gamla programmet om en passage i nordvestlig, nordlig eller nordostlig
riktning. Det var Henry Hudson, känd lika mycket genom sina många och
vigtiga geografiska upptäckter som genom sin tragiska död.
Hudson hade under sin första ishafsresa 1607, sedan han upptäckt
Grönlands ostkust, gjort ett fruktlöst försök att norrut från Spetsbergen
tränga fram öfver polen. Han beslöt för den skull att försöka sin lycka i
nordostlig riktning. Det följande året, 1608, utgick han den 22 April
från Thames med ett litet fartyg, som »the Muscovy Company» utrustat för
hans räkning. Han kringseglade Nordkap den 3 Juni, träffade sex dagar
senare vid 75° 30´ n. br. den första isen, som han undkom efter några få
stötar, kryssade sedan långsamt vidare, tills han genom våldsamma nord-
och nordostvindar såg sig tvungen att vända, och gick den 25 Juni till
ankar utanför Novaja Semljas vestkust vid 72° 12´ n. br. Han fann på
stranden en mängd hvalben och renhorn och såg här och der i hafvet
hvalar, hvalrossar och sälhundar. Landet gjorde på Hudson öfver hufvud
taget ett angenämt intryck. Han upptäckte en stor flod (sannolikt
Gussinicha), som kom från nordost, och utskickade en del af sitt manskap
med uppdrag att utforska, om här icke möjligen vore den sökta
genomgången. Men manskapet återvände utan önskadt resultat. Han gjorde nu
ett sista försök att förbi Vajgatsch-ön intränga i Kariska hafvet; men
oöfvervinneliga hinder spärrade hans väg. Beröfvad hoppet att finna
nordostpassagen, anträdde han den 6 Juli återfärden och landsteg den 26
Augusti i Gravesend. -- Denna Hudsons resa är så till vida af vigt för
den fysikaliska geografien, som derunder anstäldes de första
iakttagelserna öfver magnetnålens inklination i de arktiska trakterna.
Hudson hade emellertid på visst sätt ännu icke uppgifvit allt hopp. Två
år senare, 1610, då han var gången öfver i holländskt-ostindiska
kompaniets tjenst, upprepade han försöket att finna en nordostpassage.
Han lemnade Texel den 25 Mars, passerade en månad derefter Nordkap och
stälde så kursen rakt på Novaja Semlja. Den 4 Maj fann han hela landet
omgifvet af ännu obruten is. Han vände för den skull den 19 Maj åter till
Vardöhus och gick derifrån öfver till Nordamerika i afsigt att i denna
riktning finna en sjöväg till Indien.
År 1612 försökte en holländare, Jan Corneliszoon van Horn, att norr om
Novaja Semlja framtränga mot öster. Från ön Kildin stälde han kursen
direkt mot Novaja Semlja och framkom dit den 30 Juli. Han seglade längs
kusten norr ut ända till den 8 Aug., då han möttes af tät, med landet
sammanhängande is. Han följde ismassans rand ända till 76° 30´ n. br. och
vände först der tillbaka mot Novaja Semlja. Han styrde derefter mot
nordvest längs efter en isbarrier intill 77° n. br., gick på nytt
tillbaka mot kusten, men anträdde sedan återfärden till Holland.
Det så kallade Nordiska eller Grönländska kompaniet, som bildat sig i
Holland år 1614, utrustade år 1625 ett fartyg för ett förnyadt försök att
i nordost finna vägen till Kina. Befälhafvare för fartyget blef Cornelis
Bosman. Han utgick från Texel den 24 Juni, passerade den 24 Juli ön
Kolgujeff och fick den 28 Juli Novaja Semljas kust i sigte vid 71° 55´ n.
br. Ända till den 3 Augusti hade han att oafbrutet slå sig fram genom is.
Först denna dag lyckades det honom att inlöpa i en med tolf till tretton
holmar uppfyld vik. Den 7 Augusti gick Bosman åter till segels, den 10
inträngde han i Jugor Schar, och den 13 i Kariska hafvet. Mäktiga
ismassor drefvo honom snart tillbaka till sundet, hvarigenom han kommit.
Den 24 Augusti utbröt en våldsam storm från nordost, hvarunder fartyget
förlorade sina båda ankaren. Bosman hade nu ej annat val än att, med
eller mot sin vilja, återvända till Holland. Han återkom dit den 1
September.
