Produced by Juliet Sutherland, Rénald Lévesque and the
Online Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net
BARNAVÄNNEN
ILLUSTRERAD VECKOTIDNING FÖR DE SMÅ
UTGIFVEN AF
J. B. GAUFFIN
UNDER MEDVERKAN AF FLERE BARNAVÄNNER
TJUGUANDRA ÅRGÅNGEN
1905
UPPSALA
Tidningen Barnavännens Förlag
INNEHÅLL.
Ledande uppsatser.
Sid.
Guds rike är nära. _Fr. E._ 2
En sabbatsdag i Jesu lif. _J. B. G._ 9
Jesus botar en lam. _Fr. E._ 17
Publikaners och syndares vän. _J. B. G._ 25
Guds rike. _Fr. E._ 33
Jesus stillar stormen. _J. B. G._ 41
Jairi dotter. _Fr. E._ 49
Johannes döparens död. _J. B. G._ 57
Kristi ödmjukhet. _Fr. E._ 65
Kristi förklaring. _J. B. G._ 73
Jesus förutsäger sitt lidande. _Fr. E._ 81
Hvar är frukten? _J. B. G._ 89
Jesus hyllas i Betanien. _J. B. G._ 97
Petrus förnekar Jesus. _J. B. G._ 105
Jesus eller Barrabas. _Fr. E._ 113
För oss. _J. B. G._ 121
Herren uppenbarar sig för de sina. _Fr. E._ 129
Jesus välsignar barnen. _J. B. G._ 137
Den rike ynglingen. _Fr. E._ 145
Ljusets barn. _J. B. G._ 153
En underbar tro. _Fr. E._ 161
Kristi himmelsfärd. _J. B. G._ 169
Kyrkans grundläggning. _Fr. E._ 178
Filippus och etiopiern. _J. B. G._ 193
Förbönen och Guds hjälp. _Fr. E._ 201
Förmaningsord till lydnad för Gud. _J. B. G._ 209
Ödmjukhet och vaksamhet. _Fr. E._ 217
Tåresådd och glädjeskörd. _J. B. G._ 225
Syndabekännelse och förlåtelse. _Fr. E._ 233
Herre, du känner mig. _J. B. G._ 241
Varning för lättja. _Fr. E._ 249
Ett nytt hjärta och en ny ande. _J. B. G._ 257
Varningsord till den ljumme. _J. B. G._ 265
Nya himlar och en ny jord. _J. B. G._ 273
Moses födelse och barndom. _Fr. E._ 281
Moses kallelse. _J. B. G._ 289
Påskalammet. _Fr. E._ 297
Vandringen genom Röda hafvet. _J. B. G._ 305
Guds bud till oss. _Fr. E._ 313
Israels affall. _J. B. G._ 321
Vandringen i öknen. _J. B. G._ 329
Den israelitiska gudstjänsten. _J. B. G._ 337
Vår öfverstepräst. _J. B. G._ 345
Spejarne. _J. B. G._ 353
Josua vid Jordan. _Fr. E._ 361
Josua och Israel vid Jeriko. _J. B. G._ 369
Josuas afskedstal. _Fr. E._ 377
Johannes födelse bebådas. _J. B. G._ 385
Jesu födelse bebådas. _Fr. E._ 393
Marias lofsång. _J. B. G._ 401
Soluppgången från höjden. _J. B. G._ 410
Jesus, vår konung. _Fr. E._ 417
Smärre berättelser.
Djupt inne i skogen. _J. B. G._ 11
En saga. _Einar Gauffin._ 18
Lek och arbete. _J. B. G._ 21
Din käpp och staf de trösta mig. 23
Vägvisare. _J. B. G._ 27
Guds fåglar. 30
Johannes. 30
Bilder ur onkel Erics tittskåp. 39
Det är friskt i skogen. _J. B. G._ 44
För våra allra minsta. Goda vänner. _J. B. G._ 46
På svag is. _J. B. G._ 62
För våra allra minsta. 1. Små, som gå i vägen.
_J. B. G._ 62
För våra allra minsta. 2. En liten musiker.
_J. B. G._ 63
En barnavän. _I._ och _H._ 66
Farmors berättelse. 79
En ovanlig slädfärd. _J. B. G._ 84
Duktiga pojkar. Efter norskan. 90
Handlade han klokt? 98
Samvetets bud. 98
Läser du din bibel? 106
Erik och Anton. _J. B. G._ 118
Den lilla fridstifterskan. 122
Återuppstånden. _J. B. G._ 126
Frukost åt gässen. _J. B. G._ 134
Sökande efter den okände Guden. 138
En god rekommendation. 142
Gossen, som icke kan. 146
Farfars stjärna. 154
Den bäska drycken. 162
Flickan med tändstickorna. _C. Andersen._ 163
Hon vann seger. Berättelse af _Anna H----m
Preinitz_. 180
Blomsterförsäljerskan. 186
Lärkans hemlighet. _J. B. Cherman._ 189
Krig. 191
Hvad vänlighet förmådde. 194
I solvarm sommar. (_Farbror._) 205
Eva. 210
En kindergarten. _J. B. G._ 211
Lilla Lisas missionsgåfva. Berättelse från Kongo,
upptecknad af _A. G._ 226
Ett Herrens sändebud. _J. B. G._ 237
Guds vägar. _C. Trog._ 242
För våra allra minsta. Hvem är hon? 252
Verners tvåkrona. _K. K----n._ 274
"Det var jag." _Leo Tolstoy._ (Amer.
Söndagsskolvännen.) 290
Den räddande brisen. 306
Olydnad. 314
Kråkorna med. 322
Kärleksgärningar. 346
Två vänner. _J. B. G._ 372
För våra allra minsta. Till Amerika och hem igen.
_J. B. G._ 380
En dröm. 382
En hemlighet. 400
God vinst. 400
Vedergällning. _K. K----n._ 402
Flitiga gossar. _J. B. G._ 406
Lillans julrim. Af _Anna H----m Preinitz._ 414
Gud hör bön. 418
Solrosen. _J. B. G._ 422
Längre berättelser.
Sid.
Hvad julgranarna berättade 6
Feladt och heladt. Berättelse af "_Mormor_". 47
De små missionärerna 86
Broderskärlek 127
Skyddsängeln. Af _Ad. Grändler_. Från tyskan
af _A. G._ 174
Strandfyndet 238
Från slafbojor till frihet. Af _Ad. Hoffman_. 254
Stormfloden 287
Ett solens barn. Af _Alcock_. 304
Annas offer. Af _Alli Trygg-Helenius_. 407
Naturhistoriska och geografiska uppsatser.
Af _J. B. Gauffin._
En besynnerlig fisk. Näbbgäddan 54
Mården i hönshuset. 115
Ett farligt djur. Den amerikanske bison. 198
Svenska bilder: Kalix 258
D:o Haparanda 268
D:o Torneå 276
D:o Piteå 283
D:o Luleå 292, 301
D:o Kiruna 309
D:o Från Kiruna till Riksgränsen 317, 324
D:o Riksgränsen-Narvik 333
D:o Gellivara 340
D:o Malmberget 350
D:o I Jockmock 356, 364
D:o Utför Lule älf 370, 378
D:o Harads och Svartlå 386
D:o Boden 394
Lefnadsteckningar.
