Innehåll: Ytterligare propheterar Thamar om den kommande Herrans Smorde,
hvars förebild Hon ser i den hjelte, som nu anfört till seger den
Israëlitiska hären, till hvars möte qvinnorna nedstiga från bergen.
Men medan Hon än talade, upphof Hon sina ögon, och se, Hon såg längst
borta på bergen ett blänkande, såsom af vapens blänkande, och Herrans
Ande kom öfver Henne, så att Hon ytterligare propheterade.[96]
Och Hon dansade för qvinnorna och de följde Henne, den återvändande
hären till möte, med sjungande, trummande och spelande.[97]
Hvad? glimmar ej mot solens brand
En lans der längst vid fästets rand?
-- Den lansen skars vid Jordans stränder,[98]
Till hemmet hären återvänder.
* * * * *
Upp hästen Er då, med blomsterkransar,
I festligt hvimmel, i helga dansar,
O Qvinnor, Jungfrur i Israël,
Att möta Hjelten, som Herren rörde,
Som landets kämpar till seger förde
Och frid som byte till Jacobs tjell!
-- Och finns en qvinna med Andans ljus,
En Profetissa i Jacobs hus,
Hon träde fram och med kastad slöja[99]
Sin stämma må till en lofsång höja:
Hel Judas Horn och Hans oväns fall![100]
Hel, Bild af Hjelten, som komma skall!
-- *Som komma skall!*
Och röstens Döttrar i klippans hall[101]
Upprepa skola ännu de orden,
Och himlen fyllas deraf och jorden!
* * * * *
Ja låter Cymbaler och Harpor nu skalla
Psalmernes jubel sig tränge fram
Fjerran till Israëls fiender alla,
Att med förfäran till jorden de falla;
-- *Lejonet segrar af Juda-stam!*
Då nu Männerne hörde, huru Herrans Ord var kommet till qvinnorna,
prisade de Gud och undrade storliga: Hvad månde detta betyda; och de
gömde orden granneliga i sitt hjerta.
Men de tolkade dem efter sitt sinne, och då nu året omgånget var och
Israël församlade sig i Ramath, talade de Äldste inför Samuel och sade:
Smörj oss en Konung!
Anmärkningar:
[1] *Propheters söner.*
Så kallades lärjungarne i en af Samuel inrättad Bildningsanstalt.
[2] *Ren Midian har flyttat tälten.*
Biblens Midianiter voro Beduin-Araber i Syriska Öknen. Vid vårens
ankomst uppbryta desse från sina vinterläger och närma sig de
odlade trakterne, som de oroa med sina oupphörliga plundringståg.
[3] *Ty ej Hyaenor, hvilka hasta
Med hop på hop i Röfvarns spår.*
Hyænor åtfölja i österlanden flocktals de tågande härarne, for att
mätta sig af de fallne.
[4] *Skogen Ephraim.*
Dess läge är omtvistadt. Någre påstå att den låg vester om Jordan,
andre att den låg öster om denna flod. Det sednare fallet är här
anlaget. Troligen låg den på *begge* sidor om floden.
[5] *Vet Moab har mot landet dragit.*
Moabiterne voro det östra Jordanlandets Sydliga grannar.
[6] Dunsterne från Döda Hafvet anses vara, åtminstone på vissa tider, så
giftiga, att fåglar som vilja flyga deröfver antingen vända om
eller nedstörta som döda.
[7] I hvassen kring Meroms sjö uppehålla sig tigrar och andra rofdjur,
hvilka lura på de djur, som om qvällarne och nätterne nalkas
vattnet för att dricka.
[8] Ammoniterne voro det Östra Jordanlandets nordliga grannar.
[9] Rabbat-Ammon var Ammoniternes hufvudstad.
[10] *Ibland de Äldste af Ditt folk
I Porten satt, en lagens tolk.*
I Palæstina samlades de Äldste i Stadsporten för att skipa lag
bland sina medborgare. Beskrifningen på den sårades anseende och
dygder träffar in med den, som förekommer i 29 Cap. af Jobs Bok.
[11] *Klippans tysta grifte-städer.*
Hebreernes grafvar voro uthuggne i kalkbergen, i långa rader vid
hvarandra.
[12] *Men obehedrad, bortglömd är.
Ett rof för himlens fåglar här.*
Israeliterne, liksom de fleste forntidens folk, ansågo för den
största skymf och olycka, att ej få en ordentelig begrafning.