Detta var holländarnes sista försök att finna en nordostlig väg till
Indien. Den fruktlösa utgången af alla resor, som de gjort, föranledde
dem nu att inskränka sig till den visserligen ojämförligt längre, men i
alla händelser säkra vägen kring Afrika. Väl återfinna vi efter denna tid
holländska fartyg i Novaja Semljas och andra arktiska haf, en holländare
vid namn Vlaming gjorde till och med år 1664 en ganska märklig resa kring
Novaja Semljas nordända och trängde långt in i Kariska hafvet -- men
emedan dessa resors mål var ett helt annat, nämligen fångsten af hvalar
och andra trangifvande djur, så kunna de icke komma under behandling vid
denna öfversigt.
Efter många misslyckade försök mot nordvest begynte man åter under sista
hälften af sjuttonde århundradet att i England tänka på en
nordostpassage. Mångahanda och till största delen icke mycket sannolika
underrättelser om de arktiska hafvens isfrihet, äfvensom om resor, som
skulle hafva blifvit företagna af holländska fartyg till ovanligt höga
breddgrader, ja, ända till sjelfva polen, och några hundra mil österut
från Novaja Semlja, Barents' mening, att Kariska hafvet är isfritt 20 mil
från kusten, samt slutligen egna och sjelfständiga funderingar ingåfvo
John Wood, kapten i engelska marinen, en erfaren och skicklig sjöman, som
hade åtföljt sir John Narborough på hans resa genom Magellans sund, den
öfvertygelsen, att man med säkert hopp om ett lyckligt resultat skulle
kunna söka denna genomgång midt emellan Spetsbergen och Novaja Semlja.
Besluten att egna sig åt detta företag, ingick han 1676 till konungen och
hertigen af York med en skrifvelse, i hvilken han framstälde 7 motiv och
3 faktiska bevis[7] för sin åsigt. Båda pröfvade riktigheten af hans
framställning, och konungen gaf befallning, att fregatten Speedwell
skulle ställas till kapten Woods disposition, under det att hertigen i
förening med flera magnater inköpte pinken Prosperous, som under befäl af
kapten William Flawes skulle åtfölja Speedwell.
[7] Motiven voro: 1:o Barents hade uttalat den meningen, att
isen sträcker sig icke mer än 20 mil ut från Grönlands
och Novaja Semljas kuster, och ett mellanrum af 160 mil
utgöres af öppet haf; 2:o ett bref från Holland,
offentliggjordt i »Philosophical Transactions»,
ådagalägger, att ryssar hade funnit hafvet öppet norr om
Novaja Semlja; 3:o några holländare, som lidit
skeppsbrott på Korea, hade berättat, att der på kusten
fångats hvalar med isittande engelska och holländska
harpuner; 4:o en för mr Joseph Moxon af holländare
berättad egendomlig historia; 5:o berättelsen om ett
holländskt fartyg, som varit polen nära på en grads
afstånd -- hvilken berättelse gifvits honom af kapten
Goulden; 6:o kapten Gouldens påstående, att all drifved
funnen på Grönland var svårt sönderäten af hafsdjur; 7:o
berättelsen om två fartyg, som seglat 300 mil österut
från Novaja Semlja (berättelsen finnes tryckt i
»Philosophical Transactions»). -- De faktiska bevisen
voro: 1:o Vid polen är lika varmt som under norra
polarcirkeln -- det bevisas af grönländares erfarenhet;
2:o några icke fullt begripliga påståenden om
vindförhållanden och dimmor; samt 3:o jordmagnetismens
inflytande kan icke i någon förvillande grad inverka på
en säker passage tvärs öfver polen.
