DE FÖRRE. EURYSAKES. TEKMESSA.
EUBULOS (till Leontes).
Se, furste, har han vapen?
EURYSAKES (till densamme).
Ädle yngling, du
Min räddare ur dödens kalla armar nyss,
Tag mot min tack! Kär är mig nu din skänk, mitt lif,
Sen jag fått svärd i handen att försvara det.
FOLKET.
Hell, hell vår unge konung, son af Ajas, hell!
EURYSAKES.
Djupt tränger till mitt hjärta denna hälsning, folk,
Och värdig skall jag visa mig den sköna lott
Att eder konung vara.
FOLKET.
Hell dig, för oss an,
Kom, för oss mot förtryckarn!
EURYSAKES.
Nu, Leontes, hör,
Hör dessa skarors jubelrop och svara sen,
Om jag ej äger trygghet, om jag frukta bör
Din faders välde längre?
TEKMESSA
Son, nej, trotsa ej!
LEONTES.
Till er, o salaminska männer, vänder jag
Mitt ord, förrn det af stridstumultets vilda dån
Snart öfverröstas. Hören och behjärten det!
Ej vill jag nämna mina sorger, hvilken kamp
Mitt inre kämpat, innan hit jag kom, beredd
Till uppror mot den, mig bland mänskor kärast är.
Ett säger jag: nödvändighetens tvång har makt
Att krossa mig, ej böja från det rätta af.
Till handling därför, medan tid oss ges ännu!
Sen er omkring, i glesa hopar samlens I
Till värn för denne, många knappt beväpnade;
Kring drotten, kring Leiokritos, min fader, står
En tallös skara, bättre rustad, ordnad mer
Och all sin makt och välfärd skådande i hans.
Besinnen nu, om dessa (hvad som ofelbart
Skall ske) af Ajas vapen känna Ajas' son
Och samfälldt falla öfver honom, honom blott;
Hur skall han kunna värja af sin ofärd då?
Förkrossas skall han hjälplöst, återvunnen knappt
Åt lifvet nyss och af sin dödskamp mattad än.
Nej, sådant får ej hända, växla måste han
Sin vapenrustning, byta den mot min i dag
Och vilseleda stormen.
FOLKET.
Samma ungdom ger
Åt bådas drag en likhet, som förvillar lätt;
Kanhända skall det lyckas.
LEONTES.
Sen, den hjälm, jag bär,
Har karisk skärm, en dylik äger hans jämväl.
Om nu vi fälla dessa värn på pannan djupt,
Hvem mäktar väl oss känna?
FOLKET.
Vist är detta råd,
Så vist som ädelt; därför, konung, tag det an!
EURYSAKES.
Är det din mening?
FOLKET.
Varsamhetens likaså.
EURYSAKES.
Måhända; hören åter min. Är jag er kung
För att af spiran pröfva blott dess tyngd, men ej
Dess fröjder? Skall jag vaka för ert land, för er,
Och undanskjutas från min ädla lön, min rätt
Att få beskatta faran främst, hvar fara finns?
Nej, min är bästa lotten. Skall jag vänta, tills
Ej segerns ära är jungfrulig mer, men är
En annans älskarinna?
TEKMESSA.
Lyssna, lyssna, folk!
O ljufva stund, o bittra stund, o modersfröjd
Och modersbäfvan, hvilka känslor likna er?
Jag darrar för din våda, barn, och tjusas dock
I djupa hjärtat, då din unga själ förstår
Att älska vådans ära. Följ då, följ din håg!
Dess ledning sviker icke.
FOLKET.
Drottning, hejda bör
Du detta mod, ej egga det. Hans lif är vårt,
På hans beror vår välfärd.
TEKMESSA.
Han är Ajas' son.
EUBULOS.
O konung, stäng ditt öra ej för folkets röst!
Din store fader hörde ofta den och lät
Sin starka vilja böjas som ett rör af den.
Du står ej ensam, faller också ensam ej;
Nej, tusen, tusen stå och falla jämte dig;
Så tänk på oss tillika!
EURYSAKES.
Hvad begären I,
Hvad önsken I? Min vapenskrud, så är ert tal,
Skall locka alla fiender mot mig, nåväl:
Skall jag, för att ej krossas själf, förleda dem
Att krossa denne? Har Leontes räddat mig
För att af mig till återskänk få död för lif?
LEONTES.
Just denna gåfva, konung, vore hvad du bäst
Mig kunde ge. Säg, menar du, att lifvets lott,
Mot dödens hållen, vore mig den kärare?
Af höge gudar manad, går jag pliktens väg
Emot min fader; rosenströdd är banan ej.
Men om ett grand af tacksamhet du tror mig värd,
Så neka mig det medel ej, som bäst förmår
Ge följd åt hvad jag göra kan till ditt försvar:
Gif mig din rustning! Låt mig utan ändamål
Ej offra, hvad jag offrat. Skall jag dö, nåväl:
Förmena mig ej glädjen att få dö, sen jag
I mån af mänsklig svaghet uppfyllt gudars bud.
Gif mig din rustning, konung!
TEKMESSA.
Ser du, ädelmod,
O son, finns äfven.
FOLKET.
Drottning, böj hans håg, att han
Beviljar denne ynglings bön, så sant han vill
Vårt bistånd röna. Hvad Leontes kraft förmår,
Det känna vi; din sons är än oss obekant.
EURYSAKES.
Ha, vill man hålla denne för den starkare,
Så må han pröfva, må han ta det läge fritt,
Där bäst hans kraft kan lysa. Jag skall veta, jag,
Att finna faran, utan att den söker mig.
Ja, låt oss täfla! Följ, Leontes! Folk, ditt ord
Skall efterkommas. Är jag nu dig obekant,
Skall du mig lära känna. Märk dock först: din kung,
Han lyder nu, men vill befalla nästa gång.