Hans Christian Andersen 119
Doktor Barnardo och hans barnhem 328
Sånger.
Välkommen till oss, du nya år! _Ella_ 1
En lektion. _Anna H--m_ 22
Pullor, mina små! _Anna H--m_ 27
Stackars frusna små! _Ella_ 38
En liten husmor. _Ella_ 68
Små djurvänner. _Ella_ 78
Två små dockmammor. _Anna H--m Preinitz_ 86
Solblomster. _Anna H--m Preinitz_ 95
Namnsdagssång för far. _Anna H--m Preinitz_ 100
När lillebror kom. _Anna H--m Preinitz_ 110
Vid Jesu kors. _Ella_ 126
Vid systers bår. _J. B. G._ 147
Sångargossen. _Anna H--m Preinitz_ 147
Indianer och hvita. _Ella_ 155
Dröm. _Anna H--m Preinitz_ 155
Våren. J. B. G. 177
Min lyra. Ett barndomsminne. _Eric_ 179
Gult och blått--Svenskt och godt. _Ella_
_Beskow_ 184
En presentation. _Anna H--m Preinitz_ 189
Tre generationer. _Anna H--m Preinitz_ 198
Röfvare. _Ella_ 204
Jesus. Mästare! _Anna H--m Preinitz_ 213
Den lille konstnären. _Ella_ 221
Stilla kisse! _Anna H--m Preinitz_ 231
Vårblom. _Ella_ 236
Bror kommer hem. _Ella_ 244
Mellan blommor och blad. _J. B. G._ 246
Omaka lekkamrater. _Anna H--m Preinitz_ 251
Aftonstämning. _Anna H--m Preinitz_ 258
Att dikta sagor. _Anna H--m Preinitz_ 266
Liljor. _Anna H--m Preinitz_ 291
Vallflickans sång. _Anna H--m Preinitz_ 301
Den lille äppeltjufven. _Ella_ 308
Frisk vind. _Ella_ 315
Nyfikna vänner. _Anna H--m Preinitz_ 331
Framtidsdrömmar. _Ella_ 356
Mormors födelsedag. _Ella_ 364
Gåsungarnas frukost. _Ella_ 374
Kissekatten och jag. _Ella_ 382
En styrkedryck. _Ella_ 390
Låt oss sjunga. _Ella_ 398
En julglimt. _A. A._ 404
Jul. _K--n_ 409
Nu stundar den heliga julens tid. _Ella_ 411
En juldröm 421
Sveas nyårsbön 424
Illustrationer.
Tulla och Notti. 3
Välkommen till oss, du nya år! 4
Julängeln sjöng med. 5
Lek och allvar. 11
Jesus utanför Petri husdörr. 12
Djupt inne i skogen. 13
En lektion. 20
Lek och arbete. 21, 22
Pullor, mina små! 28
Vägvisare. 29
Stackars frusna små! 36
En flickskola i Indien. 37
Jesus stillar stormen. 44
Det är friskt i skogen. 45
Goda vänner. 46
Jairi dotter. 52
En som gratulerar. 53
En besynnerlig fisk. 55
På svag is. 60
Små som gå i vägen. 61
En liten musiker. 63
En liten husmor. 68
Slöjdkonstnärer. 69
Kristi förklaring. 74
En intressant bok. 76
Små djurvänner. 77
Genom morfars glasögon. 83
En ovanlig slädfärd. 84
Två små dockmammor. 85
Solblomster. 92
En farlig strid. 93
Namnsdagssång för far. 100
Stackars Beppo! 101
De små missionärerna. 102
När lillebror kom. 108
Farmors födelsedagssång. 109
Mården i hönshuset. 110
Erik och Anton. 117
Hans Christian Andersen. 119
H. C. Andersens barndomshem i Odense. 119
Vid Jesu kors. 124
Återuppstånden. 125
Jesus på väg till Emmaus. 132
Frukost åt gässen. 133
Jesus välsignar barnen. 140
Hvem skall ge vika? 141
Broderskärlek. 143, 159
Vid systers bår. 148
Sångargossen. 149
Indianer och hvita. 156
Dröm. 157
Den lilla flickan med tändstickorna. 164
För våra allra minsta. 165, 166
Lilla Berta. 172
Barnsligt. 173, 174
Min lyra. 179
Hon vann seger. 180, 181, 182
Gult och blått--Svenskt och godt. 185
Blomsterförsäljerskan. 186
En presentation. 188
Lärkans hemlighet. 190
Tre generationer. 196
Ett farligt djur. Den amerikanske bison. 197
Röfvare. 204
I solvarm sommar. 205
En kindergarten. 212
Jesus, Mästare! 213
Karl och Greta. 214
Solskeppet. 220
Den lille konstnären. 221
Lisa och Lars. 222
En föreläsning. 228
Stilla kisse. 229
Vårblom. 236
Ett Herrens sändebud. 237
Bror kommer hem. 244
När körsbären mogna. 245
Mellan blommor och blad. 246
Omaka lekkamrater. 252
Hvem är hon? 253
En svår uppgift. 254
Aftonstämning. 259
Svenska bilder: Kalix. 260, 261
Att dikta sagor. 267
Svenska bilder: Haparanda. 268, 269, 276
D:o Torneå. 276, 277, 278
D:o Midnattssolen från Haparanda
kyrka. 277
D:o Piteå. 284, 285
D:o Luleå. Betelkapellet. 292
Liljor. 293
Svenska bilder: Luleå 294
Vallflickans sång. 300
Svenska bilder: Luleå. 302, 303
Den lille äppeltjufven. 308
Svenska bilder: Larossavaara malmberg och Kiruna
stad. 309
D:o Kirunavaara malmberg. 310
D:o Jukkasjärvi kyrka. 310
Frisk vind. 316
Svenska bilder: Vid Abisko. 317
D:o Björkliden. 318
D:o Tornehamn. 318
D:o Lappländsk vinterbild. 325
D:o Stationen Riksgränsen. 325
D:o Lappbruden vid Vassijokki. 326
Nyfikna vänner. 332
Svenska bilder: Rombaksdalen. 333
D:o Narvik. 334
Doktor Barnardo. 339
Svenska bilder: Gellivara. 340, 341
D:o Malmberget. 341, 349
I D:r Barnardos väntsal. 348
Från D:r Barnardos barnhem. 355
Framtidsdrömmar. 357
Svenska bilder: Stationen vid Murjek. 358
I barnhemmets kyrka i Ilford. 363
Från barnhemmet i Ilford. 363
Mormors födelsedag. 365
Svenska bilder: Bron och forsen vid Porsi. 366
D:o Vattenfallet vid Edefors. 371
Två vänner. 372
Gåsungarnas frukost. 373
Svenska bilder: Edefors gård. 379
Till Amerika och hem igen. 380
Kissekatten och jag. 381
Svenska bilder: Från Boden. 387, 394, 396
D:o Svartlå. 388
En styrkedryck. 389
Låt oss sjunga. 397
En julglimt. 404
Flitiga gossar. 405
Soluppgången från höjden. 410
Nu stundar den heliga julens tid. 412
Lillans julrim. 413
Fåglarnas jul. 420
En juldröm. 421
Solrosen. 424
Sveas Nyårsbön. 425
BARNAVÄNNEN
N:o 1 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg.
