingenting annat än de stora, klara tårarne i hans ögon;
de glänste som diamanter i julljusens sken. Sedan såg hon honom böja sig
ned och sträcka ut sina armar emot de små, hvilka alla skyndade sig i
fadersfamnen. Tårarna strömmade utför hennes fårade kinder, och med
sammanknäppta händer upprepade hon orden, som de nyss sjungit:
"All jordens tröst han blifva skall Och ljus och hjälp för världen all."
"Mamma har skickat dig julgranen, lilla kära pappa", hviskade Elsa under
tiden i faderns öra, medan Johannes, som nu satt på faderns arm,
högljudt förkunnade: "Pappa, vet du, att mamma har en julgran i
himmelen, och den är mycket, mycket vackrare än den här."
Granen hade slutat sin berättelse. Genom de andra trädens grenar gick en
sakta susning:
"Frid på jorden!"
"Ja, så är det", sade en yfvig, grönskande julgran. "Jag stod i ett
vackert rum bredvid en vagga. Föräldrarne sutto bredvid och sågo än på
mig, än på deras lilla julgåfva, som låg i vaggan, ett litet rödkindadt
barn. De voro tysta, ty deras lille älskling sof, men ängeln, som satt
gömd i mina grenar, sjöng en ljuflig julsång för deras hjärtan. Och
snart hördes i rummet utanför dörren några barnaröster sjunga:
"När juldagsmorgon glimmar
Jag vill till stallet gå,
Där Gud i nattens timmar
Re'n hvilar uppå strå."
Då steg modern upp för att gå ut till de fattiga barnen, hvilka hon
inbjudit att fira julafton hos dem. Och ängeln talade om för mig, att
förra året stod här på samma ställe en annan julgran; men i stället för
en vagga stod här då en liten kista. Och föräldrarna gräto bittert och
ville icke låta trösta sig, förrän ängeln sjöng för deras hjärtan sången
om det dyra Jesusbarnet. Då blefvo de åter stilla och villiga att
återlämna sitt barn i den himmelske faderns händer. Och emedan de gjorde
det, voro de nu så lyckliga både öfver den stora julgåfvan i deras
hjärtan och öfver den lille i vaggan."
Sålunda fortsatte granarna att berätta hela natten.
Och månen lyssnade. (Slut).
Bibelläsning
eller hvad står det i nästa söndags text?
Veckan 23-29 Jan. 1905.
M. 23. Mark. 2: 13-17. Publikaners och syndares vän.
T. 24. Mark. 2: 13. Jesus lär vid hafvet.
O. 25. Mark. 2: 14. Levi kallas.
T. 26. Mark. 2: 15. Jesus i Levi hus.
F. 27. Mark. 2: 16. Fariséernas knorr.
L. 28. Mark. 2: 17. Jesus syndares vän och frälsare.
S. 29. Luk. 18: 9-14. De ödmjuka vederfares nåd.
Söndagsskoltext för den 29 Jan.
Mark. 2: 13-17.
_Minnesvers_: Matt. 5: 3. Saliga äro de i anden fattiga, ty dem hörer
himmelriket till.
Barnavännens anmälan för 1905.
Tjugondeandra årgången, 432 sidor, 150 fina teckningar,
Redigeras af J. B. Gauffin, Uppsala, under medverkan af flere inom vårt
land kände söndagsskolmän och barnavänner;
Innehåller en _kort betraktelse öfver något Guds ord_, af Fr. Engelke
och J. B. Gauffin, _längre och kortare berättelser,
skildringar ur naturen och lifvet_; öfver _svenska orter och
världens hufvudstäder_, från missionsfälten i _Kongo_ och
_Kina_. Öfversikt af följande söndags text till hjälp för
lärare och barn.
Illustreras icke med gamla utnötta klichéer utan hela året om med nya,
fina original-klichéer.
Utkommer hvarje torsdag i stort åttasidigt nummer, tryckt å fint papper.
