Innehåll: Simeath, Eliasaphs dotter, visar att om menniskans lif är
fullt af vedermöda, så är dock qvinnans besvärligare än mannens, i thy
att hon i tysthet och utan klagan mycket lida måste.
Då nu qvinnorna åter om morgonen sammankomne voro, talade inför dem
Simeath, Eliasaphs dotter, Jethers hustru, en af de Belials mäns.
Det ljusnar ren kring Basans dystra topp;[80]
Ifrån sitt läger springer skuggan opp,
Sin dunkla mantel kring sig kastar
Och skyndsamt bort från dalen hastar.[81]
* * * * *
Men slätt och kulle ar betäckt
Af blomstrens folk i högtidsdrägt,
Som helsa strålen från det höga;
Och daggens perla, mild och klar
-- Det enda språk, som blomman har --
Mot honom ler ur hennes öga.
När han med qvällen hädan går,
Vid vännens flykt igen en tår
Uppå den spädas kind sig röjer;
-- Den förra, knappast född, vardt all;
Men denna sväller tung och kall
Och natten om den dröjer.
Så qvinnan ock har på sin lott
Af lifvets håfvor tåren blott;
Den föds af fröjd, den föds af smärta.
Men fröjdens skymtar och förgår,
Och den allena återstår,
Som ammas af ett krossadt hjerta.
Ack, blott de tysta tårar -- hvem,
Hvem räknar under slöjan, dem
En make väckt, som hon ej väljer,
Men lydas skall utaf den brud,
Den oåtspord, en Faders bud,
En Broders, blindt åt honom säljer.[82]
Hur rik mot hennes, mannens verld!
Han vidgar sjelf den med sitt svärd,
Han fyller den med hopp och drömmar,
Lik vandraren i öknens sand,
Hvars blick sig trollar der ett land
Med lunders sus och svala strömmar.[83]
Hans lit då likne Jordans tåg,
Men hennes är blott Kidrons våg,
Som höljd af bergens skuggor rinner,[84]
Och vid den sorgsna banans slut,
I Dödens haf -- men ej förut,
Den stolta flodens bölja hinner.
Han stupar glad i segrens famn,
Och ger sin son sitt hjeltenamn,
Sin bragd åt häfden att berömmas;
Hon någongång blott ledes fram,
För Juda folk ett offerlam,
Att värnlöst blöda och förglömmas.
Men qvinnorna vordo mäkta bedröfvade i sitt sinne.