Wood och Flawes utgingo från Thames den 28 Maj 1676, passerade Nordkap
den 19 Juni och stälde sedan kursen mot nordost. Den 22 Juni, då de
enligt beräkning befunno sig vid 75° 53´ n. br. och 39° 48´ ostl. längd,
stötte de på sammanhängande is, som sträckte sig från VNV till OSO. Under
förutsättning, att denna is sammanhängde med Spetsbergen, styrde de längs
efter dess rand österut. Fyra dygn seglade de i denna riktning och lupo
in i hvarje öppning, som de trodde sig se i isen, men det visade sig, att
den hade bildat en alldeles sammanhängande och ogenomtränglig mur. Den 26
Juni på aftonen sågo de på 15 mils afstånd Novaja Semljas höga och
snöbetäckta kust. Följande dagen öfvertygade de sig, att isen
sammanhängde med kusten, och hunno vid middagen, på 6 mils afstånd från
land, 70° 46´ n. br. och 54° 4´ ostl. längd. I afvaktan på en gynsam
förändring i isens läge loverade de mellan kusten och en massa isflak,
som hade aflöst sig från den fasta isen. Den 29 fram mot midnatt, då
vinden var vestlig och dimma rådde, varskodde man från Speedwell is rätt
för-ut. Man lät genast vända, men under sjelfva brassningen stötte
fartyget mot ett undervattensgrund, hvilket det likväl undkom utan vidare
äfventyr. Men kort derefter syntes åter igen bränningar, och under en
andra vändning fastnade fartyget så ohjelpligt på en klippa, att det icke
syntes möjligt mer att komma loss. Vågornas svall kastade det ännu högre
upp på grundet, fregatten blef läck och begynte fyllas med vatten. Kapten
Wood hade intet annat val än att med sitt manskap rädda sig till
stranden, hvilket också lyckades honom med förlust af två man. Men de
räddade befunno sig nu i en nästan hopplös belägenhet. Deras följeslagare
Prosperous var försvunnen bortom horisonten, och de misstänkte, att äfven
den lidit skeppsbrott, eller att, om så icke varit händelsen, det var för
den omöjligt att se dem under den nu rådande tjockan. Den enda roddbåt,
som de hade qvar, kunde bära blott omkring tretio personer; men de voro
sammanlagdt sjutio. Några önskade att fara i båten till Rysslands kust;
andra ansågo det vara bättre att öfver land bege sig dit; några tänkte
till och med att förstöra båten, på det att alla måtte vederfaras ett och
samma öde, det måtte bli räddning eller undergång. För att tygla deras
onda afsigter betjenade sig kapten Wood af det under inga omständigheter
lofvärda hjelpmedlet af rusgifvande drycker; han bemödade sig att genom
ett ständigt rus göra dem glömska af sitt onda uppsåt. De lefde under
hela tio dagar i en sådan fruktansvärd belägenhet, tills ändtligen den 8
Juli Prosperous till allas glädje visade sig utanför under segel. Kapten
Flawes varseblef den eld, som de gjort upp för att ådraga sig hans
uppmärksamhet; han räddade dem alla och kom den 22 Juli med dem
välbehållen åter till England.
Den olyckliga utgången af kapten Woods företag hade från en den ifrigaste
förfäktare af nordostpassagen gjort honom till en häftig motståndare
deremot. Han försäkrade, att Novaja Semlja och Spetsbergen bilda ett
sammanhängande fastland, att hafvet, som omger dem, är betäckt med evig
is, och att man måste hålla alla berättelser af holländare och engelsmän,
som påstå motsatsen, för blotta uppfinningar, såsom de också till en del
ovilkorligen måste vara. »Det är å ena sidan tydligt», säger Lütke, »att
denna sjöfarande för att försvara sin olycka betjenade sig af månget
påstående, som är svårt att bevisa och som han kanhända icke sjelf trodde
på; men å andra sidan begingo de, som fortfarande försvarade
nordostpassagen, lika bevisliga orättvisor mot honom. De kastade på honom
hela skulden för företagets misslyckade utgång och påstodo, att han
blifvit sin första plan otrogen, att han, i stället för att hålla sig
midt emellan Spetsbergen och Novaja Semlja, af feghet sökt sig in till
detta senare lands kust, och mycket annat dylikt. Kapten Wood seglade
från Nordkap i nordostlig riktning, träffade den ogenomträngliga isen
nära nog midt emellan Spetsbergen och Novaja Semlja, och måste
nödvändigt, för att finna en väg genom den samma, förändra sin dittills
följda kurs och särskildt taga vägen mot öster, ty vid ostkusten af
Spetsbergen hopar sig isen, genom en beständig strömsättning från öster
mot vester, ojämförligt mycket mera än vid kusten af Novaja Semlja. En
färd mellan is och land är vida farligare och osäkrare än mellan ren is,
och Wood har för den skull icke tagit vägen in emot land af något slags
feghet. För att rättvist kunna bedöma en sjöfarandes handlingssätt i
brydsamma fall, särskildt för att beskylla honom för feghet eller dylikt,
skulle man alltid först sjelf hafva försökt något likartadt.»