Sprides i lagom stor upplaga för att kunna bära kostnaderna och för att
trycket kan bli vårdadt, samt expedieras i rätt tid;
Kostar å postanstalterna 1 kr. 05 öre jämte tillägg af
postbefordringsafgiften; hos _Red. af Tidn. Barnavännen, Uppsala_
från 6-20 ex. 1 kr,; från 21-49 ex. 95 öre; 50-99 ex. 90 öre; 100
ex. och däröfver 85 öre pr ex. då.
Gratis följer söndagsskolans textbok och ett sextonsidigt, fint
illustreradt Sommarnunmmer.
Textboken säljes extra till prenumeranter å Barnavännen för 5 öre ex.
För lärare och lärarinnor finnes textboken interfolierad och
klassbok i ett starkt band för 25 öre.
Beställes hos Redaktionen af Tidn. Barnavännen, Uppsala.
UPPSALA 1905, K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.
BARNAVÄNNEN
N:o 4 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg.
26 Jan. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 1905.
Publikaners och syndares vän.
Mark. 2: 13-17.
Du har sett, huru markens blommor vända sina kalkar och kronor mot
vårsolen. Blommorna dragas till solen, ja, vi skulle med full sanning
kunna säga, att blommorna älska solen, därför att hon skänker dem ljus
och värme och på samma gång fägring och doft, lif och grönska.
Jesus är ock en sol, rättfärdighetens sol med salighet under sina
strålvingar. Från honom utströmmade en kärlekens värme, ett kärlekens
ljus, som drog människorna med oemotståndlig makt till honom. Därför
kommo alla till honom för att höra hans frälsande ord och för att blifva
hulpna från alla sina sjukdomar och lidanden till såväl kropp som själ.
Men där funnos äfven sådana i Jesu omgifning, som visserligen längtade
att få komma honom nära och blifva hans lärjungar, men de höllos
tillbaka genom känslan af synd och ovärdighet. De längtade efter renhet,
ljus och kärlek, men de vågade ändå icke att komma fram till frälsaren.
En sådan var ock tullnären Levi. Men då möter Jesus hans längtande själ
med en uppmaning att stå upp och följa honom.
Ty när Jesus en dag går förbi Kapernaums tullbom eller tullport, riktar
han sina steg ända fram till Levi, ser kärleksfullt på honom och säger:
"följ mig!" Aldrig hade Levi hört ett ljufligare ord, och han är genast
redo att lämna sin syssla vid tullverket för att följa Jesus och blifva
hans lärjunge, hans apostel.
Jesus är än i dag densamme. Samma kärleksfulla sinne, samma varma
hjärta, samma lust att frälsa äger han än i dag. Och han kommer jämväl
nu till hvarje barn, visserligen osynlig, men icke dess mindre lika
verkligt genom sitt ord och sin ande och säger till alla, som längta
efter renhet, ljus och frälsning: "följ mig!" Du får genast böja dig ned
inför honom och säga honom allt och bedja honom om allt. Han är syndares
vän, han är din vän. Han förlåter allt, så att du varder hvitare än snö.
Glad och frigjord får du, likt Levi, följa honom och förblifva hans. Du
är icke sämre än Levi och Levi var ej sämre än du. Jesu kärlek jämnar ut
allt. De som följa honom äro alla lika högt aktade i hans ögon.
Levi blef så öfvermåttan lycklig öfver Jesu kärlek och öfver att få vara
frälsarens lärjunge, att han ville bringa samma lycka till sina forna
kamrater vid tullen. Därför anordnade han ett stort gästabud, bjöd Jesus
och hans lärjungar samt därjämte alla sina vänner och bekanta. I denna
krets af publikaner och syndare sitter Jesus till bords. Jag tycker mig
kunna höra alla de nådefulla ord, som Jesus under måltiden riktar till
dessa människor för att lära dem förstå, att de äro människor, som Gud
vill frälsa och föra in i sitt rike.
