Under fortfarande regn marscherade vi till Kirkestuen, så att vi nu för
första gången fingo se Ambrosius klädd i kandidatens systerkappa och släckt
tobakspipa. Detta senare redskap var det enda, som nu i synlig måtto skilde
hans kostym från kandidatens, ty hans hvita studentmössa hade en lika
slokig form samt lika obestämd färg som hennes hatt, och hans linneskor
skilde sig obetydligt från hennes för detta gula oljeduksdamasker. Vårt
förråd af paraplyer, var nu förminskadt till ett oskadadt samt ett,
tillhörande Hertha, hvilket skyddsmedel var så uttröttadt af att stå i
spändt förhållande till henne, att det vid hvarje vindflägt med en vänligt
smekande åtbörd föll ned för hennes ansigte. Alla försök af Ambrosius att
vänja paraplyet af med sådana erotiska känsloutbrott, visade sig vara
fruktlösa; men hur än nämda unga qvinna behandlade det veka skydd, hon valt
sig, tvangs det att fortfarande hjelpa henne med att representera
elegansen.
»Nå det er godt at paraply-eselet ikke er et mandfolk!» tyckte Ambrosius,
när han såg hur ömt, men tillika handfast hon behandlade detsamma.
I Kirkestuen åto vi åter en förträfflig middag, och våra samveten buro oss
det glada vittnesbördet, att vi tagit in näring för mer än en kronas värde,
så att vi med fröjd och icke med suckan betalte detta belopp. Regnet gick
nu på, som om det arbetade på beting, hvadan vi togo skjuts till Holmen, i
hopp att nästa dag kunna gå de återstående 22 kilometerna till Lillehammer.
Jag har aldrig förr trott det vara möjligt att, utan dagspenning för
arbetet, kunna skratta från morgon till afton, utan att ens hvila under
måltiderna, men Ambrosius lärde oss, att sådant kan låta sig göra. Det må
dock tilläggas, att arbetet betydligt lättades derigenom, att alla, som
sågo och hörde oss, instämde i skrattqvartetten. Så till exempel hände det
oss vid en gästgifvaregård, dit vi under det fortfarande regnet kommo med
skjuts, men nu fortsatte vägen till fots, att vi bokstafligen blefvo
_utskrattade_, fast vi aldrig varit under stationens tak. Det var Ambrosii
galna utstyrsel, nu ytterligare karrikerad genom en af resväskan bildad
turnyr samt hvarjehanda annat fyllnadsgods, som han bar under den qvinliga
regnkappan. Kandidaten anade ej oråd, utan gick före, så kom han, men då
hejdades vår gåsrad utanför gårdsgrinden af ett hvinande tjut. Vi skådade
tillbaka och sågo genom en öppen dörr en flock rent vikna menniskokroppar,
och från dem utgingo rigtiga ångestrop, illustrerande satsen: »Den största
fröjd, som menniskor känna, är blott en salig smärta». Och vi, vi stodo i
en liknande ställning utanför grinden.
Den sista milen till Lillehammer marscherade vi, fast Herthas häl och
Ambrosii, en gång i förflutna tider, vrickade fot kräfde med lika rätt
kandidatens läkarevård. Båda patienterna fördrogo ock sina smärtor med lika
hjeltemod.
Det är dock möjligt att det var dessa, som en dag gjorde Hertha så vek, att
hon fordrade det jag skulle midt på landsvägen predika omvändelse och
förnuft för ett af de största norska nöt vi påträffat under våra
vandringar. Jag förestälde henne, att man, om man sjelf ville komma framåt
på lifvets bana, ej kunde hålla moraliska föredrag för alla de fä, man
träffar på allfarsväg, men hennes hjerta slog allt högre och högre för den
påträngande varelsen ju längre den följde oss.
»Men kan du då inte allvarsamt föreställa kräket, att vi ej förmå göra
något för dess framtid?» frågade hon, ängsligt blickande tillbaka öfver sin
skuldra.
»Framtiden rör mig ej en smula så länge vi äro i Norge. Den nye kamraten
är, som du ser, prydd med sådana tecken, hvilka utvisa vissa farliga
egenskaper, men som på samma gång antyder en högre förtroendepost hos sina
likar. Du bör titta närmare på kamraten och vara vänlig!» förmanade jag så
moderligt som det anstår en äldre fru, när en flicka tror sig vara i fara.
»Så kan nötet hålla sig till sina likar och värdigheter och ej trafva
_efter oss!_» utbrast hon, slående upp sitt paraply med en energi, som
skaffade detta ett af sina anfall, då det alltid regelbundet föll slappt
ned öfver hennes rodnande anlete.
»_Efter oss!_ Vet du då ej att vi lefva i en tid, då alla mera framstående
nöt sträfva efter att komma in i de kretsar, som de mest otidigt förfölja?
Det här kräket har inga allvarliga afsigter i afseende på dig eller
kandidaten, men vill sannolikt vid lämpligt tillfälle för sin krets omtala,
att det har framstående svenska bekantskaper.--Jag har sett svenska nöt,
som handlat så i afseende på framstående norrmän», förklarade jag lugnande.
»Du är oefterrättlig!» påstod Hertha, men det är ovisst, om detta påstående
gälde mig eller paraplyet, som hon sökte stålsätta med tillhjelp af en
hårnål. »Kandidat, kan inte du bota kräket för efterhängsenhet?»
»Jag har ej närmare studerat den åkomman», log kandidaten och satte sina
gulklädda fötter, vanligen af Ambrosius benämda »de små gule», i raskare
takt och gjorde sig blind för alla de blåbär, smultron och hallon, som
lockade vid vägkanterna.
Då nedkämpade Hertha sin qvinliga stolthet och vände sig vädjande till den
manlige kamraten, Ambrosius, bedjande med blickar, åthäfvor och ord:
»Käre, snälle Ambrosius, kan icke du, som är en man, skilja oss af med
odjuret! Vi ha gått en kilometer, vi ha gått två i detta sällskap, och ännu
tåla vi det! Tänk bara hvilken oro det skall väcka i nötets hem, när en så
framstående medlem i afton saknas! Om du nu ej inskrider, skall du få se
att vi i detta sällskap komma intågande i Lillehammer, och der kan till
yttermera spektakel hända oss, att vi bli beskylda för att ha lockat besten
med oss.»
Ambrosius stannade, såg sig förstulet tillbaka, fann att den objudne
reskamraten, som en stund stått tvekande, nu åter satte sig i gång och
började lunka efter oss, nu och då utstötande höga rop. Han stoppade
hastigt sin pipa, bad kandidaten »stå för», medan han tände den, drog så
några kraftiga drag, vände sig om mot den objudne kamraten och ropade med
en stark manlig välljudande stämma:
»Hold kjæft, _ko_, du kjeder mig!» svängde sig så på klacken, räckte sin
gummiklädda arm inbjudande åt den i systerkappan klädda kandidaten och
skred framåt med lugna steg.
Detta manliga uppträdande hade en märkvärdig verkan på nötet, en ko med
messingsknappar på hornen, till tecken att karakteren var »tvivlsom», och
med en klingande bjellra kring halsen, en symbol af hennes rang, heder och
värdighet som fäledare i den krets hon tillhörde. Kanske var det just denna
hennes ställning i samhället, som gjorde henne otillgänglig för en annan
behandling, än den som Ambrosius bestod henne; kanske var det blott
språket, kort, kraftfullt som från en man, hvilken en gång möjligen kan
komma att utfärda provisoriska lagar för menskliga varelser, som fått
knappar på de hotande hornen; kanske var det också vårt skratt, som i
förening med Ambrosii djupa allvar talade så starkt till kossans sinnen, ty
hon gjorde helt om och viftade med svansen.