Liksom året 1625 betecknar slutpunkten för holländarnes försök att finna
den nordostliga vägen till Indien, så betecknar året 1676 för en lång tid
slutpunkten för engelsmännens sträfvanden i samma syfte. Enskilda lärde,
sådana som Lomonossof, Engel, Barington och andra, sökte visserligen ännu
gång efter annan att framhålla nordostpassagens möjlighet, men det är
tydligt, att hvarken regeringarne eller privata kapitalister lyssnat till
deras mening. Året 1676 var och förblef en betydande gränspunkt i
nordostpassagens historia, ty der frågan då lemnades, der blef hon
stående under ett helt århundrade, och när engelsmännen sedan åter igen
togo upp henne, skedde det endast vid sidan af ett annat vigtigt företag,
som naturligtvis blef behandladt som hufvudsak.
När den bekante upptäcktsresanden Cook i Juli 1776 med fartygen
Resolution och Discovery gick ut på sin tredje stora resa, hade han i
uppdrag af amiralitetet att våren 1778 från Kamtschatka segla norrut så
långt, som kunde synas honom möjligt, »för att söka en nordost- eller
nordvestpassage från Stilla hafvet till Atlanten eller Nordsjön». Att
från det af Bering år 1728 genomseglade och efter honom benämnda Berings
sund tränga ostvart och söka finna nordvestpassagen var hufvudmålet för
Cooks resa -- ty samtidigt skulle en annan engelsk expedition under
Pickersgill från Baffins bay segla vestvart, -- men man ville icke lemna
tillfället obegagnadt att äfven då pröfva nordostpassagens möjlighet,
ehuru i omvänd riktning mot de tolf föregående expeditionerna.
Efter sina storartade upptäckter i Stilla hafvet seglade Cook, i enlighet
med de erhållna föreskrifterna, sommaren 1778 norrut mot Berings sund.
Han lemnade Aleutiska ögruppen den 2 Juli och passerade Berings sund den
10 Augusti. En vecka senare, den 17 Augusti, mötte han den första isen
vid 70° 41´ n. br., sedan han förut följt den amerikanska kontinenten
ända till Iskap (70° 15´ n. br.). Den 18 Augusti fann Cook för godt att
vända, han befann sig då vid 70° 44´ n. br. och 160° 35´ vestl. längd
från Greenwich, hvarefter han stälde färden mot vester och sydvest, allt
efter isens läge. Han nådde Sibiriens ishafskust vid Rirkajpia (Nordkap),
som är beläget vid 68° 55´ n. br. och 179° 54´ vestl. längd. Han ansåg
det omöjligt att komma längre i denna riktning och vände för den skull
mot öster och genom Berings sund till de Havaiska öarne, der han, som
bekant, blef dödad i en strid med infödingarne den 14 Februari 1779.
Samma expeditions andre befälhafvare, kapten Clerke, gjorde detta år ett
nytt försök att från Berings sund tränga ostvart mot Baffins bay, men
försöket aflopp utan synnerlig framgång. Resultatet blef, att kapten
Clerke bestred möjligheten af en nordost- eller nordvestpassage. Forster,
som medföljde expeditionen, uttalade sig emot teorien om Ishafvets
segelbarhet synnerligt långt norr om Berings sund, och redaktören af
Cooks reseverk påstod, att »denna Cooks resa hade visat menskligheten den
välgerningen, att man på grund af dess utgång borde lära sig att afstå
från andra likartade onyttiga upptäcktsresor». Dermed var i England domen
sagd öfver nordostpassagens utförbarhet, ty sedan den tiden hafva
engelsmännen aldrig mera befattat sig dermed. Deras arbeten och
forskningar i polartrakterna hafva sedan dess uteslutande egnats åt att
framtränga till polen och att utföra nordvestpassagen.