Och när fariséerna tycka illa om att han på detta nådefulla sätt umgås
med publikaner och syndare samt visar sig vara deras vän, då uttalar
frälsaren några dyrbara ord, som visa oss, att hans uppgift i världen
var just den att höja, lyfta, förädla och för himmelen frälsa oss arma.
Ingen är härefter för liten eller ringa, för bristfull eller för syndig
att han icke får blifva en Jesu vän och efterföljare.
Barn, sluten eder i förtroende och tillit till Jesus nu under detta nya
år! Öfvergif allt för att _helt_ följa Jesus!
_J. B. G._
En saga
Lämplig att läsa vid ett nyår--och hela året.
Af _Einar Gauffin_.
(Forts. fr. föreg. n:r).
"Tänk, om han skulle dö", sade kvinnorna på gatan, "hvem skulle sedan
lära oss bli bättre människor?"
"Tänk, om han skulle dö", sade barnen, "hvem skulle sedan hålla af oss?"
Dagligen kommo kvinnor med mat till den sjuke och vårdade honom. Han
hade tändt kärlek i så många hjärtan, nu lyste den tillbaka på honom
själf. Men inte visste han, att det var hans verk. Männen stodo tysta
utanför hans dörr för att få höra hur det var, och barnen sutto på hans
tröskel med tårar i ögonen.
Men mannen låg därinne och tänkte på, huru alla människor voro goda och
kärleksfulla. Han grät vid tanken på att det visades honom så mycken
godhet. Men han grät också vid tanken på att det ej förunnats honom att
komma med ett kärlekens budskap till de onda, olyckliga människorna, som
han hört om i sin hemstad.
"Gud, sänd dem någon värdigare än mig", suckade han, "jag var nog inte
värdig".
Snart blef det tydligt, att mannen skulle dö, och en morgon när solen
gick upp tog hans själ morgonrodnadens vingar och flyttade. Det blef
djup sorg i hela landet. Den käre, gode mannen! Han hade kommit med
kärlek, och kärlek är en gnista som tänder. Kärleken segrar, den segrar
öfver det onda och ser det icke. Han hade haft kärlek i hjärtat och
kärlek i blicken, och därför såg han hvad som var godt.
Bed Gud om mer kärlek i hjärtat, så skall du få se mindre ondt men mera
godt i världen, ty kärleken öfverskyler en myckenhet af brister.
Pullor, mina små!
_Pullor, mina små,_
_Gäss och tupp också_
_Kommen att gullkornet plocka!_
_Ack, en liten sparf,_
_Frusen liten slarf,_
_Trodde visst honom jag locka'._
_Nåja, så kom med!_
_Aldrig var min sed_
_Fattig man skymfligt att jaga._
_Jag såväl som du_
_Ur Guds händer ju_
_Dagligen allting får taga._
_Men jag är så nöjd._
_Fader vår i höjd_
_Ser, hvad som bäst jag behöfver._
_Rikligt han mig ger,_
_När jag honom ber,_
_Och det för dig nog blir öfver._
_Anna H----m._
Vägvisare.
Med två teckningar.
Maja-Lisa var bara en fattig änka, men hon var ändå glad och förnöjd och
kunde hvarje dag tacka Gud af fullt hjärta för hans nåd och godhet.
Hon tyckte själf, att hon inte hade så litet att tacka för. Först och
främst hade hon tre gossar, som voro friska, lydiga och arbetsamma.
Visserligen var det inte alltid så lätt att få brödet att räcka till för
deras friska matlust, men hon och hennes gossar hade ändå aldrig behöft
gå hungriga till sängs en enda kväll. Och det tyckte hon var någonting
stort, isynnerhet som hon och gossarna genom eget arbete förtjänte sitt
uppehälle och aldrig behöft begära andras hjälp. Och tänk, hvad det
brödet smakar, som man själf förtjänt med sträfsamt arbete.
[Illustration: PULLOR, MINA SMÅ!]