Sedan sågo vi henne stanna hos en flock af sina likar, och på deras häftiga
råmande och i det hela naturalistiska beteende kunde vi sluta, att der
hölls ett slags politiskt möte med tal om allt det öfvermod, öfverförfining
och öfverflöd, som öfversvämmar den öfverklass som kallas menniskor.
Händelsen anföres i detta filantropiska verk till vägledning för andra
vandrare, hvilka på sin stig bli utsatta för efterhängsenhet af mindre
utvecklade individer, hvilka hafva den fixa idé, att ett intelligent
sällskap kan låna dem en smula glans, för hvilken senare de så ofta glömma
sina pligter som bjellernöt.
Prisande vår manlige kamrats stora politiska förstånd och hans mod, då det
gälde att i kapp med kandidaten klänga öfver höga stafgärden, för att komma
åt det öfverflöd af hallon, som jag upptäckt, intågade vi i Lillehammer.
Här styrde vi genast våra steg till Johannesens hotell, fingo vårt förra
trefliga rum, nästan en sal, sedan »den unge fyr»--norskornas vanliga
benämning på Ambrosius--fått sig ett qvarter anvisadt i ett trefligt rum
intill matsalen.
»Ave, du, vi må ha noget at skrue i os!» voro hans första ord då han såg
det dukade bordet. Om det var af missnöje med benämningen »den unge fyr»,
hvilken han fann något opassande för sin svarta skäggbotten, eller det
blott var en välsignad god matlust, som allestädes kom honom att anställa
fruktansvärda förödelser »på norsk föde», kan ej nu afgöras; men säkert är,
att äfven Johannesen borde få ett godt begrepp om hvad dödliga turister
kunna förtära efter en cirka sexton kilometers vandring. Ty det är till att
märka, att Ambrosius alltid ansåg sig ha grundade skäl att misstänka oss
för att äta ännu mera än han; synnerhet höll han skarpt öga med kandidaten
vid de dukade borden.
Det blef temligen sent på aftonen innan kandidaten, Ambrosius och jag
begåfvo oss af, för att besöka de vackra vattenfallen, hvilka nu efter
regnet borde te sig ännu ståtligare. Hertha stannade qvar på hotellet, ty
dels hade uppträdet med det efterhängsna nötet--hon är mindre van vid
sådant--tagit hårdt på hennes krafter, dels hade kandidaten ett par gånger
under dagens vandring fått förbinda hennes strejkande häl. Nu beslöt hon
att egna aftonen åt literära sysselsättningar, ty det var henne förbehållet
att föra de anteckningar, hvilka skulle utgöra källskriften till detta
stora verk. Med den anmärkningen, att när en menniska lider af någon
skavank, griper hon till författarskapet, tog hon nu fatt på sitt arbete.
Efter åtskilliga fåfänga försök att nu komma på rätt sida om de dånande
vattenfallen, nådde vi dem slutligen, och Ambrosius, som nu för första
gången såg en sådan företeelse i den oskyldiga naturen, menade att fallen
voro »henrivende» om man kom i deras omedelbara närhet.
Tiggerier mötte vi ingenstädes i Norge, hvarken i en eller annan form; men
här vid vattenfallen omsvärmades vi af ett par små flickor, som på det
grymmaste koketterade för oss med en gammal gräddkanna, ur hvilken de
drucko det skummande elfvattnet. Vi voro förfärligt törstiga, men ingen af
oss egde småmynt, och att _bedja_ de små norskorna om att gratis få låna
kannan, der till voro vi två qvinnor allt för _svenska_ och Ambrosius allt
för praktisk dansk. Han höll sin för detta hvita studentmössa under en
närbelägen qvarnränna, och drack sig så otörstig. Kandidaten talade något
om gagnet af måttliga försakelser, men öfverröstades af elfvens och fallens
dån, och jag gick till en stillsammare bäck och drack der, likt den hjelten
Gideons utvalde kämpar, ur handen.
Dessa vattenhaltiga omsorger förde Ambrosius in i tvättersketankar, och han
sporde mig afsides, om det vore för sent att lemna fram till tvätt på
hotellet, när han icke hade mer än _ett_ plagg att räkna till tvätterskan.
»Är du vild! Klockan är ju öfver tio på qvällen, och vi resa vid sjutiden.»
»Så må jeg vadske den i vandfadet da.»
»Men _den_ kan ju ej hinna torka öfver natten, kamrat.»
»_Den_ kan vel ej blive vådere end mine strömper; som jeg hver aften pent
vadsker i vandfadet; jeg kan vel også törre _den_ på mig.»
Kandidaten vände sig om, och då vi ej ville att hon skulle höra, att
Ambrosius på detta sätt frestades att offra sitt unga lif, för att synas
ren i våra ögon, talade vi ej mera om saken den aftonen. I stället sjöng
han ett par af _Ambrosius Stubbs_ sånger ur den bekanta komedien af samma
namn, och för att sätta kandidaten in i den rätta stämningen, spelade han
och jag hufvudrollerna och de flesta birollerna med allt det allvar som en
upphöjd dramatisk konst kräfver. Sådana småsaker lär man lätt på
landsortsteatrar.
Detta tog naturligtvis tid, så att vi ej kommo i säng före midnatt, och då
vi följande morgon voro klädda och färdiga att dricka kaffe, sof Ambrosius
ännu den oskyldiges sömn, och hans ullstrumpor hängde med klara tårar i
tåspetsarne då jag häftigt slog larm på hans dörr.
När han hörde att det var fråga om mat, kom han snart i kläderna, och då vi
möttes vid bordet, sade han på förebrående danska: »Ave, du har skrämt mig
förskräckligt; jag trodde du blifvit _åndssvag_, då du kallade mig
_menniska_. Och så berättade han, att näst intill honom bott ett svenskt
äkta par.
»Hur vet du att det var ett _svenskt_ par?» frågade kandidaten.
»Jo, jag hörde dem ju först gräla, och sedan sade frun: God natt, _älskade
man_», förklarade sig Ambrosius.
Försedda med ett väldigt paket smörgåsar, hvilket förtroendefullt lemnades
åt Ambrosius, blefvo vi af vår hygglige värd skjutsade till ångbåten, och
vår koffert, som vi mot en afgift af 50 öre fått afsänd från Skäggestad
till Lillehammer, skickades nu af herr Johannesen direkte till Kristiania
och Zéphyr mot en mycket ringa afgift, och så gingo vi om bord på vår gamle
bekante Skidbladner för att medfölja till Gjövik.
Under de sista kilometerna till Lillehammer sågo vi ofta en skymt af de
många sommargäster, som flockvis inackordera sig i dessa vackra nejder.
Befolkningen i Gausdalarne och i Gudbrandsdalen prisade hvar på sin
dialekt, men med samma värme, _deras_ luft framför den angränsande dalens,
och vår åsigt är, att all den luft, som i Norge finnes under bar himmel,
måste vara i stånd till att helbregda en menniska till både kropp och själ,
om hon ej lider allt för illa af sjelfviskhet, bosättningsqval, kassafeber
och andra svåra synder och laster. De svärmar af kaffedrickande damer och
konverserande herrar, hvilka vi här och der skymtade på husens verandor,
bekräftade genom deras munterhet helt omedvetet denna vår åsigt.
I närheten af Lillehammer hade vi till och med mött en ung svensk, som nu
såg betydligt yngre ut än för tre veckor sedan. Det var en nära bekant till
våra i Gudbrandsdalen hvilande kamrater; hans min sade, att han igenkände
oss, och vårt förnuft inbillade oss, att han måste förundra sig öfver att
de två unga damerna blifvit antingen förbytta eller förvandlade till en
dansk student. Men om vi nu också burit våra kamrater i plaidremmar, kunde
han ju omöjligt ha stannat och sport efter deras befinnande, ty han var
icke presenterad för oss, och vi göra anspråk på att behandlas som bildade
medlemmar af det hyfsade svenska folket.