5 Jan. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 1905
Välkommen till oss, du nya år!
Med teckning af _Jenny Nyström-Stoopendaal_.
Välkommen till oss, du nya år,
med snö och vinter, med sol och vår,
med sommarjubel i alla snår,
med mogna skördar på fält och gärden
och skymningsstunder kring trefna härden!
Välkommen till oss! Gif lycka, frid!
Må vapnen sänkas i världen vid!
Gud skydde Sverige för ofredstid!--
Ja, Han vill hjälpa, Han vill beskydda
båd' små och stora i slott och hydda.
Välkommen till oss! Hvad än du ger,
jag tror därpå, att Guds vilja sker,
att Han sin nåd hvarje dag beter.
När jag ta'r allt från Gud Faders händer,
det säkert mig till det bästa länder.
_Ella_.
Guds rike är nära.
Mark. 1: 14.
_Tiden är fullbordad och Guds rike är nära!_ Så talade Herren Jesus i
början af sin verksamhet. Världen var för honom ett stort såningsfält,
det gällde att rycka upp sekelgamla fördomar och låta hjärtats åkerteg
djupplöjas af ordets plogbill. Nu var tiden kommen för ett dylikt
såningsarbete, det var en vårtid efter en långvarig vinter af kall
likgiltighet. Johannes hade slutat sitt värf, Kristus fann fältet
förberedt för sådd genom hans trogna arbete. Men i denna myckna skörd
behöfde han arbetare. Han behöfde vittnen, som kunde nå folket med sitt
lätt förstådda hvardagsspråk, men som dock på samma gång voro Jesu
vittnen, som kunde vittna om Jesu kärlek och nåd, och sålunda draga
massorna till honom. Kristus fann i fiskarena Simon och Andreas, Jakob
och Johannes de män, som han behöfde för detta värf. Till dem ljöd nu
kallelsen: Följen mig, och jag skall göra eder till människofiskare.
Vi gå nu till vår egen tid. Den kallas "missionens tidehvarf". Hvarför
då detta? Emedan Guds rike såsom aldrig förr har kommit hednavärlden
mycket nära. Dessa tusen millioner hedningar ha uppsökts af en skara män
och kvinnor, som kunna liknas vid en stor här, utgången för att eröfra
världen för sin frälsare. För etthundra år sedan var Afrika icke blott
den mörka, utan ock den obekanta och otillgängliga världsdelen. Huru är
det väl nu? Nu äro vägar banade i den mörka världsdelen, icke blott från
norr och söder, utan äfven från öster och väster. Till och med järnvägen
har redan letat sig fram utmed Kongos strand till den punkt, hvarest
floden börjar blifva segelbar. I detta land har Svenska
Missionsförbundet sedan flera år utöfvat en framgångsrik verksamhet, och
äfven Sveriges söndagsskolbarn underhålla missionärer därute, som
undervisa de små svarta barnen om Jesus, barnens vän.
Det stora Kina var för hundra år sedan ett nästan tillslutet land. De
krig, som Europas stormakter fört mot Kina, hafva ej varit ägnade att
öppna kinesernas hjärtan för evangelium. Främlingshat var krigets
närmaste följd. Så mycket mer glädjande är det då, att trots detta hat
missionen dock vunnit framgång i alla Kinas provinser och biländer.
Äfven här underhålla våra söndagsskolbarn flera missionärer.
Herren Jesus ser hednavärldens nöd. Han ser, huru hedningen söker frid
men finner ingen, han söker lycka men finner den ej, ja, han ser, huru
tusentals människor dö utan att hafva lärt känna honom, syndares
frälsare. Därför har han kallat våra missionärer till arbetet bland
hedningarne därute. Han har också uppväckt många svenska barn till att
bedja för missionen och samla medel till dess underhåll. Men ofta
fruktar jag, att våra barn skola tröttna. O, att vi aldrig tröttnade, ty
vi kunna göra stora ting, om vi förena våra krafter och hålla ut. Eder
egen tidning skall under årets lopp meddela eder skildringar från
missionsfälten. Älskade små, glömmen ej att i edra böner innesluta edra
missionärer och de barn, bland hvilka de arbeta! I vår tid är världen
öppen för Guds evangelium, och mången hedning längtar och suckar:
"Kommer dag ej snart?" _Fr. E._
Tulla och Notti.
Tulla och Notti äro två små lappbarn och syskon. De ha också två
kusiner, som bo på andra sidan skogsåsen bredvid älfstranden. Notti, som
går i skolan, hade af sin lärare fått en jultidning och en äfven åt sin
lilla syster. Kusinerna voro ännu för små för att kunna besöka skolan
och därför hade de fått ingenting. Detta visste Tulla så väl, och hon
visste äfven, att de små kusinerna ingenting skulle få till julklapp.
"Hör du, Notti", sade hon till sin bror på julaftonsmorgonen, "kunde
inte du och jag nöja oss med en tidning tillsammans? Vi kunna ju se
tillsammans på alla de vackra 'gubbarna' och taflorna, och om du läser
högt, så ska jag höra på. Då kan kusin Åsa och kusin Tova få den andra
tidningen".
Notti tyckte, att Tullas förslag var riktigt förståndigt, och så togo de
på sina skidor och stoppade den vackra jultidningen innanför kolten och
gåfvo sig på väg.
"Kom bara snart hem", ropade deras mor efter dem, "innan det blir
riktigt mörkt." Ty skymning är det nästan jämt om dagarna vid jultiden i
Lappland.
Det blef inte liten glädje för de små kusinerna att få en så vacker
jultidning att se på. I dag hade inte Notti tid att läsa för dem. Men
under julen skulle han komma åter i sällskap med far och mor. Då skulle
de stanna hela dagen, och då skulle han läsa för både små och stora.
[Illustration]
Och så vände Tulla och Notti åter till sitt hem i vinterskymningen.
Tulla var nästan trött af skidfärden i backarna. Men på skidorna hade
hon lärt sig att stå säkert ända från hon var bara tre år. Och nu gick
det af sig själft mot fars och mors lilla stuga.
_J. B. G._
Från barnens missionärer
i Kina och Kongo är jag i tillfälle att kunna hälsa Barnavännens läsare.
Missionär och fru Börrisson i Kongo ha sändt en uppmuntrande
kvartalsredogörelse från stationen Kinkenge. Från fröken Hilma Börjeson
har kommit ett långt bref från Kina till Barnavännens farbror med många
jul och nyårshälsningar till Sveriges söndagsskolbarn samt med löfte om
ett särskildt bref till barnen på nyåret. Hon är barnens missionär i
Kina jämte herr och fru Freden. De voro alla friska men önskade, att ni
skulle komma ihåg dem, när ni knäppa edra händer och gå till Gud i bön.
Glömmen inte heller hednabarnen i våra skolor därute i Kongo och Kina!
Det behöfves mycket ljus ännu öfver hednavärlden och i dess mörker, det
behöfves ock mycket ljus i vårt eget mörker, i vår egen nöd här hemma i
Sverige, på det synd och villa må vika ifrån oss och rättfärdighet och
frid fylla allas hjärtan.
_Barnavännens Farbror._
[Illustration: VÄLKOMMEN TILL OSS, DU NYA ÅR!]
