(Frank sitter vid ett bord i öfre ändan af salen och håller på
att spika duk på ram till det blifvande porträttet. Julia står
nära till och ser på.)
JULIA.
Du var förstämd helt visst, när nyss du kom;
Låt bli att neka det, bekänn det bara.
FRANK.
Tyst, Julia, tala icke mer därom!
JULIA.
Hur vill jag annars väl förklara
Den kalla, obekanta blick, du gaf
Till svar på min?
FRANK.
Den vet jag ej utaf.
Kall kunde den ej gärna vara,
Då hjärtat brann--
JULIA.
Jo, pytt!
FRANK.
Jo, ganska sant.
Kanhända bar den sken af obekant;
Den måste så ju för den platta skara,
Som omgaf oss på hvarje kant.
JULIA.
Där ute ja, men sen där inne
I farstun? Har det fallit ur ditt minne,
Hur onkel gick tillbaka litet grand
För att om vagn och hästar ordinera?
Då stodo vi vid öfre trappans rand
Ett tjog sekunder visst, om icke flera,
På tu man hand.
FRANK.
Och om vi stått där tio tjog, hvad mera?
JULIA.
Det torde kanske föga intressera,
Kanhända skall du till och med bli stött;
Du vet dock själf, hur kyligt den blef mött,
Den varma kyss, jag då till välkomst skänkte.
FRANK.
Visst möjligt, när hvar stund jag tänkte,
Om han vändt om och såg oss kyssas,--han
Den gamle, grå toppridarn, herr von Dann.
JULIA.
Min Gud! Hur kallar du min onkel?
FRANK.
Vådan
Tar jag på mig, var lugn i hvarje fall!
Toppridare, så kallar jag en sådan,
Som fordrar, att man krypa skall
För honom eller hans million i lådan.
JULIA.
Har onkel fordrat detta?
FRANK.
Han väl ej,
Men hvad som är detsamma, hans lakej.
Det skedde visst på principalns inrådan.
(Kort paus)
Men nu, min Julia, är man honom kvitt,
Nu höra vi hans steg i trappan redan,
Ifall han kommer--
JULIA.
Nå, än sedan?
RANK.
Nu få vi kyssas fritt.
(Ställer bort ramen och stiger upp)
JULIA (afvisande.)
Du har ditt arbete, var god och sitt!
FRANK (stött.)
Så! Har du hunnit lära dig den tonen
Af söta onkel ren och af millionen?
Men jag, jag lyder pipan ej--
(Omfamnar och vill kyssa henne.)
JULIA (skjutande honom tillbaka.)
Nej, pass!
Jag tycker ej om kyssar à la glace.
FRANK.
Men, Julia, säg, hur vill jag väl förklara
En sådan ändring, kan den verklig vara?
En kyss?
JULIA.
Nej, nu är jag i min tur kall,
Fast ej som du det var i alla fall.
FRANK (förtrytsamt).
Ha, for jag för att nå en fröjd som denna
Till detta vargaland en svag minut,
Med äfventyr att surna här till slut!
Jag var förgjord, det måste jag bekänna.
JULIA.
En vacker början! Surna vid en hand,
Som en gång var hos dig så högt i tycket,
Och kalla detta land ett vargaland,
Ditt eget hemland! Nej, det är för mycket.
Vill du ej surna, väl, så sätt dig ned,
Arbeta, måla, lämna mig i fred!
Du skall få ämnen nog, blott du mig lyder.
Se så, palett i hand, att börja med!
Begynn, herr målare, gör först etyder.
Här har du strax en flicka, som är vred.
Jag blir modell.
FRANK (försjunken i sig själf).
Farväl då, fröjd och lycka
I denna länge, länge drömda hamn!
Farväl mitt glada hopp att här få trycka
Min största skatt på jorden i min famn!
Min sällhet var en skuggbild blott, ett namn.
JULIA (bevekligt).
Men, Axel!
FRANK.
När jag for från Sveriges stränder
Och kände, hur dess jord mig varit kär,
Då tänkte jag: "Min hembygds ökenländer
Jag ger dock priset; Julias hem finns där."
Så kom jag hit. Ack, Julia fanns ej här!
JULIA.
Men, Axel, Axel!
FRANK.
Ingen man af heder
Vill bli behandlad så. Det är nog af.
Jag är ej den, som tål att tryckas neder,
Och minst af den, som jag mitt hjärta gaf.
Jag är en konstnär, jag, och ingen slaf.
JULIA.
Men, Axel, hör mig då!
FRANK.
Man djärfs begära,
Att jag skall dyrka den, som pengar har.
Man ber mig klaga, tigga; pass! Nej, svära,
Det tänker jag åt judar en och hvar.
Jag packar mina penslar hop och far.
JULIA (fattande hans händer).
Min goda, goda Axel, men besinna,
Att skrämma så din Julia! Att du kan!
Jag är ju ej artist, ej målarinna,
Ger du modeller, bjud dem åt en ann'!
Hvad gagnar mig att se en vredgad man?
FRANK.
Att neka mig en kyss!
JULIA (sträckande sin mund mot hans).
Se här, tag tvenne.
FRANK (dragande sitt hufvud tillbaka).
Ej nu, en annan gång.
JULIA.
Nå, lika godt.
Låt mig få stryka rynkan ur ditt änne.
Ett år har hunnit fly, sen jag det fått.
FRANK.
Tyst, jag hör steg.
JULIA (lyssnande).
Nej, det var vinden blott.
FRANK.
Så vill du verkligt än min Julia vara?
JULIA.
Hvems då i vida världen, om ej din?
FRANK.
Nåväl!
(Omfamnar henne.)
JULIA.
Tyst, onkel hörs.
FRANK.
Å, ingen fara!
Det drog i trappan blott; nu är du min.
JULIA (kysser honom lätt på pannan och sliter sig lös).
Släpp, dyre, älskade, han kommer in!