[13] *Han som bordt Ditt minne hämnas.*
Enligt Moses' lag var Sonen eller den närmaste arfvingen
förpliktad att utkräfva blodshämnden. Det ansågs såsom en stor
sorg, att ej efterlemna några söner, dels af nyssnämnde anledning,
dels äfven för att fädrens namn, hvars slägtlängd förvarades vid
Arken, sålunda skulle utdö och arfslotten öfvergå till fjermare
Stamslägtingar.
[14] *Hören basunen hur mäktigt den ropar
Eldarne skåden på bergens topp*
Genom slika signaler finner man af Biblen att Hebreerne
tillkännagifvit hvad som hastigt borde blifva bekannt i landet:
Sabbather, Nytändningar, Folkförsamtingar etc.
[15] *Rachel sina barn begråter
öfver dem ej tröstas kan.*
Bibliskt uttryck, att beteckna en allmän landssorg.
[16] *Se! och ren högtidligt bryter
arken upp och stam vid stam,
Under klangen af trummeter
tågar öfver Jordan fram.*
Förbundsens Ark medtogs endast i fält, när hela Israël, och ej
enskildta stammar ensamt, utförde kriget. Under Domarnes tid
förvarades denna ark i Siloh, som då var Palæstinas hufvudstad.
Under Samuel förvarades den dock i Kiriath-Jearim. Här förekommer
således en anachronism, i fall man ej får antaga, att arken
undantagsvis någongång varit förd till Siloh under Samuels tid.
[17] *Främst, ett Lejon, drager Juda
främst ett Lejon djerft och ungt.*
"Juda är ett ungt lejon -- -- -- -- han hafver nederbögdt sig, och
lägrat sigt som ett lejon, och som en lejinna." Jacobs
välsignelse. 1 Mose Bok 29. C. 9 v.
[18] *Simeon sitt härskri höjer
invid Hans.*
Simeons stam bodde innom Juda-stams Snöre eller arfslott. Begge
stammarne tyckas härigenom hafva varit sinsemellan närmare
förbundne än de öfriga. Se Domar. B. 1 C. 3 v.
[19] *Hafvets örnar, Dan och Asser.*
Dan och Asser bodde närmast Medelhafvet.
[20] *Oförskräckt till strids Naphthali
drar från sina fjellar ner.*
Naphthali bebodde en vild bergstrakt, hem för tigrar och andra
rofdjur.
[21] *Sebulon, Din pil är säker
och Isaschars herdelans etc.*
Sebulon och Isaschar innehade till en del bördiga Alptrakter --
Gilboas, Hermonims, Thabors berg -- och voro således Jägare och
Herdar. Begge stammarne, äfvensom Naphthali, voro ganska krigiska.
Se Deboras Segersång.
[22] *Vandring ut och in.*
Bibliskt uttryck, att beteckna: förehafvande, företag.
[23] *Josephs dubbelsvärd ej sviker.*
Josephs stam ansågs som tvenne: Ephraim och Manasse. Ephraim var,
till makt och storlek, den första eller andra i ordningen, bland
de Israëlitiska stammarne. Manasse var obetydlig.
[24] Benjaminiterne voro utmärkte bågskyttar och slungare.
[25] Gad och Ruben bebodde gränslandet öster om Jordan, voro derföre
mest utsatte för fientliga anfall, och således krigiska samt
betraktades med skäl som landets förmurar.
[26] Bibliska uttryck.
[27] *Fienden i trenne läger
stod i går vid Jaboks flod.*
Lägren voro tre, troligen af den anledning att de utgjordes af
trenne olika folk: Midianiter, Moabiter och Ammoniter. -- Jaboks
flod rinner genom landet, öster om Jordan.
[28] Hyænor, Panthrar o. d. rofdjur utgå om qvällen på rof från sina
snår och klyftor samt återvända dit vid dagningen.
[29] Till Palæstinas landsplågor höra gräshopporne, hvilka i tallösa
svärmar förtära all gröda på marken. I sin flygt följa de alltid
en viss stråt, den från söder till norr; men från denna stråt
drifvas de ofta, då de råka ut för den starka östanvinden, hvilken
bortför och dränker dem i Medelhafvet. De förpestas då dess vågor,
ända långt ut från kusten, med sina förruttnande kroppar.