[Illustration: JULÄNGELN SJÖNG MED.]
Hvad julgranarna berättade.
Med teckning.
Högt uppe på skogssluttningen blåste vinden frisk och kall och
decembersolen lyste vänligt på de unga granarna samt fröjdade sig åt
deras friska grönska. De voro solens älsklingsbarn, dessa granar, där de
höjde sina smärta spiror mot höjden, liksom om de velat tacka henne för
den lifskraft hon skänkt dem. Men icke alla de små granarna, som vind
och solsken hälsat i går, funnos i dag kvar på sluttningen. Solen lät
därför blicken sökande spana omkring, och slutligen fann hon de saknade,
ett helt sällskap, som stodo där resfärdiga. De sågo likväl icke alls
ledsna och bedröfvade ut, nej, de voro lika gröna och friska som sina
syskon, hvilka ännu hade sina rötter i den frusna marken. Ja, det fanns
hos dem en egendomlig, aningsfull väntan, som de andra träden saknade.
Och den gyllene solstrålen frågade:
"Ni äro väl mycket bedröfvade för att ni måste bort från skogen, bort
från bröder och systrar, bort från den blåa himmeln, från luft och sol?"
"Bedröfvade?--Nej, vi äro däremot mycket glada; ty vi skola få skåda
människornas julfröjd."
Och genom ungskogen, som stod kvar på sluttningen, flög en sakta
susning. Den upprepade aningsfullt: "Julfröjd".
Men huru visste granarna i skogen någonting om julfröjd? Hade väl julens
ängel, han, som sväfvar fram öfver städer och byar, hade han hälsat på i
skogen och hviskat om julens budskap äfven till den?
Snart kommo stora kälkar, dragna af hästar, hitupp. På dem skulle
granarna resa ut i världen. De viftade ännu en sista afskedshälsning
till de kvarvarande syskonen, hvilka med beundran sågo efter dem.
Visst var det skönt att grönska här uppe i Guds klara solsken, men de
hade nu fått en aning om någonting ännu härligare, som de aldrig
skådat.----
Huru länge de unga granarna färdades, därom visste de ingenting. Men en
dag stodo de alla i en lång rad på en plats, som var omgifven af höga
hus. Var det här de skulle få se människornas julfröjd?
Julgranarna hade likväl ingen tid till utbyte af tankar, ty den ena
försvann utåt en gata, en annan åt en annan gata, och ingendera visste,
hvart den andra tog vägen. "Farväl, farväl!" ropade de till hvarandra,
"vi skola försöka träffas igen och berätta hvad vi genomlefvat!"
* *
*
Det var dagen före trettondagen. I en stor skolsal bars in den ena
julgranen efter den andra. Där kommo stadsbud med stora, präktiga
granar, där muntra skolgossar med små, blygsamma granar, hvilka tills i
går burit sötsaker och ljus och stjärnor på sina grenar. Snart
förvandlades skolsalen till en grönskade skog. I morgon skulle här
blifva fäst för söndagsskolbarnen, och många vänner till de unga hade
sändt hit de julgranar, som deras egna småttingar hade plundrat.
Lärarinnan, en vänlig medelålders kvinna, gick liksom en god julfé
omkring i salen för att ordna allt, som i morgon skulle pryda de vackra
granarna. I sin ifver märkte hon icke, att det prasslade och susade så
underligt i granarna rundt omkring henne. De utbytte på sitt sätt mången
glad hälsning och månget ord, som tydde på igenkännande. Ty många af de
träd, som stått där borta på skogssluttningen bland den vackra
ungskogen, möttes åter härinne, sedan den egentliga julhögtiden var
förbi. Och lärarinnan stängde dörren, på hvilken det oupphörligt ringt
under dagen, och gick in i sitt rum, där hon snart slumrade in i sin
stora länstol. Hon var trött efter dagens mödor.
Men därute sken månen så klart öfver skolhuset och in genom fönsterna.
Han lyssnade på julgranarnas berättelser.
Ja, hvad hade de icke att berätta, både stora och små, de senare kanske
mest. Det var ett susande och ett prasslande, så att man måste komma
öfverens om att berätta en i sänder.
"Jag stod i en präktig sal och bar många ljus och många härligheter",
började den första. "Fru kommerserådinnan höll på hela dagen med att
smycka mig och gjorde sig därmed mycken möda. När ändtligen kvällen kom
och alla mina ljus brunno, så ringde hon. Då flögo dubbeldörrarna upp,
och kommerserådet med sina söner, döttrar och gäster kommo in. Äfven
tjänstfolket var med, men den fattige gossen, som bar mig från torget,
var icke med. Han var glömd, men det gjorde mig ondt om honom."
"Det var skada", sade en liten vänlig gran bredvid honom, "men hvad
sjöngo de om?"
"De sjöngo inte alls. De gingo omkring mig och sågo på grannlåten och
sade gång på gång: 'O, så vackert!'--'Utmärkt!'--Ja, just dessa ord
använde de, jag minns dem mycket väl."
Och granen tystnade. Han var själf förvånad öfver att han icke hade mer
att berätta om julaftonens glädje och prakt.
"Men hvad sade julens ängel, som lofvade besöka oss?"
"Han var inte där. Han var väl på något annat ställe."
"Ja, hos oss var han länge. Ack, så härligt det var hos oss!" utropade
den lilla grannen. "När jag bars in i huset, var det så mörkt, att jag
ingenting kunde se. Men morgonen därpå stod jag i ett litet trefligt
rum, och en rar gammal fru stod framför mig och smekte mina barr med sin
skrynkliga hand. Då knackade det på dörren.
"Hvem är där?" frågade den gamla.
"Det är Karl och Rudolf och Maja. Och Ida kommer strax efter", ropades i
kör därute. "Släpp oss in, mormor!"
"Nej, nej, Jesusbarnet är hos mig."
Högtidlig tystnad därute.
"Mormor, får mamma komma in då?" frågade en ljuf barnröst.
"Ja visst, mamma får komma."
Snart kom hon också; hon var en liflig, munter kvinna. Äfven fadern kom,
och jag beskådades och beundrades.
"Får jag klä' julgranen åt er i år också?" frågade mormor. Hon hade ett
så ödmjukt sinne.
"Om du får, lilla mor?--Hör på, Marie, när du har brådt med julstöket
och jag är sysselsatt i affären, är det inte då en ljuflig tanke, att
mormor och Jesusbarnet tillsammans reda till julfröjden åt oss här
uppe?"
"Jo, visst, hur skulle jag annars bära mig åt?" sade den unga kvinnan
och gaf mormor en hjärtlig kyss.
Och sedan höllo mormor och jag hvarandra sällskap hela dagen i den
tysta, trefliga vindskammaren. Hon prydde mig så vackert med sina goda,
gamla händer, som redan darrade en smula, och vi fröjdade oss öfver
hvarje rödt äpple och öfver hvarje förgylld nöt samt öfver alla de
vackra ljusen och konfekten. Hon fann alltid den bästa platsen för
hvarje sak. Äfven en vacker transparang ställde hon i ordning--den
föreställde Josef och Maria samt de tillbedjande herdarne. Slutligen
fäste hon en stor, gyllene stjärna i min topp och många små stjärnor med
bibelspråk på i mina grenar. Därvid upprepade hon tyst för sig själf
hvarje språk: "Se, jag bådar eder stor glädje."--"Så älskade Gud
världen."--"I dag är eder född frälsaren." Hon tycktes hafva dessa ord
mycket kära. Stjärnorna sågo så nya och glänsande ut, som vore de nyss
nedfallna från himmelen, och mormor hviskade med ett gladt leende: "Så
förvånade barnen skola blifva!"
