Praxinoe.
Faselig! -- Räck mig, Gorgo, din hand, och fatta du äfven,
Eunoa, Eutychis' hand, gif akt att du henne ej lemnar.
Alla gå en gång in! Håll fast dig, Eunoa, dugtigt!
Jag olyckliga menska, min sommarkapott är i bitar
Redan, o Gorgo! -- Vid Zeus, jag önskar dig, fremling, i allo 70
Lycka och fröjd, men akta nu grannt min kappa, det ber jag.
Den Fremmande.
Icke af mig det beror. Dock vill jag den akta.
Praxinoe.
Hvad folkhop!
O, de knuffas som svin!
Den Fremmande.
Var lugn, mor; faran är öfver.
Praxinoe.
Vike från dig all fara det nästa, och kommande åren,
Du, kom oss värnade så. Hvad redelig menska och godsinnt! 75
Eunoa klämmes; -- -- välan, armbåga dig, arma igenom:
Skönt! -- Ren inne hvaren, sad' han, som bruden sin inlåst.
Gorgo.
Kom, Praxinoa, kom! Först skåda de granna tapeter,
Fina och sköna, minsann, som hade gudinnor dem virkat.
Praxinoe.
Höga Athanaia, hvem spann det garnet, och väfde? 80
Hvilken målares konst framställde så träffande bilder?
Huru naturligt de stå, och huru naturligt de röras,
Lefvande, ej inväfda! Ett djupsinnt stycke är menskan.
Se, hur beundransvärdig han sjelf der hvilar i silfver-
Bädd, och det första fjunet som bäst från tinningen spricker; 85
Trefaldt käre Adonis, som äfven i Acheron älskas!
En Fremling.
Olycksaliga, hören då upp, att sladdra i vädret,
Turturdufvor! De drapa en hvar med vidgade käftar.
Gorgo.
Hejsann, hvadan är den? hvad rör dig om sqvallror vi äro?
Egna pigor befall! Syrakosiskor vill du befalla? 90
Men, att allt du må veta, i grund vi Korinthiskor äro,
Likasom Bellerophon, och vi tala vår Peloponneska:
Dorier, ville jag tro, få bruka det Doriska språket.
Praxinoe.
Måtte, o milda Proserpina, ej oss födas en herre,
Utom den ena! Fyskam! Du toma måttet ej stryke. 95
Gorgo.
Tyst, Praxinoa, tyst! Ren börjar hon sjnnga Adonis,
Argiskans dotter, du vet, den mångerfarna skaldinnan,
Som vann priset i klagande sång till Lakoniern Sperchis.
Grannt hon sjunger (jag vet det helt visst); ren börjar hon drilla.
Sångarinnan.
Höga gudinna, som älskar Idalions lunder och Golgos, 100
Och den Erykiska höjd, du som leker med gull, Aphrodita,
O, hur skön din Adonis från Acherons eviga vågor
Hit, på den tolfte månaden bragt vekfotade Stunder,
Trögsta af alla gudinnor, de älskliga Stunder; men kära
Näkas de dock, medbringande städs åt de dödlige något! 105
Kypris, Diona's dotter, som till odödlig från dödlig,
Efter en sägn, bland menniskor spord, upphöjt Berenika,
Gjutande ljuf ambrosiadoft i drottningens hjerta,
Dig mångnamniga, dig mångtempliga, tacksam att hylla,
Här Berenikas dotter i dag, som Helena tjusfull, 110
Vår Arsinoa sjelf, på det skönaste smyckar Adonis.
Allt slags frukt, som mognar å träd, kring honom är nedlaggd,
Läckraste parker invid, som gömmas i korgar af silfver,
Gyllne albasterkärl derjemte med Syriska oljor,
Bakelser ock, som qvinnornas konst tillreder i pannan, 115
Mängande blommor af särskilda slag med hvetaste hvetmjöl,
Allt som af ljufvelig håning och doftande olja beredes,
Allt som flyger i skog, som krälar å mark är församladt,
Grönskande löfhvalf ses, nedtyngda af spensliga dillen,
Byggda; ock ofvanom dem kringfladdra de unga Eroter; 120
Näktergalsungarna like, de sitta i träden, och flyga,
Pröfvande vingarnas kraft, från en qvist hän till en annan,
O, hvad ebenosträd, hvad gull, hvad örnar af elfen-
Ben, som bära till Zeus Kronion dess dejliga munskänk!
Purpurtapeter der ofvanuppå, mer mjuka än sömnen, -- 125
Skulle Milesiern saga, och den som på Samos är bosatt; --
Tvenne bäddar man redt, åt sköne Adonis den ena,
En åt Kypris, och en åt den rosenarmige gossen,
Brudgum af aderton år, eller ock, på det högsta, af nitton.
Kyssen sticker ej än; ljust är kring läpparna fjunet. 130
Nu må Kypris sig glada i älskade gossens besittning.
Då när i morgon dagg slår ned, vi samtligen bära
Guden till böljorna bort, der de skummiga plaska mot stranden.
Sedan med fladdrande hår, och i mantlar som, fria från gördeln,
Röja blottade bröst, må vi börja den ljudliga sången; 135
Hulde Adonis, till oss och till Acheron kommer du ensam
Bland halfgudarna (såsom det sägs); ej ens Agamemnon
Detta föruntes, och, ej vildtrasande, väldige Aias,
Icke Hekabas son, bland tjugu den ypperste, Hektor,
Icke Patroklos, och ej den från Troia räddade Pyrrhos, 140
Icke Lapitherna ens, än äldre, ej Deukalioner,
Ej stamfolket i Argos, Pelasgerna, ej Pelopider.
Var nu huld, o Adonis, och gläd oss det stundande året!
Vänlig du kom, o Adonis, och vänlig du komme tillbaka!
Gorgo.
Aldrig maken jag hört, Praxinoa, Lycklig den qvinna, 145
Som så mycket förstår, allycklig, som qväder så ljufligt!
Nu dock måste jag hem. Ej frukost fått Diokleidas,
Idel galla i allt; men nalkas den karlen ej, hungrig!
Hell dig, hulde Adonis, och kom till gladliga åter!