[30] Rabbath-Moab eller Rabbath, hufvudstaden i Moabs land; såsom
Rabbath-Ammon, den i Ammons. Uttrycket är således tvetydigt, då
Israëliterne voro inbegripne i strid med begge folken. Af det
följande synes dock att det är Moabiternes hufvudstad, som här
menas.
[31] Arnon och Zoar voro Moabs yttersta gränsor i norr och söder.
[32] *På Moabs slätt, på Sibmas drufvokullar -- --*
Moabs slätt, en fruktbar dal. Sibma, en för sitt vin berömd stad,
ömsom tillhörig Moabiterne, ömsom Hebreerne.
[33] *-- Skörden före anden gör.*
"Anden, andetiden" gammalt Svenskt och Bibliskt uttryck för
skördetid.
[34] *Och hvad derinnom rörs och lefver -- alla
Man Herranom till spillo ger.*
"Gifva Herranom alla till spillo" är ett Bibliskt uttryck för att
beteckna, att allt lefvande, menniskor och djur, nedergjordes.
Derjemte förstördes ofta och jemnades med jorden all fienden
tillhörig egendom, af hvad slag det vara månde.
[35] *Men folk och förstar af en skräck betagas
Utöfver dem af Gudi sänd.*
Ett fälttåg afgjordes vanligen genom ett enda slag, såsom man ser
af så många ställen i Bibeln. Efter slagets förlust fattades
vanligen det besegrade folket af en panisk skräck och såg modlöst
sitt land förhärjas af fienden.
[36] *Sig Ammon skyl i dolda klyftors nästen.*
Ammons land har otaliga, ofta otillgängliga klyftor och grottor.
[37] *Och Kedars hyddor öde stå.*
Med Kedars hyddor förstå Propheterne tälten, hvari de
Beduin-Araber bodde, som vistades i Syriska öknen närmare Euphrat.
[38] *Och uppå sjelfva Karraks klippefästen
Med bäfvan Moabs vakter gå.*
Karrak-Moba, Moabs borg, var en otillgänglig, ointagelig
bergsfästning.
[39] Juda-qvinnor voro, såsom plägseden än är i Orienten, noga bundne
innom sin husliga krets, och sällan, utom vid folkfester och
andra utomordentliga händelser, i tillfälle att se hvarandra i
större samqväm.
[40] *Dagens tunga*
Svarar mot Dagens tyngd, möda.
[41] *En glad, en öm, en trogen tjenarinna.*
Österlandets qvinna betraktar sig ej blott som mannens Maka, efter
vårt uppfattningssätt, utan mera som Hans tjenarinna -- "Sarah var
lydig Abraham, kallande Honom Herra."
[42] Israëliternes Psalmer och Hymner synas ofta hafva blifvit afsjungna
i Vexelchorer. Se 1 Sam. 18 C. 7 v.
[43] Sarons liljor, Jerichos rosor och dalen Megiddos fruktbarhet äro
ryktbara.
[44] *Väl Sykomoren i Mamres lund
Sin skugga bjuder åt middans stund.*
Mamres lund är ännu berömd för sina herrliga, skuggrika Sykomorer.
Hela uttrycket om Mamres Sykomor, som inbjuder middagsstunden att
njuta af sin svalka, tycks vara en Orientalisk allusion på
Abrahams gästfrihet mot Herran och Hans Englar: "Och Herren syntes
honom i den lunden Mamre, ther han satt vid sins tjälls dörr, tå
hetast var på dagenom" etc. Se 1 Mose Bok 18 C.
[45] Nebo, ett högt berg öster om Jordan, från hvilket Moses öfversåg
större delen af förlofvade landet.
[46] *Du, hvars skatter ej återvända.*
*Återvända* nyttjas i Bibeln i mening af: *upphöra, blifva slut*.
[47] *Till dalens _mygga_ och _isop_ neder.*
Uti Hebreernes poëtiska språk motsvarar detta uttryck våra
skalders: *till dalens _fjeril_ och _blomma_ neder*.
[48] *Ditt gyllne hår Du af sorg förödde
Och skuggans stoft på Din hjessa strödde
Och sjufallt mörker uppå Dig drog.*
Dessa uttryck äro bildade efter Hebreernes bruk, att vid
inträffande olyckor rifva håret, strö aska och stoft på hjessan
och kläda sig i "säck" eller i grofva och smutsiga kläder.