Åter igen förflöt en lång tidrymd, nära ett helt århundrade, innan tanken
på nordostpassagens utförbarhet vaknade till nytt lif. Under tiden hade
de arktiska trakternas geografi, deras vind- och strömförhållanden
blifvit ojämförligt mycket bättre kända än under Cooks dagar: den
sibiriska kuststräckan mellan Lena och Berings sund hade blifvit
kartlagd, engelska vetenskapliga expeditioner och amerikanska fångstmän
hade befarit Ishafvet på stora sträckor å ömse sidor om Berings sund,
hafvet mellan Spetsbergen och Novaja Semlja hade blifvit rätt väl
undersökt, norrmännen hade genom sina många framgångsrika fångstfärder
visat vägen till Kariska hafvet, och de erfarenheter slutligen, som
blifvit samlade särskildt under detta århundrades många resor i andra
arktiska haf, hade lemnat många upplysningar af stort värde. Med sådana
förutsättningar till grund och ångan som hjelpmedel i navigationens
tjenst kunde man hysa goda förhoppningar att ändtligen lösa det gamla
problemet om nordostpassagens möjlighet. Österrikarne voro de, som nu
togo saken om hand.
Efter en rekognosceringsfärd i hafvet mellan Spetsbergen och Novaja
Semlja sommaren 1871 beslöto österrikarne Weyprecht och Payer att förbi
Novaja Semljas nordspets och Sibiriens kust göra försöket att framtränga
till Berings sund och derunder anställa forskningar i det okända hafvet
nordost ut från Novaja Semlja. Tanken om en österrikisk-ungersk
ishafsexpedition mottogs med entusiasm inom hela österrikiska monarkien.
Befälet öfver expeditionen i dess helhet liksom arbetena till sjös
anförtroddes åt löjtnant Weyprecht, en kunskapsrik och bepröfvad sjöman.
Löjtnant Payer åter hade att ombestyra ledningen af arbetena i land, ty
han hade länge sedan under sina geodetiska arbeten i Alperna och
ytterligare såsom deltagare i Koldeweys öfvervintringsexpedition till
Grönlands ostkust 1869--1870 gjort sig känd såsom en öfvad alpklättrare,
en god tecknare och en beslutsam och entusiastisk forskare.
Expeditionens fartyg, ångaren Tegetthoff, om 300 tons, utrustades i Elbe
med tillgodoseende af alla moderna hjelpmedel, försågs med proviant
o. dyl. för 2-1/2--3 års tid och utgick slutligen från Bremerhaven den
13 Juni 1872. Största delen af manskapet utgjordes af dalmatier från
Adriatiska hafvets kust. Såsom ismästare medföljde särskildt kapten E.
Carlsen från Tromsö, hvilken gjort sig väl känd derigenom, att han
kringseglat både Spetsbergen och Novaja Semlja samt hemfört relikerna
från Barents' vinterhydda i Ishamnen. Efter några ytterligare anordningar
i Tromsö lemnade expeditionen denna stad den 14 Juli.
Den 19 Juli möttes den första isen vid 74° 15´ n. br., den 29 Juli kom
man i sigte af Novaja Semlja, och den 12 Augusti sammanträffade
Tegetthoff vid Pankratjefföarne med slupen Isbjörn, som med grefve
Wiltschek ombord var utgången för att nedlägga en proviantdepot för
expeditionens räkning på Novaja Semljas vestkust. Den 21 Augusti togo de
båda fartygen afsked af hvarandra, Isbjörn vände åter till Norge, och
Tegetthoff ångade norrut på sin storartade upptäcktsfärd. Förr än efter
två års förlopp borde man icke hoppas att erhålla några underrättelser
från den väl anlagda expeditionen, ty sedan man passerat Novaja Semljas
nordspets och framträngt österut till Tajmyrlandet, hade man för afsigt
att tillbringa första vintern i närheten af kap Tscheljuskin, Sibiriens
nordligaste udde, och den andra någonstädes på de Nysibiriska öarne eller
möjligen på Wrangels land.
