DE FÖRRE. LEIOKRITOS (häftigt framrusande).
LEIOKRITOS.
Ha, en lycklig syn!
Har jag dig slutligt funnit, folkförledare?
(Hugger ned Leontes.)
Tag detta för min spira, som din fräcka hand
Har velat från mig rycka. Se, så slute städs
Hvar oförvägen störare af landets fred!
TEKMESSA.
Ve, trefaldt, fyrfaldt ljude ve och klagan här!
LEIOKRITOS.
Så är det gjordt, och nu i glädje vänder jag
Mig bort från denne, bort från blod och fasor, bort
Från hot och vrede, främst till den, som segern gaf
Och gaf mitt välde trygghet genom dennes fall.
Zeus, konung öfver konungar, allhärskare,
Tag mot den tack, jag ägnar dig på böjda knän,
Och hör med blidhet åter, när för hägn och nåd
Jag lofvar åt ditt altar hekatombers gärd.
Ett vet jag dock, ett offer, dig långt kärare
Än feta stycken af förblödda hjordars kött;
Det är ett bränneoffer då, när mänskan, rörd
Af dig till mildhet, bränner upp sitt hat, sin hämnd.
Det offret kan jag helga dig i denna stund.
Hitåt, mitt folk, er konung kallar, närmen er!
(Till folket, som samlas omkring honom.)
Sen! Den, som stod mitt välde efter, ligger där,
Och ingen fruktan tvingar mig att strida mer;
Så spriden er åt alla håll och ropen frid,
Frid och försoning öfverallt, förlåtelse
Åt dem, som felat, nåd och kärlek åt enhvar.
Må intet blod mer flyta, blod har flutit nog.
Förkunnen det, förkunnen för Leontes främst,
Hvarhelst han träffas, att hans faders famn är tom
Och väntar honom, skynden!
(Folket skingrar sig.)
TEKMESSA.
Olycksfödde man!
Är du i verkligheten den, du vara tycks,
Leiokritos, då tusen gånger ve dig, ve!
LEIOKRITOS.
Hvem är, som stör med verop djärft min segerfröjd?
Ha, är det du, osälla? Så jag kallar dig,
Fast med ditt namn ej obekant, ty säkert är
Du den Tekmessa, om hvars ankomst hit jag sport.
TEKMESSA.
Du gissat rätt, du blinda mål för Dikes hämnd.
LEIOKRITOS.
Blind är du själf, för gudars hämnd ett mål också.
TEKMESSA.
Ve och förtviflan öfver dig!
LEIOKRITOS.
Men nåd och frid
Utöfver dig, du arma moder, om af nåd,
Af frid du mer kan hugnas. O, din bitterhet
Är mig ej svårförklarlig; låt den mildras dock.
Om ödet mig har tvungit att beröfva dig
Din största fröjd i lifvet, så behjärta väl,
Att tvång, ej vilja, vållade, hvad ondt dig skett.
Hvad dig kan återgäldas för din son, var viss,
Det skall bli gäldadt: aktning, kärlek, vård och skydd
På denna ö, om hemvist här du välja vill.
Om du vill flytta hädan till ett annat land,
Det vare fjärran eller nära, skall ett skepp
Med vald besättning och med håfvors öfverflöd
Ledsaga dig: allenast lägg din vrede ned;
Den bränner djupt mitt sinne.
TEKMESSA.
Som hvart vänligt ord
Af dig mitt sinne bränner. Ledsven, tag min hand
Och för mig till den fallne.
LEIOKRITOS.
Räck din hand åt mig,
En lika villig ledsven, men dig värdare.
TEKMESSA (böjande sig ned bredvid den fallne).
O dyra stängel, skördad i din ålders vår!
LEIOKRITOS.
Du ser en mänskoplantas ofta sedda lott.
TEKMESSA.
Ack, snart skall den, som gjutit detta ädla blod,
Förnimma, hvems han gjutit.
LEIOKRITOS.
Kvinna, hota ej!
Hot stärker ej den svaga, hennes makt är sorg.
TEKMESSA.
Min sorg, fast stor, är ringa mot hvad din skall bli.
LEIOKRITOS.
Din spåkonst skrämmer lika litet som ditt hot.
TEKMESSA
(lossande Leontes hjälm och upplyftande hans hufvud).
Se detta anlet och bekräfta, hvad jag spått.
LEIOKRITOS.
Leontes!
TEKMESSA.
Känner fadren ändtligt nu sin son?
LEIOKRITOS.
Leontes!
TEKMESSA.
Ja, det ädla offret nämndes så.
LEIOKRITOS.
Leontes! Har ohjälpligt gudars straff mig nått,
Är allt förbi?
TEKMESSA.
Ditt skarpa järn har skurit djupt
Och öppnat lifvets fängselboning; död är kvar.
LEIOKRITOS.
Död för mitt svärd, död! O, hur är ej människan
Inför de höge, evige ett ringa ting;
I all sin storhets allvar knappt en lek för dem!
Så må hon akta deras vilja, icke sin.
Ty handlar hon för egen skull, för deras ej,
Skall hvad hon gör blott göra hennes undergång.
Död för mitt svärd! Så, gudar, var ert stränga råd.
Död, och hvad bittrast kännes, död med hat kanske
Som lifvets sista känsla i sin barm mot den,
Som tusen gånger velat ge sitt lif för hans!
TEKMESSA.
Nej, om din sorg kan mildras af ett trösteord,
Så hör det: in i döden än han höll dig kär.
LEIOKRITOS.
Hvem gaf dig denna visshet?
TEKMESSA.
Han, hans sista suck,
Hans sista hälsning ägnad dig, just när du kom.
LEIOKRITOS.
O, dyra barnahjärta, fick du sådan lön?
Dock, fast din kärlek öker tusenfaldt min skuld,
Är den min tröst tillika. Så, Leontes, har
Af dig i döden som i lifvet jag mitt allt.
O, att likväl jag kunnat mindre älska dig
Och mera följt din maning, när så mången gång
För maktens falska skimmer du mig varnade!
Men höll jag väl för min skull kungaspiran kär?
Nej, blott för din; att kunna ge den dig i arf
Betryggad, vördad, fruktad, därför stridde jag
Mot dig, mot gudar, mänskor, ja, emot mig själf.
Och nu, du mina drömmars kung på Salamis,
Sof utan kungakrona, men dess sorger fri;
Sof i de höga gudars hägn, hvars rätter du
På jorden hägnat! Jag får icke somna så.
Dock må jag tömma utan klagan denna kalk,
I visshet att den räckts mig af de himmelska,
För att ock jag bevittna skulle deras makt.
Ja, rördt af deras vilja blir det svåra lätt
Och möjligt hvad omöjligt synts, det vittnar jag.
TEKMESSA.
Hör opp! Vår fiende du varit, är det än,
Dock sönderslita dina ord mitt innersta.
LEIOKRITOS.
Hvad kallar du mig fiende? På jorden blott
Bor fiendskap; jag tillhör icke jorden mer.
Min värld är lugn, är Hades, där Leontes bor.