Och sedan, den underbara heliga aftonen, när jag bars ned och ställdes
på det med en hvit duk öfvertäckta bordet och alla mina ljus brunno!--
(Forts.)
Bibelläsning
eller hvad står det i nästa söndags text?
Veckan 8-15 Januari 1905.
M. 9. Mark. 1: 21-34. En sabbatsdag i Jesu lif.
T. 10. v. 21-28. _I Kapernaums synagoga._
O. 11. v. 21-22. _Han lärer med väldighet._
T. 12. v. 23-28. _Han hjälper en besatt._
F. 13. v. 29-31. _Jesus i Simons hus._
L. 14. v. 32-34. _På aftonen utanför Simons hus._
S. 15. v. 35-38. _Betsaidas invånare älska Jesus och vilja behålla
honom._
Söndagsskoltext för den 8 Januari.
Mark. 1: 14-20.
_Minnesvers_: Joh. 15: 16a. I hafven icke utkorat mig, utan jag har
utkorat eder, och jag har bestämt eder, att I skolen gå åstad och bära
frukt, och att eder frukt skall förblifva.
Barnavännens anmälan for 1905.
Tjugondeandra årgången, 432 sidor, 150 fina teckningar,
Redigeras af J. B. Gauffin, Uppsala, under medverkan af flere inom vårt
land kände söndagsskolmän och barnavänner;
Innehåller en _kort betraktelse öfver något Guds ord_, af Fr. Engelke
och J. B. Gauffin, _längre och kortare berättelser,
skildringar ur naturen och lifvet_; öfver _svenska orter och
världens hufvudstäder_, från missionsfälten i _Kongo_ och
_Kina_. Öfversikt af följande söndags text till hjälp för
lärare och barn.
Illustreras icke med gamla utnötta klichéer utan hela året om med nya,
fina original-klichéer.
Utkommer hvarje torsdag i stort åttasidigt nummer, tryckt å fint papper.
Sprides i lagom stor upplaga för att kunna bära kostnaderna och för att
trycket kan bli vårdadt, samt expedieras i rätt tid;
Kostar å postanstalterna 1 kr. 05 öre jämte tillägg af
postbefordringsafgiften; hos _Red. af Tidn. Barnavännen, Uppsala_
från 6-20 ex. 1 kr,; från 21-49 ex. 95 öre; 50-99 ex. 90 öre; 100
ex. och däröfver 85 öre pr ex. då.
Gratis följer söndagsskolans textbok och ett sextonsidigt, fint
illustreradt Sommarnunmmer.
Textboken säljes extra till prenumeranter å Barnavännen för 5 öre ex.
För lärare och lärarinnor finnes textboken interfolierad och
klassbok i ett starkt band för 25 öre.
Beställes hos Redaktionen af Tidn. Barnavännen, Uppsala.
UPPSALA 1904, K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.
BARNAVÄNEN
N:o 2 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg.
12 Jan. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 1905.
En sabbatsdag i Jesu lif.
Mark. 1: 21-34.
Med teckning.
Om du i din bibel eller i din textbok läser igenom de här angifna
verserna ur Markus första kapitel, så får du en rätt liflig
föreställning om, huru Jesu lif tedde sig under hans verksamhets tid på
jorden. För att riktigt förstå frälsaren själf och för att riktigt lära
känna honom, är det så nödvändigt för oss att gifva akt på hans lif. Vi
skola då ej kunna undgå att lära oss älska honom och vi skola då lättare
kunna förstå hans ord.
Vi följa honom då först in i Kapernaums synagoga, där han talar till
folket så att hans ord går rakt in i deras hjärtan. Genom hans tal
faller ljus, himmelskt ljus öfver deras lif. Aldrig förr hade dessa
människor sett, huru små och syndiga de själfva voro. Men aldrig förr
hade de heller sett Gud så oändligt stor och barmhärtig. Ja, Jesus
talade, så att de började afsky och hata det syndiga och orätta i deras
lif och började längta efter att kunna gå på Guds vägar och att kunna
göra Guds vilja. Äfven de små barnen, som voro i synagogan, tyckte om
Jesus och lyssnade uppmärksamt till hans underbara ord.
Där i synagogan fanns äfven en stackars man, som behärskades af en ond
ande. Denne man ville Jesus frälsa från den onde andens inflytande och
därför bjöd han denne ande att gå ut från mannen. Och han måste lyda. I
stället fick nu mannen frid och ro till sin själ samt kunde lyssna till
Guds ord och få sitt hjärta uppfylldt af rena och heliga tankar. Det är
än i dag samma kraft kvar i Jesu ord. Den som under längtan och bön
läser detta ord eller lyssnar därtill, han får sin själ fylld af rena
och heliga tankar. Däraf kan du förstå, af hvilken betydelse det är, att
du går i söndagsskolan och gör det på det rätta sättet i det rätta
sinnet.
Så följa vi med Jesus och lärjungarne till Simons hus. Men äfven här
råder nöd. Simons svärmoder ligger i feber. Jesus förbarmar sig äfven
öfver henne. Han tar hennes hand och reser henne upp och se--med ens är
hon fullt frisk, så att icke ens mattighet eller svaghet finnes kvar
efter sjukdomen. Vi kunna lätt förstå, huru glad och lycklig Simons
svärmoder skulle känna sig. Och hvad hon skulle älska och beundra
frälsaren! Sin tacksamhet visar hon genast genom att duka middagsbordet
för frälsaren och lärjungarna. Lätt och vig skyndar hon att betjäna de
kära gästerna. Så böra nu äfven vi med lust och glädje tjäna vår
frälsare. Gör det lilla du kan såsom ett litet barn, och när du blir
äldre, får du större uppgifter att fylla.
Ryktet om frälsarens barmhärtighet och makt vid botandet af Simons
svärmoder går som en löpeld omkring från hus till hus i den lilla staden
Betsaida. "Har du hört, har du hört, hvad Jesus af Nasaret utfört för
ett storverk med Simons svärmoder?" Så låter det öfver allt och från
allas läppar och snart har hela staden hört det. De små barnen ila
genast åstad för att se den gode och barmhärtige frälsaren. De nalkas
försiktigt. Ja, där sitter han under skuggan af vinrankorna utanför
Petri husdörr. Jesus ser så blid och god ut, så att de små inte kunna
låta bli att gå ända fram till honom och snart äro de uppe i hans sköte,
så att han får lägga sina händer på deras hufvuden och skänka dem Guds
välsignelse.
Men när solen gått ned, komma jämväl de äldre. Sjuka och friska komma.
Hela staden kommer till Jesus utanför Petri husdörr. Och alla sjuka och
elända hjälper frälsaren och till alla talar han goda och frälsande ord.