Mjösen med omgifningar var sig lik, Skidbladner likaså och blåsten äfven,
så att vi höllo oss stilla i matsalongen och blefvo föremål för en med
visitkort, högre titel och dito ålder begåfvad ungherres, i den mest
smickrande uppmärksamhet förklädda, nyfikenhet. Genom en stilla
öfverenskommelse. öfverlemnades han åt kandidaten till lämplig behandling,
och han fick all den underrättelse, som hennes och mitt visitkort förmådde
gifva honom, under det Hertha och Ambrosius ingingo ett högtidligt förbund,
att aldrig spela unga snobbroller när de blefvo gamla ungkarlar.
Kandidaten och jag blixtrade af harm, när vi af denne betitlade norrman
beklagades, att vi ej föregående afton varit vid ett visst sanatorium och
sett »folket, dansa hallingen för herrskapet mot betalning.» Vi samlade i
tankarne de medlemmar af norska folket, som vi lärt känna, och tyckte det
skulle vara _omöjligt_ att i detta allvarliga land finna slika
hallingdansare, men nu sågo vi ju med egna ögon och hörde med egna öron att
äfven i Norge finnes en pöbel, som förnedrar och låter sig
förnedra.--Alldeles som hos oss!
Från Gjövik, hvarest der tyckes vara daglig »dyrskue» då Skidbladners
passagerare der gå i land, trafvade vi nu raskt i rigtning mot det härliga
Valders med dess brant stupande fjellsidor och vildt brusande forsar.
Smörgåsarne befunno sig ännu i ograveradt tillstånd i plaidremmen, men nu
blef vår första omsorg att finna något lämpligt ställe med bänkar, en ko,
och en menniska som sålde oskummad mjölk, ty vi voro ännu så pass långt
från vårt hemland, att vi ej blygdes för en nödvändig sparsamhet med
kassan. Här är nemligen en lifligt trafikerad stråkväg för utländska
turister, så vi anade att priset på gästgifvarmat och dito husrum måste
vara högre än till exempel i Vestra Gausdal.
En oss tillmötesgående okänd qvinna förrådde åt oss sin grannhustrus hus
och ko, och så ryckte vi in i en stuga, hvarest vi höllo en grundlig
matsäcksmiddag under allvarliga ansträngningar att få se bottnen på ett
ofantligt mjölkfat. Kamraterna dröjde så länge vid denna lofliga
förrättning, att jag hann vid vägens stenrös plocka mig en efterrätt af
smultron innan vi begåfvo oss vidare.
De första ögonblicken efter en styf måltid var Ambrosius vanligen stämd för
allvarliga betraktelser vid sin evinnerliga tobakspipa; nu slöt han sig
till min sida och sade med en viss hemlighetsfull ton:
»Hör, Ave, jeg ved at du er et förnuftigt menneske, hvor gal du end ser ud!
Jeg vil spörge dig, om nogen af jer vil låne mig--? Du ved jeg glemde at få
vadsket. Det gjör ej noget om ærmerne er lidt korte, eller om den er
udskåren ved halsen--gjör det vel, hva, Ave? Le nu ikke som en åndssvag,
ugift skade, når jeg taler som et alvorligt menneske!--Jeg tror ej jeg er
bredere över skuldrene end--»
Resten af hans funderingar nådde ej mina öron, ty då låg jag med ansigtet
nere bland vägkantens prålande blommor och bär.
Kamraterna hade så pass ofta besökt teatrar, att de kände de medspelandes
skyldighet att vara sten döfva för hviskningar, som höras öfver ett helt
»hus;» men hvarken kandidaten eller Hertha kunde hindra ett starkt anfall
af svaghet i fötterna, hvilket försatte dem båda i ett tillstånd af tyst
hemlighetsfullt raglande.
»Kuppelsköre hjernedyr!» mumlade Ambrosius, klifvande öfver en
starrbligande padda, och med sublimt förakt för kamrater, som borde vara
besjälade af nordens ande, hvilken ej tager hänsyn till klädesplagg och
kön, uppstämde han en italiensk aria, så fjellens eko kommo fram från alla
sidor och sökte täfla med sångaren.
»Käre Ambrosius, skona din stämma i detta kalla, fuktiga väder, så skall
jag låna dig ett----!»
»Käre, söde, grimme, kloge, kuppelsköre kandidat, _hvad_ vil du låne mig?»
afbröt han henne häftigt.
»Ett--insektpulver.»
Han afslog detta surrogat med förakt, men emottog lydigt ett par nystoppade
ullstrumpor, som uppdök ur kandidatens rensel, då jag trolöst förrådde hans
»daglige aftenvadsk i vandfadet». Hans för detta ljusgrå eleganta linneskor
(hvilka, endast då han skulle »ge grefvens roll», utbyttes mot ett par
skinnpjexor) hade, enligt hans egen försäkran, »en umådelig lyst til at
drikke myrvand», och det är antagligt, att strumporna fingo deras andel af
denna förfriskning.
Det ihållande strida regnet tvingade oss flere gånger att taga skjuts, och
då Ambrosius och Hertha ej kunde draga jemt i den främsta kärran, emedan
hon vägrade att hålla hans tobakspipa hvarje gång han skulle smacka på
hästen, och dessutom ej orkade skratta oupphörligt, men ändå grymt
tvingades dertill, beslöts det, att han nästa skjutshåll skulle köra för
kandidaten, och gutten för oss två andra.
Detta gick bra ett skjutshåll, det gick bra två, men vid det tredje drog
Ambrosius mig afsides och bad att få köra för mig, ty kandidaten skötte
sjelf tömmarne, och detta fann ynglingen vara ett betänkligt tidens tecken,
synnerligast för en ung dam, som har fått en körsven vid sin sida i kärran.
Det obehagliga i vår manlige kamrats belägenhet afhjelptes derigenom, att
vi vid nästa gästgifvaregård, väl mätta och goda, instoppades alla fyra i
en trång, väl tilltäppt--lärftsbur. Här sjöng han sådana strids- och
segersånger in i Herthas högra öra, att hon föreslog det vi tre qvinnor
skulle lägga en kafle i munnen på honom och så hålla hans unga hufvud ute i
det stridaste hällregnet, då han hvarken hade barmhertighet med sin egen
strupe eller våra hörselorganer, för hvilka det jemt »slog lock.» Hon kan
ännu i dag ej rätt förlåta mig och kandidaten, att vi bara skrattade åt
hennes tankar på öfverfall mot sidokamraten.
Vid denna tidpunkt visste vi redan alla tre genom daglig erfarenhet, att
hvarken köld eller väta, hunger, törst eller sömnlöshet hade magt öfver vår
manlige kamrats »sprudlende lune;» det enda sätt vi kände att få honom att
en stund unna våra skrattmuskler en knapphändig hvila var, att försätta
honom i ett tillstånd af öfvermättnad, då han vanligen hotade oss med, att
han aldrig, aldrig ville »æde mere».
Men dagsmarscherna voro nu långa, och det var ej alltid möjligt att lugna
honom tills vi kommo till nästa gästgifvaregård, ty vi hade vanligtvis ej
gått långt efter frukosten eller middagen förrän han regelbundet återförde
i mitt minne en nu afliden svensk man, som jag i forna dagar hade äran att
kalla vår husvärd. När denne herre kom mosig hem, tog hans hemmavarande
halfva anstöt af detta tillstånd och förklarade mannen för _full_.
»Full! _Jag_? Nej det är _du_ som är full!» förklarade då den manlige
hälften af detta kött, som ju var _ett_, äfven om det ej kunde blifva ense
om hvilken del deraf som fått ruset.
Så snart Ambrosius kände de första tecken till matlust, började han: »Ave,
nu er du sulten igen, skrækkelige menneske! Ja, det nytter ej af du negter,
for jeg _ser_ det; du er åndssvag af sult.--Bare ti stille, du er sulten
som en ond räv og törstig som den gloende enden af en rådden syl--_jo du
er_, Ave!» Hvad var under sådana omständigheter att göra annat än äta?