[49] *Karmels toppar.*
Berget Karmel, som ligger i Palæstina åt vester, vid Medelhafvet,
har *tvenne* toppar.
[50] *Sista skurn af serlaregnet.*
Det regn, som i Palæstina faller kort för än hvetet mognar,
hvilket der sker om våren, kallas serlaregn i Bibeln; i motsatts
mot arlaregnet, som faller om hösten. Serlaregnet, ehuru det blott
varar en par dagar, ofta blott en par timmar, är högst nödigt för
växtligheten.
[51] *Hvar bäck en bölja bär.*
De flesta, äfven större floder i Palæstina uttorka till sommaren
och fyllas åter af regnet.
[52] *Och i sin fägring strålar åter jorden.*
Resande kunna ej nog utmåla den förändring och det lif som i
Palæstina af en regnskur uppväckas i det af hettan förtorkande
landet.
[53] *Och öknens Konung sjelf, för honom skygg,
Bland Jordans snår sig rytande fördöljer.*
Lejon uppehöllo sig på Jordans buskbeväxta stränder. Lejonet
ryter, såsom bekant, då det hungrar och således är vildast.
[54] *Mer ljuft Hans tal, än doft från Hermon, går;*
Hermons berg var berömdt för sina blommor och sin honing.
[55] *Hans växt med blygsel höljer Zalmons Rår.*
Zalmon, ett af Ephraims berg, var skogbeväxt och ett hem för
Gazeller och Rådjur (i Biblen: Rår), hvilka af Österlandets
skalder i alla tider hafva blifvit framstälda för att liknelsevis
beteckna en idealiskt skön växt. Se Sal. Höga Visa 2 C.
[56] Rosorne i Damascus berömmas för sin skönhet och vällukt.
[57] *Ja, för än nästa Sol från hvalfvet gått,
Förän från Thabor hon förjagat dimman.*
Vår- och sommartiden hvilar vanligen om morgonen öfver Thabors
berg en dimma, som förskingrar sig vid middagen.
[58] Bruden fördes i procession, med tända facklor och under sånger,
till Brudgummens hus, hvarest Han inväntade Henne.
[59] *Och tåren torkar af den lejda gjuten.*
Vid Hebreernes begrafningar lejdes "gråterskor", för att med sin
klagan, sina tårar, och sitt beprisande af den hädangångne öka
högtidligheten.
[60] Israëliternes i kalkberget uthuggne grafvar äro, troligen utan
undantag, uppbrutne. Inscriptionerne hafva förvittrats och
blifvit oläsliga. Sarkofagerne äro ofta sönderbrutne samt
utsläpade på fältet. Resande hafva sett Araberne begagna sådana
till sina hästhoar.
[61] Abel, i Naphthali, en stad hvars innevånare voro berömda för sin
vishet. Se 2 Sam. 20 C. 15, 16 v.
[62] Jordan, som dock ej vid början af sitt lopp har detta namn,
uppväller i dagen vid foten af Hermon, sedan den en tid runnit
under jorden.
[63] Från Meroms sjö eller träsk faller Jordan, efter ett kort lopp
mellan bergen, ut i Kinnereths eller Genesareths haf eller sjö.
[64] *-- -- -- Sin fagra, sälla strand.*
Genesareths bördiga stränder beprisas högt af Josephus och nyare
resande för deras ovanliga skönhet.
[65] *Än klar som spegeln låter skåda
De rena djupen af Din barm.*
Genesareths vatten är högst klart, så att sanden och sjödjuren på
dess botten äro synliga.
[66] *Och än att sjelf emot sig rasa
Utaf en il blott upprörd går.*
Väderleken är högst nyckfull på Genesareths sjö. Lugn och stormar,
hvilka uppdrifva de vildaste vågor, omvexla ofta och oförmodadt
med hvarandra.
[67] *Och nu med bragd på bragd Du starke drager,
Du Jacobs väktare, Din Kungastråt.*
Jordan utgjorde det egentliga Palæstinas förmur mot öster. Den
dal, hvari den framrinner, kallas emellanåt Konungsfältet.
[68] *Och krossar hällar, spränger fjellens lager
Hvars spillror sjelf Dig nödgas följa åt.*
Jordans flodbädd åtskiljer Basalt- och kalkformationerne i landet.
Under regntiden släpar floden ofta med sig stora stenblock.