Aldrig kunde de glömma denna härliga kväll i Betsaida, och barnen
tröttnade aldrig att tala om, huru kärleksfullt och vänligt han tog emot
dem. Så böra nu alla barnen söka att lära känna och älska Jesus. Ty han
är ännu densamme, och barnen behöfva alla hans kärlek och frälsande nåd.
_J. B. G._
Lek och allvar.
Med teckning.
Gossar och flickor äro inte så litet nyfikna, när det gäller att lyssna
till berättelserna om kriget mellan ryssar och japaner. Modet och
hjältemodet väcker städse beundran, inte minst hos de små i denna
världen.
Och så vill man själf vara eller blifva en hjälte åtminstone i
snöbollskriget eller då man "leker krig". Till och med flickorna känna
sig manade att taga plats i ledet till strid för en rättvis sak.
Nu var det Rudolfs födelsedag. Syskon och kusiner och små grannar hade
blifvit bjudna på hallonsaft och fint dopp. När gossarna bugat sig
vackert och flickorna nigit ännu vackrare för Rudolfs mamma och tackat
henne för den goda välfägnaden, så skulle man naturligtvis leka och så
lekte man krig.
Därom hade man för resten kommit öfverens på förhand. Ty både gossar och
flickor hade sablar och kaskar med sig. Lille Einar hade till och med
lånat en pickelhufva af sin far, som var polisman. Gunnar var adjutant,
ty han kom ju till häst och Rudolf var general. Det var ju ett ståtligt
regemente, såsom nu hvar och en kan se på teckningen.
Men när leken var slutad, då berättade Rudolfs far för alla barnen om
huru det går till, när det är krig på allvar--huru människor då dödas i
tusental och huru andra tusenden ligga sönderslitna af granatstycken,
utan en arm, utan ett ben och på alla möjliga sätt söndertrasade,
vältrande sig i pölar af blod under oerhörda smärtor.
[Illustration]
Då må ni tro, att det kom tårar i flickornas ögon och gossarne sutto med
vidöppen mun och hörde på. Men så frågade Rudolf, när far slutat sin
berättelse: "Men, far, vi ska' väl öfva oss att försvara vårt land?"
"Ja, min gosse, ännu så länge, men när de kristna folken blifva kristna
på allvar och icke bara till namnet, då få vi smida om våra kanoner till
plogbillar och våra svärd till trädgårdssaxar. Då skall intet krig,
intet örlig mer finnas på jorden."
"Få se, om den tiden kommer, tills vi bli stora", sade lilla Anna, hon
med det stora träsvärdet.
_J. B. G._
Djupt inne i skogen.
Med teckning.
Djupt inne i skogen, där timmerhuggarens yxa aldrig höres och dit
människan sällan har sin väg, där växa träden under hundratals år, tills
nordanvinden en dag bryter och fäller dem. Här inne i skogen grönskar
mossan i ro öfver stenarna, blommorna knoppas, dofta och dö utan att
någon njuter af deras fägring, fåglarna sjunga så vackert och ingen stör
dem. Haren tassar lätt och vig mellan tufvorna och solen speglar sig i
de små daggdropparna. Det är nästan som om här dröjt kvar en fläkt af
Edens frid. Eller är det profetians ande, som susar här djupt inne i
skogen och sjunger och väntar, tills det en gång varder frid på jorden?
[Illustration: JESUS UTANFÖR PETRI HUSDÖRR.]
[Illustration: DJUPT INNE I SKOGEN.]
Här inne i skogen se vilddjuren inte ens vilda ut. Björnungarna leka ju
som glada barn pläga leka. De klättra och hoppa på den brutna
trädstammen och förstå inte ens, att en fara kan hota dem. Här finnes ej
häller någon fara, äfven om deras mor är litet bekymrad öfver deras
oförvägenhet. Hon har glömt den gamla, huru i naturens skola muskelkraft
och vighet hålla jämna steg med ungdomsmodet och farorna.
Och vore gamla björnen borta, så skulle en hel svärm af små människobarn
kunna leka med björnungarna, och ingen skulle ha något att frukta af
dem. De ha ännu aldrig spisat annat än hvad skogen bjudit dem. Blåbär
och odon till frukost, rötter, stjälkar, gräs och hjorton till middag
samt lingon och kråkbär till kväll. De äro därför godmodiga, glada och
gemytliga. Det är bara deras mor, som visar tänderna och ser stygg och
misstänkt ut. Hon har sett det, som är styggt, och själf blifvit stygg.
Så går det ofta, att de stora blifva stygga och farliga. Och dem kan man
träffa på äfven djupt inne i skogen, där blommorna dofta och fåglarna
sjunga i ro, och där mossan växer mjuk öfver stenarna.
_J. B. G._
Hvad julgranarna berättade.
(Forts. fr. föreg. n:r).
Då fattade föräldrarne och barnen hvarandras händer och gingo rundt
omkring mig och sjöngo:
"Hell dig julafton, härliga, klara!
Du tänder ljus uti hjärta och tjäll!
Lofsången ljuder från änglarnas skara,
Genom århundraden hörd i kväll:
_'Ära vare Gud i höjden, frid på jordene,
Människorna en god vilje. Ära vare Gud!_]
Hell dig julafton, härliga, klara!
Du tänder ljus uti hjärta och tjäll!"
Sången klingade obeskrifligt skönt, ty julängeln sjöng med. Han satt där
mina grenar voro tätast och fröjdade sig innerligt.--Ja, jag kunde ännu
berätta mycket om denna glada familj, där den innerligaste kärlek rådde
mellan alla familjemedlemmarna, ty vi ha ju delat julfröjden med
hvarandra ända tills i går. Och då voro alla så bedröfvade att nödgas
skiljas vid mig. Mormor satt vid kakelugnen och hade i sitt knä alla de
härligheter, som nyss hängt i mina grenar, samt delade ut alltsammans åt
den lilla skaran. Sedan sjöngo de åter en julsång tillsammans."
"_Det_ var julglädje!" sade alla granarna och nickade belåtet åt
hvarandra.
Den som härnäst skulle berätta, skakade sorgset sitt hufvud. "Jag kunde
väl ock förtälja om många ljus och vackra gåfvor", sade han, "men jag
har icke fått lyssna till någon julsång. Icke heller var ängeln där. Jag
såg honom en gång titta in genom fönstret, men han höjde genast vingen
och sväfvade därifrån. Mina ljus hade icke hunnit släckas, förrän det
var strid mellan syskonen, och de uttalade så många hårda, stygga ord,
som visste de alls ingenting om den Guds kärlek, som i denna heliga natt
uppenbarades för dem och för hela världen.--Nej, jag har icke fått se
någon julglädje."
Det uppstod en kort, sorgsen tystnad. Skulle de andra också hafva samma
sorgliga saga att förtälja?
"Men jag har varit vittne till julglädje, och likväl har intet ljus
hängt i mina grenar", sade en annan gran.
"Inga ljus och ändå julglädje?"
"Ja, jag stod i ett vackert förmak, och far och mor gingo sakta omkring
mig och bredde ut gåfvor för sina älsklingar. Dörren till angränsande
rum stod öppen, och jag kunde se de små. De sutto tätt invid hvarandras
sida; en stor, vacker gosse med bruna lockar öfver den hvita pannan och
en liten fint byggd flicka med ett älskligt utseende. Deras stora ögon
voro vända åt det håll där jag stod, men de sågo mig icke; de voro båda
blinda."