En dag hade vi beslutat att hålla »mellanmål» i någon hygglig bondstuga,
och efter något sökande beslöto vi oss för att intåga i en större gård med
snyggt utseende. På tröskeln stod en halfvuxen jente, som skyndsamt införde
oss i husets bästa rum, en stor sal, under förklarande att »kjærringen er
ikke hjemme.» Hennes förtroende rörde oss djupt, ty det hade händt oss ett
par gånger i Valders, att små omyndiga barn ryckt till sig de allra minsta
i flocken och med dem skyndat hals öfver hufvud in i husen och tillbommat
dörrarne vid vår åsyn, och då dylikt aldrig hände så länge vi ej hade någon
herre med oss, tro vi, att de togo Ambrosius för en anförare af något slags
modernare röfvareband. Nu åtog jag mig att utspörja denna oskyldiga lilla
om tillståndet i kjærringens visthus.
»Ha ni någon mat här?»
»Naj da!» utropade hon med en häpnad, som om jag frågat henne om jag fick
köpa ett af de smutsiga barn, hon vårdade.
»Potäter?»
»Naj du, ej vid denna tid!»
»Sill?»
»Naj da!»
»Ägg?»
»Naj da!»
»Ugnsbröd?»
»Langt ifra!»
»Pölse?»
»Ja da!»
Nu visste jag, att här i huset ej fans annat att få än mjölk, smör, mesost
och fladbröd, och sedan vi lemnat våra två kamrater i Skjäggestad, fans der
i vårt sällskap ingen som tog parti för sistnämde del af den norska
egendomligheten. Ambrosius förklarade, att det var »en dårlig föde». Hertha
åtog sig dock att upphjelpa den tunna kosten med en försvarlig tjock
chokolad, och försvann så i stugan, der naturligtvis hvarken den stora
spiseln eller den lilla jerngrytan, hängande på sin krok öfver elden,
saknades.
Hade nu bara nämde unga qvinna pligttroget utfört alla de till kokningen
hörande förberedelserna, skulle jag känt mig trygg, men hon visade sig vara
behäftad med en nästan vidskeplig tro på, att barnflickan skulle hålla sitt
löfte att skura jerngrytan innan hon slog mjölk deri. Följden af denna tro
blef en mulattfärgad anrättning, framburen i en soppskål, med tillsägelse
af Hertha, att den _genast_ skulle förtäras, ty der hade varit kokt
blåbärssoppa i grytan.
Kandidaten och Ambrosius insågo också genast nödvändigheten af, att utan
all öfverläggning gripa verket an innan reflektionen fick tid att utfärda
upproriska proklamationer till de invärtes magterna, och då Hertha med
sublimt dödsförakt först sjelf tömde en kopp, följde de andra exemplet
under hemsk tystnad. Jag flydde från kalaset med bortvända blickar och
nöjde mig med andlig spis ur en bordlagd missionstidning tills den lilla
norska jenten högtidligt kom med »pölsen», hvilken undersöktes och befans
vara en till gulnad ålder kommen fårtalg, omklädd med tarmskinn.
»Skrækkelig föde!» mumlade Ambrosius, med ena ögat fäst på den gula pölsen,
det andra på den svartmuskiga chokoladen.
Jag återvände resignerad till min andliga spis, men afbröts åter i min
läsning af jenten, som nu, strålande af stolthet, bjöd mig en spilkum rent
kokhett--vatten.
Men nu sprungo både kandidaten och Hertha fram för att skydda mig; de hade
ämnat att öfverraska mig med en kopp buljong, men upptagna som de voro af
deras egen måltids besvärligheter, hade de glömt att slå köttextrakt i det
kokande vattnet. Jenten visste troligen, att man i Sverge kände konsten att
koka soppa på spik eller korfstickor, och vi hade just nyss fått en
»pölsepinne» af henne tillika med pölsen.
»Hvad äro vi nu skyldige dig, lille jente?»
»Eg veit ikke eg. Kjærringen er ikke hjemme.»
Lyckligtvis visste hon att se strålande glad ut öfver såväl betalningen
till husmodern, som öfver drickspenningarne till henne sjelf, så att det ej
var samvetsqval öfver måltiden som gjorde mina tre kamrater så bleka då de
tänkte på densamma. För öfrigt kom kjærringen, en ung qvinna, hem och
betygade oss sin belåtenhet med den svenska våldgästningen.
På nästa gästgifvaregård togo vi alla vår skada igen vid ett godt
middagsbord och ett präktigt kaffe.
I denna förfinade del af landet fans der vanligen ett godt piano på hvarje
gästgifvaregård, och för att för sig sjelf och oss förkorta den _långa_
väntans qval före måltiderna, grep Ambrosius till musiken, något som
allestädes förvärfvade oss ett stort anseende. Men att sedan _bevara_ detta
anseende var ingen lätt sak, ty Ambrosius kom snart underfund med, att jag
var den egentliga innehafvarinnan af sällskapets värdighet samt att denna
hufvudsakligen satt i min röde ressjal, hvilken vid bordet fick dölja en
del af de skador, som vandringslifvet förorsakat den öfriga drägten. Det
gälde derför, att hvarken se upp på honom, när han med en obeskriflig grace
och det allvarsammaste ansigte hjelpte till att drapera mig i min
»Værdigheds mantel,» eller titta på kandidaten och Hertha, hvilka då
vanligen skyndsamt togo plats vid hvar sitt fönster, ifrigt studerande
utsigten, medan vissa ryckningar i skuldrorna voro förfärligt smittosamma.
Hamnade vi så lyckligt vid bordet, och jag, biträdd af Hertha, började »en
åndrig konversation» med de öfrige bordsgästerna, skedde detta under den
kittlande förnimmelsen, att vi ute på landsvägen skulle få se hela vårt
uppträdande återgifvet med mycket dramatiskt lif.
I dessa mera dyrbara regioner funnos alltid godt mjukt bröd, så att vi nu
hade helt och hållet uppgjort vår räkning med fladbrödet, ty varnade af vår
måltid i bondgården, intogo vi hädanefter våra mellanmål i bagarebodar,
hvilka här funnos i hvarje by. Öfverallt bemöttes vi med den största
vänlighet, fast folket i allmänhet är ett ordknappt slägte; men vi fyra
voro fullkomligt ense derom, att vackra handlingar mätta mera än granna
ord. Denna upptäckt tror jag förskref sig egentligen från en dag, då
kandidaten ifrigt begärde hveteskorpor, men man försäkrade, att der endast
fans »kafring», och då hon så undergifvet bad att få »en bit» deraf, fann
att norsk kafring är detsamma som svenska runda »sockerskorpor». Vårt språk
är onekligen mycket _finare_ i klangen än det norska.
En kall eftermiddag kommo vi, hungriga som vanligt, till Sveens
gästgifvaregård, för hvilken en resande norrman vid förra skjutsstationen
varnat oss, utan att dock vilja gifva skäl för sin vink. Snö hade
föregående dag fallit på aflägsna fjelltoppar, en syn, som sedd från ett
fönster i gästgifvaregårdens matsal, kanske bidrog något till att göra
detta rum ännu kallare än det egentligen var. Här fans ej något piano,
Ambrosius rökte, kandidaten gjorde förberedelser till att stoppa strumpor,
och Hertha sysselsatte sig med spetsigheter i sällskap med en virknål, för
att fördrifva ett par timmar medan maten lagades, och jag sökte värma mig
genom att i sällskap med en för mig fullkomligt obekant ko, plocka blåbär
på en närbelägen bergssluttning samt att hemföra skörden i ett par större
örtblad af en växt, som i Norge bär det målande namnet »Lausehatt».