[69] *Och oljobäckar flöda vid Hans sida.*
Det fordna Palæstina var ryktbart för sina Olive-planteringar.
[70] *Och balsam dryper på Hans rika strand.*
Balsam-trädet växte kring staden Jericho, som låg nära Jordan.
[71] *Och snart med mattad gång försvinner.*
Jordan rinner, vid sitt inlopp i Döda Hafvet, särdeles trögt och
långsamt.
[72] Beskrifningen om Döda Hafvet, denna "Caminus Inferni," afgrundens
skorsten, såsom den af en Författare kallas, är aldeles enlig med
den kännedom man har om denna underbara sjö.
[73] *Der tystnan som dess gårdar stänger.*
Gård betyder i Biblen ofta endast: *vistelseort, omkrets*.
[74] *Hans tunga våg utur sin dvala
Af flägtens ande aldrig väcks.*
Döda Hafvets vatten är högst saltigt och blir derigenom specifikt
tyngre, så att det ej af stormen kan uppröras i betydligare vågor.
[75] *-- -- -- -- -- -- med hopp,
Som, skyar i torkan, förgäfves gå opp.*
Under sommaren, eller torkan, regnar det ej i Palæstina. Ett eller
annat moln visar sig väl vid Solens uppgång, men försvinner åter.
[76] *Vid Akko ett flarn, som i bränningen hvälfver* --
Akko eller Acre, Palæstinas hufvudsakliga eller enda hamn, har en
kust, klippig och full af bränningar.
[77] Trakten kring Ascalon är något sumpig; man ser der ofta tranor
rasta under sina flyttnings-tåg.
[78] *Snart skuggans och domningens land skall hon hinna.*
Hebreerne förestälde sig att de aflidnes andar befunno sig i
*Scheol*, skuggans och domningens land, uti ett tillstånd af
dvala.
[79] *Så blicka då bort* -- -- --
Detta uttryck och denna önskan är lånad ur Job.
[80] Basan är en hög bergskedja af basalt, nordost från Gileads-berg.
[81] Manteln nyttjades af Hebreerne om natten till täcke. Dagen vexlar i
södern med natten, tvärt och nästan utan någon skymning.
[82] Hebreerne *bortsålde* sina döttrar åt deras friare. Vid
fadrens död var brodren giftoman. Israëlitinnorne gingo beslöjade.
[83] *Lik vandraren i öknens sand,
Hvars blick sig trollar der ett land
Med lunders sus och svala strömmar.*
Genom en såkallad luftspegling tycker man sig ofta i öknen se
sjöar och lunder, der i sjelfva verket endast sand förefinnes.
[84] Kidron flyter genom "Juda öcken", mellan hemska bergsklyftor,
hvarefter den faller ut i Döda Hafvet.
[85] Om qvällarne blåser i Palæstina en svalkande vind från Medelhafvet.
[86] Månskenet älskas af Österlänningarne; vid dess glans berätta de
helst sina sagor. Se Chateaubriands resa i Orienten.
[87] Ramoth eller Mizpa; Jephthas födelseort.
[88] Det var i anledning af Ammoniternes påstående, att återfå större
delen af östra Jordan-landet, som det krig uppstod, hvilket
föranledde Jephtha att offra sin Dotter. Se Dom. B. 10 och 11 Cap.
-- "Stad" utmärker egenteligen ort, *ställe, vistelseort*.
[89] *Israëls slätt*, den bördigaste dal i hela Palæstina, vattnas
af Kisons flod.
[90] *Här uppå de samma höjder,
Der Hon lifvets drömda fröjder
Sen begret i vänners rund.*
Se Slutanmärkningen.
[91] Gileads berg äro bevuxne med Ekar.
[92] *Hennes namn ju redan dött.*
Jephthahs dotters eget namn förekommer ej i Bibeln.
[93] *Ur öknen strutsens jemmerrop
intill Hans öra når.*
Strutsens skri liknar ett gråtande barns jemmer.
[94] *Han byggde jordens fasta grund,
Han den på ingo ställt.*
"Han sträcker ut Nordet på *ingo*; och hänger jordena uppå intet."
Job. 26 C. 7 v.
[95] *Ty lik det regn från Hermon går
att ned på Zion dugga.*
Hermon och Zion äro toppar af Antilibanons bergskedja; Hermon
högre, Zion lägre. De moln, som bildas kring den förra, afbörda
sitt vatten på den sednare.