Men expeditionen fick en helt annan utgång, än man med skäl hade väntat
sig. Redan några timmar efter de båda fartygens skilsmässa hade en frisk
nordostlig vind skjutit så mycket is samman kring Tegetthoff, att
rundtomkring icke var en enda smula vatten att se. Detta inträffade vid
76° 22´ n. br. och 62° 3´ ostl. längd från Greenwich, på ungefär sex
mils afstånd från kusten. »Jag hade förtöjt fartyget», säger Weyprecht,
»vid ett flak, fullt medveten derom, att det skulle blifva instängdt. Å
ena sidan kunde jag icke besluta mig för att låta de 15 mil åter gå
förlorade, som vi lyckligt vunnit under de detta år ogynsamma
förhållandena, å andra sidan utgjordes all den kring oss liggande isen af
så sönderbråkad drifis, att jag med visshet räknade på, att första
ostliga vind skulle föra alltsammans åtskils. Men i stället för ostliga
vindar, som jag hade väntat skola efterträda de föregående veckornas
ihållande våldsamma sydveststormar, inträdde nu stiltje omväxlande med
vestliga vindar. De senare medförde ganska mycket snö, som i förening med
temperaturens snabba sjunkande sammanband drifisen. Ända till den 9
September gafs der ingen förändring, isen låg tätt sluten, åt intet håll
kunde man se ett spår af vatten. Fartyget dref för de lätta vindarne än
åt öster, än åt vester. Temperaturen föll under nätterna ända till
-15° C.» Den 9 September utbröt ändtligen en häftig storm från nordost,
som sönderbröt isen i större fält, men fartyget låg fortfarande infruset
midt uti ett sådant, och alla ansträngningar att arbeta det loss
förblefvo fruktlösa.
Tegetthoffs väg var från denna stund och allt framgent bunden vid
isfältets rörelser, och detta fördes af och an allt efter vindarnes
godtyckliga nycker. Den 1 Oktober befann sig fartyget vid 76° 50´ n. br.
och 65° 22´ ostl. längd från Greenwich, och den 5 i samma månad förlorade
de Novaja Semljas kust ur synhåll. De voro icke längre upptäcktsresande
i den meningen, att de kunde fritt bestämma sin väg, utan passagerare på
ett isfält, som tog sin väg deras vilja förutan.
Den 13 Oktober gick det väldiga isfältet i stycken under ett
fruktansvärdt tryck från alla sidor, och från denna dag togo de
förfärliga ispressningarna sin början, hvilka sedan upprepades med korta
mellanrum nästan hela vintern igenom. Der bildade sig gång efter annan
stora remnor i isen, isfälten sköto samman, under och öfver hvarandra,
fartyget höjdes och sänktes allt efter ispressningarnes våldsamhet, det
befann sig i en ytterst bekymmersam belägenhet, och under sådana
förhållanden måste naturligtvis allt hållas i beredskap, för att man vid
första påminnelse skulle kunna öfverge fartyget. Ett hus af stenkol, som
blifvit uppfördt på isen för att tjena som tillflyktsort i händelse af
fartygets förlust, förstördes under en rörelse i isen julveckan, och
senare, under Januari månad 1873, nådde ispressningarna höjdpunkten af
våldsamhet; den 22 Januari pressade sig en ismur upp på några få stegs
afstånd från fartyget till 30 fots höjd, och samtidigt förstördes ett
tält för magnetiska iakttagelser och ett upplag af stenkol och ved. Under
de fem månader, som ispressningarna varade, kommo österrikarne föga till
ro, endast sällan kunde de våga kläda fullständigt af sig. Den 16
Februari steg solen åter öfver horisonten efter 109 dygns frånvaro, och
kort derefter, den 25. Februari, upphörde ispressningarna lika hastigt
och oväntadt, som de börjat hösten förut. Fartyget dref oupphörligt mot
nordost, och de resande förestälde sig till och med, att de skulle komma
att föras mot Sibiriens kust; men när de den 4 Februari skurit 73:e
längdgraden, kantrade vinden om, och från denna dag fördes de,
fortfarande lika hjelplösa som förut, mot nordvest. Mot slutet af
Februari månad nådde temperaturen sitt minimum för vintern, -46°,2
Celsius.
När sommaren 1873 inträdt, begyntes arbetena för att befria fartyget.
Månaderna Maj, Juni, Juli och Augusti användes för att såga igenom det
väldiga isfältet, men derigenom att andra isfält under ispressningarna
banat sig väg in under det, hade det nått en tjocklek af 40 fot, och alla
ansträngningar visade sig fullkomligt gagnlösa. Först i Juni sågo
österrikarna från utkikstunnan enstaka öppningar i isen på stort afstånd,
framdeles visade sig också här och der smärre vakar, men aldrig
någonstädes egentligt öppet vatten. Isfältet, som under våren syntes
hafva hvarken början eller slut, blef under hösten allt mindre och
mindre. Utsigten att få tillbringa en andra vinter under liknande faror
och overksamhet som den första syntes mycket stor, och österrikarne voro
redan förberedda derpå, men då förändrade sig helt oväntadt ställningen
till deras fördel.