Ändtligen kom maten och efter den ett kaffe, som möjligen innehöll skälet
till norrmannens varning, ty icke tror jag att dess svarta beståndsdelar
utgjordes af kaffebönor.
Här blefvo vi dessutom, liksom kung Erik i fängelset, »plågade med våta
lakan;» dessutom fattades en fönsterruta just vid hufvudgärden af en af
våra sängar.
»Den rutan har länge varit i sönder, men det har ingen resande brytt sig
om», upplyste städerskan. Men hon hade dock den stora godheten att sticka
två gamla jerngafflar igenom ett nytt hvitt sängtäcke och spetsa detta upp
framför fönstret. Denna gerning kom mig att under natten drömma om
oskyldigt fosterländska skånska snapphanar, som spetsades uppe i Östra
Göinge samtidigt med en stenbocksfest i Helsingborg, der skåningar under
strömmande tårar från en rättvis himmel insamlade slantar till en ärestod
öfver Magnus Stenbock.
Då jag vaknade ur denna hemska dröm, satt kandidaten upprätt i sängen och
stoppade strumpor; hon hade ej fått nattro för de tunna väggarnes skull,
upplyste hon, ty innanför en af dessa rent af »baggbölade» Ambrosius, eller
»snorkede morderiskt», som han sjelf skulle ha uttryckt sig om han hört
någon af oss draga sådana timmerstockar. Sedan kandidaten styrkt sig med
några på ett tefat hvilande blåbär, togo vi Hertha till hjelp och utkastade
en plan till skyndsam flygt från Sveen och morgonkaffet, sedan vi först
betalt för de lidanden, vi här utstått. Ambrosius väcktes, och då han fick
del af beslutet, tände han sin pipa och förklarade sig villig att genast
lemna »både Sveen og sveden (svedd) kaffe».
Det var en klar frostkall morgon, vattenpussarne på vägen voro isbelagda då
vi gingo den 3 kilometer långa vägen till Thonsåsens sanatorium för att
dricka morgonkaffe. Vi hade hittills sorgfälligt undvikit närmare beröring
med sanatorier och pensionater; nu måste vi in i denna bisvärm, till hvars
ära jag färgade mina vandringshandskar skinande svarta i blåbärssaft samt
förledde Hertha att göra det samma med sina. Så rustade, uppträdde vi
utvärtes modiga inför dessa sommargäster i björnskinnspelsar, stråhattar
och alpstafvar, klefvo in i den proppfulla matsalen, skredo fram till
disken och sporde om vi kunde få en kaffefrukost.
»Eg veit ikke eg,»
Då upplät jag min mun på ren skånsk svenska, talade och sade ur djupet af
fyra skandinaviska hjertan. _»Hvem_ vet det då?»
Detta manliga uppträdande gjorde en märkvärdig verkan; vi erhöllo ett halft
löfte om mat och väntade på sin höjd två timmar på kaffe och bredda
smörgåsar sedan en välvillig svensk dam, en bekant till kandidaten
ytterligare lagt sig ut för oss. Man hade här hemma varnat oss för de höga
matprisen på sanatorierna; här tycktes de dock vara så billiga, man
rimligtvis kunde begära.
Hur skönt der än är i Valders, en skönhet som ej lär glömmas af oss fyra,
som skämtande, sjungande och bärplockande drogo förbi dessa väldiga
lodrätta fjell, dessa skummande och dansande elfvar och forsar, dessa
spegelblanka sjöar och idylliska dalar, så längtade vi dock alla att få
återse de majestätiska snöfjellen. För att få njuta af en sådan syn,
behöfde vi blott gå 5 kilometer till sanatoriets »utsigtsberg» och så samma
bit tillbaka till sanatoriet, för att derifrån fortsätta vandringen till
den berömda Bagnsdalen. Det var ju blott en liten afstickare på en svensk
mil, en småsak för oss och ännu mer för alla de af våra medmenniskor,
hvilka gå hela deras lif och speja efter glänsande utsigter på
samhällshöjderna.
Under vägen till utsigtsberget mötte vi vår ena reskamrat under färden till
Kristiania, den förr flygtigt omnämda skånskan. Nu kom hon åkande i
sällskap med en norska, båda på hemfärd från Jotunfjellen. De tillhörda
båda en norsk turistklubb, som vi sedermera upptäckte då vi fingo den
glädjen att närmare lära känna de präktiga flickorna. Nu i förbifarten
endast nickade vi till hvarandra, och ett outsägligt leende spred sig öfver
deras friska drag när de sågo den för dem okände Ambrosius, iklädd min
värdighets högröda mantel, skrida fram med sin älskade tobakspipa i munnen.
Solen, som ej synts på flere dagar, lyste nu från en molnfri himmel,
snöfjellen strålade i en bländande snöglans, och till förhöjande af det
praktfulla skådespelet, utbjöd en trasig och smutsig pojke smultron i en
mörklagd träskål. Men om bären också blifvit serverade i en sprucken
träsko, skulle ungdomen satt sig öfver en sådan småsak i detta storslagna
ögonblick, ty ingen af oss hade förr sett sommarens och vinterns skönhet i
så innerlig förening. Det är troligen i dylika stunder, hvilka i det mera
förfinade sällskapslifvet representeras af utringade balklädningar och
smultronglace, som så mången ungdom ej kan känna skilnaden på ett ädelt
käril och en utnött träsko. Lyckligtvis var ingen af oss förfallen till
erotik, fast det enskilda förtroliga samtal, som fördes emellan mig och
Ambrosius, rörde hans och mina penningeangelägenheter, hvilka befunne sig i
ett förträffligt skick.
Det kändes svårt för oss alla fyra att ändtligen nödgas vända ryggen mot
våra älskade snöfjell, och vi gingo också baklänges nedför så ofta vi
kunde; men ännu värre fångenskap väntade oss dock på återvägen till
sanatoriet. Hittills hade vi under vandringen endast betat smultron,
hallon, hjortron och blåbär i förbigående, men här möttes vi af ett
blåbärsfält, som fängslade oss med en svartblå demonisk magt, så att vi
bokstafligen sjönko ned deri och blefvo liggande.
Turister af alla fasoner och nationer drogo oss förbi, tittade och logo,
och vi besvarade leendena med våra svarta läppar, så munterheten gick som
en smitta öfver på alla, som der sågo oss. Middagssolen log från en glad
himmel, och ännu lågo vi der emellan klipporna vid vägen, plockande och
ätande, men då började jag frukta för att kandidaten åter i tysthet umgicks
med tankar på ett nattligt bål under bar himmel, och så slog jag larm. Men
ungdomen hörde det ej. Då grep jag till hotelser om dyr skjutslega från
sanatoriet till Bagnsdalen, om vi ännu längre förhalade tiden, ty vi hade,
om jag minnes rätt, minst ett par mil dit. Vid denna hotelse upplyfte
Ambrosius sitt hufvud och sade otåligt:
»Ave, du må gjerne snakke alt hvad du vil og har lyst til, bare du tier
stille og läder mig sidde roligt i solen», och då de två andra kamraterna
genom en envis tystnad samtyckte till hans tal, lade jag mitt hufvud ned på
en sten och öfvade resignationens qvinliga dygd.
Men jag skulle bli hämnad, ty då Ambrosius ändtligen steg upp, visade det
sig, att den sol han så »roligt» suttit uti, hade fläckar, som färgade från
sig; han hade fått en stor svartblå »plet», som omöjligt kunde skylas af
hans korta moderna rockskjört. Efter den stunden förekom han ännu oftare
draperad i min värdighetsmantal, och inom hus gick han vanligen baklänges;
men hände det på någon gästgifvaregård, att en mindre, förtroligare krets
bad honom sätta sig till pianot, skedde detta ej förr än han artigt bedt
»selskabet undskylde blåbärene.»