[96] Uttrycket "profetera" har i Biblen ofta äfven helt enkelt
betydelsen af att *blifva inspirerad, råka i hänryckning och
Enthusiasm, dikta*.
[97] Vid National-fester plägade qvinnorne uppföra högtidliga dansar
*med sånger* och musik af trummor och andra instrumenter. Så
t. ex. efter tåget öfver Röda Hafvet. Se 2 Mos. B. 15 C. 20 & 21
v. "Och Mirjam, then Profetissan, Aarons syster, tog ena trummo i
sin hand; och alla qvinnor fölgde henne efter i dants med trummor.
-- Och Mirjam sång före dem: etc."
[98] *Den lansen skars vid Jordans stränder.*
Lansarnes skaft förfärdigades af Jordans rör.
[99] *Hon träde fram och med kastad slöja.*
Hustrurna viste sig obeslöjade vid vigtigare
National-tilldragelser och då de voro inspirerade.
[100] *Hel Judas Horn.*
*Horn* nyttjas i Biblen såsom ordet *svärd* på vårt poëtiska
språk. Judas *horn* betyder således detsamma som Judas *svärd*
eller Judas *kraft*.
[101] *Röstens döttrar i klippans hall.*
Så kallas Echo af Rabbinerne.
Slutanmärkning.
Hvarje tids konst reflecterar försvunna seklers och Nationers
uppfattning af det Sköna. Vår tids poetiska litteratur har isynnerhet,
med bibehållande af sin sjelfständighet, rikhaltigt i sig upptagit och
reproducerat andan och formen af skaldekonstens olika uppenbarelser hos
äfven de mest aflägsna tidsåldrar. Märkeligt nog har den härvid mer än
billigt öfversett Hebreernes Diktkonst. Väl äro vår Kyrkas psalmer att
anses för barn af den Israëlitiska Lyriken; men i dem ingår dock det
Christliga Elementet för mycket, för att de från den æsthetiska
synpunkten kunde betraktas som "sånger i Zion." Ännu mindre kan den
Europeiska Litteraturen uppvisa några Didactiska skaldestycken af den
tonart som Hebreernes. Då likväl dessa Lärodikters dystra och
majestätiska skönhet, då det sublima i tankarne, det poetiska i
uttrycket deri, måste anslå hvarje sinne, kan orsaken till den
ofvanantydda försummelsen att dem efterbilda endast sökas i den
väsendtliga skilnaden eller rättare sagdt motsatsen mellan deras och den
Westerländska skaldekonstens skaplynne.
Ett försök -- och ett anspråkslöst sådant är Jephthas bok -- ett försök,
att sammansmälta dessa motsatser till något helgjutet har således
visserligen ej att frukta jemförelsen med Föregångare, som knappast
torde finnas, men väl destomera de faror och klippor som ligga i sjelfva
företagets natur.
Bördan af de noter hvaraf den korta texten nedtryckes, måste derföre af
Förf. ännu ytterligare ökas med denna Slutanmärkning, hvaruti han går
att antyda den synpunkt, ur hvilken han uppfattat lösningen af sitt
problem.
Den hufvudsakliga svårigheten härvid ligger isynnerhet i den stora
olikhet, som råder mellan sjelfva planen samt anläggningen för vår tids
och Hebreernes skaldestycken. -- Så, för att exempelvis hålla oss till
Jobs bok, denna i æsthetiskt hänseende mest utbildade af Gamla
Testamentets Lärodikter, hvem fattar ej der den storartade skönheten af
hvarje enskildt ställe, men hvem kan utan ett grundeligt studium få en
öfversigt af gången och utvecklingen af hela detta skaldestycke, som
under episoder, naturmålningar och den orientaliska Diktkonstens hela
språk- och bild-prakt, än framskrider sagta och stagnerande, än åter
mäktigt framstörtar mot det slutliga målet, för att dock snart genom en
återtagning aflägsna sig derifrån, hvarefter den ånyo, med utveckling af
en annan sida och på en ny väg, närmar sig detsamma.