Och så ägde mor Maja-Lisa en liten stuga, som var hennes egen, bara ett
rum och kök visserligen, men den var rödmålad med hvita knutar och
fönsterfoder. Den lyste så vackert och såg så hemtreflig ut, där den låg
omgifven af gröna granar och hvitstammiga björkar samt fruktträd, som
blommade vackert om våren och skänkte god frukt om hösten. Frukten
räckte till jul och ändå längre och var ett välsignadt tillskott i det
lilla hushållet. Sällan fattades äppelkaka eller lingonpäron till
söndagsmiddagarna. För öfrigt fanns omkring stugan en liten
trädgårdstäppa med potatisland, bärbuskar och blommor, allt så väl
vårdadt och näpet, att det var en riktig fröjd att skåda det.
[Illustration]
Men allt det där kräfde arbete och omtanke, isynnerhet höst och vår och
för öfrigt under hela sommaren. Men härvid hade Maja-Lisa en väldig
hjälp af gossarne. Hon behöfde bara säga och visa dem. När hon själf var
borta i hjälp hos grannarna för att förtjäna en krona genom tvätt,
skurning eller annat arbete, då var det gossarna som rensade, gräfde och
krattade och höllo fint därhemma. Eller ock följdes de åt utefter
landsvägen för att plocka ris och pinnar till bränsle åt mor. Sedan
höggo de af pinnarna och riset i bestämda längder och trafvade upp det
prydligt och ordentligt i vedskjulet. När vandringarna efter bränsle
gingo långt bort utefter landsvägen, då togo de med sig vagnen, som
Petter åkte i såsom liten gosse, och lassade den bräddfull och ändå mer.
När hösten kom, hade mor Maja-Lisas gossar vedskjulet proppfullt med
bränsle till vintern.
[Illustration]
En julafton kom en välklädd gosse upp till mor Maja-Lisas stuga och
frågade efter vägen till prästgården. De två äldsta gossarne följde
honom till vägskälet, där vägvisaren, de tre pekande armarna, stod. Där
syntes kyrktornet och prästgården så att Nils kunde visa den lille
främlingen rätta vägen.
Men mor Maja-Lisa och hennes gossar de skulle kunna visa många på rätta
vägen till lycka och förnöjsamhet.
_J. B. G._
Guds fåglar.
"Hvad skall du göra, Tora?" ropade lilla Karin och sprang efter den
äldre systern, som försiktigt gick utför trädgårdsgången med en
porslinsmugg i ena handen och en bleckform i den andra.
"Jo, ser du, mamma sade i morse, att vi skulle komma ihåg, att fåglarna
behöfde vatten lika väl som mat, och att vi skulle sätta ut sådant åt
dem. Därför gick jag ut i köket och bad Stina, att jag skulle få låna
den här gamla formen, och nu skall jag fylla den med vatten, få se, om
det kommer några fåglar."
Ja, det skulle bli roligt att se. Naturligtvis kommo väl några, det var
klart. De små flickorna stodo på afstånd och väntade, och Karin klappade
händerna af förtjusning, när de sågo fåglarna flyga rundt omkring
platsen och slutligen försiktigt trippa omkring formen.
"Åh", ropade hon, "där är en trast. De tro kanske att vi satt ut en kaka
åt dem, eftersom här står en puddingform."
"Så du pratar!" sade den äldre systern skrattande. "Var tyst nu, så att
du inte skrämmer dem."
Men det skulle vara roligt veta, hvad fåglarna själfva tänkte, när de
sågo formen.
"Se på bara, här kan man ju få sig ett bad", tycka vi oss höra trasten
säga, medan han dristigt klifver midt upp i formen. "Jag har just
längtat att få bada. Jag tycker om vatten utanpå kroppen såväl som
inuti. Det här var riktigt skönt, jag skall sjunga mycket bättre sedan."
Och han plaskar så att vattnet stänker vida omkring.