Nu i första häpnaden blef han dock med ens mycket ifrig för att vi skulle
taga skjuts från sanatoriet, ty han kunde ej »lide bagtal af fremmede
kuppelsköre mennesker», förklarade han. Och så fick han den lysande sjalen
öfver skuldrorna och satte af i förväg till en vagnman, der han bestälde en
vagn, så att vi med ofläckadt rykte åkte bort från det proppfulla
sanatoriet.
Den norske turist, som i Skjäggestad lade denna vår resplan, hade ej sagt
för mycket, då han lofvade att vägen från Thonsåsen till Fjeldheim och Bagn
skulle öfverraska oss. Man skall ju aldrig säga _aldrig_, derför vill jag
blott skrifva, att jag troligen sent glömmer denna väg, en formlig
rutschbana, slingrande sig i sådana böjningar, att vi stundom uppe i höjden
sågo nedanför, men ändå _bredvid_ oss antingen det vägstycke, vi nyss
färdats, eller ock ett, som vi skulle befara. Och hvilken natur sedan!
Skog, fjell, klippor och så plötsligt nedanför oss en bördig dal med vackra
husgrupper, ett par kyrkor och en elf, som vid Fjeldheim bildade ett fall,
så att vattnet stod som en fin hvit dimma öfver den skummande och dånande
forsen.
»Hit vill jag nästa sommar, medan far är på resor, föra hit min mor och
syster!» sade Ambrosius med strålande blickar, och vi alla tyckte, att en
feriehvila i denna tjusande nejd skulle vara ett universalmedel mot
öfveransträngning, när man ej förmår att, i likhet med oss, hvila sig genom
att gå 25 à 30 mil, något som är det säkraste sättet att bli förfriskad
till både kropp och själ.
Denna förtjusande »kjöretur» var vår sista på denna resa, och detta
blandade en droppe vemod i glädjebägaren.
På Fjeldheim intogo vi en sen middag, efter hvilken Ambrosius ute vid
forsen gaf rollen af »en ældre forædt fin herre», med en sådan framgång,
att dolda åskådare på gästgifvaregården tillkännagåfvo sitt ljudliga bifall
till lustspelet.
De allt högre och högre prisen å gästgifvaregårdarne jemte böndernas
omsorgsfullt tillbommade dörrar visade oss, att vi nu befunno oss i en af
»trafikens pulsådror»; men på det läsaren ej må tro att prisen voro
orimliga, må här nämnas, att ännu hade ingen middag med kaffe kostat mera
än 1,50 kr. per hufvud.
Vi fortsatte samma eftermiddag vår vandring, ty »våra dagar voro räknade»,
fast ungdomen sällan vårdade sig om att tälja dess timmar i denna underbara
natur. Derför hände det oss mer än en gång, att vi långt från nästa
gästgifvaregård öfverraskades af mörkret, så vi ej kunde skilja klippor
från hus och ej sågo annan ljusning vid vår väg, än de hvita strimmor af
forsar och bäckar, som i vildt öfverdåd dansade från den ena klippan till
den andra emellan de mörka skogbevuxna fjellen. En sådan afton slogo vi det
vildaste larm på ett hus vid vägen, utan att någon menniska rörde sig der
inne. Kanske var huset tomt, kanske också att dess invånare blefvo rädda
för så mycken energi i en viljeslapp tid, ty icke nog med att vi _en_ gång
hemsökte fönster och dörrar, utan vi återvände »noch ein mal», sedan vi
gått ett stycke utan att se ett spår af menniskoboningar. Men då alla våra
ansträngningar att här få någon upplysning om vägen till gästgifvaregården
misslyckades, trafvade vi vidare i nattens mörker, uppehållande vårt mod
genom Ambrosii förträffliga sätt att brumma som en björn samt genom att
lysa med tändstiskor på hvarje hvit stolpe invid vägen, der vi fröjdades af
en och samma inskrift: »Rode», och så ett par siffror. I början af vår
vandring trodde jag, att detta hade något hemlighetsfullt samband med
landets lifliga grisafvel, men nu visste vi alla, att inskriften endast
utvisade, hvilken »rote», som hade skyldighet att underhålla vägstycket.
Ambrosius bestod nu dessa stolpar en hel del märkliga namn, för det de ej
bättre skilde sig från de rätta vägvisarne. Efter att ytterligare ha rifvit
upp folk och dörrar i två större gårdar och fått veta, att de icke gjorde
anspråk på att vara gästgifvaregårdar, kommo vi sent på natten fram till en
sådan. Men här beslöt jag att utöfva en handling af rättvisa mot den
skyldige Ambrosius: aftonmåltiden skulle nu blott bestå af mjölk och
kafring.
»En god föde, söde Ave, men du ser ju at bordet står dækked----.»
»Rör oss ej, _vi_ äro ej hungriga!»
»Na, så skruer jeg i mig kafring da!» lofvade han, och jag hörde sedan att
han gjort en större förödelse på sockerskorporna, fast han påstod att det
var kandidaten, som varit »sulten som et myg fra Skjäggestad.»
För öfrigt voro vi vid denna tidpunkt så förderfvade af vällefnad, att vi
hyste ett stilla hat till »örret» mesosten med dess broderade maggördel och
ansjovis-kuttingen, hvilka föremål voro stående prydnader på hvarje
frukost- och aftonvardsbord: derför var vår första fråga på hvarje ställe
efter vår nästas kött och bröd. Och så hände det sig en dag, att kandidaten
på en dylik köttslig fråga fick ett svar, hvilket kom henne att som vårt
fältrop och lösen gifva orden: »Stekta ripor och smultron.»
»God föde! Jeg skal skrue i mig ti ryper og tre potter jordbær!» lofvade
Ambrosius, som i samma andedrag påstod att _jag_ var »åndssvag af bare
sult.»
»Hör kandidat», inföll jag något fiendtligt i detta ungdomens drömda land,
»jungfrun sade väl icke händelsevis stekta _refbenspjell_?»
»Nej, _det_ sade hon visst icke.»
»Nej, men kanske _ribben_, som är samma sak».
»For pokker, der flöj _riporna_ til Sverrig!» hånade Ambrosius; men
kandidaten menade, att här möjligen bjöds på både ryper och ribben.
»Det er lige fedt», menade han och skred till bordet, noga aktande sig för
att vända sin rygg med tillhörande solfläck åt de närvarande engelske och
danske turisterna.
Det blef, som jag trodde, refbenspjell till hufvudrätt, och den hade en
betydlig fornnordisk smak, hvilken föranledde en misstanke om, att refbenen
förskrefvo sig från det sista slagtet af framlidne galten Särimner. Den
gamle grisen till ära, eller rättare för att skaffa honom en stilla hvila,
måste vi alla fyra anlita min fältflaska. Men det öfriga bordsällskapet
tycktes dock ej befinna sig illa af denna kämpekost, hvilken dock
efterföljdes af köttbullar från en nyare tid.
Vi hade hittills i Valders sparat starkt på innehållet i våra fältflaskor,
ty redan i Kvistberg lärde vi, att man i Norge endast genom ett kringgående
af lagen kunde erhålla spirituosa. Då hade fjellvandringarne medtagit vårt
lilla förråd, och när jag bad mor Kvistberg att få köpa mera, såg hon på
mig som om jag vore en förrädare mot land och rike. En norsk student lärde
mig då sättet att i detta afseende sköta flaskan, men jag frestades ej förr
än långt efteråt att begagna mig af denna kunskap, och då sedan jag först
i ett par handelsbodar fått mördande ögonkast på min fråga, om här såldes
vin eller konjak. Slutligen en regnig dag träffade vi en man, som vi
beslöto tvinga.
»Ni har väl konjak i ert hus?»
»Ja da, men ingen till salu.»
