DE FÖRRE. EN KRIGARE, framstörtande.
KRIGAREN.
Jag ilat hit, i spåren följd af fienden.
Upp, konung, om ditt välde du försvara vill,
Det hotas.
LEIOKRITOS.
Hotas? Maktlöst når mig nu allt hot.
KRIGAREN.
Nej, tro mitt ord och undra öfver stridens spel,
Hur den för ringa orsak plötsligt växla kan.
Du såg vår seger, tryggad syntes den. Nåväl,
Vi förde fram ditt budskap till de kämpande,
Vi ropte ut försoning, frid, förlåtelse
Och nämnde, att ditt svärd ren nått Eurysakes.
Då höjde den, vi hållit för Leontes, djärft
Sin hjälm från pannan, straffande med anletsdrag
Och ord för lögn vår sägen. Konung, om du sett
De dina då i denna stund! Ej höjdes mer
Ett svärd, en lans; förstenad syntes en, som om
Han sett en död upplefva; andra brusto ut
I klagan, tolkande sin aning, att din son
Var den, som fallit, fallit för sin faders svärd.
LEIOKRITOS.
O, hårda sanning!
KRIGAREN.
Mängden, konung, drog sig bort
Från tummelplatsen, yttrande med ohöljdt trots,
Att för Leontes ensam, för hans härskarrätt,
De gått till striden.
LEIOKRITOS.
Som hans arma fader själf.
KRIGAREN.
Nu storma våra fiender församlade,
Förstärkta åter. Motstånd frestas knappast mer.
Hör, hör, de komma, nalkas! Skynda, rädda dig!