Uppgiften blir således att förlika det logiska och skarpt tecknade i
planen för ett af nutidens Poemer med den djupsinniga, men obestämdt
contourerade anläggningen af Hebreernes skaldestycken; eller -- för att
nyttja en bild -- uppgiften blir att förena den Westerländska Poesiens
nakna uppränning, hvars alla trådar man så tillsägande kan räkna, med
den Orientaliska Diktens yppiga växt, hvars stam och alla grenar till
den grad höljas af frodande slingväxter, att det ofta blir svårt att
afgöra, hvilka blad och blommor tillhöra det ursprungliga trädet och
hvilka de snärjande Parasiterne. Det vore att aldeles förfela målet, om
man genom att borttofsa de fremmande utskotten, och genom att klippa och
tukta de lummiga grenarne, sökte att gifva åt denna son af österns
varmare sol ett naknare och med telningarne i våra Hesperidiska
trädgårdar mera öfverensstämmande utseende; men väl kan man, utan att
stöta den æsthetiska blicken, under det fylliga löfverket dölja några
stöd och sammanbindningar af tillräcklig styrka för att emotstå vår
konstkritiks kallare stormar. Författaren har derföre trott sig närmast
vinna sitt syfte, då han uppkastade en conseqvent och i minsta detaljer
utarbetad plan, men sökte att så rikt drapera sjelfva utförandet, att
denna plan än nästan doldes, än likväl så mycket framskymtade, att
gången af det hela lätteligen kunde anas och utfinnas. -- Sålunda
framträder i VI Cap. Liknelsen om Jordans lopp nog episodiskt. Den
afbryter tankegången och utvecklar endast på en ny sida -- och under den
af Hebreerne så omtyckta parabelformen -- hvad som nyss förut blifvit
sagdt; men förbindes åter väsendtligt med det hela genom hänsyftningen i
6:te strophen af VIII Cap.
Den handling, hvarmed det didactiska -- eller rättare sagdt speculativa
-- i Dikten blifvit förknippadt, är lånad ur berättelsen om Jephtha och
Hans dotter, i Domare-bokens 11:te Capitel. -- Då Jephtha vid hemkomsten
efter sin seger öfver Ammoniterne mötte sin enda dotter och förklarade,
att Han ämnade hålla sitt löfte att offra Henne åt Herren, begärte
Jungfrun blott ett uppskof af tvenne månader för att gå med sina
leksystrar på bergen och begråta sin ungdom och de lifvets fröjder Hon
måste försaka. Fadren beviljade detta och i anledning häraf hände det,
att efter hennes död, "*en sedvänja kom upp i Israël, att Israëls
döttrar gingo åhrliga till och begräto Jephthas den Gileaditens dotter,
fyra dagar om åhret.*"
Det ligger i sakens natur, att vid en sådan årligen återkommande
folkfest -- den må då ursprungligen gälla sorg eller glädje -- dess
första anledning allt mera tränges i bakgrunden af det rent nationella,
hvarigenom den får en allt högre och allmännare betydelse. Hvem erinrar
sig ej den första anledningen till de Olympiska, Pythiska och Nemeiska
spelen, och hvilken utveckling de i tidernes lopp erhöllo. En sådan
högre utveckling i sitt slag måste äfven Minnesfesten öfver Jephthas
dotter anses hafva tagit, och det *är* kring dess fyra dagar, som Förf.
derföre trott sig berättigad att gruppera det vigtigaste af Hebreernes
lefnads-åsigter och förhållanden. Förf. har härvid sökt så troget som
möjligt iakttaga tids-costymen och local-förhållanderne; men ansett
onödigt att citera Auctoriteter vid de upplysningar och anmärkningar,
som härigenom blifvit nödiga. Skulle Läsaren ännu fästa sig vid några
ovanliga och föråldrade ordvänningar, så får Förf. engång för alla nämna
att de, äfven om det ej i anmärkningarne blifvit utpekadt, äro lånade
från den gamla Svenska Bibel-öfversättningen.
Förf. hoppas att inga vigtigare historiska misstag blifvit af honom
begångne. Likväl torde ett par ställen behöfva närmare förklaring.