Därute sjönk dagen allt mer och den heliga julaftonen bredde sin
skymning öfver jorden. Föräldrarna stodo vid fönstret, och jag såg tårar
i deras ögon, när de betraktade de julljus, som brunno i våningen midt
emot.
Då hördes i fjärran kyrkklockornas högtidliga klang. De blinda barnen
lyssnade ifrigt, deras öron uppfångade ljudet långt före föräldrarnas.
"Hör, nu ringer det till jul, nu få vi sjunga julsånger!" utropade
gossen, och med silfverklara röster började de sjunga:
"Si, natten flyr för dagens fröjd,
Och änglars röst från himlens höjd
Det bud till fromma herdar bär,
Att född den gode herden är."
Far och mor gingo in till barnen och togo dem med sig in i
högtidsrummet, där de tillsammans sjöngo den sköna julsången till slut.
Dessa båda blinda barn hade en mycket glad julafton. Karl var så
lycklig, när han höll den nya, präktiga fiolen i sin hand, och hans
stråke lockade ur den de skönaste melodier. Och Mimmis ansikte strålade,
när hon satt framför den stora bibeln med upphöjda bokstäfver och med
sina späda fingrar läste berättelsen om Jesu födelse.
"Ack, låt mig nu själf få läsa om den blindfödde, mamma lilla", bad hon.
Det var hennes käraste berättelse.
Och hon läste med sin ljufva barnaröst högt berättelsen om huru Jesus
botade den blindfödde. Föräldrarna lyssnade andaktsfullt. De gräto nu ej
mer utan tackade Gud, då de tänkte på, att det himmelska julljuset,
Jesus Kristus, lyste i deras barns hjärtan klarare och ljufligare än i
månget annat ungt hjärta."----
"Äfven jag bars in i ett hus, där sorgen gästade", började en annan
gran. Man bar mig mycket tyst och försiktigt, ty herrn i huset skulle ej
få se mig. Tant Karin hade köpt mig och gömde mig ängsligt i ett mörkt
rum bredvid hennes. De små barnen hade ingen annan än henne att hålla
sig till. Deras vackra, glada mor hade bäddats ned i den mörka grafven,
och fadern satt hela dagen stum och dyster i sitt arbetsrum. Den gamla
tanten var således allt i allo för barnen, hennes varma hjärta och
hennes anspråkslösa rum var deras bästa tillflyktsort. Men det gjorde
henne dock ondt i hjärtat, när hon tänkte på, att hon skulle ersätta dem
både fader och moder.
Hon hade talat med professorn om tillredelserna för julen. "Gif barnen
hvad du vill, kära tant", sade han, "men ingen julgran och intet julstök
vill jag veta af. Och bed mig inte att komma med--jag kan inte uthärda
det. Det är hjärtlöst att begära det." Och han fördjupade sig åter i
sina böcker.
Men tant Karin gick ut ifrån honom med en djup suck. Hon undrade i sitt
stilla sinne, huru han kunde bättre fördraga sina böcker än sina barn.
Hon stannade ett ögonblick framför den slutna dörren, innanför hvilken
den kära döda hade bott, och hon frågade sig själf, hvad _hon_ skulle
sagt om detta. Men från den andra världen kom hvarken röst eller svar.
Andra morgonen, när barnen sutto vid frukostbordet och halfhögt talade
om julen, kom tant Karins älskling, en liten flicka med djupblå ögon,
och klättrade upp i hennes knä samt slog sina armar omkring hennes hals.
"Tant Karin", sade hon, "jag har drömt någonting så vackert."
"Hvad har du då drömt, liten Elsa?"
"Jo, jag tyckte, att mamma stod bredvid min säng, och hon var så ljus
och skinande, som själfva julängeln måste vara. Och hon talade om för
mig, att i himmelen fanns en julgran, som var så stor, så stor, och på
den slocknade aldrig ljusen, och vi skulle allesammans få vara hos henne
under julgranen."
"Det var en skön dröm, hjärtebarnet mitt."
"Ja, det var så skada, att jag vaknade. Lille Johannes väckte mig, för
han skrek så högt. Just när jag höll på att vakna, tyckte jag, att jag
så tydligt hörde mamma säga: 'I morgon skall jag skicka er en julgran åt
den kära pappa'.--Tänk, tant--åt pappa."
Tant Karin lyssnade till den lillas ord. Hon satt en lång stund
eftersinnande med barnet alltjämt tryckt mot sitt bröst.
Därpå fick hon så många bestyr. Jag hämtades fram ur det mörka rummet,
och barnen fingo i dag icke komma in till tant, förr än det blef mörkt.
Då kallade hon dem allesammans in till sig och talade länge med dem. Hon
påminde dem om deras mor, som gått till himmelen i tron på sin frälsare,
samt visade dem på Guds kärlek, som sände ende sonen hit ned till
jorden.
Då började julklockorna ringa så högtidligt, och nu tände tant Karin
alla mina ljus. Därpå lyfte man upp mig, och tyst, tyst på tå gick den
lilla skaran med mig ned till faderns dörr. När alla barnen intagit sina
platser, började de sjunga:
"Af himlens höjd oss kommet är
Ett bud, som frid till jorden bär.
Stor fröjd I skolen höra få,
Det eder grant bör akta på."
(Forts.)
_Bibelläsning_
eller hvad står det i nästa söndags text?
Veckan 16-22 Jan. 1905.
M. 16. Mark. 2: 1-12. Jesus botar en lam.
T. 17. v. 1-2. _Folket söker Jesus;_
O. 18. v. 3-4. _en lam söker honom._
T. 19. v. 5. _Den lame får syndernas förlåtelse._
F. 20. v. 6-7. _Skriftlärde tänka onda tankar._
L. 21. v. 8-9. _Jesus bestraffar dem härför;_
S. 22. v. 10-12. _han botar den lame._
_Söndagsskoltext för den 15 Jan._
Mark. 1: 21-34.
_Minnesvers_: Mark. 7: 37. Och de häpnade öfvermåttan, sägande: Allt har
han väl beställt: han låter både de döfva höra och de stumma tala.
Barnavännens anmälan för 1905.
Tjugondeandra årgången, 432 sidor, 150 fina teckningar,
Redigeras af J. B. Gauffin, Uppsala, under medverkan af flere inom vårt
land kände söndagsskolmän och barnavänner;
Innehåller en _kort betraktelse öfver något Guds ord_, af Fr. Engelke
och J. B. Gauffin, _längre och kortare berättelser,
skildringar ur naturen och lifvet_; öfver _svenska orter och
världens hufvudstäder_, från missionsfälten i _Kongo_ och
_Kina_. Öfversikt af följande söndags text till hjälp för
lärare och barn.
Illustreras icke med gamla utnötta klichéer utan hela året om med nya,
fina original-klichéer.
Utkommer hvarje torsdag i stort åttasidigt nummer, tryckt å fint papper.
Sprides i lagom stor upplaga för att kunna bära kostnaderna och för att
trycket kan bli vårdadt, samt expedieras i rätt tid;
Kostar å postanstalterna 1 kr. 05 öre jämte tillägg af
postbefordringsafgiften; hos _Red. af Tidn. Barnavännen, Uppsala_
från 6-20 ex. 1 kr,; från 21-49 ex. 95 öre; 50-99 ex. 90 öre; 100
ex. och däröfver 85 öre pr ex. då.