»Hvem begär väl det! Men vi _måste_, för vår helsas skull, ha denna
fältflaska fyld, och vi göra er ansvarig för hvad som händer oss på resan
om ni vägrar oss denna tjenst.»
»Det är strängt», menade mannen med ett bekymradt utseende, »men jag måste
väl hjelpa er». Och när han och jag uttalat hade, vardt fältflaskan fyld,
och jag betalte honom konjakens uppgifna värde i _drickspengar_.
Men vi återvända till vår ribbensstation! Här sammanträffade vi nemligen
med de två förr nämda qvinliga turisterna, skånskan och norskan. De hade
varit uppe i Jotunheim, bestigit det ryktbara fjellet Galtepiggen, dit
ingen qvinna före dem lär ha vågat sig; de hade med strumpor och skor vadat
öfver bäckar, plumsat i snö, klättrat i »ur» och stått i tidningarne, och
ändå syntes dessa vedermödor ej det ringaste på de två präktiga flickorna,
ehuru de till annat elände varit med starka tåg fastbundna vid manlige
reskamrater. De tyckte dock, att vi tre qvinnor voro långt starkare än de,
då vi i tio dagar vandrat med Ambrosius och ändå ej skrattat oss rent
förderfvade; de hade då endast hört på honom ett par timmar, och funno
redan det vara lifsfarligt. Men sådan tjusning utöfvade hvarje fara på
dessa två turister, att de öfverenskommo med oss om ressällskap den
återstående vägen till Kristiania.
Det blef nu omöjligt för Ambrosius att längre resa som blott »den unge
fyr», ty många mötande danskar kände hans namn, hörde vi dem hviska, och
det är antagligt, att mången tog oss för ett »gastande» konstnärssällskap,
ty der hviskades också om »dejlige sangstemmer», fast ingen sjöng utom han.
Men det är dock mera troligt, att flere dermed menade, att äfven hans far
hade »en dejlig stemme».
Vi gingo nu sex i följe till nästa gästgifvaregård, och här tvungo vi fem
qvinnor vår vän Ambrosius till en hel halftimmes värdig tystnad utan
tobaksrökning. Vi behöfde nemligen en stunds rast för våra skrattmuskler,
och så inbillade vi honom, att den person, till hvilken der nu dukades med
sådan långsam högtidlighet, var en berömd norsk lärd, som uppehöll sig här
för att göra vigtiga forskningar. Ambrosius betraktade oss en efter en med
pröfvande blick, och då han fann oss alla »værdigt kuppelsköre», stoppade
han pipan i fickan och satte sig ned för att »skjule blåbæren for denne
norske störrelse». Det hela slutades dock ej bättre, än att Ambrosius på
sitt öppet älskvärda sätt började räkna penningar för att, som han uppgaf,
se om han hade nog till att köpa sig en cigarr, efter som han var förbjuden
att röka pipa. Den ätande norrmannen kämpade en stund mot de mindre
allvarliga magterna i sin natur, men plötsligt segrade dessa, och han
utbrast:
»Jeg synes jeg, at de kun med hele deres selskab må optræde på Heens
station, så får de nok flere penge, thi det förekommer mig at de alle
spille komedie». Der gick nu ett ljus upp för Ambrosius, att den store
mannen måste vara en vanlig dödlig och att det nu varit _vi_, som spelat
komedi med vår unge fyr. Utan ord, men med de mest vältaliga åtbörder
förklarade han då norrmannen, att vi voro en flock »åndssvage, kuppelsköre
feminine blöde hjernedyr», som han fått att »trækkes med ned til
Kristiania.»
Efter den betan ansträngde jag både mig och den röde sjalen till det
yttersta för att upprätthålla vår värdighet, eller snarare för att hindra
den bland oss sex rasande skrattlusten att epidemiskt utbreda sig bland de
turister, som kommo i den minsta beröring med oss.
Den angrep eljes vanligen folk af alla nationer; till och med allvarsamma
engelsmän dukade under för denna farsot. Vid en skjutsstation, der vi för
tredje gången sammanträffade med tre engelska turister, blef tillståndet så
betänkligt bland dessa, att en af dem tog Ambrosius afsides och med
glänsande blickar tillstod, att han i en högre grad tilltalades af tanken
att (jag tror det var på obestämd tid) få vandra tillsammans med så muntra
qvinnor, synnerligast då en af dem var läkare; hans enda sorg var nu, att
han ej förstod hvad vi sade.
Himlen signe hans klara ögon och rödblommiga ansigte! Han tog för gifvet,
att _vi_ blott voro så der glada för att roa vår manlige reskamrat. Han
hade troligen ingen aning om, hur man här i Norden sträfvar för att befria
qvinnan från alla egenskaper, som hittills förmått framkalla ett harmlöst
leende på mannens underordnade läppar.
Vår sista dagsmarsch, från Sörum till Næs, slutades så, att våra två
nyvunna kamrater sprungo från oss i skymningen, för att söka bereda rum åt
oss alla i herberget; men när vi fyra ändtligen kommo dit, stodo vi utan
tak öfver hufvudet. Värdinnan kom oss nemligen till mötes ute på tunet och
förklarade, att hon hade öfverfullt hus och att vi borde söka att få logi i
någon af de närbelägna bondgårdarne. Kandidaten och Ambrosius begåfvo sig
genast ut, likt två israeliter med lådor på ryggen, för att bespeja landet,
men återkommo utan att medföra så mycket som ett krusbär, än mindre en
drufklase på sina spejarestafvar; sängställe var det ej att tänka på, ty
turistströmmen gick här i starka vågor. Lyckligtvis fans här ännu mat att
få på Næs, och vi brukade på vår vandring aldrig sörja hvarken för natten
eller morgondagen.
Följande morgon skulle vi gå om bord på en liten ångbåt, för att öfver
Spirelen komma till Heens jernvägsstation, och då ångbåtens kapten hörde
att vi fyra voro husvilla, stälde han hela båten, jemte ett stearinljus, en
kort skinntröja och en något längre öfverrock till vårt förfogande. Detta
var en stor artighet, men af det mera kyliga slaget, ty det hviskades man
och man emellan, att det nog blef frost under natten.
Försedda med ett par af värdinnans sjalar, stego vi fyra ut på förstugubron
och kastade vemodiga blickar på de iskallt blickande stjernorna, och tänkte
på hur många stora rum med oupptagna enmanssängar, som funnos der uppe,
medan vi ej hade annat än en liten tom ångbåt att luta våra hufvud till.
»Sjung sjung!» hviskade då vår älskvärda norska turist till Ambrosius, som
om hon hoppats att hans toner skulle kunna utvidga herberget. Kanske hyste
han sjelf samma föreställning; ty han hof upp sin röst och sjöng ett par
sånger, hvilka visserligen utvidgade värdinnans hjerta, så att tårar
perlade i hennes ögon, men huset blef ej större för det. Då satte han, som
ett sista försök, till med »Sæterjentens söndagsmorgen», så alla gästerna
värmdes dervid, men ingen kände sig dock ha lust att byta sängställe med
oss, hvadan vi nu ej hade annat att göra, än larfva af mot stranden,
hackande tänderna af köld.
Ångbåten tycktes vara fullkomligt folktom, och efter en del besvär hittade
vi salongen och stearinljuset, som tändes och visade oss en ödslighet, som
kom Ambrosius att hålla ett allegoriskt föredrag om »grædende kvæg», som ej
lemnade sina bås för resande sångfåglar, utan drefvo dem ut i natten att
frysa värre än en gammal orang-utang.