Genast i början låter Förf. Midianiterne göra sitt plundringståg till
häst, ehuru väl Han känner, att det på starka grunder blifvit betvifladt
huruvida Araberne den tiden begagnat sig af hästar till *ridt*. Då man
likväl ser att Absalon i striden red på en "mula," att flere af Domarnes
söner och döttrar redo på åsnor och åsninnor, samt att i Jobs 39 Cap.
förekommer en vidlyftig beskrifning på en Stridshäst, utan att ett ord
om stridsvagn derjemte nämnes, torde detta allt vara nog skäl att
försvara dikten, som låter Beduinerne i Domarnes tid, liksom deras
afkomlingar nu, på snabba hästar genomila öknen. -- Apostrophen till
Solen visar en vördnad och en slags cult för henne, som förklaras
derigenom att vi påminne oss att Hebreerne, i Domarnes tid voro särdeles
benägne för och ofta öfvergingo till Baals dyrkan, hvilken således måste
yttra någon verkan på deras föreställningssätt. I Cap. VIII se vi till
och med att en af qvinnorna var gift med en "Belials man," med hvilket
uttryck på det stället visserligen närmast en i allmänhet sedeslös
menniska, betecknas, men hvilket dock ej hindrar att derigenom tillika
antydes, att han var en Baals dyrkare. Angående Förbundsens Ark, som för
tillfället skulle hafva befunnit sig i Siloh, torde förklaringen i 15
Anmärkningen få gälla som urskuldande. I sig sjelf hade det varit lätt
att förbyta ordet Siloh, mot Kiriaith, men detta har Förf. ej velat,
dels derföre att det dock blefve osäkert huruvida Arken under Samuels
tid någonsin varit medförd i krigen, dels äfven af följande anledning.
Jephthas bok bestod ursprungligen endast af den versifierade delen, och
då Samuels namn der ej förekommer,[1] var Förf. berättigad att låta
Arken förvaras i Siloh. Sedermera hafva dock de obundna ingresserne och
sluten i hvart Capitel, i ungefärlig likhet med hvad i Jobs bok
förekommer, blifvit tillagde. Då nemligen Författaren vid närmare
eftersinnande fann, att Han ej var berättigad att påräkna hos Läsaren
ett interesse, nog lifligt att medgifva det begrundande, som erfordrats,
för att lemna en öfversigt af det utan sammanbindande ingresser nog
bortskymda sammanhanget af det Hela, har han sednare bifogadt
ifrågavarande tillägg, hvilka för Vesterns söner öfverbygga luckor, som
hos Orientens Skalder äro så vanliga, att de vant sina läsare att fylla
dem med deras egen inbillnings-kraft.
För att i dessa ingresser fästa händelsen vid ett bekant namn, har Förf.
valt Samuels framför de öfriga mindre bekanta Domarnes, och derigenom
har nu den lilla Anachronismen uppkommit.
Det är slutligen en skyldighet att nämna, att Jephthas bok år 1832, och
då utan ifrågavarande tillägg, erhållit andra priset af *Sv. Academien*.
Kärleken för de Israëlitiska Skaldernes Skrifter -- den snart sagdt enda
poetiska litteratur, hvars bekantskap Förf. i sin barndom var i
tillfälle att göra -- ytterligare närd i hans yngliga-år utaf ett
alfvarligare studium af Gamla Testamentet, vann slutligen nog öfvermakt
öfver hans sinne, för att liksom tvinga honom till försöket af denna
efterbildning. Det torde anses förlåtligt att han sedermera till
vägledning för sig sjelf, underkastade detta sitt försök en competent
Auctoritets omdömme; men den långa tid sedan dess förflutit, utan att
Jephthas bok blifvit i tryck utgifven, bevisar tillräckligt, att han ej
någonsin inbillat sig att detta försök skulle vinna hvad man kallar
popularitet. Också skulle -- äfven med förutsättning af all möjlig
Författare-fåfänga -- ett sådant sjelfbedrägeri varit oförlåtligt, då
sjelfva det valda ämnet, dess plan och dess behandling redan från början
uteslöto allt hopp om en sådan framgång. Ännu mindre sannolikt är, att
ett sådant hopp kunnat hos Förf. uppvakna numera, då andra tider och
andra förhållanden hos honom hunnit undantränga gamla och väcka nya
interessen. Troligen skulle derföre Jephthas bok aldrig blifvit
framdragen ur sin gamla gömma, om ej Förf. tyckt sig dertill uppmanad af
en yttre anledning, en anledning som för Finska läsare tillräckligt
antydes genom denna Slutanmärknings datum: _Helsingfors den femtonde
Julii 1840_.
[1] _Den enda persons namn, som deruti anföres, är Jephthas; och af
denna anledning har titeln "Jephthas bok" blifvit vald, i enlighet med
Hebreernes bruk att uppkalla ett arbete efter den deri förekommande
hufvudpersonens namn._