Gratis följer söndagsskolans textbok och ett sextonsidigt, fint
illustreradt Sommarnunmmer.
Textboken säljes extra till prenumeranter å Barnavännen för 5 öre ex.
För lärare och lärarinnor finnes textboken interfolierad och
klassbok i ett starkt band för 25 öre.
Beställes hos Redaktionen af Tidn. Barnavännen, Uppsala.
UPPSALA 1904, K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.
BARNAVÄNNEN
N:o 3 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg.
19 Jan. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 1905.
Jesus botar en lam.
Mark. 2: 1-12.
Trött efter en mödosam färd hade Jesus väl behöft någon tids stillhet
och hvila. Men knappast hade han kommit hem, förrän hela huset fylldes
af besökande, ja äfven den trånga gatan därutanför dörren fylldes snart
af växande folkskaror. Jesus såg här ett tillfälle att gagna, och hans
kärleksfulla hjärta glömde sitt eget behof för folkets. Människorna
behöfde så väl höra evangelium, och ingen fanns utom Johannes döparen,
som vid denna tid förkunnade evangelium om Guds rike. Jesus satte sig
sålunda och talade för dem som redan kommit in och äfven för dem, som
utanför dörren nåddes af hans ord. "Och Herrens kraft var där till att
göra dem helbrägda", heter det hos evangelisten Lukas. Herren såg sig
omkring på dessa fariséer och lagkloke, som ock kommit tillstädes, men
ingen af dem ville låta sig hjälpas, fastän det fanns så mycket ondt i
deras hjärtan.
Då höres ett buller; det är några däruppe på taket, som bryta upp
takstenarna. Jesus ser det och vet deras afsikt. Han vet, att dessa fyra
män icke vilja låta sig afskräckas att vid detta tillfälle komma till
Jesus. Han vet, att de i deltagande kärlek tänka på en stackars man, som
själf icke kan gå, han har reda på, att de ansträngt sig att komma genom
folkhopen med sin tunga börda. Han vet, huru de med stor ansträngning
lyckats bära den sjuke uppför trappan upp på taket, och han ser, huru de
nu med tåg fira ned sängen, hvari den lame ligger, midt framför honom.
Jesus visste allt detta, hvarom säkert hans åhörare voro i okunnighet,
men han såg också något annat, han såg deras fasta tro på hans egen
kärlek och makt, han såg i deras hjärtan den tysta bönen: "Käre Mästare,
gör denne arme man helbrägda!"
Jesus gläder sig åt detta tillfälle att få hjälpa, men han vill låta
hjälpen gå ännu längre än den sjukes vänner hade tänkt. Därför säger han
till den lame: "Min son, dina synder äro dig förlåtna".
Förvåning visar sig på mer än ett ansikte vid dessa ord. De skriftlärde
tänka: "Huru kan denne förlåta synder?" Jesus såg deras tankar och
visste också bästa sättet att besvara dem. Men säkert såg Jesus också
tacksamhet och glädje röra sig i den lame mannens hjärta, ty syndernas
förlåtelse var just det, som han allra bäst behöfde.
Sedan visar Herren det förvånade folket, att likasom han med ett ord kan
förlåta synder, så kan han också med ett ord göra den sjuke helbrägda.
Underlig måste befallningen förekomma dem, då den riktades till en, som
ej kunde gå: "_Stå upp!_" säger Jesus. Men den sjuke förstod, att jämte
befallningen kom helbrägdagörelsens gåfva. Han förstod, att Herrens
kraft var där för att göra honom helbrägda. Så står han strax upp och
får kraft att bära sängen och sålunda gifva ett tydligt vittnesbörd om
Jesu makt att ögonblickligen hjälpa från en svår sjukdom. Icke
underligt, att "alla blefvo bestörta och prisade Gud, sägande: Sådant
sågo vi aldrig!"
Månne Herren äfven hos oss kan finna en sådan tro, att han, såsom det är
hans hjärtas lust, i denna stund kan få hjälpa, bota och förlåta äfven
oss?
_Fr. E._
En saga.
Lämplig att läsa vid ett nyår--och hela året.
Af _Einar Gauffin_.
Det var en gång en man, som drefs af kärlek till människorna. Han hade
själf fått kärlek från kärlekens källa och därför var hans hjärta varmt,
och därför strålade hans ögon med en underbar glans. Alla barnen i
staden höllo af honom, hur skulle de kunna annat, han såg så vänligt på
dem. Pojkarne, som stodo i gathörnen och rökte cigaretter och använde
fula ord, tystnade, när han gick förbi. De kände på sig, att man icke
kunde svära, när en sådan man hörde det. Han såg ut som om han tänkte
godt om alla, och därför ville de inte. Och kom han till en sjuk,
lämnade han solsken efter sig, när han gick. Det var kärleken i hjärtat
som gjorde det. Somliga förstodo det, andra förstodo det inte, själf
visste han bara, att han älskade människorna.
En dag fick han höra, att på andra sidan den väldiga bergskedjan, vid
hvars fot staden låg, bodde människor, som voro onda och lefde i elände.
Han hörde det och tänkte i sitt hjärta: "Jag vill gå till det folket och
påminna dem om att Gud är kärlek och att han bjuder och säger oss:
älsken hvarandra. De hafva nog glömt det och äro säkert olyckliga, ty
den är olycklig som glömmer att älska."
Men när hans vänner hörde det, afrådde de honom. De där människorna voro
allt för onda och skulle inte lyssna till några ord om kärlek. De voro
alltför uppfyllda af hat, ja, de kunde kanske rent af taga hans lif.
Hvem kunde veta? Och vandringen öfver bergen, den var svår, han skulle
inte orka klättra öfver dessa svindlande afgrunder och stå emot
viddernas oväder. Nej, nej, det gick icke an. Det var att fresta Gud att
utsätta sig för sådana faror.
Och mannen hörde tyst på vännernas råd---och dagen efter gick han. Ja,
nog var vandringen svår. Vägen var skroflig och brant. Han fick klättra
på smala kanter, där bergväggen stupade lodrätt under honom. Han fick
hålla sig fast med händerna i skrefvor, så att de blödde, medan stenarne
lossnade under hans fötter. Men fram skulle han, kärleken i hjärtat dref
honom, och den som drifves af kärlek, frågar ej efter bråddjup och smala
vägar.
Småningom blef vägen bättre, men det blef kallare och kallare. Vinden
slet i hans rock och piskade snö i hans ansikte, men mannen bara svepte
rocken tätare omkring sig och tryckte hatten säkrare på hufvudet. Och
han frös icke, ty hjärtat var varmt--af kärlek.
Snart hade han nått toppen och nu började han nedstigandet. Men nu voro
icke svårigheterna mindre. Hundrade gånger hade blott foten behöft
slinta och vandraren hade störtat ned i djupet. Men foten slant icke--ty
den gick kärlekens ärenden.
Efter ännu någon vandring kom han ned i landet på andra sidan. Där fanns
många små städer och byar, människorna arbetade och släpade i fabriker
utan sol och luft för ringa lön, och husen sågo fattiga ut. Ja, här
skulle det där folket bo--så hade man sagt honom.