LEIOKRITOS (allena).
Så är den stund då kommen, när mitt öde skall
Mig uppenbaras; trefaldt vill jag säga den
Välkommen, om min ofärd ock den med sig för.
Ty ingen visshet, hur bedröflig än den är,
Kan så mitt inre sönderslita, skaka så
Min kraft, som denna sviktning, städse kastande
Mitt väsen än i hoppets, än i fruktans famn.
Hvad mer, om mig förnekadt blir att vara kung?
Jag var en undersåte, kan det blifva än.
Dock, bort du fega tvekan! Härska måste jag
För min skull, för Leontes skull dock allra mest.
Att en gång lämna honom spiran obestridd
I tryggadt arf, hvad lockelse i detta mål!
Han skall den kunna äga utan brott, han skall
Af makten pröfva glädjen blott, ej sorgerna.
För honom vill jag kämpa, för hans framtids glans
Och bära bördan, lönen bäre sedan han.
Dock se, de nalkas redan, mina sändebud.