Den hårda verkligheten visade sig också nu i form af smala stoppade bänkar,
på hvilka vi försökte ligga; men då salongen hade form af en större, midt
öfver afhuggen karott, blef vår ställning snarlik en krumgäddas, och då man
ännu har lifvet i behåll, finner man ingen hvila i en dylik ställning. Vi
tre qvinnor flyttade derför de smala stenhårda madrasserna ner på golfvet
och insvepte oss så godt vi kunde i våra reskläder, och jag stack
vanvördigt en fot i hvar ärm af den erbjudna öfverrocken. Ambrosius fick
skinntröjan och den ene lånte själen. Och så envisades han att fortfarande
vilja ge rollen af en större krumgädda på bänken, men icke stum, som en
sådan roll kräfver, utan under en oafbruten »enetale», innehållande
hvarjehanda onda önskningar öfver den arma lilla ångbåten.
»Tyst nu, så släcka vi ljuset och försöka sofva!»
»Tyst! Vil du bare tie stille, Ave, så vi andre kan nyde ro for din
skräkkelige snakken! Du går på værre end en otte år gammel hanmyre.--Hva
siger du, kandidat? Kan heller ikke du holde snackemöllen, så et skikkeligt
ungt menneske kan få sove på sin bænk--Begynder du også, Hertha! A, gjör
mig den förnöjelsen at smukt holde din lille velsignade mund! Hva, fryser
du, Hertha? Hör du ikke der nede ved dören!»
»Nej, jag fryser ej så farligt, tig nu bara!»
»Hva, fryser du ikke? Vil du bare skamme dig at være varm, når vi andre
fryse som forladte hunræve og min blåbærsplet får koldfeber, det er jeg vis
på. Sig alt hvad du vil og har lyst til, Hertha, men ti helst stille eller
tilstå at du fryser!»
»Nå väl då, jag fryser dugtigt.»
»Fryser _du_! Skammer du dig ikke, du som er så godt i stand, eller rent ud
sagt fed? Tror du at et menneske, som du, har lof at fryse?--Ja, bare ti
stille, kandidat! Jeg fryser når jag vil og har lyst, og det gjör jeg og
Ambrosius, og de to er i grunden enige.--Ave! Hör du ikke, Ave! Jeg tror
jeg får kalde dig _menniska_, for du sover ju. Lad være at sove, Ave, du
bare vækker mig med din snusen! Du behöfver slet ikke hjelpe dampmaskinen
at puste, for den hviler sig og er--varm, det gamle ækle dampdyr.»
Klockan 2 tände vi ljus, för att en stund röra och rota i hvar sin usle
bädd och känna efter om vi ej voro rent förfrusna. Detta upptog en timme;
sedan släckte vi åter ljuset, och Ambrosius fortsatte oafbrutet sin
»enetale», hvilken hade en märklig förmåga att skydda oss från att frysa
fast vid madrasserna.
Då vi legat och skrattat till klockan 5, tände kandidaten åter ljuset och
föreslog ett par timmars gymnastik, och när städerskan vid sjutiden kom in
till oss, voro vi alla salongsmessiga, och ej ett spår syntes till att vi
legat på golfvet. Denna vänliga tjensteande kokade nu en väldig mängd godt
kaffe, dukade fram smör, mjukt bröd, ost, korf och ägg, samt befriade oss
sålunda från att gå tillbaka till Næs; och för denna frukost begärde hon
blott 60 öre per man.
Vi regerade ännu en stund enväldigt på båten, och då gaf Ambrosius mig det
vitnesbördet, att han aldrig sett någon gammal »abekat» kunna till den grad
»holde ud» med ungdomen. Och han försäkrade mig, att hade han varit med på
våra fjellvandringar, så skulle jag aldrig ha blifvit våt om fötterna, ty
han skulle ha burit mig högt öfver alla elfvar och vattendrag. För att visa
att detta ej var löst prat, tog han mig hastigt och lustigt på sina
muskulösa armar och bar mig omkring i salongen, under det hon hviskade:
»Hvad tror du far og mor vilde sige om de hörde at jeg kalder dig med så
grimme navne».
Präktige pojke, du visste nog att vi alla förstodo att rätt uppskatta detta
öfvermått af sund lifskraft och ungdomslust, som en stund bryter
sällskapslifvets stela tvång och ser i hvarje ålder blott en like samt
gläder sig dubbelt när den kan locka en äldre menniska att drömma sig
trettio år tillbaka i tiden. Tack, Ambrosius, tack för denna tio dagars
långa dröm i det sköna Valders!
Snart voro våra två nya kamrater och med dem en stor skara andra turister
om bord; vädret var kallt och ruskigt, så att den sex timmars långa färden
på Spirelen ej skänkte oss större njutning.
Vid framkomsten till Heen blef der allmän rusning till »kaptenens hotell»,
der man lär äta en fin middag för 1,80 kr, men då turistströmmen vrok sig
dit in med en väldig fart och »vek» stolarne kring de ännu icke dukade
borden, togo vi åter våra renslar för att gå till det andra närbelägna
hotellet. De förr nämde engelsmännen, bekanta till våra nya kamrater,
följde exemplet och då vi alla väntat öfver en timme, engelsmännen vid
schackspelet, vi vid gamla tidskrifter, fingo vi en finare middag till ett
pris af 2 kr.; detta var den dyraste måltid vi under hela resan ätit på
landbacken. Kom nu någon och säg, att man ej _kan_ resa billigt, »som
bättre folk», i Norge!
Det var öfverenskommet emellan oss och våra två nya kamrater, att vi skulle
göra jernvägsturen i samma kupé, och då Ambrosius höll på att rita våra
porträtt i sin anteckningsbok, ville vi helst vara i fred för främlingar.
På inrådan af Ambrosius gingo vi alla sex in i en rökkupé, men då han ej
ändå ansåg oss rigtigt säkra för intrång, gaf han rollen af ett skrikande
lindebarn, och det med en naturtrohet, som kom hvarje passagerare att fly
långt från vårt grannskap.
Jag önskar att jag kunnat pryda detta verk med de åtta dråpliga bilder, som
Ambrosius ritade, de skulle i hög grad höjt förtjensten för--förläggaren.
Ty porträtten stötte mycket på karrikatur och något på skandal, och som
bekant är det endast böcker i sådan anda, som för närvarande kunna göra
någon större lycka i vår läsverld. Men Ambrosius kunde ej skilja sig från
sina konstverk; de skulle, sade han, ute bland Vesterhafvets »klitter»
frammana minnet »om den mest morsamma rejse» han någonsin gjort.
I Drammen skildes vi från vår präktiga norska och på bangården i Kristiania
tills vidare från vår skånska turist, som dock skulle följa med Zéphyr till
Malmö. Jag föreslog, understödd af Hertha, att vi skulle gå med värdighet
igenom den norska hufvudstadens gator, och Ambrosius instämde i förslaget
genom att halfhögt uppstämma en studentmarsch, hvilken tvang oss alla in i
en så rask takt, att ingen menniska kunde misstaga sig om vår egenskap som
glada turister, hvilka ej läto nedslå sig af det ihållande regnet.
Det var nermörkt när vi klefvo om bord på Zéphyr, der vi helsades välkomna
af kaptenen och våra två i Skjäggestad qvarlemnade kamrater, så att nu voro
vi fem, utan anförare, åter församlade med Ambrosius som bihang. De två
kamraterna hade genom en oväntad, men glädjande underrättelse blifvit
manade till skyndsamt uppbrott från Gudbrandsdalen och hade skyndat att,
medelst skjuts och jernbana, uppnå Kristiania samtidigt med oss.
De följande två dagarne använde vi till att i sällskap med Ambrosius
beskåda en del af Kristianias sevärdigheter samt till en färd till
Ladegårdsön. Här besökte vi samvetsgrant Oskarshal, bondstugan och
Stafkirken, alldeles som prinsen af Wales sedermera gjorde; dock må ingen
deraf draga den slutsatsen, att vi ha några anspråk på att i något fall
dela smak med samme höge resande.
Och så tror jag mig samvetsgrant ha berättat allt, som kan tjena till
upplysning och uppmuntran för kommande slägten af qvinliga turister.