"Jag bryr mig inte om att bada", säger ärlan, som tagit sig en djup
klunk. "Jag längtade att få dricka, och jag såg ingenstädes till något
vatten. Maskar äro sällsynta den här årstiden, och brödsmulorna, som de
kasta ut åt oss, rifva mig i halsen, ty de äro hvarken mjuka eller
fuktiga."
"Ja, och ni se, att de nu också plockat alla bären af buskarna", pep en
annan liten trast. "Det är bra ovänligt af dem, när de veta, att vi
tycka så mycket om frukt och att vi behöfva den såväl i den här torkan."
En sparf stod på afstånd och såg på. Nu kom han också trippande, ty
äfven han hade ett ord att säga:
Om ni höll er utanför köksdörrarna som jag brukar göra, så skulle ni
finna, att det är somliga kokerskor, som äro nog vänliga att fukta
brödsmulorna innan de kasta ut dem, och det gör dem mjuka och aptitliga.
"Jag kommer just ifrån en sådan god frukost och jag behöfver intet
vatten utan får säga adjö."
Jag vet inte, om Tora och Karin förstodo hvad fåglarna sade. Men jag
tror det nästan, ty Tora gick genast in i köket och bad Stina vara snäll
och fukta brödsmulorna, som hon kastade ut åt fåglarna. Karin skulle
också hjälpa till att se efter om det fanns vatten i bleckformen för
hvarje dag, "ty" hviskade hon tankfull, "det är Guds fåglar, och han
tycker om att vi vårda oss om dem".
Johannes.
Han var enda barnet till en fattig dagsverkskarl, som hette Petter
Fredman. Men Johannes var ingen snäll gosse. Ända från hans spädaste år
framträdde hans onda anlag, och man kunde se på hans buttra och tvära
ansikte, att han ej var ett snällt barn.
Men han hade lätt för att lära. Geografin och historien kunde han på
sina fem fingrar, och äfven i räkning gick det bra. Under
kristendomstimmarna kunde han lika bra som kamraterna upprepa det ena
bibelspråket efter det andra och berätta de bibliska berättelserna från
början till slut.
"Det är rätt, min gosse", sade den vänlige läraren. "Jag är glad att se,
att du är flitig och lär dig dina läxor väl. Det skall du ha god nytta
af i framtiden. Men glöm inte, Johannes, att ett barns skönaste prydnad
är villig lydnad mot föräldrar och lärare. Hedra din fader och moder och
dig skall väl gå och du skall länge lefva på jorden." Och den gamle
läraren lade sin hand på gossens hufvud och såg kärleksfullt på honom.
Men Johannes svarade blott med ett trotsigt ögonkast, och suckande vände
sig läraren ifrån honom.
Kamraterna undveko också gossen med det vresiga, surmulna sättet. Han
led bittert däraf, men i stället för att söka felet hos sig själf,
förbittrades han allt mer och mer och afundades dem, som hade det bättre
än han.
Visst var det sant, att grannens Fredrik och nämdemans Vilhelm hade smör
på sitt bröd i skolan, medan han ofta måste äta sitt bröd utan smör. De
hade också präktiga stöflar med höga skaft, då han måste traska i ett
par träskor. Men nog hade han kunnat vara glad och frimodig för det. Han
led själf mest af sitt onda lynne, men han förmådde icke öfvervinna det.
Han förstod icke han, att därtill fordras kraft ofvanifrån. Men då måste
man knäppa sina händer och bedja: "Gode Gud, hjälp mig att bli snäll!"
Och det ville inte Johannes göra.
Emellertid gingo åren, och Johannes var nu tolf år gammal. Han hade
vuxit upp till en stor, stark och frisk gosse, och han hade kunnat vara
sin mors glädje och framtidshopp, om han ej alltid varit så stygg och
ovänlig. Hans far hade dött året förut i lunginflammation, och modern
sträfvade nu från morgon till kväll för att kunna försörja sig och sin
gosse.
En morgon, när Johannes stod i begrepp att gå i skolan, kom modern emot
honom.